Det handlar inte alltid om liv och död, men om ett praktiskt görligt anständigt liv

Huvudlöss härjar i stort sett året om på våra skolor, förskolor och fritidshem där barnen trängs i stora grupper. Och till bot för detta finns på marknaden idag att otal medel, schampon, förebyggande och annat att välja mellan. Lusmedlen finns att köpa på de olika apoteken, men inte via livsmedelsbutikernas apotekstjänst. Detta gör att du kan få tag i lusmedel (olika sorter på olika apotek så har du hittat ett du gillar är det inte säkert att du kan köpa det på ett annat apotek) mellan 8.00 och 19.00 i Norrtälje. Detta är egentligen en grej för sig, men när det nu tar ca en halvtimma att lusa av ett barn med de moderna medlen, så är det ju förtvivlat att inte kunna få tag i medel förrän klockan 8.00 på morgonen och inte efter 19.00 på kvällen. Upptäcker du lössen kvart över sju på kvällen innebär det en hel arbetsdag, en hel skoldags bortfall. Kan kännas onödigt då apoteksservicen vad det gäller t ex alvedon idag är enorm.

Hur som helst, att lusa av barn är ingen dans på rosor, och om och om igen måste det göras. Vi hittade ett schampo som gjorde det hela ganska enkelt. Det kammas i torrt hår, verkar i tio minuter och arbetas sedan upp till ett löddrande schampo och sköljs ur. Behöver inte tvättas med annat schampo efter. Alltså en så kort procedur som möjligt. Namnet är Paranix. 

I går kväll hände dock något som jag först inte trodde var så allvarligt. Fyraåringen fick lite lusschampo i ögonen. Hon klagade på att det var dimmigt, men vi tänkte inte mer på det. Hon somnade. Efter tre timmar vaknade hon och gallskrek och kunde inte öppna ögonen. Hon skrek och skrek och knep och knep med ögonen. Jag visste ingen annan råd än att sätta henne i bilen och köra ner till akutmottagningen, livrädd att hon skulle bli blind eller nåt. På akutmottagningen blev vi genast emottagna och fick komma in på ett behandlingsrum där en sköterska, i väntan på läkaren, började spola ögonen med koksaltlösning. Det är ingenting jag skulle kunna ha gjort själv. Efter en stund var en sköterska till tvungen att komma in så två av oss fick hjälpas åt att hålla fast barnet medan en tvättade ögonen. Läkaren ringde och konsulterade ögonsjukhuset i Stockholm. Efter en timme fick vi åka hem igen och barnet fick en nalle av personalen. Hon höll nallen hårt och blundade lika hårt.

Hemma fortsatte hon blunda och gråta, från halv ett till strax efter fyra på natten vaknade hon med 5-10 minuters mellanrum och skrek och tog sig för vänster öga. Hon satt i mitt knä i soffan och jag kunde inte röra mig utan att hon vaknade och skrek och grät. Ibland gjorde det nog ont, ibland hade hon mardrömmar om sjukhusbesöket och skrek: Jag vill gå, och Jag vill inte sitta fast! Flera gånger funderade jag på att ringa tillbaka till sjukhuset, men till sist somnade hon och vi gick hem med uppmaningen att söka till ögonsjukhuset nästa dag om det inte blivit bättre.

Den här natten har varit en pärs, men tänk vad den hade varit om Norrtälje sjukhus inte haft någon dygnetruntöppen akutmottagning. Tänk om jag mitt i natten blivit tvungen att köra ett gallskrikande barn som jag trodde höll på att bli blind de åtta milen till Stockholm i underkylt regn. Antagligen hade det inte tagit livet av oss, men det hade inte känts som en rimlig lösning för att få hjälp att spola ur ögonen på ett barn. Andra gånger då jag och det nu fyraåriga barnet besökt akutmottagningen är då hennes arm har gått ur led under lek. Primärvården tar inte emot armar ur led trots att det bara behövs ett litet knyck för att ställa det hela till rätta igen. Det hade blivit långa resor och kanske hade någon hurtig bekant givit sig på att försöka rätta till problemet för att undvika resan. Kanske hade det kunnat ställa till det än värre.

