Är förlossningsvården i Stockholm verkligen optimalt organiserad?

I Uppsala försöker man få till en effektivare styrning av sina verksamheter genom en ny organisation. Det låter bra. I den meningen känns effektivare som någonting som händer i den vägen resurserna tar till verksamheterna och inte ett sätt att benämna hur de anställda på golvet ska arbeta. Många som jobbar inom t ex vård och omsorg har tröttnat på att höra att de hela tiden ska bli effektivare, även om det rent krasst är ett mål som vi alla borde ha i vår yrkesutövning. Att styra pengar och resurser mer effektivt tror jag är ett bättre sätt att höja kvaliteten på servicen.


Det är inte sällan man tänker att Stockholms läns landsting borde ha ett liknande tänk för att få till ett bra utbud och en bra service till sina medborgare. Men tyvärr i Stockholm härskar ännu drömmen om vårdvalet som lösning på alla problem. Idag har vi t ex pratat förlossning. Jo, hur lite det borgerliga politiska styret än vill erkänna det, så kommer det faktum att BB Sofia stänger igen få effekter på förlossningsvården i länet. Speciellt under sommaren då det alltid är högt tryck. Nu kommer samtliga andra förlossningskliniker att få dela på de förlossningar som man tidigare räknade skulle utföras på BB Sofia. SÖS kommer att kunna ta ett stort antal fler eftersom omstruktureringen då Södra BB flyttade ut ger fler förlossningsplatser. Södertälje BB kommer också att kunna ta ett stort antal fler trots att de ställer om hela sin förlossningsenhet till Södra BB-konceptet. Märkligt. Det känns spännande att vi i Vänsterpartiets landstingsgrupp kommer att göra besök på dessa båda förlossningskliniker den närmaste månaden så att vi själva får se och  höra hur det är tänkt från verksamheterna.


Valfriheten kommer dock att naggas i kanten lite, jo, du läser rätt. Även Alliansen har insett att alla inte kommer att kunna välja förlossningsenhet under en tid framöver. Därför kommer klinikerna att få ett listningstak precis som vårdcentralerna redan har. BB Stockholm har redan nått sitt tak och nu blir det MVCs delikata uppdrag att uppmana föräldrar att välja om. Antagligen kommer detta i praktiken inte innebära så mycket mindre valfrihet än vad föräldrar tidigare haft eftersom väldigt många födande kvinnor redan nu dirigerats om. Att BB Sofia öppnade för några år sedan ökade inte valfriheten eftersom det faktiskt blev fler som dirigerades om efter öppningen, väldigt många dirigerades dessutom om just till BB Sofia. Så ett av Stockholms problem inför sommaren är väl att det inte finns något ställe att dirigera om till.


I Stockholms läns norra delar blir vi ofrivilligt en del av denna cirkus trots att vi nu fått en permanentning av det samarbetsprojekt som genom just en annan organisation ska kunna gynna samarbete och helhetsansvar. Tiohundrasamarbetet är ett arbete som varit framgångsrikt inom många områden och som visar att konkurrens inte alltid är den effektivaste styrningen av vården. På måndag gästar oss en delegation politiker och tjänstemän från Sollefteå som är mycket intresserade av hur samarbetet fungerar och undrar om detta är någonting som kan rädda och förbättra vården på och runt omkring Sollefteå sjukhus. De kommer att få information från Tiohundra AB, träffa en jurist från Kommunakuten som var med då Tiohundraprojektet sattes i sjön och på eftermiddagen träffa politiker och fackliga representanter för samtal. Jag kommer att skicka med dem att de säkert har stor potential att lyckas med en liknande modell då de inte dras med ett vårdvalsfundamentalistiskt landsting.

Är du precis som jag mån om vår framtid?

Har skrivit om ett brev jag fick från en moderat kommunfullmäktigekandidat:

Jag heter Catarina Wahlgren och skriver till dig för att du är människa. Jag är aktiv inom Vänsterpartiet, som har varit nya lite längre än Moderaterna, i Norrtälje kommun och har varit det i ungefär 25 år. Till vardags jobbar jag i förskolan, samtidigt som jag sköter mitt uppdrag som gruppledare. Eftersom vi i Vänsterpartiet länge arbetat för att ge kvinnor mer plats i samhället och poltiken står jag på första plats i valet till kommunfullmäktige, följd av en annan kvinna Christina Hamnö. Tillsammans är vi kvinnor i stark majoritet på Vänsterpartiets valsedel till kommunfullmäktige. Tillsammans gör vi skillnad.

Jag valde Vänsterpartiet, inte för att mina föräldrar varit aktiva där, utan för att jag är övertygad om alla människors lika värde och alla människors rätt att få stöd utifrån just sina behov samt bidra efter sin egen förmåga. Att behandla alla lika är inte rättvist då vi alla är olika. Jag tror att alla människor har många tillgångar och förmågor, en del av oss behöver ett särskilt bemötande och stöd för att kunna leva ett gott liv och bidra  ett livskraftigt samhälle. Människans förmåga att själv välja och ta ansvar ska finnas för alla grupper i samhället och vara en möjlighet, men inte ett krav för att kunna ta del av det som är varje medborgares rättighet.

