genusproblemus

Ja, det är inte lätt att vara snart sex år. Och det är inte lätt när alla tycker att man ser ut som en kille, är som en kille. Som tröst kan man väl säga att det ändå är mer accepterat än att som kille se ut som en tjej... eller? Vad svarar man när en ledsen dotter säger att "Alla säger att jag ser ut som en kille"?

a) Säger att det gör väl ingenting, har du tur växer det snart ut mustasch också.
b) Springer till frissan och löder fast löshår till rumpan alternativt köper peruk.
c) Klär barnet enbart i rosa tyllklänningar och balettskor och sminkar med läppstift och ögonskugga varje morgon.
d) Förklarar att de som säger så är stereotypa, trångsynta människor utan perspektiv på verkligheten.

Jag vet inte. Men visst tänker man en eller två gånger extra innan man plockar fram Spindelmannentröjan.

Själv tycker man ju inte att det spelar någon roll, barn är barn, och den som känner en människa bryr sig väl inte om om det är en kille eller en tjej? Men vi vuxna säger också mycket som sårar barnens självkänsla, utan att tänka oss för. Här kommer några exempel:

Alla säger till den lilla flickan; Åh vad du är lik din pappa. Ni är lika som bär. (Betänk nu att pappan är en vuxen karl, kanske med hårväxt både på kroppen och i ansiktet och inte alls någon som flickan vill se ut som). Ja, jag erkänner, jag har varit med om den här varianten själv.

Någon säger till en lite tuff tjej: Men du är väl ingen sån där prinsesstjej? Den vuxne menar det som positivt, men tolkningen hos en liten flicka är nog snarare; Men du ser väl inte ut som en prinsessa (vilket av någon anledning är synonymt med att vara vacker och det vill ju alla vara).

En kompis till min dotter sa för en tid sedan till henne: Du har bruna ögon. Jag har blåa som prinsessor har... Sånt hugger, så är det bara.

Ja, jag kan skriva om detta i evighet, det vet ni redan. Läs gärna boken; Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor av Liza Marklund och Lotta Snickare. Kom sen och försök övertyga mig om att flickor och pojkar är olika från födseln............................

Trötta familjen tar kväll

Två sjuka på jobbet, en vikarie, alla barn friska. Varje dag sliter vi med att försöka få ihop kommande dagar. Vi börjar tidigare, vi slutar senare och ändå är vi aldrig tillräckligt med personal för att känna att vi gör ett bra jobb. Fortsätter det så här under en längre tid är vi snart alla utbrända.

Vid fem (efter åtta timmars tillrättavisningar av obstinata 1,5-2 åringar som testar gränser) kändes det tungt att hämta tröttgråtande Storasyster och desto gladare Liten på dagis. Den stora måste lirkas, mutas, halvt om halvt bäras och hela tiden tröstas för att få in i bilen och sedan ut ur bilen och in i hemmet och fram till soffan där man kan däcka henne och trycka på en film för att få lite lugn och ro och få till någon snabb middag. (DVD är inte mitt favoritformat på film, det trilskas alltid, speciellt när man är superkissnödig.)

Barnen fick äta framför TVn, jag läste Kommunalarbetaren i köket. Panerad fisk, potatismos och ärtor och broccoli (Liten stod och drog i frysdörren redan när vi kom in genom dörren och skrek occoli, occoli... och hon hann äta två fryst buketter innan maten var serverad) dem på bättre humör, men gnällgråten hänger hela tiden i luften när tröttheten har makten. Det gäller att göra allting exakt rätt. Och det blir inte rätt när Liten petar in ett foto av sig själv i hålrummen i bakre delen av TVn. Eller när hon står framför TVn och knycklar ihop ett foto av Storasyster...

Men det går över och jag känner mig nöjd med att lyckas lura ner även Liten i ett bad genom att påstå att badlöddret är ett spöke som badar. Lyckas även tvätta håret på båda tjejerna och hålla humöret uppe ända till sängen (även om Storasyster envisades med att ha ångest över att hon sagt "Jag hatar dig mamma" på dagis. Nu intygade hon flera gånger att jag var hennes "bästa kärlek") eftersom jag kan muta med en ny bok som kom från bokklubben idag. "När prinsessor tar semester" heter den och den är skriven av Per Gustavsson. Jag tyckte den var jättekul och båda barnen somnade så småningom nöjt, men klockan hade hunnit bli kvart i nio. Tur vi har sovmorgon imorgon.

