Religion - en märklig tradition

Eftersom det snart är jul har jag /till skillnad från många andra i Sverige?/ funderat en hel del över religion de senaste dagarna. Hur ska jag förklara för mina barn varför vi firar jul? Det är ju superkomplicerat. som om det inte räcker med att hålla tron på tomten vid liv.

själv började jag i söndagsskola när jag var tre år och hade inga som helst problem med det där med gud osv. Men var lär sig barnen idag om varför vi firar jul? Var läses julevangeliet för barnen? Man ska väl inte behöva vara kristen för att tycka att det är viktigt att veta varför vi firar jul?

Många av de sånger som jag sammankopplar med jul handlar om Gud eller Jesus (stilla natt, när juldagsmorgon glimmar, nu tändas tusen juleljus, gläns över sjö och strand). Inga av dessa sjungs idag på dagis. Jag har full förståelse för detta, jag tycker till och med att det är rätt. På dagis finns barn av många olika nationalitet och religion. Vårt samhälle är skiljt från religionen och jag tycker att det är helt rätt. Jag tycker länder som USA t ex, där religionen spelar roll i politiken, är mycket märkliga och efter. Däremot är ju en tro för en enskild individ mer än bara en tro. En tro kan vara skillnaden mellan kaos och kosmos, mellan succe och katastrof, mellan liv och död.

Jag minns att jag tyckte att julsångerna var mycket vackra när jag var liten. Idag sjungs mest om tomtar. Fick ett infall och köpte ytterligare två julCD hem, två svenska. Jag har redan två, men de innehåller nästan inga av de sånger jag räknade upp, i alla fall inte på svenska. Så nu har jag Stilla natt med Ainbusk singers på högsta volym i bilen.

Denna eviga hosta-anställningsintervjuer-och barns utveckling

Liten störde min nattsömn med hosta från ca halv två till nästan åtta på morgonen. Sen slocknade vi båda två och sov till kvart över nio. Det är jättelänge med Litens mått mätt. Jag kände mig lite småstressad och tvingade mig upp för att få ordning på barnen och komma iväg till jobbet, men efter att ha torkat Litens geggiga näsa ett antal gånger så kände jag att det inte var rätt att lämna henne på dagis till halv sju på kvällen. Det skulle bara leda till att hon blev sämre. Hon behövde vila. Ett klokt beslut tyckte dagispersonalen. Vad de tyckte på mitt jobb vet jag inte.

Tänkte på en grej med nya jobb och anställningsintervjuer. Inte så konstigt kanske när det ju är lite aktuellt. När jag berättade för min närmaste chef att jag skulle på anställningsintervju så sa hon att hon aldrig varit på någon sådan. Hon tyckte det lät urläskigt. Ja, det är det, urläskigt. Och det är ju urläskigt att börja jobba på ett nytt jobb där man inte känner någon. Särskilt läskigt att åka på anställningsintervju känns det ju när man ser ut som Lotta Engberg i håret. Jo, jag hade det problemet igår. Mitt nyklippta hår med lugg ville inte alls som jag ville och jag kunde för mitt liv inte få till det så att jag såg ut som mig själv. En kompis tröstade mig och sa att företaget kanske var ute efter just en Lotta Engberg, men det hjälper ju föga när man inte känner sig hemma i sig själv så att säga.

Men visst är det konstigt att en människa kan bli chef över en annan utan att ens ha varit på en anställningsintervju i sitt liv (och dessutom erkänna att de inte skulle våga gå på en). För oss som inte är chefer eller har en fast anställning är det där ju ingen valsituation precis. Man måste ju gå på intervju, man måste ju få ett jobb.