Jag är sååååå evinnerligt tacksam för en dygnetruntöppen akutmottagning som kan ta hand om oss när vi blir sjuka och oroliga. Och det är så fantastiskt hur de alltid försöker hjälpa de små barnen först (vi var inte ensamma där i natt). Jag har (peppar peppar), trots att jag har tre barn, varav det äldsta snart tolv, aldrig varit tvungen att uppsöka Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vid ett tillfälle var jag tvungen att åka till barnläkarjouren i Danderyd, men det var bara för att få ett sjukintyg utskrivet (helt i onödan enligt behandlande läkare). Vi skapade Tiohundraprojektet som ett led i att genom samarbete över kommun och landstingsgränser göra det möjligt att behålla en dygnetruntöppen akutmottagning vid Norrtälje sjukhus. Det är en dyr verksamhet och det krävs en hel del trixande för att få det att fungera med ett så pass tunt befolkningsunderlag. Akutmottagning betyder dock otroligt mycket för tryggheten och servicen för Norrtälje kommuns invånare. Glöm nu inte det i all iver att låta "alternativen blomstra" på våra skattemedels bekostnad.

Efterlängtad bil tillbaka

Trodde knappt mina öron då jag idag fick veta att jag skulle få min bil tillbaka. Tyvärr hade de inte helt och hållet kunnat åtgärda problemet (missljud från motorn vid tomgång), men nästa steg i deras gissning skulle kosta 7500 kronor och de var inte säkra på att bilen skulle bli helt bra av det heller. Den går ju bra, sa de nu, det är bara på tomgång den är lite knasig. Jag får väl nöja mig med det. Med de justeringar som redan gjorts på bilen är också 12000milaservicen nästan avklarad, bara lite smågrejor kvar och det ska jag lämna in bilen någon måndag i höst för att göra. det tar nämligen bara ca 2 timmar.

Det bästa av allt var nästan priset; 1685 kronor, och för det har jag fått nya tändstift, nya tändkablar, tändhattar, spridare och vindrutetorkare till bakrutan. Snyggt, de har nog nån sån där McDgaranti i alla fall. Nu har jag råd att både serva färdigt bilen och eventuellt byta avgasröret i höst också. Det blir märkesverkstad även framöver.

följetong om bilen, fritids mm

Imorgon är det torsdag och jag åker fortfarande i mammas bil. I måndags beställde man grejor från verkstaden på tisdagen hade de kommit fel och idag hade man hittat dem i Skåne så nu hoppades man få dem imorgon så att jag också skulle kunna få min bil. När jag skriver det här funderar jag; är det sant? I vilken annan bransch kan man behandla kunden på detta vis? Okej, jag förstår att saker kan gå snett, men det verkar ju vara vardagsmat för dem att saker de beställer hamnar både här och där i Sverige. Det skulle jag aldrig acceptera, vare sig som beställare eller som leverantör. Jag tänkte nästan fråga om de inte har sån där garanti som de har på McDonalds; att om de inte levererar inom en viss tid så får man det gratis. Skulle vara rimligt tycker jag i det här fallet.

Annars försöker vi få livet att rulla på, med en snart sexåring som har det ganska jobbigt och en två och ett halvt åring som inte har det fullt så jobbigt, men är rätt jobbig själv emellanåt. Igår åkte vi till stugan, badade och tvättade håret i sjön, gick hem och tände brasa och somnade allihop framför en Bamsevideo (ettan och tvåan funkade inte och på fyran var det nyheter med krig). Jag vaknade till strax efter nio, gick upp och låste och satte på pyjamasen och kröp sedan tillbaka ner i sängen. Så enkelt är det aldrig här hemma.

Jag ville egentligen åka tillbaka till landet idag efter jobbet också, men eftersom jag slutade sent och börjar tidigt imorgon kändes det lite grand som att bara åka ut och sova. Och då skulle det bli disk och det är inget kul att sitta och köra mammas bil med barnen lite halvdåligt fastspända så vi åkte hem, åt oxkorvgryta och pasta med grönsallad, såg Bolibompa och gick i säng. Barnen somnade på 20 minuter, själv var jag tvungen att ta hand om krusbär, tvätten och diskmaskinen som måste fyllas två gånger.

