En värdig ålderdom

Idag hade sjukvård- och omsorgsnämnden sitt sammanträde förlagt på Kristinagården i Hallstavik. Det är ett särskilt boende som jag besökt några gånger och jag blir alltid positivt överraskad och glad när jag är där. I anslutning till Kristinagården ligger också demensboendet Augustjansgården. På boendet bor de äldre i egna lägenheter och det finns också möjlighet till parboende. Just nu bor två par där tillsammans. Det finns också fem korttidsplatser som under förra året var hotade av nedläggning (eller flytt till ROS i Norrtälje). Det är bra att detta inte skedde. Många har växelboende där, men det förekommer också att en bor där när en blir utskriven från sjukhuset och inte är "tillräckligt" frisk för att klara sig själv hemma. En kvinna som jag träffade där hade bott där två veckor i taget i sju år och hon var så nöjd och ville givetvis inte bli flyttad till Norrtälje, 4,5 mil bort. Just växelboende tror jag är väldigt viktigt att det finns i närheten av hemmet så att eventuell partner eller familj har möjlighet att ha tät kontakt även under den tid då personen i behov av stöd är på boendet. Jag hoppas verkligen att alla planer på att lägga ned platserna är borta nu.

Enhetscheferna på de två boendena  berättar för nämnden att de har ett eget kök som lagar större delen av all mat från grunden. De talar om vikten av bra kost för de äldre och nämner bl a sömnen och fallolyckor. För några år sedan serverades mycket halvfabrikat och de äldre blev hungriga på natten, fick svårt att sova och personalen fick bre mackor åt dem. Nu sover de mycket bättre. Enhetscheferna nämner också kosten som förebyggande för fallolyckor, närmare går de inte in på det, men eftersom jag är övertygad om att en god kost har många positiva effekter på oss människor i livets alla skeden så tycker jag att det är mycket intressant om det finns vetenskapliga belägg för att en god kost också förhindrar fallolyckor hos äldre.

När vi går på en rundvandring efter lunch frågar en av enhetscheferna om särskilt boende utan biståndsbedömning. Hon har fått frågan från personer som besökt boendet på Öppet hus och fått för sig att detta kan vara någonting som diskuteras politiskt på någon nivå. De moderata representanterna avslår givetvis detta, troligtvis medvetna om att det är ett vänsterpartistiskt förslag, medan centerpartisten babblar på om att det måste finnas olika typer av boenden, t ex trygghetsboenden där de äldre själva kan välja om de vill bo. Enhetschefen berättar om en kvinna på 94 år som fått avslag från biståndsavdelningen två gånger för att hon är "för frisk". Hon undrar vem som bedömer det, om inte den gamle själv vet bäst hur hon mår och tycker att om det är så att det inte finns plats för att det är fullt så är det väl bättre att vi motiverar avslaget med detta? Hon har träffat flera äldre som undrar varför de inte anses kapabla att välja själva om de vill bo i särskilt boende vid sin ålder. Jag kan bara hålla med. Moderaterna är förstås rädda att alla då skulle välja att bo på särskilt boende och det skulle bli jättedyrt för skattebetalarna, men jag tror de har helt fel. De flesta vill antagligen bo kvar hemma så länge som möjligt, men det är dumt att utgå från att alla nödvändigtvis vill det. Äldre människor är antagligen fullt kapabla att bedöma hur de mår, hur trygga/ensamma de känner sig och om boende i ett särskilt boende skulle passa dem bättre än att bo kvar hemma. I vår kommun bor dessutom många äldre ensamma i stora hus, långt ut på landet och i hemtjänsten ingår långt i från allt som måste skötas på ett sånt ställe. Det är dags att vi diskuterar kvarboendeprincipen och hur den påverkar äldre människors valfrihet och delaktighet i vården.

Kristinagården har en egen facebooksida där de lyfter fram positiva händelser/upplevelser/moment från omsorgen och vården av de äldre. Det är ett äldreboende där de äldre ofta får komma ut, de har en härlig trädgård och inte bara höns utan även en vårdhund som kommer på besök två gånger i veckan.

Har vi råd att strunta i pensionärerna?

Idag hade kommunens olika pensionärsföreningar bjudit in representanter för 10 olika politiska partier som kandiderar till kommunfullmäktige i Norrtälje i valet om en knapp månad. Närradions drivande kraft, av misstag presenterad som Leif Sperman, men som vi alla vet annars går under namnet Sparrman, agerade utfrågare och ställde både "stora" och "små" frågor som panelen fick besvara samtidigt som vi blev uppmanade att inte angripa någon annans politik eller gå i debatt. Endast ett inlägg under varje fråga fick göras. Från början fick vi veta att vi hade totalt tio minuter per person att nyttja för våra svar, men under resans gång hade vi ju ingen aning hur långt av vår tid vi hade kvar och om den skulle räcka för att besvara ala frågor och tänk om de viktigaste frågorna skulle komma på slutet? Nej, det var ingen enkel sak det där och rätt vad det var ville pensionärerna avrunda och det blev dags för en 60 sekunder lång avrundning oavsett hur mycket talartid vi gjort av med.