Liten sov middag mellan fyra och sju och gjorde därför mig sällskap framför tv tills klockan var över elva och jag började bli nervös att inte hinna in på nätet och anmäla VAB. Jag hann. Och idag när jag varit hemma hela dagen har håret inte alls sett ut som Lotta Engberg. Förresten var jag inte hemma riktigt hela tiden, jag fick tid för utvecklingssamtal för Storasyster på dagis. Det gick som vanligt bra, hon älskar att vara på dagis, har många kompisar och klarar av det mesta. Det där vet jag ju, men det känns alltid bra att veta att personalen har samma uppfattning som jag. Som vanligt hamnade jag också i en genusdiskussion, det är nästan ofrånkomligt när man pratar om barn och deras utveckling tycker jag. Jag är också glad att höra att personalen upplever henne som en stark person med integritet och självförtroende, en tjej som inte fallit in i rosa träsket, som föredrar grovmotoriska utelekar framför pyssel och som lika gärna leker med pojkar som med flickor. Jag är glad så länge det är så. Detta gör henne redan vid fem års ålder unik och man kan bara bäva för vad framtiden kommer med.

Jag har pratat mycket med en väninna som fick sitt första barn för snart ett år sedan de senaste dagarna. En medveten väninna som vill ge sitt barn en medveten uppfostran. Och allt vad man då måste tampas med. Allt från en annan förälder som kanske har annan syn på det hela till trycket från dagis, handeln, tvn, reklamen och inte minst vänner och bekanta. Min väninna är vegan och väljer att låta sitt barn äta laktovegetarisk kost.

- Men ska du verkligen göra det valet åt honom? säger hennes bekanta.

- Ja, svarar min väninna, jag anser att det är min plikt att göra val som jag tror är det bästa för mitt barn.

Och visst har hon helt rätt i det. Väljer vi inte alla vilken kost våra barn får i sig? I vår familj har vi däremot valt att inte ge barnen en religion. Själv är jag medlem i svenska kyrkan och barnens pappa är muslim. Kanske tycker vi inte att tillhöra en religion är det bästa för barnen? Jag vet inte, men jag tycker de ska få välja själva. Däremot väljer jag ju deras kost i den utsträckning jag tycker det verkar vettigt (alltså, de får äta blodpudding, men jag hade aldrig kommit på det själv). Jag kan inte direkt påverka kosten på dagis (även om jag alltid tjatar om sockerintag på enhetsråden), men hemma ger jag dem bara svenskt kött och i stor utsträckning fisk och vegetarisk mat. Jag tror att kosten är jätteviktig inte bara för kroppen utan också för knoppen. Jätteviktig. Ett val föräldrar måste göra åt sina barn.

Föräldrar måste också välja hur de ska förhålla sig till genus. Om vi ska hålla fast vid de gamla könsrollerna och uppfostra våra barn därefter eller om vi ska låta alla utvecklas fullt ut. Jag vill frigöra den fullständiga individen i varje barn, pojke eller flicka, jag vill hjälpa våra nya medborgare att bli så starka i sig själva att de ser igenom reklamen. Jag vill att varje människa ska ha kunskap om sitt eget värde och kapacitet. Det vinner vi alla på.

Okej, jag är en envis feminist, socialist, rospigg, plugghäst och rospigg som ser ut som Lotta Engberg i håret. Men ändå rätt flexibel tycker jag.

positiva responser, politiker, bokstäver och Pakistan

I fredags hade jag en debattartikel angående strandskyddet och dispenser i från detsamma i lokaltidningen. Några dagar tidigare hade jag tillsammans med en socialdemokrat ett inlägg om privat barnsjukvård och veckan dessförinnan ett inlägg i debatten kring vårdnadsbidraget (tillsammans med en annan socialdemokrat). Alla dessa debattinlägg har fått många positiva responser, från väntade och oväntade håll. T ex får man ganska många kommentarer när man jobbar i kassan (vilket jag ju gjorde extremt mycket, tre dagar, förra veckan). Det är allt från gamla arbetskamrater, politiska motståndare och helt okända som har positiva och uppmuntrande ord att dela med sig av. Men en del vill ju börja diskutera politik och då kan det ju bli lite svårt med en stampande kö efter... Men det stärker min tro att politiker behöver finnas lite här och där synliga i samhället och ha tid att prata med medborgare. Dessutom bör fler politiker bli kända för "ickepolitiker". De flesta vet kanske inte att en förälder i dagisgruppen, en lärare på skolan, en i kassan på konsum eller grannen är politiskt aktiv. Att; som jag brukar framhäva; politiker är vanliga människor!