Hela tiden känner jag en klump i magen eftersom Storasyster berättade att några stora killar retat henne på fritids idag, sagt att hon var en kille och att hon hade peruk. Hon verkar visserligen ganska glad (även om hon ofta bryter ihop eller får utbrott), men hon har visat mig var man sitter om man är ensam eller arg eller inte har någon att leka med. Jag vet att hon snart blir sex år, jag vet att det är jobbigt, men jag är så orolig för henne. Från att ha varit världens gladaste, charmigaste, sociala lilla varelse är hon nu rädd för allt; bromsar, getingar, åska, krig, död och mycket mycket mer, hon blir ledsen för minsta lilla och nedervärderar ständigt sig själv och sin roll. Och ser jag någonsin någon reta henne kommer jag själv att förvandlas till ett litet barn och gå in och knuffa bort de fulingarna och tala om vad jag tycker om dem. Jag tror inte jag har en enda mognadsmekanism i min kropp som skulle kunna stoppa mig från det.

Sjukdomar, vikariebrist och liv som hopar sig

En kollega sjuk, en vabbar och imorgon ska vår halva resurs vara ledig för att hennes dotters dagis har planeringsdag. Det blir till att vara bläckfisk. Barnen på jobbet är givetvis inte sjuka just nu utan de allra flesta är på plats. Förutom att försöka hålla rätt på dem, ge dem föda och vila samt se till att de inte skriker alltför mycket har vi under dagen kämpat febrilt med att hitta vikarier till resten av veckan samt nästa vecka (som som tur är blir kort).

Först såg det ut som att jag skulle bli ensam fredag efter två (eftersom min friska kollega måste ner till vårdcentralen och byta ett bandage runt en infekterad, punkterad tumme). Men sent omsider fick vi tag på en pensionerad förskolelärare som tidigare vikarierat hos oss under ett par kritiska veckor. Hon kunde komma fredag eftermiddag och nästa vecka. Toppen.

Då strulade morgondagen till sig istället. Vi hade efter mycket letande och ringande fått tag på två vikarier, men när en av dem (som f ö var hos oss igår också) fick höra att hon inte fick tiderna nästa vecka ville hon inte heller komma till oss imorgon. Snacka om putt! Den attityden var absolut inte möjlig att ha på den tiden jag var timvikarie inom barnomsorgen. Så var vi igen två man kort och det finns ingen möjlighet att klara verksamheten på tre personal.

Precis när jag skulle gå hem (och jag hade bråttom för tjejernas dagis skulle stänga kvart i fem och jag slutade fyra) så ringde chefen och jag hängde mig kvar för att få veta att hon skulle försöka fixa fram någon till imorgon. Och på vägen hem (när jag redan insett att jag aldrig skulle hinna till kvart i fem) så ringde kollegan och sa att vi fick in ännu en ny stjärna. Ja ja, vi tackar och tar emot; ett par vuxna ögon till är i alla fall ett par vuxna ögon till. Verksamhet?`Förvaring? Ibland är skillnaden hårfin.

Annars är det en lampa som blinkar till lite oroväckande i bilen från och till. Tyckte inte om det så jag öppnade motorhuven och insåg att det behövs nog fyllas på av lite av varje. Hm, kan man göra det själv eller måste man lämna in bilen? Vad kostar det? Hur lång tid tar det? Vad kostar en hyrbil? Letar efter erbjudanden på räkningen från Volvokortet (det brukar finnas rabattkuponger), men där gick jag bet. Däremot upptäckte jag att min kreditgräns ändrats från 4000 till 15000. Det är väl iofs inget bra, men just nu kändes det rätt okej, om jag nu blir tvungen att serva bilen och hyra en bil för att ta mig till jobbet etc.

Utvecklingssamtal på dagis för Liten klockan 8 imorgon, sen svänger jag förbi Volvo och pratar med dem en snabbis, börjar inte förrän halv 10. Hoppas det inte är totalkaos när jag kommer. Ska handla lite på vägen hem, barnen hos mormor, på fredag kan vi då åka direkt till landet. Nu ska jag bara deklarera via Internet och hoppas att pengarna kommer före midsommar innan jag går i säng. God natt.