En värdig ålderdom

Idag hade sjukvård- och omsorgsnämnden sitt sammanträde förlagt på Kristinagården i Hallstavik. Det är ett särskilt boende som jag besökt några gånger och jag blir alltid positivt överraskad och glad när jag är där. I anslutning till Kristinagården ligger också demensboendet Augustjansgården. På boendet bor de äldre i egna lägenheter och det finns också möjlighet till parboende. Just nu bor två par där tillsammans. Det finns också fem korttidsplatser som under förra året var hotade av nedläggning (eller flytt till ROS i Norrtälje). Det är bra att detta inte skedde. Många har växelboende där, men det förekommer också att en bor där när en blir utskriven från sjukhuset och inte är "tillräckligt" frisk för att klara sig själv hemma. En kvinna som jag träffade där hade bott där två veckor i taget i sju år och hon var så nöjd och ville givetvis inte bli flyttad till Norrtälje, 4,5 mil bort. Just växelboende tror jag är väldigt viktigt att det finns i närheten av hemmet så att eventuell partner eller familj har möjlighet att ha tät kontakt även under den tid då personen i behov av stöd är på boendet. Jag hoppas verkligen att alla planer på att lägga ned platserna är borta nu.

Enhetscheferna på de två boendena  berättar för nämnden att de har ett eget kök som lagar större delen av all mat från grunden. De talar om vikten av bra kost för de äldre och nämner bl a sömnen och fallolyckor. För några år sedan serverades mycket halvfabrikat och de äldre blev hungriga på natten, fick svårt att sova och personalen fick bre mackor åt dem. Nu sover de mycket bättre. Enhetscheferna nämner också kosten som förebyggande för fallolyckor, närmare går de inte in på det, men eftersom jag är övertygad om att en god kost har många positiva effekter på oss människor i livets alla skeden så tycker jag att det är mycket intressant om det finns vetenskapliga belägg för att en god kost också förhindrar fallolyckor hos äldre.

När vi går på en rundvandring efter lunch frågar en av enhetscheferna om särskilt boende utan biståndsbedömning. Hon har fått frågan från personer som besökt boendet på Öppet hus och fått för sig att detta kan vara någonting som diskuteras politiskt på någon nivå. De moderata representanterna avslår givetvis detta, troligtvis medvetna om att det är ett vänsterpartistiskt förslag, medan centerpartisten babblar på om att det måste finnas olika typer av boenden, t ex trygghetsboenden där de äldre själva kan välja om de vill bo. Enhetschefen berättar om en kvinna på 94 år som fått avslag från biståndsavdelningen två gånger för att hon är "för frisk". Hon undrar vem som bedömer det, om inte den gamle själv vet bäst hur hon mår och tycker att om det är så att det inte finns plats för att det är fullt så är det väl bättre att vi motiverar avslaget med detta? Hon har träffat flera äldre som undrar varför de inte anses kapabla att välja själva om de vill bo i särskilt boende vid sin ålder. Jag kan bara hålla med. Moderaterna är förstås rädda att alla då skulle välja att bo på särskilt boende och det skulle bli jättedyrt för skattebetalarna, men jag tror de har helt fel. De flesta vill antagligen bo kvar hemma så länge som möjligt, men det är dumt att utgå från att alla nödvändigtvis vill det. Äldre människor är antagligen fullt kapabla att bedöma hur de mår, hur trygga/ensamma de känner sig och om boende i ett särskilt boende skulle passa dem bättre än att bo kvar hemma. I vår kommun bor dessutom många äldre ensamma i stora hus, långt ut på landet och i hemtjänsten ingår långt i från allt som måste skötas på ett sånt ställe. Det är dags att vi diskuterar kvarboendeprincipen och hur den påverkar äldre människors valfrihet och delaktighet i vården.

Kristinagården har en egen facebooksida där de lyfter fram positiva händelser/upplevelser/moment från omsorgen och vården av de äldre. Det är ett äldreboende där de äldre ofta får komma ut, de har en härlig trädgård och inte bara höns utan även en vårdhund som kommer på besök två gånger i veckan.