Hur svarade då politikerna på pensionärernas frågor? Jo, alla ville utjämna skatteskillnaden mellan arbetande och pensionärer, några av de borgerliga politikerna poängterade att de ville sänka pensionärsskatten när det finns utrymme i ekonomin, Landsbygdspartiet ville ta pengar från rovdjurskontot (färre vargstängsel?) för att sänka pensionärsskatten och Sverigedemokraterna ville förstås minska invandringen och generösa bidrag till terrororganisationer. I Vänsterpartiet vill vi sänka skatten mest för de med de allra lägsta pensionerna, oftast kvinnor.

Alla partier, utom Sverigedemokraterna, ville också att vårdhundarna skulle få finnas kvar i äldreomsorgen. För oss i Vänsterpartiet, och även Miljöpartiet talade om detta, handlar det om att det måste finnas ett väl utbyggt och finansierat förebyggande arbete. Grundtanken med Tiohundraprojektet var att effektivisera genom att också satsa förebyggande. När grundtanken nu slagits sönder av privatiseringar och konkurrens är det svårt att motivera ekonomiska satsningar på förebyggande åtgärder då de inte ger något direkt klirr i kassan hos enskilda utförare utan i stället resulterar i en samhällsvinst som inte går att stoppa i egen ficka.

De borgerliga partierna tycker att kommunen gör mycket för att leva upp till att vara finskt förvaltningsområde. Moderaterna påpekade också att det var de som drivit på att kommunen blivit finskt förvaltningsområde. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet drog sig till minnes en S-märkt motion om finsktalande äldreboende som debatterades livligt i fullmäktige innan den avslogs av den borgerliga majoriteten tillsammans med Sverigedemokraterna som starkt yttrade sig mot ett sådant förslag.

Alla partier, utom Moderaterna, verkade tycka att det var fel av kommunen (den borgerliga majoriteten) att förändra föreningsbidragen till pensionärsföreningarna för ett par år sedan och därför togs så sent som i förra veckan beslut i Kultur och fritidsnämnden att återställa bidragen samt ge föreningarna retroaktivt bidrag för ett år. Så lägligt tre veckor innan valet, lite extra skrammel till pensionärerna. På den direkta frågan vilka partier som kommer att verka för att föreningsbidragen till pensionärsföreningarna skulle bli kvar även under 2015 och 2016 svarade alla partier ja, utom Moderaterna.

Det blev också ett inlägg huruvida partierna ville ha privat eller offentligt driven vård och omsorg och det verkade här som att alla partier ville se en blandning. Valfriheten påtalades som mycket viktig av flera partier, i synnerhet Kristdemokraterna. I Vänsterpartiet tycker vi inte att den viktigaste frågan  är om vården är privat eller offentligt driven utan att skattepengarna stannar kvar i verksamheten. Dock är Tiohundraprojektet ett projekt som bygger på ett starkt integrerat samarbete och samordning, en samordning som krävs för att friställa de resurser som behövs för att kunna driva ett fullvärdigt akutsjukhus på en ort som Norrtälje. Samarbetsprojektet grundar sig i en kamp för att rädda ett litet akutsjukhus, en kamp för att visa för Stockholms läns landsting att vi minsann kan samordna resurserna så effektivt att vi kan behålla en fullvärdig akutmottagning. När projektet splittras och lönsamma delar privatiseras, pengar lämnar systemet blir det snart omöjligt att finansiera en akutmottagning med alla dess delar. Vi ser hur fler och fler viktiga verksamheter försvinner från sjukhuset och det oroar oss i Vänsterpartiet. Norrtälje är också en kommun där många många människor bor på landsbygden och för att de ska kunna få en god service och trygghet ser vi i Vänsterpartiet att Tiohundra är ett ovärdeligt koncept, det krävs nämligen samordning och flexibilitet för detta. Visst låter det fint att den gamle är myndig att välja själv, men valfriheten måste gälla alla. Hur kan den gamle välja sitt äldreboende idag då det inte finns tillräckligt med platser? Får du en plats på ett ställe efter några månader i kö vågar du ju knappast tacka nej, du hinner väl dö innan du får det ställe du önskar eftersom du är så krasslig den dagen du överhuvudtaget bedöms behöva plats i särskilt boende. 

