Tiohundra - Ett livsprojekt?

Förr kunde en gå hur länge som helst på olika vikariat hos samma arbetsgivare, t ex Norrtälje kommun. Efter att jag avslutat min ungdomslagstjänst, som det hette på den tiden, vid fyllda 20 år, fortsatte jag att arbeta som vikarie inom barnomsorgen. Det var 1987. Jag fortsatte på olika vikariat till 1993, sen ledsnade jag på att aldrig bli aktuell för en fast anställning. Jag skulle börja plugga, utbilda mig till lärare, men kom på villovägar och blev biolog. Inte blev utsikterna bättre för att hitta en fast anställning efter utbildningen, men reglerna för vikarier har förbättrats. Idag får en inte vikariera hur länge som helst, efter en viss tid blir arbetsgivaren tvungen att erbjuda en tillsvidareanställning. Visserligen har den regeln lett till att en del arbetsgivare bara tar in en vikarie den tid de kan göra det och sedan låter bli att ringa till den personen och tar in en annan för att slippa anställa någon, men det är ändå ett steg mot något som skulle kunna bli bättre. Om personen inte uttryckligen vill så, så ska det inte vara möjligt för arbetsgivaren att ha hen kvar i osäker anställning hur länge som helst.

Det finns andra saker som också borde regleras. Hur länge kan egentligen ett projekt förlängas? En verksamhet kan väl inte vara ett projekt för alltid? På ett sätt är jag glad att Tiohundraprojektet föreslås förlängas, nu finns möjligheten att avgörandet om hur vård och omsorg i Norrtälje ska organiseras kommer att tas av en klokare majoritet under nästa mandatperiod. Ungefär som när en begär återremiss på ett ärende i fullmäktige så tycker jag att en förlängning av ett färdigutvärderat projekt borde motiveras på något sätt. Varför är projektet inte redo att permanentas? Det som är positivt med att vård och omsorg i Norrtälje kommun fortsätter att drivas i projektform är att det finns möjligheter att testa fler olika lösningar inom projektet. Det som är negativt är att det fortfarande kommer att råda en osäkerhet för de anställda, speciellt på förvaltningsnivå och att det kommer att vara fortsatt svårt att göra rekryteringar.

Samtidigt hoppas jag att ytterligare tre år ska ge oss chansen att visa att "den samlade pengapotten", "de gemensamma beställningarna" och "samarbete utan stuprör" är suveränt vad det gäller att skapa kvalitet och trygghet för invånarna och att det också är kostnadseffektivt. Vårdval Stockholm kommer att samexistera med Tiohundra, men förhoppningsvis kommer det bara att leda till att fördelarna med det senare och nackdelarna med en likriktad, stel vårdapparat kommer att framträda tydligare inför nästa gång det är dags för beslut. Jag hoppas få mandat att fortsätta värna vår unika vård och omsorgsstruktur i Norrtälje kommun tills den är permanentad och säker. Kanske blir det ett livsprojekt.

Regntunga skyar och tryggad arbetsmarknad för överskådlig framtid

Skitkul när man är dyngsur bara för att man varit ute och hämtat morgontidningarna i lådan tio i fem på morgonen. Det blir långkalsonger och tjocktröja och fy vad jag fryser i alla fall. Och trött. Och barnen är oväckliga. Till slut får vi i alla fall ordning på oss själva och kommer iväg. Kaninen får torrfoder lite snabbt och barnen in i bilen.

Liten blir ledsen och gråter när jag lämnar på dagis, Storasyster vandrar med tunga steg mot fritids. Gasen i botten.

På jobbet har halva styrkan (av personalen) fått magsjuka (eller så har deras barn fått det). Inga vikarier finns att få tag på. Och om det hade funnits det så hade det inte funnits några pengar att ta in dem för. En sån där sanning som de dunkar i oss nästan varje dag och som jag hela tiden funderar över. Om jag är tjänstledig eller vabbar så kostar jag väl inte min arbetsgivare någonting? De slipper ju betala lön för mig de dagarna. Hur kan det då inte finnas pengar till vikarie??? Då kanske det är bra att man är borta ibland för annars skulle inte pengarna räcka till decemberlönen. Eller skulle de vara slut redan i november?