Spelar storleken någon roll - 2?

I Dagens samhälle publiceras i dag en artikel om att friskolorna är effektivare än de kommunala skolorna vad det gäller kostnad per betygspoäng. Kommunerna lägger mer och mer pengar på sina skolor ändå minskar inte betygsgapet, vad beror detta på? Enligt C-G Stawström, chef på Friskolornas riksförbund, beror det på att friskolorna har ett avkastningskrav som gör att de måste arbeta effektivt. Enligt Maria Stockhaus (M), ordförande i Sveriges kommuner och landsting, konstaterar klarsynt att kommunerna har ansvar för alla elever medan friskolor etablerar sig där det är lönsamt och kan slå igen när elevunderlaget sviktar. Lärarförbundets ordförande Eva Sirén ´pekar på den ökade segregationen och hur det blir allt viktigare för resultaten vilken skola eleven går på. Elever med behov av särskilt stöd hamnar i den kommunala skolan, menar Eva Sirén.

Jag tittar på vår egen kommun. Elever och föräldrars val spelar ingen roll. Två populära skolor som Vigelsjöskolan och Flygskolan lades ned trots att det fanns elever medan Norrtälje Fria skola med 58 elever kunde köra vidare tills konkursen var ett faktum. Nu finns endast en liten kommunal skola kvar i Norrtälje tätort, Parkskolan, och den har också varit hotad vid flera tillfällen. Detta trots att föräldrar gärna vill välja en liten skola till sina barn, Lärarförbundets representant i Norrtälje bedömde att en skolstorlek på 200 elever var ganska optimal. Det är också en storlek på skola som de privata skolorna gärna håller sig kring. Och det är nog en av anledningarna till att de är så populära. Både fristående skolor och förskolor kan hålla en mindre storlek, mindre klasser och barngrupper och trots att undersökningar visar att lärartätheten inte är större, så kanske läraren ändå kommer närmare eleven i en mindre grupp i ett mindre sammanhang. Dessutom kan man finna större stöd från andra barn/elever och lärare på skolan/förskolan då den håller en storlek som gör att alla känner alla. Jag saknar den aspekten i alla utvärderingar och jämförelser.

Som jag också bloggat om tidigare så finns inte heller några utvärderingar om kostens betydelse. Flera fristående skolor och förskolor har valt att servera närodlad, ekologisk mat, lagad från grunden då de inte behöver ta hänsyn till kommunens upphandlingsregler eller för den delen laga mat till flera hundra elever/barn varje dag. Enligt mig har kostens kvalitet (men även situationen kring måltiden) en avgörande betydelse för barnens möjligheter att tillgodogöra sig kunskaper, orka hänga med och hålla intresse. Barns behov av fritids och kvalitet på fritidsverksamheten, barngruppsstorlek etc är givetvis också viktiga faktorer.

Skolmat på bordet hemma?

Josefin Brink har utsetts till ny jämställdhetspolitisk talesperson för Vänsterpartiet
2010-08-12 09:55

Nu föreslår Josefin Brink att barnfamiljer ska få köpa take away-mat till självkostnadspris från förskolor och skolor. Josefin menar att vi ska utnyttja de fullt utrustade skolkök med kunnig personal som finns i kommunerna och lätta föräldrarnas stress när de kommer från jobbet och snabbt måste slänga ihop middag till hungriga trötta barn. S

Själv har jag inte hunnit fundera över förslaget. Klart det finns positiva sidor, inte minst det där med stressen som Josefin nämner. Men det blir också ett större krav på att skolköken producerar BRA mat. Föräldrarna får en insyn i vad deras barn äter, kanske kommer krav på att komma bort från halvfabrikat och helfabrikat att resas, mera grönsaker (som inte har konsistensen av gummibanan) mm mm. Om familjerna är intresserade av att äta skolmat hemma, vilket de säkert är om den håller hög kvalitet, kommer svinnet att minska och mindre mat kommer att slängas. Som det är idag får ju den överblivna maten inte ens skänkas till grisar utan grisbönder åker på framsynta ställen förbi och "stjäl" matresterna som någon klok mattant ställt ut.