Vänsterpartiet vill erbjuda en valfrihet som innebär att den som fyllt åttio år anses myndig att själv avgöra om den har behov av ett särskilt boende eller önskar bo kvar hemma. För att tillhandahålla denna valfrihet krävs en viss överkapacitet, men det gör det för att den borgerliga "väljaföretag"-valfriheten ska fungera också. Vänsterpartiet vill också bygga en rejäl och pålitlig hemtjänstorganisation inom Tiohundra AB. Vi vill att det ska bli lättare att få bistånd och att fler saker ska kunna ingå i hemtjänstpaketet som den äldre tilldelas. Den äldre ska också anses myndig att själv kunna bestämma vad den vill ha hjälp med. Med en stor och flexibel organisation kan vi både erbjuda en god hemtjänst, som gör att den äldre känner sig trygg hemma, som gör att behovet för äldre att köpa RUTtjänster minskar och som erbjuder de anställda trygga, fasta anställningar med god arbetsmiljö.

En man ställde frågan om politikerna anser sig ha råd att strunta i pensionärerna. En politiker, moderaten Göran Pettersson, svarade på frågan. Nej, det har vi inte. Och sen gick svaret ut på att de gott kunde arbeta lite längre eftersom de är så pigga.

Vad är Vårdvalfrihet och för vem råder den?

Ingen vill/har råd att driva vårdcentralen i Edsbro med den special filialersättning som Norrtälje kommun, inom ramen för Vårdval Stockholm, tiggt till sig. Inte så häpnadsväckande kanske. Små mottagningar i områden med svagt befolkningsunderlag har inte visat sig vara framgångsrika i vårdvalsmodellen. Ändå pådyvlas landsbygdskommunen Norrtälje denna modell för enligt Moderaterna i Stockholms läns landsting ska ALLA i Stockholms län ha LIKADAN vård, samma villkor trots olika förutsättningar.Vårdvalsmodellen har redan drabbat MVC i Hallstavik, Familjens hus i Rimbo och hotat den prisbelönta vårdcentralen på Blidö. Vårdvalsmodellen tvingar även Tiohundra ABs parkinssonvård att rätta sig i ledet och inte sticka ut som bättre än annan parkinssonvård i länet.

Det är inte medborgare/brukare/patienter och deras behov av vård och trygghet som styr utbudet och inriktningen av vård, det är olika vårdföretags intresse av att driva vården efter politikernas regelböcker och ersättning. Och detta kamoufleras med begrepp som valfrihet. En kan bara undra, valfrihet för vem? Företag kan fritt välja om de vill driva en vårdcentral i Edsbro för den ersättningen som bjuds, vad kan invånarna i Edsbro välja på? Att åka till Hallstavik (så länge vårdcentralen finns kvar), Rimbo eller Norrtälje? Är det ett val som uppskattas då en tidigare haft en mottagning på hemorten? Om föräldrar i Rimbo vill ha tillgång till ett Familjens Hus hänvisas de till Norrtälje, annars får de besöka de olika ingående verksamheterna separat i Rimbo. Är det en reell valfrihet?

Idag varnar även ledaren i Norrtelje tidning för att Vänsterpartiet vill tvinga alla vårdföretag att gå med exakt +-0 i resultat, annars får de stänga igen. Naivt, eller medvetet vilseledande, skrivet av en politisk redaktör som borde veta att det inte är vinster som återinvesteras i verksamheten som Vänsterpartiet vill plocka bort från skattefinansierad välfärd utan vinstutdelning till aktieägare, d v s direkt utplock av skattepengar ner i privata fickor. Ledaren menar att människors rätt att välja måste gå före sådana principer. Det vore mycket intressant att se en objektiv utredning av hur många reella val människor kan göra till följd av detta system.

Ett val som t ex inte verkar gå att göra, är att få flytta in i ett Särskilt boende då en känner sig gammal, skruttig och otrygg i sitt eget hem. I kväll på kommunfullmäktige ställer jag en fråga till Sjukvård och omsorgsnämndens ordförande om hur många personer över 80 år som förra året nekades plats i särskilt boende i vår kommun. Svaret är 20 stycken. Förmodligen är flera av dem t o m över 90, förmodligen bor flera av dem långt ut på landet och har kanske dålig kontakt med anhöriga och grannar. Förmodligen känner de sig otrygga i sitt eget hem. Svaret från Erik Langby (M) talar nämligen om att vi tillämpar kvarboendeprincipen, eftersom gamla har det bäst i sitt eget hem. Frågan är om de personer som ansökt om plats i Särskilt boende anser att det bästa för dem är att bo kvar hemma? Varför finns ingen valfrihet för dessa gamla, otrygga människor? I Vänsterpartiet har vi tidigare motionerat om att alla personer över 80 år borde ha rätt till en plats i Särskilt boende utan behovsprövning. Det skulle innebära en trygghet och en valfrihet för de äldre.

Hundraåringen som bröt sig in på äldreboendet

SVT rapporterade i veckan om en 99årig man som ansågs vara för frisk för att få plats i ett äldreboende. Detta upprörde pensionärer på orten (Heby) som naturligtvis kände sig oroliga för sin egen framtid. När en är gammal kan ensamhet, värk och hjälplöshet komma snabbt. Många som inte bor i storstaden är också bosatta i villor, kanske med trädgård, kanske en bit från närmsta tätort/granne. Vad händer om jag ramlar och inte kommer upp? Vad händer om jag känner mig så där yr i huvudet och illamående igen? Hur länge blir jag liggande om jag inte kan ta mig till en telefon? Frågorna är många när en är ensam och orolig. 

