Hur kommer karriärtjänster att höja kvaliteten för våra barn?

Idag har jämställdhetsminister Maria Arnholm (Fp) varit i Norrtälje och besökt förskolan Körsbäret. Ja, det var samma förskola som de lokala moderaterna Bino Drummond och Kjell Jansson också besökte för en tid sedan. Det är en relativt nybyggd kommunal förskola där man satsat extra mycket på IT i verksamheten. Berit Jansson (centerpartiets lokala gruppledare och vice kommunalråd har troligtvis fortfarande inte besökt någon förskola alls.)

Det är roligt att politiker intresserar sig för och besöker förskolor (jo, en gång stod några lokala moderater utanför vår förskola, min arbetsplats, och skulle ta foto till valaffischerna också. Det blev visst ingen och jag vet inte hur det hade sett ut med budskapet att krogarna måste få ha öppet till fem på morgonen heller...., de ändrade inriktning där). Det är positivt att de som beslutar om verksamheten vet hur den fungerar och har en förståelse för vad som behövs för att t ex höja kvaliteten. Det förslag som jag förstår lanserades av Maria Arnholm idag, var inget nytt förslag, utan presenterades av folkpartiet redan i mars om jag inte har fel. Det handlar inte om mindre barngrupper, fler pedagoger eller stöd till barn med särskilda behov, nej, det handlar om karriärstjänster även inom förskolan. Det handlar om att några duktiga pedagoger ska få 5000-10 000 kronor mer i månaden än sina kollegor. Ja, lönesättningen är redan individuell, så rent krasst skulle det ju redan kunna vara så, i Sverige pratar vi inte med våra kollegor om vår lön. Antagligen är vi övertygade om att vi inte är värda mer, eller så tror vi att vi uppfattas som skrytsamma om vår lön är högre.

I förskolan arbetas det i arbetslag och ofta finns det någon typ av arbetslagsledare som har lite mer ansvar för att information sprids, för hur utvecklingsdagar ska se ut, för att policydokument upprättas och efterlevs, för att den pedagogiska utvecklingen förs framåt och för att alla blir delaktiga i detta. På min arbetsplats får dessa personer 500 kronor extra i månaden. Jag kan ju inte låta bli att undra vad den som får 5000 kronor mer i månaden ska göra och hur det ska leda till en högre kvalitet i förskolan. Att arbeta i förskolan är ett lagarbete och vi behöver alla högre lön. Vi behöver också tillräckliga mänskliga resurser för att kunna bedriva ett bra arbete. Med det menas mindre barngrupper utan att minska allt för mycket på personalstyrkan.

Detta leder mig in på ett inlägg en annan folkpartist gjorde i ekonomidebatten på svt igår. Han försvarade det fria skolvalets införande med att mobbade elever måste ha möjlighet att byta skola, ett mycket märkligt skäl på flera sätt. För det första har ju detta varit möjligt länge. För det andra måste det ju vara ett enormt misslyckande om den utsatte eleven ska behöva byta skolan. I stället bör vi satsa på mindre klasser, fler vuxna i skolan och bättre fortbildning hur vi kan arbeta förebyggande mot mobbing. Det är ju ytterst otroligt om en skola skulle informera om att det förekommer mobbing så att du som elev eller förälder har möjlighet att välja bort skolan, eller? All mobbing som fortgår under längre tid är "godkänd" av de vuxna som finns i skolan, antingen har de inte bättre kunskap eller så har de inte resurser att ta tag i problemen. Såväl i förskolan som i skolan saknas det ofta resurser att arbeta på ett förebyggande sätt med elever/barn som de vuxna känner kan orsaka oro i gruppen. Det krävs läkarintyg, diagnoser, för att över huvud taget få till en diskussion trots att det sägs att det är barnets behov som ska avgöra, oavsett diagnos. Här finns mycket att göra och ju tidigare det görs desto bättre.

Vänsterpartiet vill satsa på förskolan genom att se till att inga grupper är större än 15 barn med minst tre vuxna. För att höja kvaliteten för föräldrarna vill vi att förskolan har öppet även på obekväm arbetstid. Högst kvalitet blir det om barnet kan vara på samma ställe oavsett om föräldrarna jobbar dag, kväll eller natt. Vi vill se att de barn som har särskilda behov ska få stöd. Det ska vara möjligt att få stöd under längre eller kortare tid utan att barnet har diagnos. Grupper med yngre barn eller med många barn med annat modersmål än svenska eller med andra större behov ska vara mindre än 15 barn, precis som skolverket tidigare rekommenderade. Kvaliteten kan höjas med fler utbildade förskolärare som har möjlighet att diskutera olika lösningar mer vetenskapligt med varandra och med vardagsnära forskning i projektform. Att satsa endast på vissa förskollärare känns inte som rätt väg att gå.