Förslaget skulle innebära mycket små extrakostnader för kommunerna – några extra tjänster kanske behöver inrättas, men inga investeringar i övrigt behövs, menar Josefin Brink. En genomsnittlig skolmåltid kostar idag ca 29 kronor inklusive råvaror, lönekostnader, transporter och fasta kostnader för hyra mm. Med moms på 12 % landar man då på ett pris på ca 32 kronor per portion. Men priset bör rimligen kunna bli ännu lägre eftersom de fasta kostnaderna för skolköken inte ökar.

- För några tior per person skulle stressade föräldrar kunna avlastas från matlagning genom att helt enkelt köpa med en matlåda från skolans eller förskolans kök. Varje skola eller förskola skulle kunna erbjuda en veckomeny som man får beställa ifrån någon eller några dagar i förväg. Det är precis den sortens utveckling av välfärden som Vänsterpartiet vill se efter höstens val, säger Josefin Brink och menar att verksamheten inte på något sätt skulle konkurrera med restauranger.

- Nej, barnfamiljer går inte på restaurang på veckorna. Det här är ett alternativ till panpizzor och snabbmakaroner som är det enda många orkar fixa i ordning på kvällarna efter jobbet.

Tja, det skulle vara McDonalds som får känna på konkurrens då, tänker jag. Men de gör sig väl en extrahacka på alla som stormar in och röstar i restauranten nu så här i valtider. Och det här förslaget gör det ju möjligt att behålla och rekrytera bra personal till köken i våra skolor och förskolor. Själv har jag ju haft tanken på att vi skulle kunna ha fler kök i skolor och förskolor och äldreboenden om de t ex också skulle kunna leverera "lådor" till hemtjänsttagare i omgivningen. Äldreboenden, och kanske även skolor, skulle också kunna servera mat vissa tider på dygnet till människor utifrån. Det är mycket populärt bland äldre som bor hemma och är ensamma att gå och äta tillsammans med andra för en billig slant.

Sen ska väl detta förslag inte behöva innebära att barnen får samma mat till lunch som till middag?

Kontakt: Josefin Brink, jämställdhetspolitisk talesperson (V) 070-2404292
Kristoffer Housset, pressekretare (V) 076-1454202

Du blir vad du äter

Jo,´det finns visst något program som heter så. Och maten påverkar oss i allra högsta grad. Det är skönt att tanken på ett storkök som lagar över 3000 måltider per dag är borta i Norrtälje, men än har vi en lång väg kvar att vandra mot bra mat i alla skolor, på alla boenden, i alla förskolor, på sjukhus och andra institutioner. Ulrika Falk, S, uppmärksammar att maten blivit en valfråga, och det är bra att nu även Socialdemokraterna övergivit de storskaliga matproduktionstankarna. För det är arbetarklassen, eller de som har de sämst ställt i samhället (behöver ju inte vara de som faktiskt har ett arbete) som drabbas när samhällets institutioner serverar halvfabrikat och tillsatser. Det är de som har de sämst ställt som aldrig får smaka ekologiskt, kravmärkt, närodlade råvaror utan tillsatser hemma. De är de med sämst utbildning eller förmåga som inte hittar rätt i livsmedelsdjungeln och det är de fattiga som har råd med CocaCola och Lätt & Lagom, men inte med de produkter som skulle vara nyttiga för dem.

Och det är där samhället måste verka utjämnande och minska klyftorna. Det är där samhället måste kunna visa barnen att det finns kikärtor och fisk, linssoppa och färska goda grönsaker, inte bara fiskpinnar, sönderkokta ärtor och morötter på påse och färdig pyttipanna. Det är där samhället måste väga upp och visa på mat som stärker de som är svagare. Det finns massor av forskning som visar på hur viktig kosten är för vår ork, för vår inlärningsförmåga, för vår hälsa och för vårt välmående. Vi måste i livets början erbjuda alla den bästa hälsan och möjligheten att få ett bra liv som vi själva kan påverka och njuta av. Vi måste under studietiden ge alla de bästa möjligheterna att tillgodogöra sig undervisningen och vi måste under tider i livet när någon inte mår så bra, när någon är sjuk, erbjuda bästa möjligheten till tillfrisknande. Under livets sista del måste vi erbjuda möjlighet till hälsa, till välmående och inte orsaka onödig sjukdom och svaghet. Allt detta kan vi göra genom att erbjuda god (i flera avseenden), hälsoriktig, närodlad, kravmärkt kost av hög kvalitet och utan tillsatser på våra gemensamma inrättningar.