Jag blev inte ett dugg förvånad när jag såg "nyheten" på TV. I Norrtälje kommun har länge "bokvarhemma-principen" varit allenarådande. Dessutom är det ju brist på platser i särskilt boende. Det händer säkert att ett par personer en bit över 90 nekas plats i särskilt boende varje månad. En del av dem bosatta ganska ensamt och otillgängligt. I Vänsterpartiet tycker vi inte att detta är acceptabelt att gamla människor ska behöva leva ensamma och otrygga. Därför lade vi för ett par år sedan en motion där vi föreslog att alla som fyllt 80 år skulle ha rätt till en plats i särskilt boende om de så önskade. De flesta vill naturligtvis bo kvar hemma så länge de orkar, när de ansöker om en plats är det för att de inte orkar eller för att de känner sig ensamma och oroliga. Det är inte ett bra omhändertagande av människor som levt ett långt liv, de ska inte straffas för att de hållit sig friska.

Mitt råd till de styrande är att sluta lägga pengar på det ni kallar valfrihet, det finns ingen valfrihet så länge det inte finns ett överutbud av platser, du får vackert ta det du blir erbjuden. Se i stället till att bygga ut boendena så att de svarar upp mot behovet, gärna med en liten överkapacitet för att kunna ta emot människor över 80 år utan biståndsbedömning om de så önskar. Det är vi skyldiga våra far och morföräldrar.

råtexten till mitt förstamajtal

Här är texten jag utgick från i mitt förstamajtal i Norrtälje idag.


Första maj och arbetarnas dag. En dag då vi kan prata om de ökande klyftorna i samhället. En dag då vi kan prata om framtiden och hur vi vill att den ska se ut.

mina politiska hjärtefrågor är framtidsfrågor, det handlar om miljön och det handlar om barn. Utan barnen och ett jordklot - ingen framtid för mänskligheten. Man kan fundera mycket kring det i dessa dagar när kärnkraftsförespråkarna sveper bort katastrofen i Japan med att det är bra lärdomar för framtidens kärnkraftsbyggen.

När det pratas om barn idag pratas det ofta om skolan, hur dåligt barnen presterar i skolan och att det måste bli ordning och reda i skolan. Det finns ju ingen som påstår motsatsen. Det är väl självklart att det inte ska vara oordning och oreda i skolan? Men frågan är väl om det räcker med att det är ordning och reda för att våra barn ska uppnå kunskapsmålen.

Och vad är ordning och reda? Läxor och betyg? ------ Vänsterpartiet har förespråkat att ta bort både läxor och betyg och då finns det de som genast ser oreda och oordning framför ögonen. Men om vi inte har betyg så måste vi tala tydligare med varandra, och om vi inte har läxor krävs det ju att barnen får kunskap under sin tid i skolan. Krävs ordning och reda för att klara detta.

I Vänsterpartiet vill vi gärna se helheten kring barnen. Vi tycker att det är lika viktigt som många diagnostiska matteprov att barnen får hälsoriktig, god, ekologisk och gärna närproducerad mat i skolor och förskolor, lagad på plats och utan transporter som försämrar kvalitet, smak och miljö.

Vi tycker att det är lika viktigt som satsdelsträning att de får tillräckligt med tid på sig att äta, att de får lugn och ro i matsituationen.

Vi tycker att det är lika viktigt som rättstavning att det finns tillräckligt med utrymme och tid för barnen att röra på sig och leka, att det finns tillräckligt med vuxna för att se varje barn och dess behov, att det finns utrymme att lära sig på olika sätt.

I Vänsterpartiet tycker vi att små barngrupper på förskolan och på fritids har betydelse för barns lärandevillkor och vi tycker att barn ska få möjlighet till hjälp med läxläsning på fritids. Det handlar om att kunna se alla barn och att kunna tillgodose just deras behov.

Som jag sa i första meningen så ökar klyftorna mellan fattig och rik, mellan kvinna och man, mellan de som har och de som inte har och då givetvis också mellan barn och deras förutsättningar. Internationella undersökningar visar att skillnader mellan elever, men också mellan skolor i Sverige ökar. Och mycket av det kan vi skylla på det heligt fria skolvalet. Det är inte en reform som vi helt och hållet kan riva upp, men det skulle kunna kompletteras med t ex ett närområdesansvar för skolorna och en förtur till närmsta skola för barn och föräldrar som inte vill välja.