LÅG är väl ordet för dagen

Ja, hälsonivån här i familjen är rätt låg. Precis som jag ordade härom kvällen, så blir det sällan som man tänkt sig. Natten därefter blev het och snorig och nu har jag vabbat i två dagar. Liten fortfarande väldigt snorig och hostig. Själv känner jag mig inte heller 100% frisk, snor, lite ont i halsen och tryck över bröstet. Kan iofs vara PMStecken, men är nog lite förkylningssymptom också.

Trots sjukdom var vi ner med Liten till dagis för fotografering i morse och på kvällen har barnen varit hos mormor så att mamma kunde åka till jobbet och delta i föräldramötet. Så, man får pussla. Nu får vi se om det blir något jobba imorgon. En del i kruxet är väl att det blir så långa dagar, tidiga morgnar och sena kvällar. Kanske Liten skulle orka dagis från nio till tre, men från sju på morgonen till halv sex på kvällen, det känns inte som någon hit.(just nu lappar mitt schema lite över p g a att jag fortfarande håller på med inskolningar, men vissa är klara och därför gäller ordinarie schema. Svårt att förklara, men det innebär att jag måste vara på jobbet åtta varje morgon även när jag egentligen börjar nio).

Storasyster har varit i skolan, men inte på fritids och hon verkar tämligen nöjd med detta upplägg. Idag kom fröken fram när vi hämtade och berättade att Storasyster varit låg under dagen och känt sig ensam och utanför. De hade bl a gjort en övning där de skulle skriva ett namn på någon som de ville gå med hand i hand vid utflykt och Storasyster hade skrivit sitt eget namn. När jag frågade varför hon gjort det så sa hon att "jag känner bara S (kompis från dagis) och han håller så hårt i handen, så jag vill inte gå med honom."

Hur som helst var det en låg dag och Storasyster trodde att det var den värsta dagen i hennes liv. Trots att vi gjorde klart inbjudningskorten till kalaset och de fick åka till mormor. (tror det var bättre när jag hämtade dem vid åtta, men Storasyster undrade vad det var för möten som höll på mitt i natten.)

Pratade med en väninna i telefon som sa att hon fick ångest när hon såg ett spädbarn för hon tänkte direkt på hur det skulle bli när barnet började skolan och jag måste instämma i hennes oro/ångest. När Storasyster föddes var min största oro skolstarten och åren genom skolan. Antagligen påverkar det mig att jag 90% av min egen grundskoletid (och då ska vi inte tala om gymnasietiden...)så ekade frasen: Jag hör inte hemma här, genom mitt huvud. I do not belong here... Det behöver inte vara så att man är direkt mobbad eller utstött, men det är så lätt att inte känna sig hemma i en skolmiljö, så lätt att känna sig fel, utanför, längtande efter någonting annat. Och det påverkar givetvis studiebenägenheten och resultaten. Och livet.

Jag trodde på något sätt att det skulle vara lättare att börja skolan när man gått på dagis. Jag trodde att det skulle vara lättare när man är social och utåtriktad. Men tydligen är det svårt ändå. En låg dag - trots att Storasyster var dagens Hjärtebarn i klassen.

Inte riktigt på humör nu

Nej, jag fick något att grunna på som liksom känns större än huruvida man skjutsar sina barn till förskola och skola eller inte. Vi var på fotboll och Storasyster tyckte det var jättekul, hon hade längtat så och nu hade hon fått ett par bättre begagnade benskydd på smalbenen också. Nästan direkt träffade hon en tjej hon kände igen från klassen och de stod och småbusade lite medan vi väntade på resten. Rätt vad det är märker jag att klasskamraten står och slår min dotter med bollen i huvudet och ansiktet. Hon slår om och om igen trots att Storasyster säger Nej, jag vill inte och Sluta flera gånger. Jag lägger min arm över hennes huvud för att skydda och hon gömmer sig villigt, men kompisen fortsätter att försöka hitta nya vinklar att slå från. Efter en stund blir jag tvungen att ryta ifrån, jag menar, hur skulle det annars se ut om jag stod där och tillät någon att slå mitt barn trots att hon protesterade mycket tydligt?