förutsättningar och förskola

Jag blev så glad idag när jag hämtade min dotter och det hängde en plastficka med bilder och text på hennes plats. Det händer titt som tätt att vi föräldrar på det viset får inblick i vad som händer på förskolan. Personalen använder kameran flitigt, laddar över bilderna i datorn och skriver ut fina A4 med både bilder och text som skickas hem till oss föräldrar, sätts upp i kapprummet och/eller sätts in i barnens pärmar. Verkligen jätteroligt.

På jobbet är det också sagt att vi ska jobba med dokumentation. Vi jobbar med portfolio, som motsvarar de pärmar mina barn har/haft i förskolan, där det finns bilder, texter, teckningar, målningar och annat som dokumenterar barnens tid i förskolan. Det krassa hos oss är att vi fick 20 fotopapper per avdelning för detta arbete. Och på vår avdelning är det 15 barn, vilket gör 1 foto per barn samt 5 gemensamma bilder. Nu finns det inte pengar till fler fotopapper. Vi har inte en kamera per avdelning, vilket nu gör att den kamera vi delade med en annan avdelning, verkar ha försvunnit. Vi får inte ladda in bilderna på datorerna för då kan det bli virus i nätverket så det enda sättet är att skriva ut dem på fotopapper via fotoskrivare som just nu inte heller har något bläck. Verkligen jättetråkigt.

Läste om förskolans ökade betydelse i Dagens samhälle. Här följer ett citat kring barns språkliga utveckling: "Enligt siffror som Jan Larsson från konsultföretaget McKinsey & Co redovisade på Skolriksdagen nyligen har en 4-åring från ett välutbildat hem mött 45 miljoner ord under sitt liv, medan barn från socialt utsatta miljöer har hört 13 miljoner ord."

Ett annat område där förskolan har en viktig utjämnande effekt är barns kost och näringsintag. Vi vet att det är välutbildade människors barn som äter nyttig mat av hög kvalitet, gärna ekologiskt framställd, medan barn från fattigare familjer med lägre utbildning i större grad äter onyttig mat, godis, läsk och handlar på lågprisbutiker med lägre kvalitetskrav. Det barnen äter är inte bara avgörande för deras utveckling psykiskt och fysiskt, det påverkar också deras inställning till kost och matsituationer i framtiden. Förskolan har en uppgift att ge alla barn samma möjligheter.

På förskollärarutbildningen drömmer vi givetvis alla om att arbeta på den ultimata förskolan i framtiden, men den krassa verkligheten kommer att göra sig påmind och det gäller att göra det bästa utifrån de förutsättningar man kommer att få, att lyckas nå åtminstone delmål. Vi kommer aldrig att kunna ge barnen allt, men förhoppningsvis hitta vägar att åtminstone uppfylla läroplanen.

Man kan ha kul utan socker

Föräldrarmöte på Storasysters avdelning på förskolan ikväll. Mormor var barnvakt och jag var inte hemma förrän nio. Inget av barnen sov trots att jag nästan trodde att de skulle somna innan jag åkte vid tio i sju. Så får man ont i magen av det, att barnen inte kan sova om jag inte är hemma. Hur ska man då kunna ta sig tid att göra någonting?

Vi fick se en film med klipp från verksamheten på föräldrarmötet. Jättespännande och kul att se. Sista klippet var en dramagrupp som satte upp en teater om en prinsessa som sprang bort sig i skogen, blev fångad av en drake, räddad av en prins som sedan fick löfte av prinsessans pappa kungen att gifta sig med dottern. Det fastnade ju naturligtvis på min näthinna. Bara usch och hallå, varför ska pappan bestämma vem flickan ska gifta sig med? Och varför kunde prinsessan bara vara ett hjälplöst offer som skulle räddas av en man?