Igårkväll då jag nattade barnen började jag dock undra hur pass vanlig jag själv är. Jag låg och tittade på böckerna i min bokhylla som står i sovrummet och funderade över bokstäver. Jag är en bokstavsmänniska - jag minns t ex registreringsplåtar på bilar. När någon presenterar sig för mig kommer jag sällan ihåg vad personen hette särskilt länge. Om jag däremot samtidigt ser personens namn skrivet eller själv skriver det så går det bättre. Jag kan t ex minnas att en person har 5 bokstäver i sitt namn och den första vokalen är O och den andra är A. Jonas eller Tomas, det har genast blivit mycket lättare att sålla ut vad det var personen hette...

Jag har inte särskilt mycket tid och ro att läsa böcker även om jag älskar att göra det. Men i perioder i mitt liv läser jag rätt mycket och jag vet att jag vid vissa tidpunkter har haft svårt att veta vad jag ska läsa. Så en gång i min ungdom gick jag helt enkelt in på bokstaven B på biblioteket och hittade där många författare som jag slukade; Ray Bradbury, Charles Bukowski, Anthony Burgess och William S Burroughs. När jag förr i tiden gick in i en skivaffär och inte visste riktigt vilken musik jag ville ha så gick jag till bokstaven S; Soft Cell, Sisters of Mercy, Spandau Ballet, Simple Minds, Stefan Sundström, Sonic Youth mm mm. För att vara riktigt ärlig, ska jag också medge att jag ibland går till den hyllan som är mest lätttillgänglig, ligger närmast el dyl. På biblioteket hade de ett tag en snurrställning vid disken med böcker som var utgivna i liten upplaga och övervägande författare från udda länder. Tror jag läste varenda bok på den ställningen, men jag minns särskilt en väldigt bra bok om författarens uppväxt i Libanon. Tyvärr kommer jag varken ihåg vad boken eller författaren hette och eftersom jag inte hittade den på nån speciell bokstav så kommer jag nog aldrig att hitta den igen...

Lördagen tillbringade familjen i stugan. Vi monterade skydd bakom kaminen och eldade. Det rykte in något, men var jättemysigt. Pappan gjorde turkisk soppa på torkad vete/yoghurt-blandning och klockan bara sprang iväg. Rätt var det var var det mörkt ute och vi droppade pappan i "stan" och åkte vidare för att delta i minnesgudstjänst vid kyrkan där min farmor är begraven. Det är ju nästan exakt ett år sedan hon gick vidare. Och...underbart... jag fick en känsla att hon nu kommit till ro. Jag har känt att även om hon var trött och inte ville mer, så var hon inte riktigt nöjd direkt efter sin död. Det var kanske allt strul med vårdboendet och en oro över arvet som hon hade haft i många år. Nu vet hon. Och hon såg oss där på bänken; jag, mina barn, min faster (hennes dotter) och hennes man. Och det var lugnt och vackert. Jag tror hon har ro nu.

Att dottern bytte Disneydags mot en gudstjänst, det vet hon inte om, men båda barnen tycker mycket om kyrkan. Äldsta dottern var i kyrkan första gången för ett och ett halvt år sedan. Jag har känt tveksamheter i och med att hennes pappa är muslim, men nu känns det bara bra. Naturligtvis ska de få så mycket som möjligt av båda sina religioner och kulturer, inte ingenting av något.

Ja, vilken färg ska man ha på kläderna för att visa sin sympati med människorna i Pakistan nu då?

Den 22 november ska vi ha ett medlemsmöte om Krig och Fred i världen i partilokalen. Jag hoppas verkligen att det kommer många och att de är ÖPPNA för samtal. Jag tycker det finns för mycket rätt och fel i hur vi ska tänka vem som är ond och vem som är god. Jag vill prata för människorna. Jag vill kunna ställa "förbjudna" frågor. Spännande. Kom du med om du har vägarna förbi.

Nu ska jag snart packa in mig i bilen och åka till Åkersberga på samverkansmöte mellan kommun och landsting. Sen blir det hämta barnen och iväg till kommunfullmäktige så jag vet inte om jag orkar skriva mer idag, men det är ju alltid kul att rapportera från tillställningar som fullmäktige. Annars har jag tid vid datorn en stund i morgon förmiddag.