Vi var i stort sett en man (kvinna) kort på varje avdelning. På eftermiddagen skulle några iväg på utbildning och då var vi åtta personal kvar på 64 barn. Det känns ju toppen, eller? Jag fick jobba över 45 minuter för att det skulle fungera...

Hämtade barnen, lättretligt och trött. Funderar över att Forsmark har fått slutförvaring av kärnavfall i 100 000 år. Det påminner mig lite om straffsystemet i USA där människor kan bli dömda till typ 490 års fängelse gånger två. Det är ju bra med framförhållning, men hallå? Jo, nu är Norrtäljes arbetsmarknad tryggad för 100 000 år framöver, toppen, men vi får akta oss så att inte Norrtälje nu blir en sovstad, en förort till Forsmark dit folk bara åker och sover en stund.

Jag säger som någon sa i lokaltidningen, Jag är emot kärnkraft, men någonstans måste avfallet förvaras. Och jag är glad att vi inte skickar det till något fattigt land utan tar hand om det själva. Någon gång kommer våra synder att uppdagas, kanske inte under min livstid eller under mina barnbarns, men någon gång kommer det vi gör nu att "drabba" någon framtida kultur. Tyvärr går inte det gjorda att göra ogjort, vi kan bara se till att på bästa hållbara sätt varna för vad som finns i bergets gömmor.

Det regnar fortfarande. Vi är alla trötta. Vi sover på saken. Imorgon kanske vi märker att kärnkraften bara var en mardröm.

Om vårdnadsbidrag tvista de okunniga

Och med okunniga menar jag oss allihop. Jag har ju flera gånger hävdat (och det är vad jag har läst mig till) att vårdnadsbidrag bara kan tas ut av den som inte utnyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen. Därmed menar jag att vårdnadsbidraget inte på något vis förenklar möjligheterna till att "stegvis skola in barnet i förskolan i sin egen takt" som det har hetat i t ex kristdemokratiska inlägg för bidraget.

Jag har i denna blogg då blivit tagen för okunnig eftersom jag tydligen inte alls fattat det här med vårdnadsbidrag. enligt den som hävdade detta så är det så att man kan plocka ut t ex 50% vårdnadsbidrag och under de övriga 50% av tiden arbeta heltid och ha barnet i den kommunala barnomsorgen. Iofs hävdade den personen också att även dagmammor kan plocka ut vårdnadsbidrag för barn de tar hand om och då börjar det ju verka uppåt väggarna.

Men visst visst, vi fortsätter att utreda hur vårdnadsbidraget egentligen kommer att fungera. Fakta (enligt tidningen Kommunalarbetaren idag) säger att "De kommuner som önskar kan välja att ge ett skattefritt bidrag på max 3000 kronor per månad och barn mellan ett och tre år. Villkoret är att man inte nyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen. föräldrar kan arbeta heltid och få bidraget om de ordnar barnomsorgen på annat sätt."

Så, om någon "svart dagmamma" tar hand om ditt barn kan ju hon få 3000 kronor i månaden i bidrag av dig! Men vad är vitsen med det? Farmor eller mormor kanske ställer upp för halva priset och då har man ju gjort sig en liten slant? Men min erfarenhet är att farmor/farfar och mormor/morfar idag jobbar heltid med ganska rejäla löner och har väl inte största möjligheterna att börja leva på svältlön (eller lust för den delen, då kan de ju inte ta den årliga treveckorssemestern i Thailand).

Kommunal har genomfört en undersökning där man frågat 1000 personer "om du tvingas välja, vad tycker du då att kommunerna ska välja att använda skattepengarna till?" 60% har svarat att de vill stärka förskolans kvalitet medan 28% vill använda pengarna till att införa vårdnadsbidrag. Och det är ju där valet ligger, vi måste välja, prioritera, vi får inte både ock.

75% av de tillfrågade personerna svarar att om kvaliteten i förskolan ytterligare försämras vill de inte ha vårdnadsbidrag, 9% vill ha det ändå (snacka om egon).