I Vänsterpartiet tycker vi att våra gemensamma resurser i enlighet med rapporter från Skolverket och i enlighet med läroplanen bör läggas på att utjämna skillnaderna i barns förutsättningar, att ge MER till de som har mindre med sig hemifrån och att ge MINDRE till de som redan har. Tyvärr är tendensen idag tvärtom, det är så mycket lättare att ge till den som redan har. Men vad barnen i Sverige behöver för att nå kunskapsmålen är knappast fler elitklasser, fler nationella prov eller fler katedrar.

Däremot visar flera studier ensidigt att skolans två timmar i veckan gymnastik inte är tillräckligt för barnens motoriska utveckling och att införandet av fysisk aktivitet varje dag på schemat ger gladare barn, lugnare klassrumssituationer, bättre hälsa hos barnen, ett bättre socialt klimat i skolan samt bättre resultat på nationella prov. Varför är då detta ingenting som genast införs? Enligt läroplanens förtydligande är det nu fullt möjligt att inom ramen för skoldagen införa fysisk aktivitet varje dag på schemat. Kom igen Norrtälje, våga prova andra vägar än disciplin för att nå bättre resultat.

Internationella studier visar också att ett jämlikare samhälle där klyftorna minskar eller försvinner är bättre för alla som lever i det samhället. I Sverige har inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökat med ca 900 kronor/månad sedan 2006. 25%, eller 57000, av alla ensamstående mödrar lever under den relativa fattigdomsgränsen. Sysselsättningsgraden var för män i januari 2011 76,3% och för kvinnor 71%. Det känns inte som ett samhälle som går åt rätt håll, även om det ofta påstås vara det jämställdaste landet i världen. Tyvärr är falluckorna alltför många för att vi än ska kunna kalla Sverige för ett jämställt modernt samhälle.

Rätten till fasta jobb på heltid måste stärkas, men en förutsättning för att kunna arbeta heltid och försörja sig och sin familj är också att det finns en barnomsorg av hög kvalitet den tid man arbetar. Samhället går idag mot att bli mer och mer öppet, många, framför allt kvinnor, arbetar inom handel, restaurant, vård och omsorg där krav ställs på att kunna arbeta helger, kvällar och t o m nätter. Trots detta är barnomsorgen fortfarande bara utbyggd för den som arbetar kontorstid, det kan t o m vara svårt att få det att gå ihop att arbeta heltid även när man är två föräldrar som hämtar och lämnar. Den som är ensam med sina barn blir tvungen att förlita sig på släktingar, vänner, bekanta eller outbildade barnvakter för att få sitt arbetsliv att gå ihop och det säger sig självt att det inte är någonting som är tryggt och långsiktigt hållbart för alla.

I Vänsterpartiet vill vi att den som får ett arbete ska kunna vara säker på att också kunna erhålla omsorg om sina barn under den tid som kommer att utgöra arbetstid. Man ska inte behöva arbeta halvtid, ha flera jobb eller tacka nej till ett jobb för att barnomsorg enbart erbjuds kontorstid i kommunen. Man ska inte ha ett jobb och känna osäkerhet och otrygghet över vem man ska lämna sina barn hos under arbetstiden. Barnomsorg under föräldrarnas faktiska arbetstid skulle vara till stor hjälp i det som borgarna brukar kalla livspusslet.

Vänsterpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna motionerat om att Norrtälje kommun ska undersöka behovet av barnomsorg på s k obekväm arbetstid. Vi har också motionerat om att höja kvaliteten inom barnomsorgen genom att sätta upp ett mål om högst 15 barn per barngrupp och ta fram en handlingsplan för hur vi ska nå dit. Vi kommer också att lägga en motion om mindre barngrupper och högre personaltäthet på fritids. Vi stödjer Socialdemokraternas motion om att införa en köttfri dag i veckan på förskolor och skolors matsedlar, av både hälso- och miljöskäl, och vi framhärdar i att alla nya förskolor och skolor ska byggas med tillagningskök. För att minska klyftorna mellan barn stödjer vi också den socialdemokratiska motionen om att ingen skola eller förskola ska ta ut avgifter av barn eller föräldrar och att läxläsning ska kunna fås hjälp med på fritids. Det här är bara ett axplock ur hur vi i Vänsterpartiet vill arbeta med att höja kvaliteten för våra barn och unga i kommunen.

Enligt FNs barnkonvention ska det finnas ett barnperspektiv på alla beslut som fattas. Vi vill gärna ta på oss rollen att bevaka detta barnperspektiv i de kommunala besluten. Är det t ex möjligt att barn som kommer i kontakt med de sociala myndigheterna av olika anledningar kan få välja sin egen socialsekreterare? En som de känner sig trygga med och får förtroende för?

Barnen är framtiden. Men i Vänsterpartiet vill vi inte för den skull glömma bort våra äldre. Andelen äldre som får hjälp av vår gemensamma äldreomsorg har minskat, men behoven har inte minskat. Istället har vård och omsorg från anhöriga ökat. Idag arbetar 60 000 kvinnor och 20 000 män deltid eller har helt slutat arbeta för att ta hand om en anhörig. Det är främst personer med låg utbildning eller arbeten med låga kvalifikationskrav som slutar arbeta för att ta hand om sina anhöriga och detta ger sedan utslag genom att de också får en lägre pension.

