LÅG är väl ordet för dagen

Ja, hälsonivån här i familjen är rätt låg. Precis som jag ordade härom kvällen, så blir det sällan som man tänkt sig. Natten därefter blev het och snorig och nu har jag vabbat i två dagar. Liten fortfarande väldigt snorig och hostig. Själv känner jag mig inte heller 100% frisk, snor, lite ont i halsen och tryck över bröstet. Kan iofs vara PMStecken, men är nog lite förkylningssymptom också.

Trots sjukdom var vi ner med Liten till dagis för fotografering i morse och på kvällen har barnen varit hos mormor så att mamma kunde åka till jobbet och delta i föräldramötet. Så, man får pussla. Nu får vi se om det blir något jobba imorgon. En del i kruxet är väl att det blir så långa dagar, tidiga morgnar och sena kvällar. Kanske Liten skulle orka dagis från nio till tre, men från sju på morgonen till halv sex på kvällen, det känns inte som någon hit.(just nu lappar mitt schema lite över p g a att jag fortfarande håller på med inskolningar, men vissa är klara och därför gäller ordinarie schema. Svårt att förklara, men det innebär att jag måste vara på jobbet åtta varje morgon även när jag egentligen börjar nio).

Storasyster har varit i skolan, men inte på fritids och hon verkar tämligen nöjd med detta upplägg. Idag kom fröken fram när vi hämtade och berättade att Storasyster varit låg under dagen och känt sig ensam och utanför. De hade bl a gjort en övning där de skulle skriva ett namn på någon som de ville gå med hand i hand vid utflykt och Storasyster hade skrivit sitt eget namn. När jag frågade varför hon gjort det så sa hon att "jag känner bara S (kompis från dagis) och han håller så hårt i handen, så jag vill inte gå med honom."

Hur som helst var det en låg dag och Storasyster trodde att det var den värsta dagen i hennes liv. Trots att vi gjorde klart inbjudningskorten till kalaset och de fick åka till mormor. (tror det var bättre när jag hämtade dem vid åtta, men Storasyster undrade vad det var för möten som höll på mitt i natten.)

Pratade med en väninna i telefon som sa att hon fick ångest när hon såg ett spädbarn för hon tänkte direkt på hur det skulle bli när barnet började skolan och jag måste instämma i hennes oro/ångest. När Storasyster föddes var min största oro skolstarten och åren genom skolan. Antagligen påverkar det mig att jag 90% av min egen grundskoletid (och då ska vi inte tala om gymnasietiden...)så ekade frasen: Jag hör inte hemma här, genom mitt huvud. I do not belong here... Det behöver inte vara så att man är direkt mobbad eller utstött, men det är så lätt att inte känna sig hemma i en skolmiljö, så lätt att känna sig fel, utanför, längtande efter någonting annat. Och det påverkar givetvis studiebenägenheten och resultaten. Och livet.

Jag trodde på något sätt att det skulle vara lättare att börja skolan när man gått på dagis. Jag trodde att det skulle vara lättare när man är social och utåtriktad. Men tydligen är det svårt ändå. En låg dag - trots att Storasyster var dagens Hjärtebarn i klassen.

stress inför semestern

Ojojoj, vad man stressar i onödan. Varför ska man stressa upp sig över att man ska gå på semester egentligen? Nu har jag lagt om mina planer och ett huvud som alldeles nyligen bara snurrade och dunkade har sakteliga börjat fungera igen. Ja, igår hann jag aldrig hit, det var fotbollen såklart (f-n) och sen gjorde jag kort till alla fröknar på Storasysters avdelning eftersom det är hennes sista dag på dagis imorgon. Sen hann jag inte mer eftersom Liten inte kunde sova utan bara vaknade och grät och ville ligga närmast mamma och nypa henne i halsen, ansiktet, håret... Hela natten! så jag var typ ännu mer slut än jag varit tidigare i veckan i morse, trots attjag hade sovmorgon till halv sju.

Liten vill nämligen inte vara på dagis eftersom hennes favvofröken har semester. Hon gråter och skriker och gör livet jobbigt för oss alla. Och jag undrar hur jag ens kunnat överväga att flytta henne till ett annat dagis och påbörja en ny inskolning. Hur som helst, imorgon ska hon följa med mamma till jobbet (vilket också kan bli en pers). Vi har bara sju barn på vårt jobb, så vi provar. Då har jag henne i alla fall i närheten när hon är ledsen.

Vi åkte ut till Stampe efter jobbet. Har varit där två gånger nu i veckan eftersom jag inte sett röken av grannen som lovat titta till honom. Men idag träffade jag henne och hon hade varit där, så vi var väl där lite i onödan, men man måste ju vara säker. Jag hade köpt med mat från stället jag inte gillar och vi satt på en filt i solen tills myggorna började slåss.

Sen var vi tvungna att handla inför helgen. Barnen var som två vilda getter i affären och plockade grejor, halkade, välte varuvagnen osv. Kände att jag inte ville handla så länge, hoppade citroner och jord. Måste köpa blommor och presenter till dagisfröknarna, och smör och blåbär eftersom Storasyster lovat bjuda på paj på sin sista dag.

På parkeringen ringde sambon och stressade upp mig över att virusskyddet på datorn inte fungerar och att jag måste fixa det. Jag, som planerat åka direkt till landet efter jobbet imorgon tillsammans med väninna och hennes dotter, höll på att få stresslag. Jag som inte ens har tid att sitta vid datorn. Jag ska ju baka, skura toaletten, bada barnen, packa...

Det blev för mycket. Vi kom hem och jag fick barnen i säng utan att börja gråta själv. Jag ringde väninnan och sa att jag inte mådde så bra (det var lugnt för hon hade själv kommit på att det blev lite för mycket), jag bakade paj, betalade några räkningar till och bestämde mig för att bada barnen och skura toaletten imorgonkväll. Komma hem, vara hemma, ta det lugnt och åka till landet på lördag förmiddag. Det går inte annars. Nu är jag lugn.

Det är bara det att jag inte kommer in på mailen så att jag kan se bekräftelsen på virusprogrammet jag beställde så då kan jag inte betala och då går det inte att installera... ond cirkel... Och varför kommer jag inte in på mailen? Har jag redan fått virus? Jag lägger ner detta nu och återkommer med lite tur imorgon kväll.

Förresten måste jag skryta och berätta att Storasyster varit med mormor på simskolan idag och tagit Silvergrodan. Det är 10 meter det. Och hon var den enda som klarade det. så nu är hon kaxig. Och nästa vecka tänkte jag att vi skulle ta simborgarmärket ihop (det är 200 meter det).