Jo, jag funderade ju lite på om jag skulle kunna plocka ut 25% av vårdnadsbidraget när jag nu ska gå ner och börja arbeta 75%, men som jag tolkar det så kan jag inte det eftersom jag i övrigt kommer att utnyttja den offentligt finansierade barnomsorgen både för min tvååring och hennes storasyster.

Förresten vet jag inte om det fungerar för mig att gå ner i tid. Jag var så nöjd när jag hade fattat beslutet, räknat och bestämt mig, lämnat en lapp till chefen med önskemål om hur min ledighet skulle tas ut. "Ja, det har du rätt till", svarade chefen, "men om det kan se ut precis så här det beror på om det går att lösa schematekniskt." Då nöjde jag mig med det och kände mig harmonisk. När jag nu börjar fatta att det är meningen att ingen ska gå in som vikarie för mig utan det är upp till mina arbetskamrater att lösa situationen, då börjar jag fatta att ingenting är schematekniskt möjligt. Vi jobbar ju redan på gränsen till vad som är möjligt och att lägga ytterligare 25% jobb på dem anser jag vara omöjligt. Så, nu känner jag mig bara nere vad det gäller den biten...

Trötta familjen tar kväll

Två sjuka på jobbet, en vikarie, alla barn friska. Varje dag sliter vi med att försöka få ihop kommande dagar. Vi börjar tidigare, vi slutar senare och ändå är vi aldrig tillräckligt med personal för att känna att vi gör ett bra jobb. Fortsätter det så här under en längre tid är vi snart alla utbrända.

Vid fem (efter åtta timmars tillrättavisningar av obstinata 1,5-2 åringar som testar gränser) kändes det tungt att hämta tröttgråtande Storasyster och desto gladare Liten på dagis. Den stora måste lirkas, mutas, halvt om halvt bäras och hela tiden tröstas för att få in i bilen och sedan ut ur bilen och in i hemmet och fram till soffan där man kan däcka henne och trycka på en film för att få lite lugn och ro och få till någon snabb middag. (DVD är inte mitt favoritformat på film, det trilskas alltid, speciellt när man är superkissnödig.)

Barnen fick äta framför TVn, jag läste Kommunalarbetaren i köket. Panerad fisk, potatismos och ärtor och broccoli (Liten stod och drog i frysdörren redan när vi kom in genom dörren och skrek occoli, occoli... och hon hann äta två fryst buketter innan maten var serverad) dem på bättre humör, men gnällgråten hänger hela tiden i luften när tröttheten har makten. Det gäller att göra allting exakt rätt. Och det blir inte rätt när Liten petar in ett foto av sig själv i hålrummen i bakre delen av TVn. Eller när hon står framför TVn och knycklar ihop ett foto av Storasyster...

Men det går över och jag känner mig nöjd med att lyckas lura ner även Liten i ett bad genom att påstå att badlöddret är ett spöke som badar. Lyckas även tvätta håret på båda tjejerna och hålla humöret uppe ända till sängen (även om Storasyster envisades med att ha ångest över att hon sagt "Jag hatar dig mamma" på dagis. Nu intygade hon flera gånger att jag var hennes "bästa kärlek") eftersom jag kan muta med en ny bok som kom från bokklubben idag. "När prinsessor tar semester" heter den och den är skriven av Per Gustavsson. Jag tyckte den var jättekul och båda barnen somnade så småningom nöjt, men klockan hade hunnit bli kvart i nio. Tur vi har sovmorgon imorgon.

Nu ska jag själv snart också koja för att jobba på 110% hela tiden gör att man blir lite trött. Känner mig nöjd med mitt beslut att gå ner till 75% i höst. Om det nu bara funkar... kan ju inte sätta jobbarpolarna på pottan...

Sjukdomar, vikariebrist och liv som hopar sig

En kollega sjuk, en vabbar och imorgon ska vår halva resurs vara ledig för att hennes dotters dagis har planeringsdag. Det blir till att vara bläckfisk. Barnen på jobbet är givetvis inte sjuka just nu utan de allra flesta är på plats. Förutom att försöka hålla rätt på dem, ge dem föda och vila samt se till att de inte skriker alltför mycket har vi under dagen kämpat febrilt med att hitta vikarier till resten av veckan samt nästa vecka (som som tur är blir kort).