Jojo, förklarade personalen, det var en gammal folksaga (och de är ju så). I vanliga fall brukar många pojkar vilja spela prinsessa, men i just det här fallet så var det det traditionella som gällde. Och på de här avdelningarna (2 st storbarnsavdelningar) så är det minsann tjejerna som var kaxiga och bestämde det mesta medan pojkarna är väldigt osäkra. Och, sa en förälder, det där med könsroller, det fixar barnen själva, det mönstret behöver man inte hjälpa dem att bryta.

Varför, undrar jag då, är det så att mina två kollegor som har söner i ungefär samma ålder som Storasyster vittnar om att dessa söner vare sig vill delta i fotbollsträning eller simundervisning eller något dylikt för de anser sig redan kunna allt samtidigt som Storasyster (som kan väldigt mycket) i stort sett varje dag förminskar sig själv och berättar om att hon inte kan någonting (inte cykla, inte simma, inte läsa, inte vissla, inte någonting) fast hon egentligen kan en hel del av de där grejorna? Jag tyckte det gick ganska smidigt när hon var mindre, men nu känns det som om hon kryper ner i tjejrollen mer och mer för varje dag som går. det tycker jag är tråkigt och jag ser det som förskolans uppgift att aktivt motarbeta dessa förminskningar av individer och ge barnen kraft, mod och kunskap att utnyttja hela sina register som människor.

Personalen undrar hur vi som föräldrar vill ha inflytande över förskolan. Detta föranlett av en enkät där många föräldrar ger högsta betyg åt trygghet och en massa andra parametrar, men alltid ett par snäpp under i betygskalan när det kommer till inflytande för barn och föräldrar. Jag tar ett exempel som gör att jag själv kryssat i enkäten på det viset, min hjärtefråga; kostintaget:

När Storasyster en gång i tiden skulle börja i förskolan ville jag kunna påverka råvarorna som användes för barnens mat, jag ville ha svenskt kött, närproducerade, gärna kravmärkta livsmedel. Jag är övertygad om att "Du blir vad du äter" inte bara är en myt och det kändes märkligt för mig att inte kunna påverka vad mitt barn skulle få i sig. Dessa krav på maten gick nämligen inte att ställa inom den kommunala barnomsorgen, då måste man söka sig till privata alternativ som har rätt att göra andra typer av upphandlingar och inköp.

Sen har jag genom åren tjafsat på i stort sett vartenda föräldrarmöte och enhetsråd jag deltagit i om sockerintag på förskolan. För mig är det helt onödigt och förkastligt. De flesta barn får idag i sig långt mycket mer socker än vad som är bra för dem i hemmet. Det behöver inte späs på i förskolan. Varenda gång jag tagit upp det har det blivit vilda diskussioner, vissa föräldrar håller med mig, andra tycker att man tar bort allt roligt från barnen om de aldrig får äta glass på förskolan. Men snälla ni; MAN KAN HA ROLIGT UTAN SOCKER! Vad det t ex gäller födelsedagsfirande kan man äta lite festligare frukter, men firande behöver inte heller vara knutet till ätande; den som fyller år kan få sitta i en tjusig stol, få välja lekar eller sånger, alla kan rita en teckning till den som fyller år, barnet kan få en liten present. Man kan ha ballonger, serpentiner och sjunga. Firande med sockerstinna tårtor, kakor o dyl kommer de allra flesta barn att ha allra minst en gång, för det mesta flera gånger, utanför förskolan.

Personalen försvarar sig med att det väldigt sällan intas socker på förskolan, mycket mer sällan nu än för ett par år sedan. Det lustiga är ju att de för ett par år sedan också sa att det mycket sällan intogs socker på förskolan. Men allt beror ju på vad man jämför med. Hur som helst, med 18 barn per avdelning som ska firas med glass, jul, påsk, midsommar, halloween (har jag glömt någon godishelg) samt föräldrarfika med bullar så blir det ju rätt så mycket sötsaker. Och med lite kunskaper från verkligheten så vet jag att det äts en del kakor och sånt även vid andra tillfällen på förskolan (fredagar, sena eftermiddagar etc).

