Rapport från borgen

Ibland ser man solen från fönstret och när man tittar på termometern förstår man att det är vinter. Storasyster ligger mest och kvider i sängen eller soffan. Även Mellan börjar bli less på att bara leka hemma med sig själv. Ändå kändes allt lite bättre när en vän levererade hem Skruttet, en påse apelsiner och dasspapper. Skruttet var lugn och kramig, hon hade bara varit ledsen en liten stund hade personalen sagt. Hon hade sovit i nästan två timmar! Ja, då hann hon väl inte vara ledsen så lång stund, hon var ju bara där i knappa fyra timmar.

Jag hade tidigare en idé om att barn som egentligen inte ville vara på förskolan kunde ha som strategi att sova väldigt länge. Det fick jag urslaget ur huvudet av en förskolepsykolog och jag hoppas att det inte är så. Men jag tror aldrig någonsin att Skruttet sovit middag så länge. Givetvis är det jobbigt för henne att hela tiden vara på sin vakt, att aldrig kunna ta en amningspaus eller en annan liten paus i mammas trygga famn.

Hon tar igen det när hon kommer hem. Och att sitta fast med ett barn vid bröstet samtidigt som ett annat jämrar sig högt i feberplågor och ett tredje springer omkring snorig i spidermanpyjamas och hittar på hyss, det är ganska avancerat. Nu sover alla tre i vårt sovrum igen och en annan avancerad manöver jag måste ta till ikväll blir att avgöra vart jag ska lyfta vem för att själv få plats. Gårdagens placeringar accepterades inte fullt ut och det gäller att vara clever för att tänka ut nåt nytt.

Imorgon hoppas jag Storasyster är tillräckligt pigg för att kunna sitta i bilen (skit att motorvärmarsladden brann förra veckan) medan jag lämnar Mellan till dagis och teaterbesök och Skruttet på inskolningen (måtte det nu gå vägen). Något möte för mamman i huvudstaden är ju inte att tänka på. Får väl knåpa ihop en motion eller en debattartikel eller nåt istället.

Fas 3 - tvivel

Storasyster är sjuk och har 40 graders feber, Mellan snorar och slipper vara på dagis. Men vore det inte bäst att lämna Skruttet så att hon blir färdiginskolad innan sportlovet då vi ska vara lediga? Jag bestämmer mig för att det är det bästa och ordnar så att en väninna kan stanna med sjuklingen medan jag lämnar den lilla pigga illbattingen på förskolan (jag menar, det är väl bra om hon inte är här hemma och blir smittad?).

Idag när jag lämnar är hon jätteledsen och gråter och vill komma till mamma. På något sätt är jag luttrad och tänker att det är ett steg man måste passera. På ett annat sätt har jag i minnet att jag aldrig lämnade Storasyster förrän hon verkade nöjd och okej med att stanna på förskolan. Nu var det inte ofta hon var ledsen över att gå till dagis, men de få gånger de hände så lämnade jag henne inte förrän hon var glad igen.

Det visar sig när vi kommer att även två av pedagogerna är hemma och sjuka. Så nu kommer denna första dag med tårar också att blandas med att ett par av de personer som ändå utstrålade eländets trygghet inte finns där. Åker hem till de andra tjejerna med en klump i magen, är det här rätt? Varför får inte Skruttet vara hemma med oss andra?

Svaret är ju att hon måste vänja sig. Vad hemskt det låter. Efter sportlovet börjar min praktik och hemmadagar blir ett minne blott. Hoppas så innerligt att förskolan kommer att bli hennes grej. Till slut.

man ska inte ropa hej nej

Skruttet var överlycklig och förväntansfull när vi gick mot förskolan igårmorse. Hon pekade med armen, tittade på mig och log med hela ansiktet. Jag kände en liten osäkerhet om hon såg fram emot förskoleleken i sig eller förskoleleken tillsammans med mig, hon hade ju trots allt varit där tillsammans med mig en majoritet av gångerna, även om de första lämningarna fungerat bra.