Därför tycker vi i Vänsterpartiet att en expansion av den professionella gemensamma äldreomsorgen de närmaste åren inte bara är viktig för att kunna ge alla en bra omsorg utan även av jämställdhetsskäl. I Norrtälje kommun har Vänsterpartiet bl a motionerat om att alla som fyllt 80 år ska ha rätt till en plats i särskilt boende utan behovsprövning. Vi anser att om man vid den åldern känner att man inte vill bo kvar hemma ensam, ska man inte behöva det. Det är för oss lika självklart som att man ska få bo kvar hemma så länge det är praktiskt möjligt om man så önskar.

Vi är emot experimenterandet inom hemtjänsten där det hela verkar gå ut på att tillgodose de olika företagens krav och önskemål och inte handlar om att se den gamle i centrum och den gamles väl som prio ett. Vi skulle istället vilja bygga en stark, kvalitetssäkrad gemensam hemtjänst i tiohundra ABs regi för att på effektivast möjliga sätt (ekonomiskt, miljömässigt och integritetsmässigt) stödja de som behöver hjälp med det de vill ha hjälp med. Själva valfriheten skulle m a o inte ligga i att välja företag utan i att välja vilka sysslor man vill ha hjälp med och en del av effektiviteten skulle ligga i att de som verkligen behöver hjälp ska få den ordentligt skattesubventionerad medan de som bara vill ha hjälp får betala för den. Japp nu pratar jag om RUT, men jag ska sluta med det. För nu har jag pratat länge nog.

Jag skulle väl kunna prata hur länge som helst, t ex om de 3-4 miljarder skattekronor som försvinner från svensk sjukvård varje år, pengar som skulle kunna anställa 11 000 undersköterskor, men som istället går rakt ner i privata aktieägares fickor. Jag gör inte det. Jag hoppas att något av det jag sagt idag, eller något av det Fransisco eller Mathias har sagt får er att tänka att ert engagemang är viktigt, att det behövs ett motstånd, en opposition, ett alternativ för en framtid som våra barn kan njuta av, känna sig stolta över och förvalta, att det behövs en solidaritet med kommande och gånga generationer som vi tillsammans kan skapa, inte bara här idag på första maj, utan även under årets alla andra dagar.

Vi mår bara bra tack

Hemkommen från två debatter denna heta lördag i Norrtälje. Jag började vid skördemarknaden i Societetsparken där Studieförbundet Vuxenskolan ordnade debatt om lokalproducerad mat och förutsättningarna för de små jordbruken. Jag tyckte det var en ganska bra debatt även om det tog lång tid innan man fick ordet när man vinkade. Även om det kändes som om det var lättare för vissa att få ordet liksom.

Det kändes att det fanns vissa skilnader partierna emellan och det var skönt. Visserligen var det Centern och Folkpartiet (vilkas båda representanter var bönder samt att det är de två partierna som är medlemmar i studieförbundet) som drog applåderna, men jag tycker ändå att det var jag och Socialdemokraternas representant Tove Engvall som hade de klart bästa, tydligaste och visionäraste inläggen.

Det handlar om att jordbruken ska kunna finnas kvar, att bönderna ska kunna överleva, göra nysatsningar. Det handlar om att hålla landskapen öppna. Det handlar om att kunna servera närproducerad mat till våra barn och äldre, på våra offentliga inrättningar, men även på våra restauranter. Det handlar om att minska miljöstörande transporter och det handlar om en turistattraktion och även annan attraktionskraft och marknadsföring för vår kommun.

Folkpartiet och Moderaterna deklarerade väl klarast att de inte vill att politiken ska lägga sig i detta. Men då så, vad gjorde ni där?

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet sa tydligt att politiken kan och ska styra mot de visioner vi har för det framtida samhället. Vi har verktygen. Gör vi fel ska de som har kunskapen protestera. Även Miljöpartiets Ingrid Landin tyckte att vi politiker måste utmana de regelverk som finns för att nå den vision vi har. Kommunen måste visa tydligt vilken verksamhet vi välkomnar och genom att arbeta om upphandlingsunderlagen för mat till barn och äldre säkra efterfrågan på lokala livsmedel.

Jag sprang vidare till vårddebatten på Speakers Corner. Det handlade mycket om sjukhuset och maten till de äldre. Även här märktes tydliga skillnader mellan partierna. Medan Socialdemokraternas Håkan Jonsson och undertecknad konstaterade att det största hotet mot akutmottagningen på Norrtälje sjukhus var en utförsäljning/privatisering av sjukhuset eller delar av sjukhuset, verkade de borgerliga partierna (Moderaterna ej representerade) inte tycka att det förelåg något hot mot sjukhuset. Mycket märkligt eftersom det är Centern och Folkpartiet som i sina annonser talar om att de vill Rädda akutmottagningen på Norrtälje sjukhus. Hm.