Nu ska jag själv snart också koja för att jobba på 110% hela tiden gör att man blir lite trött. Känner mig nöjd med mitt beslut att gå ner till 75% i höst. Om det nu bara funkar... kan ju inte sätta jobbarpolarna på pottan...

Man kan ha kul utan socker

Föräldrarmöte på Storasysters avdelning på förskolan ikväll. Mormor var barnvakt och jag var inte hemma förrän nio. Inget av barnen sov trots att jag nästan trodde att de skulle somna innan jag åkte vid tio i sju. Så får man ont i magen av det, att barnen inte kan sova om jag inte är hemma. Hur ska man då kunna ta sig tid att göra någonting?

Vi fick se en film med klipp från verksamheten på föräldrarmötet. Jättespännande och kul att se. Sista klippet var en dramagrupp som satte upp en teater om en prinsessa som sprang bort sig i skogen, blev fångad av en drake, räddad av en prins som sedan fick löfte av prinsessans pappa kungen att gifta sig med dottern. Det fastnade ju naturligtvis på min näthinna. Bara usch och hallå, varför ska pappan bestämma vem flickan ska gifta sig med? Och varför kunde prinsessan bara vara ett hjälplöst offer som skulle räddas av en man?

Jojo, förklarade personalen, det var en gammal folksaga (och de är ju så). I vanliga fall brukar många pojkar vilja spela prinsessa, men i just det här fallet så var det det traditionella som gällde. Och på de här avdelningarna (2 st storbarnsavdelningar) så är det minsann tjejerna som var kaxiga och bestämde det mesta medan pojkarna är väldigt osäkra. Och, sa en förälder, det där med könsroller, det fixar barnen själva, det mönstret behöver man inte hjälpa dem att bryta.

Varför, undrar jag då, är det så att mina två kollegor som har söner i ungefär samma ålder som Storasyster vittnar om att dessa söner vare sig vill delta i fotbollsträning eller simundervisning eller något dylikt för de anser sig redan kunna allt samtidigt som Storasyster (som kan väldigt mycket) i stort sett varje dag förminskar sig själv och berättar om att hon inte kan någonting (inte cykla, inte simma, inte läsa, inte vissla, inte någonting) fast hon egentligen kan en hel del av de där grejorna? Jag tyckte det gick ganska smidigt när hon var mindre, men nu känns det som om hon kryper ner i tjejrollen mer och mer för varje dag som går. det tycker jag är tråkigt och jag ser det som förskolans uppgift att aktivt motarbeta dessa förminskningar av individer och ge barnen kraft, mod och kunskap att utnyttja hela sina register som människor.

Personalen undrar hur vi som föräldrar vill ha inflytande över förskolan. Detta föranlett av en enkät där många föräldrar ger högsta betyg åt trygghet och en massa andra parametrar, men alltid ett par snäpp under i betygskalan när det kommer till inflytande för barn och föräldrar. Jag tar ett exempel som gör att jag själv kryssat i enkäten på det viset, min hjärtefråga; kostintaget:

När Storasyster en gång i tiden skulle börja i förskolan ville jag kunna påverka råvarorna som användes för barnens mat, jag ville ha svenskt kött, närproducerade, gärna kravmärkta livsmedel. Jag är övertygad om att "Du blir vad du äter" inte bara är en myt och det kändes märkligt för mig att inte kunna påverka vad mitt barn skulle få i sig. Dessa krav på maten gick nämligen inte att ställa inom den kommunala barnomsorgen, då måste man söka sig till privata alternativ som har rätt att göra andra typer av upphandlingar och inköp.