Men det gick bra, hon kröp kanske inte in med samma klämkäckhet som dagen innan, men det var inga problem att bli överlämnad till pedagogen och intresserad av leken.Så det var med ganska lätta steg jag lämnade förskolan.

Ända tills jag på vägen till bilen passerade Mellans avdelning och väcktes ur mitt skimmer av ett illvrål, ett hysteriskt, gurglande avgrundsskrik; MAMMA, JAG VILL VARA MED DIIIIIIIG!

Jag fick vända om, sitta i tamburen med en förkrossad nästanfemåring som kopplat på stora mammahuvudet. Det är ju tur i såna här lägen att man inte har en stressad bilresa i vinterväglag för att komma i tid till arbetet framför sig. Jag tog mig lite tid och det slutade med att dottern ändå ville vara kvar på förskolan till efter lunch. Jodå, jag minns många vansinnesfärder till jobbet efter att ha bänt loss henne från kroppen, vägen moddig av snö, ögonen moddiga av gråt och frustrationen över att sen bli bannad för att man är sen.

Hämtar Mellan, som är glad, strax efter ett och tar med henne för att hämta Skrutt. Precis när vi kommer på förskoletomten ringer pedagogen och säger att Skruttet börjar bli lite ledsen, hon saknar mig. Mycket riktigt verkar hon trött och lite ledsen när vi kommer. Hon gråter i bilen hem, men det är inget som inte lite amning och återsynen av hennes kära familj kan bota. Inför fredagen känner ju nu mamman lite oro, kommer bakslaget? Vad ska hända? Missa inte den spännande fortsättningen på inskolningen.

Första dagen utan mamma

Idag var första dagen som Skruttet skulle vara utan mamma på förskolan. Vi gick dit som vanligt vid nio och jag klädde av henne och gav henne en ny blöja. Hon var ivrig att komma in i lokalerna och brydde sig inte så mycket om att hon fick gå dit med "fröken" medan mamma vinkade hejdå.

Hon var lika glad när jag hämtade henne efter en och en halv timma. Och trött. Trots att det var precis före lunch och hon borde vara hungrig så somnade hon i bilen till skolan och sov en lång stund i vagnen sen.

Imorgon blir det en längre stund, men det går nog bra det också. Än har hon inte kommit på att det är ett mönster. Då kanske hon protesterar....kanske, men jag tror hon tycker det är roligt. Risken är väl att hon tycker att det är ännu roligare om mamma är med. Men som sagt, jag håller tummarna för en inskolning utan gråt. Åtminstone utan hysterisk, klammergråt. För det har jag fått min beskärda del av.

Nu är det allvar

Två veckor har gått sedan jag och Skrutt satte vår fot på förskolan för inskolning för första gången. Fem hela dagar har jag varit där och lekt, ätit och vilat med henne. Imorgon är det dags, då är det dags att för första gången lämna henne en liten stund. Jag tror inte att det blir några problem alls. De flesta av de andra barnen börjar nu bli varma i kläderna och flera har varit sjuka från och till så gruppen har inte varit så stor. Det har funnits gott om tid och möjlighet för Skrutt att lära känna pedagogerna, och hon tar kontakt, skojar och utmanar. Hon bryr sig inte nämnvärt om var jag är någonstans utan kryper morskt iväg på egen hand och vet var de roliga sakerna finns. Imorgon ska hon vara där själv mellan nio och halv elva. Det är en tid då hon är ganska pigg och nyfiken, hon hinner inte bli för trött eller hungrig. Så länge det händer något kommer hon inte att sakna mamma. Sen kommer tiden att raskt ökas och det mest spännande, tycker jag, är väl att se hur det ska gå när hon ska sova utan mamma första gången. Det är ju liksom inte hennes favoritsysselsättning. Idag sov hon typ en kvart.

Vad jag förstår ska jag sedan räkna med att hon ska ha tid mellan nio och två i två veckor och att jag ska finnas på lämpligt avstånd för att kunna hämta upp henne om det inte fungerar. Det betyder att hela inskolningen kommer att ligga på ca en månad (okej, vi var sjuka tre dagar). Det är väl ungefär samma tid som den traditionella inskolningen. Japp, återkommer med rapporter.