Men det är två lustiga partier för i samma debatt sitter de och säger att de vill att de äldre ska få bättre mat trots att de för bara ett par veckor sedan gjorde en upphandling av kylda matlådor till äldre på exakt samma underlag som det gjordes för ett par år sedan. Inte förrän år 2013 känner den borgerliga majoriteten sig mogna för att göra en annorlunda upphandling av maten till våra äldre.

Hans Andersson från Folkpartiet, vilken jag nästan känner blev min främste motdebattant i båda debatterna, menade att vi måste myndighetsförklara de äldre och med det menade han att de äldre måste ha möjlighet att välja vilket företag som ska utföra deras hemtjänst/hemsjukvård. Känns lite löjligt när man genomfört ett kundval som lockat ett företag att utföra hemtjänst i ett distrikt av kommunen, fått ett befintligt företag att gå i konkurs och det egna bolaget att säga upp sitt avtal för hemtjänst/hemsjukvård i delar av kommunen.

Jag tycker att de äldre i stället ska kunna välja vad de vill ha utfört i hemmet, vilken mat de vill äta samtidigt som de garanteras en långsiktighet i sin hemtjänst/hemsjukvård genom att verksamheten samlas i det gemensamma bolaget, breddas och stärks och får tillräcklig ersättning för det den utför.

Vårddebatten kommer snart att finnas på www.tvrr.se.

Efter debatterna fick jag frågan om jag inte har någon barnvakt till mina barn. Svaret är väl att det till viss del är en fråga om prioriteringar. Jag prioriterar vid vilka tillfällen jag känner att det är nödvändigt att inte ha barnen med och när det funkar. Det är inte alltid det finns någon. Det är inte alltid det är praktiskt möjligt med barnen. De lider inte överdrivet mycket av att vara med, jag mutar dem med lite glass eller något och sen gör vi någonting kul tillsammans efteråt. De vet om det. Ofta finns det någon de känner igen på plats och det tycker de är roligt. Visst kan man bli vassare och mer på hugget om man bara har sig själv att ta reda på, så jag tycker nog bara att ni politiska motståndare ska tacka och ta emot så länge de är med, snart bits jag på riktigt.

Valfrihet igen

Ulf Lindberg från Almega skriver i Norrtelje tidning den 10 februari 2009 och berömmer kommunen för dess ökade valfrihet. Vad menar han då med valfrihet? Jo, det står klart i texten att valfrihet är likställt med ett stort antal privata entreprenörer inom skola, barnomsorg och äldreboenden. Det man kan välja mellan är alltså vilken privat entreprenör man vill ska tjäna pengar på att man tillgodogör sig sina rättigheter i välfärdssamhället.

På vilket vis har valfriheten för elever som ska börja grundskolan i Norrtälje stad ökat? Förut fanns de kommunala alternativen Grindskolan, Parkskolan, Vigelsjöskolan, Flygskolan, Kvisthamraskolan samt de privata alternativen Montessoriskolan och Freinetskolan. I framtiden kommer du att kunna välja mellan de kommunala alternativen Lommarskolan, Roslagsskolan och Kvisthamraskolan samt mellan två privata Freinetskolor, Montessoriskolan, Norrtälje Fria skola, en privatiserad Grindskola och Parkskolan vet ingen vad som händer med, men troligtvis upplåts även dessa lokaler till privata entreprenörer. Jag ser inte hur valfriheten ökat.

För den som önskar en liten kommunal skola i närområdet finns knappast något val. För den som inte har bil finns knappast något val. För den som inte kommer ihåg att ringa från BB och ställa sig i kö finns väl inte heller något val?

Inom äldreomsorgen är det samma sak. Det finns på tok för få äldreboenden i kommunen och som ekonomin i Tiohundranämnden ser ut så verkar det som om platsbristen kommer att bestå en bra tid framöver. Och då spelar det ingen roll hur många privata entreprenörer som driver de få äldreboenden vi har. Om du väntat i tre månader på en akut boendeplats och får ett erbjudande från Attendo Care om en ledig plats, har du då möjlighet att säga ”Nej tack, jag föredrar ett boende hos Aleris?” Knappast. Pratet om valfrihet är fortfarande en floskel som inte säger någonting om verkligheten.

Studiebesök mm

Hittade aldrig hit igår för jag somnade när jag lade barnen. Sen orkade jag bara inte upp igen. Trots att jag tänkt betala räkningar och så. Det gjorde jag på lunchen idag istället. Så gott det nu gick. Jag har aldrig sett så mycket räkningar i hela mitt liv. Varför måste allt ramla in samtidigt? Jaja, nu ska det väl ta ett tag innan de dimper ner igen tänker man...