Med all respekt, jag förstår om inte personalen kan fatta ett beslut om att ta bort sötsaker från förskolan. Inte med föräldrar som är helt emot detta. Inte då inte ens personalen är överens om detta. Men för mig är det självklart. Att i början av 1900talet bjuda barn på godis och läsk (i en tid då detta kanske aldrig annars fick testas av fattiga barn) skulle ha varit en sak, ett slags utjämnande arbete, men idag är det framförallt barn i del lägre samhällsklasserna som intar sötsaker i stor utsträckning, har dåliga tänder och problem med övervikt. Så för att utjämna skillnaderna mellan barnen i dagens samhälle skulle ett arbete med att ta bort sötsaker inom förskolan vara önskvärt. Jag har för mig att skattepengar är till för att utjämna skillnader i samhället.

I den kommun jag arbetar har man, som jag tidigare nämnt, ett projekt som heter Ung och Sund. Det har inneburit att man försökt rensa förskolorna från födelsedagsfirande med glass och andra sötsaker och infört olika alternativ liknande dem jag nämnde ovan. Visst förekommer fortfarande sötsaker eftersom de som är närmast verksamheten ändå har möjlighet att påverka den. Men det känns ändå bra att eniga politiker har fattat ett beslut om en policy som man tycker är bra för barnen. Jag tycker att det är ett utmärkt stöd för personal och föräldrar som vill undvika det tjafs som lätt uppkommer om någon lyfter den här frågan. Den är någonting att luta sig mot.

Däremot så tycker jag att den fungerar lite konstigt emellanåt (och då tänker jag på luncherna vi serveras). Vi får aldrig sås till maten (kanske kall filsås någon gång till fisken) för det är osunt. Däremot får vi ketchup och sylt. Och det jag tycker är allra konstigast är att vi serveras bacon, kassler eller skinka ett par gånger i veckan. Jag tycker inte stekt, rökt griskött kan vara sunt att äta flera gånger i veckan för små barn. Vi får t ex aldrig baljväxter i form av linser, bönor eller liknande trots att man vet hur otroligt nyttigt det är. Endast en gång i veckan serveras fisk. Som jag skrev redan igår, bacon och blodpudding, den absolut märkligaste rätt jag ätit. På vilket sätt uppfyller den kostcirkeln, matpyramiden eller någon modern tanke om fullvärdig kost (okej, det var rivna morötter till)?

Jag kan drumla om genus och kost hur länge som helst, men jag tror jag slutar här. Om sex timmar ringer klockan igen och imorgon kväll är det arbetsplatsträff (då kan jag ju ta upp samma ämnen igen) och barnen ska vara hos syster och antagligen kan de inte sova förrän jag kommer då heller så vi går mot totalkollaps i slutet av veckan...

Denna eviga hosta-anställningsintervjuer-och barns utveckling

Liten störde min nattsömn med hosta från ca halv två till nästan åtta på morgonen. Sen slocknade vi båda två och sov till kvart över nio. Det är jättelänge med Litens mått mätt. Jag kände mig lite småstressad och tvingade mig upp för att få ordning på barnen och komma iväg till jobbet, men efter att ha torkat Litens geggiga näsa ett antal gånger så kände jag att det inte var rätt att lämna henne på dagis till halv sju på kvällen. Det skulle bara leda till att hon blev sämre. Hon behövde vila. Ett klokt beslut tyckte dagispersonalen. Vad de tyckte på mitt jobb vet jag inte.

Tänkte på en grej med nya jobb och anställningsintervjuer. Inte så konstigt kanske när det ju är lite aktuellt. När jag berättade för min närmaste chef att jag skulle på anställningsintervju så sa hon att hon aldrig varit på någon sådan. Hon tyckte det lät urläskigt. Ja, det är det, urläskigt. Och det är ju urläskigt att börja jobba på ett nytt jobb där man inte känner någon. Särskilt läskigt att åka på anställningsintervju känns det ju när man ser ut som Lotta Engberg i håret. Jo, jag hade det problemet igår. Mitt nyklippta hår med lugg ville inte alls som jag ville och jag kunde för mitt liv inte få till det så att jag såg ut som mig själv. En kompis tröstade mig och sa att företaget kanske var ute efter just en Lotta Engberg, men det hjälper ju föga när man inte känner sig hemma i sig själv så att säga.