Tillbaka i inskolningen igen

Några dagars feber och snor, i morse trotsade vi nattens dåliga sömn och tog oss tillbaka till förskolan för att fortsätta inskolningen. Det var en bra dag. Bara sex barn på plats och det kändes som att de började bli varma i kläderna, för det var inte alls så mycket gråt som förra veckan. Visserligen var personalen en aning rörelsebegränsad för att undvika katastrofer, men det hör ju till.

Och inte var det som att helt börja om från början heller. Skruttet hade inte helt glömt av stället utan var tvärtom väldigt framåt och utforskande, tog kontakt med andra barn och pedagoger. En pedagog avslöjade att nästan inga barn blivit inskolade på tre dagar, så det är väl en myt. Nu blir vi kvar på förskolan hela dagen imorgon och antagligen på måndag, men sen kanske det funkar att försvinna en stund? Vi får se. Ljuset i tunneln kanske snart visar sig.

En broms i inskolningen

Jaha, redan efter första dagen på förskolan var Skruttet dålig i magen och jag tänkte att hon kanske inte var van med maten. Hon åt ju fyra portioner och satt kvar vid bordet långt efter att de andra somnat. Men kanske var det förkylningen som redan då visade sig. Små barn blir ju ofta dåliga i magen då de är förkylda. Den taskiga magen fortsatte och natten mellan lördag och söndag fick hon feber och började snora. Så nu blir det andra käppar i inskolningshjulet.

Jag var beredd på att hon skulle bli sjuk i början av dagistiden, men eftersom hon har äldre syskon trodde jag inte hon skulle åka på bakterier första dagen.

Hur som helst har jag googlat lite på tredagarsinskolning eller föräldraaktiv inskolning som det också kallas, mest av förskolor som använder sig av metoden och det tyder väl på att det låter lite mer vetenskapligt belagt att använda den benämningen. Vad jag förstår finns ingen forskning på de olika metoderna och vilken som är bäst, bara några studentuppsatser och spridda uttalanden i dagspressen. Många föräldrar och pedagoger är av allt att döma positiva till tredagarsmetoden. Vad barnen tycker verkar mindre uträtt. Man konstaterar att bakslag sker även i den traditionella inskolningsmodellen.

Huvudsaken är dock, enligt tillfrågade experter som t ex Gunilla Niss som varit med och utformat den traditionella metoden, att det finns en pedagog för barnet när föräldern inte är där, att det sker en anknytning och att barn och föräldrar känner sig trygga med upplägget.

Jag är fortfarande skeptisk och tror att mycket av den positiva inställningen till tredagarsmetoden inte ligger i barnets bästa utan i föräldrar och pedagogers intresse. Visst är det jobbigt för pedagogerna att ha föräldrar där hela dagarna, men tänk så mkt fortare det går. Efter tre dagar är de borta och under tiden kan verksamheten flyta på som vanligt eftersom föräldrarna står för all omsorg om sitt barn under de tre dagarna. I den traditionella modellen kan man ju behöva avvara en pedagog i veckor i värsta fall och verksamheten står nästan still eftersom man inte kan ha grupper eller gå iväg från förskolan under inskolningen.

För de stressade föräldrarna är det givetvis en fördel att redan efter tre dagar kunna gå tillbaka till sitt jobb, åtminstone fem timmar om dagen och med beredskap att hämta sitt barn på förskolan om det inte fungerar. Vem avgör om det fungerar? Det gör pedagogerna. Hur mkt kan ett barn gråta och man fortfarande anser att det fungerar?

Jag drar ett skräckexempel från min mellandotters dagistid. Hon var svårinskolad och hon är fortfarande inte helt lätt att lämna på förskolan. Hon grät när jag lämnade, jag fick bända loss henne från min kropp, hon skrek. Klumpen fanns alltid i min mage. En dag när jag hämtade henne var en vikarie på avdelningen och hon sa; Ja, idag har hon ju inte gråtit HELA dagen, så det är ju rätt så bra.

I say no more....