Idag har vi haft studiebesöksdag i vår gemensamma nämnd för hälso/sjukvård och omsorg. Så jag började dagen på ungdomsmottagningen (och jag gick dit, tog inte bilen). Jag har visserligen varit där förut, men sedan dess har de fått ett utökat uppdrag och vi fick t ex träffa en av kuratorerna (den andra har inte börjat än). Han berättade för oss att han träffade många ungdomar bara några gånger, men att han också hade längre terapier med de som så önskade. Jag vet att man arbetar annorlunda på andra ungdomsmottagningar, men jag tycker det låter bra att ungdomen får gå vidare hos en och samma person som hon/han fått förtroende för istället för att slussas vidare. Ungdomsmottagningen gör ett mycket bra jobb och är en verksamhet som är mycket billig i förhållande till vad den uträttar. Det är alltid glädjande att besöka såna verksamheter, men det är tråkigt att höra att vår kommun fortfarande ligger i topp i antalet oönskade graviditeter, aborter, men också i dagen efter piller och positiva klamydiatester.

Som sagt var jag sedan hem och betalade räkningar och rusade sedan vidare för lunch och sedan ett besök på det äldreboende där min farmor bodde fram till för ett drygt år sedan. Till en början tyckte ju både vi och farmor att boendet verkade jättebra, men någongång våren 2006 blev det sämre och sämre. Farmor fick inte gå på toaletten när hon behövde (hon åt både urindrivande och laxerande), de tvättade inte ur ögonen på henne (hon var nästan blind) och de satte inte på henne hörapparaten. När man var där satt gamlingarna och sov vid matbordet trots att alla verkade vara färdigätna, personal syntes inte till och själv blev jag jagad ett par gånger av boende som ville ha sin medicin eller annan hjälp. Dessutom blev jag och andra släktingar otrevligt bemötta när vi försökte få kontakt med personalen.

Vi började känna oss oroliga och när farmor fick åka akut till sjukhuset med urinvägsinfektion och magsår så ledde det så småningom till en anmälan. Vid ungefär samma tillfälle anmäldes boendet också av någon annan anhörig. Anmälan resulterade inte i någonting. Själv tycker jag att den inriktade sig på fel saker; den avgjorde bara huruvida farmor fått fel medicin eller blivit felaktigt nedskickad till sjukhuset eller om en doktor skulle ha tillkallats. Felet låg ju till stor del i omvårdnaden då man bara lät henne sitta och skrika när hon ville gå på toaletten med ett konstaterande att hon redan varit på toaletten den förmiddagen. Sen hann hon bajsa på sig innan jag fick dem att komma in och hjälpa henne. Då skuffade de hårdhänt in henne på toaletten. Hon skrek hela tiden "Aj aj aj, får man behandla en gammal människa hur som helst?" och liknande. Mina döttrar och jag fick vara åskådare. När de fick av henne byxorna och blöjan inne på toaletten hörde jag hur de sa "Åh, fy!" med avsmak. Som tur var hörde troligtvis inte farmor det.

Efter anmälan fick farmor flytta till ett korttidsboende i en annan kommun, närmare min fasters bostad. Där levde hon en kort tid till, hel och ren. Om exakt en vecka är det ett år sedan hon dog.

Vid studiebesöket idag fick vi sitta i ett vackert sällskapsrum (som jag aldrig sett under den tiden farmor bodde där) och dricka kaffe med en chefsperson. Hon verkade kunnig och trevlig. Hon hade arbetat på boendet sen det öppnade 1992 sånär på tre år. Hon sa sig aldrig ha varit med om något värre än förra sommaren. Nu fungerade allting mycket bättre. Det är ju bra för de äldre som bor där idag, men för de som fick sista tiden i sitt liv förstörd är det föga tröst.

Sen fick vi gå runt och titta och vi såg väl några äldre, men det var rätt lugnt. Vi fick gå in till en kvinna som bott där nästan sen start. Hon hade en stor lägenhet med balkong (mycket större än farmors som bara hade fransk balkong). Hon trivdes jättebra naturligtvis. Men det skulle säkert farmor också ha sagt i det läget.

så promenerade vi därifrån. Jag har varit där. Jag har tittat. Om jag sett verkligheten har jag ingen aning om. Men jag har gjort det till min grej nu. Jag tänker fortsätta besöka boendet. Jag tänker kolla. Jag vill att de gamla ska ha det bra. Jag vill att anhöriga ska kunna känna sig trygga när deras föräldrar flyttar hemifrån. Vi betalar för det. Annars kan vi ju lika gärna vara hemma och ta hand om dem själva.

Idag är jag vaken. Jag har sytt två kuddfodral till två gamla soffkuddar på landet. Vi slängde soffan, men jag tänkte behålla kuddarna att sitta på. Det blev jättebra. Men symaskiner är väl inte riktigt mina bästa kompisar, speciellt inte undertråden. Nu är de klara i alla fall, helt klara och jag ska bara kolla Platsbanken innan jag går till sängs.