Men visst är det konstigt att en människa kan bli chef över en annan utan att ens ha varit på en anställningsintervju i sitt liv (och dessutom erkänna att de inte skulle våga gå på en). För oss som inte är chefer eller har en fast anställning är det där ju ingen valsituation precis. Man måste ju gå på intervju, man måste ju få ett jobb.

Liten sov middag mellan fyra och sju och gjorde därför mig sällskap framför tv tills klockan var över elva och jag började bli nervös att inte hinna in på nätet och anmäla VAB. Jag hann. Och idag när jag varit hemma hela dagen har håret inte alls sett ut som Lotta Engberg. Förresten var jag inte hemma riktigt hela tiden, jag fick tid för utvecklingssamtal för Storasyster på dagis. Det gick som vanligt bra, hon älskar att vara på dagis, har många kompisar och klarar av det mesta. Det där vet jag ju, men det känns alltid bra att veta att personalen har samma uppfattning som jag. Som vanligt hamnade jag också i en genusdiskussion, det är nästan ofrånkomligt när man pratar om barn och deras utveckling tycker jag. Jag är också glad att höra att personalen upplever henne som en stark person med integritet och självförtroende, en tjej som inte fallit in i rosa träsket, som föredrar grovmotoriska utelekar framför pyssel och som lika gärna leker med pojkar som med flickor. Jag är glad så länge det är så. Detta gör henne redan vid fem års ålder unik och man kan bara bäva för vad framtiden kommer med.

Jag har pratat mycket med en väninna som fick sitt första barn för snart ett år sedan de senaste dagarna. En medveten väninna som vill ge sitt barn en medveten uppfostran. Och allt vad man då måste tampas med. Allt från en annan förälder som kanske har annan syn på det hela till trycket från dagis, handeln, tvn, reklamen och inte minst vänner och bekanta. Min väninna är vegan och väljer att låta sitt barn äta laktovegetarisk kost.

- Men ska du verkligen göra det valet åt honom? säger hennes bekanta.

- Ja, svarar min väninna, jag anser att det är min plikt att göra val som jag tror är det bästa för mitt barn.

Och visst har hon helt rätt i det. Väljer vi inte alla vilken kost våra barn får i sig? I vår familj har vi däremot valt att inte ge barnen en religion. Själv är jag medlem i svenska kyrkan och barnens pappa är muslim. Kanske tycker vi inte att tillhöra en religion är det bästa för barnen? Jag vet inte, men jag tycker de ska få välja själva. Däremot väljer jag ju deras kost i den utsträckning jag tycker det verkar vettigt (alltså, de får äta blodpudding, men jag hade aldrig kommit på det själv). Jag kan inte direkt påverka kosten på dagis (även om jag alltid tjatar om sockerintag på enhetsråden), men hemma ger jag dem bara svenskt kött och i stor utsträckning fisk och vegetarisk mat. Jag tror att kosten är jätteviktig inte bara för kroppen utan också för knoppen. Jätteviktig. Ett val föräldrar måste göra åt sina barn.

Föräldrar måste också välja hur de ska förhålla sig till genus. Om vi ska hålla fast vid de gamla könsrollerna och uppfostra våra barn därefter eller om vi ska låta alla utvecklas fullt ut. Jag vill frigöra den fullständiga individen i varje barn, pojke eller flicka, jag vill hjälpa våra nya medborgare att bli så starka i sig själva att de ser igenom reklamen. Jag vill att varje människa ska ha kunskap om sitt eget värde och kapacitet. Det vinner vi alla på.

Okej, jag är en envis feminist, socialist, rospigg, plugghäst och rospigg som ser ut som Lotta Engberg i håret. Men ändå rätt flexibel tycker jag.