Sen har jag genom åren tjafsat på i stort sett vartenda föräldrarmöte och enhetsråd jag deltagit i om sockerintag på förskolan. För mig är det helt onödigt och förkastligt. De flesta barn får idag i sig långt mycket mer socker än vad som är bra för dem i hemmet. Det behöver inte späs på i förskolan. Varenda gång jag tagit upp det har det blivit vilda diskussioner, vissa föräldrar håller med mig, andra tycker att man tar bort allt roligt från barnen om de aldrig får äta glass på förskolan. Men snälla ni; MAN KAN HA ROLIGT UTAN SOCKER! Vad det t ex gäller födelsedagsfirande kan man äta lite festligare frukter, men firande behöver inte heller vara knutet till ätande; den som fyller år kan få sitta i en tjusig stol, få välja lekar eller sånger, alla kan rita en teckning till den som fyller år, barnet kan få en liten present. Man kan ha ballonger, serpentiner och sjunga. Firande med sockerstinna tårtor, kakor o dyl kommer de allra flesta barn att ha allra minst en gång, för det mesta flera gånger, utanför förskolan.

Personalen försvarar sig med att det väldigt sällan intas socker på förskolan, mycket mer sällan nu än för ett par år sedan. Det lustiga är ju att de för ett par år sedan också sa att det mycket sällan intogs socker på förskolan. Men allt beror ju på vad man jämför med. Hur som helst, med 18 barn per avdelning som ska firas med glass, jul, påsk, midsommar, halloween (har jag glömt någon godishelg) samt föräldrarfika med bullar så blir det ju rätt så mycket sötsaker. Och med lite kunskaper från verkligheten så vet jag att det äts en del kakor och sånt även vid andra tillfällen på förskolan (fredagar, sena eftermiddagar etc).

Med all respekt, jag förstår om inte personalen kan fatta ett beslut om att ta bort sötsaker från förskolan. Inte med föräldrar som är helt emot detta. Inte då inte ens personalen är överens om detta. Men för mig är det självklart. Att i början av 1900talet bjuda barn på godis och läsk (i en tid då detta kanske aldrig annars fick testas av fattiga barn) skulle ha varit en sak, ett slags utjämnande arbete, men idag är det framförallt barn i del lägre samhällsklasserna som intar sötsaker i stor utsträckning, har dåliga tänder och problem med övervikt. Så för att utjämna skillnaderna mellan barnen i dagens samhälle skulle ett arbete med att ta bort sötsaker inom förskolan vara önskvärt. Jag har för mig att skattepengar är till för att utjämna skillnader i samhället.

I den kommun jag arbetar har man, som jag tidigare nämnt, ett projekt som heter Ung och Sund. Det har inneburit att man försökt rensa förskolorna från födelsedagsfirande med glass och andra sötsaker och infört olika alternativ liknande dem jag nämnde ovan. Visst förekommer fortfarande sötsaker eftersom de som är närmast verksamheten ändå har möjlighet att påverka den. Men det känns ändå bra att eniga politiker har fattat ett beslut om en policy som man tycker är bra för barnen. Jag tycker att det är ett utmärkt stöd för personal och föräldrar som vill undvika det tjafs som lätt uppkommer om någon lyfter den här frågan. Den är någonting att luta sig mot.

Däremot så tycker jag att den fungerar lite konstigt emellanåt (och då tänker jag på luncherna vi serveras). Vi får aldrig sås till maten (kanske kall filsås någon gång till fisken) för det är osunt. Däremot får vi ketchup och sylt. Och det jag tycker är allra konstigast är att vi serveras bacon, kassler eller skinka ett par gånger i veckan. Jag tycker inte stekt, rökt griskött kan vara sunt att äta flera gånger i veckan för små barn. Vi får t ex aldrig baljväxter i form av linser, bönor eller liknande trots att man vet hur otroligt nyttigt det är. Endast en gång i veckan serveras fisk. Som jag skrev redan igår, bacon och blodpudding, den absolut märkligaste rätt jag ätit. På vilket sätt uppfyller den kostcirkeln, matpyramiden eller någon modern tanke om fullvärdig kost (okej, det var rivna morötter till)?

Jag kan drumla om genus och kost hur länge som helst, men jag tror jag slutar här. Om sex timmar ringer klockan igen och imorgon kväll är det arbetsplatsträff (då kan jag ju ta upp samma ämnen igen) och barnen ska vara hos syster och antagligen kan de inte sova förrän jag kommer då heller så vi går mot totalkollaps i slutet av veckan...