Först såg det ut som att jag skulle bli ensam fredag efter två (eftersom min friska kollega måste ner till vårdcentralen och byta ett bandage runt en infekterad, punkterad tumme). Men sent omsider fick vi tag på en pensionerad förskolelärare som tidigare vikarierat hos oss under ett par kritiska veckor. Hon kunde komma fredag eftermiddag och nästa vecka. Toppen.

Då strulade morgondagen till sig istället. Vi hade efter mycket letande och ringande fått tag på två vikarier, men när en av dem (som f ö var hos oss igår också) fick höra att hon inte fick tiderna nästa vecka ville hon inte heller komma till oss imorgon. Snacka om putt! Den attityden var absolut inte möjlig att ha på den tiden jag var timvikarie inom barnomsorgen. Så var vi igen två man kort och det finns ingen möjlighet att klara verksamheten på tre personal.

Precis när jag skulle gå hem (och jag hade bråttom för tjejernas dagis skulle stänga kvart i fem och jag slutade fyra) så ringde chefen och jag hängde mig kvar för att få veta att hon skulle försöka fixa fram någon till imorgon. Och på vägen hem (när jag redan insett att jag aldrig skulle hinna till kvart i fem) så ringde kollegan och sa att vi fick in ännu en ny stjärna. Ja ja, vi tackar och tar emot; ett par vuxna ögon till är i alla fall ett par vuxna ögon till. Verksamhet?`Förvaring? Ibland är skillnaden hårfin.

Annars är det en lampa som blinkar till lite oroväckande i bilen från och till. Tyckte inte om det så jag öppnade motorhuven och insåg att det behövs nog fyllas på av lite av varje. Hm, kan man göra det själv eller måste man lämna in bilen? Vad kostar det? Hur lång tid tar det? Vad kostar en hyrbil? Letar efter erbjudanden på räkningen från Volvokortet (det brukar finnas rabattkuponger), men där gick jag bet. Däremot upptäckte jag att min kreditgräns ändrats från 4000 till 15000. Det är väl iofs inget bra, men just nu kändes det rätt okej, om jag nu blir tvungen att serva bilen och hyra en bil för att ta mig till jobbet etc.

Utvecklingssamtal på dagis för Liten klockan 8 imorgon, sen svänger jag förbi Volvo och pratar med dem en snabbis, börjar inte förrän halv 10. Hoppas det inte är totalkaos när jag kommer. Ska handla lite på vägen hem, barnen hos mormor, på fredag kan vi då åka direkt till landet. Nu ska jag bara deklarera via Internet och hoppas att pengarna kommer före midsommar innan jag går i säng. God natt.

besluten tillbaka till köksbordet

Jo, hon sa så, Filippa Reinfeldt, i valrörelsen, att moderaterna skulle flytta tillbaka besluten till köksbordet. Jag har ju hela tiden undrat vilka beslut hon åsyftade, men blir mer och mer klar över det hela. Idag när vi på vår arbetsplats i en moderatstyrd kommun för vår chef nämnde föräldrarnas oro över vikariesituationen (de har ju insett att vi är fyra personal med barn hemma och kommer att vara borta från och till såväl för egen sjukdom som för VAB) så talade hon om för oss att en annan förskola i kommunen just nu varit tvungna att stänga två dagar p g a sjukdom eftersom det inte fanns några vikarier att tillgå. Hur föräldrarna ska göra med barnen? Ja, det är väl ett sånt beslut som de får fatta vid köksbordet...

Själv blev man ju aningen oroad, förr eller senare kommer ju den dagen då man står och ringer efter en vikarie och inte får tag på någon, då man ska ta beslutet var gränsen för att kunna bedriva verksamheten går. Vi ska ju vara en personal på fem barn, men om en av oss är sjuk får det fungera ändå, men om två är sjuka, är det okej? Om man står ensam med tjugo barn, är det där gränsen går eller måste alla vara sjuka för att en sådan åtgärd ska ske?

Jag bloggar vidare på gårdagens tema, långsiktigt hållbar utveckling, knappast möjlig med personal som jobbar 120 procent. Hur långt det håller återstår att se.