- Sluta med det där, sa jag, hör du inte att hon säger nej? Hon vill inte, du måste väl lyssna lite också?

Fy, så pinsamt det blev. Storasyster slår ner blicken och byter sida, säger ingenting. Kompisen bara blänger på mig som om hon skulle ville dunka bollen i ansiktet på mig istället.

- Jag vill inte att hon ska bli arg, förklarar Storasyster när jag frågar vad hon tycker. Jag förstår, jag förstår faktiskt hur hon känner, men vad skulle jag ha gjort? Jag förklarar det för henne, jag kan inte bara låta någon trakassera en av dem jag älskar mest på jorden utan att göra någonting. Det är inte okej att slå någon som säger ifrån, det är inte på skoj då...

Fotbollsträningen börjar och allt verkar okej igen. Tills de ska stå på led och skjuta mot mål. Plötsligt tränger sig klasskamraten före Storasyster i kön, knuffar henne och gör fula miner. Inte en gång. flera gånger. Jag hör inte vad hon säger och dottern vill sen inte heller berätta.

- Vi leker ibland i skolan, säger hon. Hon är inte så där då.

Jag försöker förklara, men det känns som allt jag säger kommer att ha motsatt effekt, jag försöker få henne att förstå att hon måste tala om för mig om något liknande händer i skolan, att hon måste berätta det för någon vuxen. Hon försöker bagatellisera, jag försöker skydda. Helt krasst, helt ärligt, jag är livrädd, den där lilla tandlösa tjejen har fått mig ur balans. I natt får båda tjejerna sova bredvid mig.

följetong om bilen, fritids mm

Imorgon är det torsdag och jag åker fortfarande i mammas bil. I måndags beställde man grejor från verkstaden på tisdagen hade de kommit fel och idag hade man hittat dem i Skåne så nu hoppades man få dem imorgon så att jag också skulle kunna få min bil. När jag skriver det här funderar jag; är det sant? I vilken annan bransch kan man behandla kunden på detta vis? Okej, jag förstår att saker kan gå snett, men det verkar ju vara vardagsmat för dem att saker de beställer hamnar både här och där i Sverige. Det skulle jag aldrig acceptera, vare sig som beställare eller som leverantör. Jag tänkte nästan fråga om de inte har sån där garanti som de har på McDonalds; att om de inte levererar inom en viss tid så får man det gratis. Skulle vara rimligt tycker jag i det här fallet.

Annars försöker vi få livet att rulla på, med en snart sexåring som har det ganska jobbigt och en två och ett halvt åring som inte har det fullt så jobbigt, men är rätt jobbig själv emellanåt. Igår åkte vi till stugan, badade och tvättade håret i sjön, gick hem och tände brasa och somnade allihop framför en Bamsevideo (ettan och tvåan funkade inte och på fyran var det nyheter med krig). Jag vaknade till strax efter nio, gick upp och låste och satte på pyjamasen och kröp sedan tillbaka ner i sängen. Så enkelt är det aldrig här hemma.

Jag ville egentligen åka tillbaka till landet idag efter jobbet också, men eftersom jag slutade sent och börjar tidigt imorgon kändes det lite grand som att bara åka ut och sova. Och då skulle det bli disk och det är inget kul att sitta och köra mammas bil med barnen lite halvdåligt fastspända så vi åkte hem, åt oxkorvgryta och pasta med grönsallad, såg Bolibompa och gick i säng. Barnen somnade på 20 minuter, själv var jag tvungen att ta hand om krusbär, tvätten och diskmaskinen som måste fyllas två gånger.

Hela tiden känner jag en klump i magen eftersom Storasyster berättade att några stora killar retat henne på fritids idag, sagt att hon var en kille och att hon hade peruk. Hon verkar visserligen ganska glad (även om hon ofta bryter ihop eller får utbrott), men hon har visat mig var man sitter om man är ensam eller arg eller inte har någon att leka med. Jag vet att hon snart blir sex år, jag vet att det är jobbigt, men jag är så orolig för henne. Från att ha varit världens gladaste, charmigaste, sociala lilla varelse är hon nu rädd för allt; bromsar, getingar, åska, krig, död och mycket mycket mer, hon blir ledsen för minsta lilla och nedervärderar ständigt sig själv och sin roll. Och ser jag någonsin någon reta henne kommer jag själv att förvandlas till ett litet barn och gå in och knuffa bort de fulingarna och tala om vad jag tycker om dem. Jag tror inte jag har en enda mognadsmekanism i min kropp som skulle kunna stoppa mig från det.