När mitt äldsta barn skulle börja skolan var en tvungen att välja vilken skola barnet skulle gå i. Rubriken på utskicket från kommunen var; Alla måste välja! Detta ledde till problem då alla inte valde och skolorna inte visste vilka elever som skulle komma till hösten. Det ledde också till ångest hos föräldrar som inte visste vilken som var "den bästa" skolan eller om det över huvud taget fanns plats för deras barn där. Barnen skulle ställas i kö till skolan redan på BB, hette det i dagligt tal. Vilken ångest genererar inte detta? Jag vill att alla skolor ska vara bra skolor och att föräldrar lugnt ska kunna skicka sina barn till den skolan som ligger närmast hemmet. De som så vill ska givetvis kunna byta eller välja en annan skola om de inte är nöjda. Redan på 1990-talet kunde du välja skola till dina barn, om ditt barn inte hade behov av särskilt stöd, då stängdes ofta dörrarna. När min dåvarande styvson blev nobbad plats i vald skola p g a detta startade mitt engagemang att ge förutsättningar för alla skolor att  bli bra skolor.

För våra barn är det också viktigt att de får tillgodogöra sig de kunskaper de har rätt till. Därför vill vi ha mindre barngrupper i förskolan och på fritids. På vissa håll behövs också mindre klasser och tvålärarsystem för att säkra kvaliteten. Alla barn måste få det stöd som de har rätt till, med eller utan diagnos.

Vänsterpartiets politik går ut på att utjämna skillnader mellan de som har lite mer och de som har lite mindre. Undersökningar visar gång på gång hur barn från lågutbildade hem presterar sämre i skolan och över huvud taget klarar sig sämre i samhället. Klyftorna här minskar inte, de ökar, och för att komma till rätta med detta krävs en helt annan politik än den som förs i kommunen idag. En viktig del i detta är det förebyggande arbetet, inom hälso/sjukvård, skola, kultur och fritid mm. Därför vill jag inte att samhälleligt viktiga verksamheter konkurrensutsätts och börjar tävla om att tjäna pengar på våra medborgare. Då försvinner resurserna till det långsiktigt förebyggande insatserna snabbt.

Det heter att vår kommun är den tryggaste i länet. Vad menas med det? Allt fler äldre tvingas bo hemma mot sin vilja då det inte finns plats i särskilt boende. Vänsterpartiet vill att den som fyllt åttio år ska ha rätt att välja om den känner sig tryggare i ett särskilt boende och därför vill flytta dit, utan biståndsbedömning. I dag nekar vi "AGDA, 92 år i Rörvik"*, särskilt boende för att hon är för frisk. Det är inte trygghet. En god ekonomi i vår kommun borde göra det möjligt för alla äldre att känna trygghet genom tillräcklig bemanning i hemtjänst och på äldreboenden samt möjlighet att själva välja när de behöver särskilt boende.

Jag vill sätta stopp för våld i nära relationer. För detta måste det ske ett metodiskt, långsiktigt arbete där många verksamheter samarbetar. Det måste finnas bostäder för de kvinnor (som det oftast rör sig om) som utsätts och deras barn, det måste finnas möjlighet att också få bostad i en annan kommun för att undgå att den våldsamme partnern hittar en. Norrtälje är en liten kommun. Det måste finnas hjälp för den som använder sig av våld och vi måste också arbeta förebyggande med alkohol och droger. Barnens bästa ska alltid finnas som ledstjärna för våra ögon och det ska kunna erbjudas hjälp för barn som blivit vittnen till våld i familjen. För att leda detta arbete vill vi i Vänsterpartiet tillsätta en kvinno/familjefridssamordnare.

Jag kommer att lägga min röst på Vänsterpartiet i valet på söndag, ett parti som ser ord som ekonomi och kapital som någonting mer än bara pengar. Vi vill värna det mänskliga kapitalet och stärka den humana tillväxten. Moderaterna har ägnat sexton år åt att bygga vägar och vattenledningar samt låta byggföretagen köpa upp den kommunala marken och göra sig rika på att bygga dyra bostadsrätter. Det är dags att kommunen lyfter de mjuka frågorna och blir en varmare kommun.

Kontakta mig gärna på catarina.wahlgren@norrtalje.se om du har något du undrar över!

Originalbrevet:

Jag heter Ann Lewerentz och skriver till dig för att du är kvinna. Jag är aktiv inom nya Moderaterna i Norrtälje kommun och har så varit under perioder sedan tonåren. Till vardags jobbar jag som säljare, men har också sedan i mars uppdraget som ordförande i Socialnämnden. Jag står på plats 5 i valet till kommunfullmäktige.

Jag valde nya Moderaterna för att jag tror på varje människas lika värde och allas rättigheter att behandlas lika. Jag tror också på varje människas förmåga att själv välja och ta ansvar för sitt liv.

När mitt äldsta barn skulle börja skolan fick man inte välja vilken skola ditt barn skulle gå i, utan du blev tilldelad den skola som låg närmast. Det startade mitt engagemang att fritt få välja och jag var också med och startade Montessoriskolan i Norrtälje.

För våra barn är det också viktigt att vi får jobba vidare med lärandet. Vi har startat ett stort arbete med läsa, skriva och räkna i de yngre åldrarna, något som nu börjar visa resultat.

Som ordförande i socialnämnden känner jag väldigt starkt för dem som fått en tuff start i livet. Det är viktigt att vi hittar dessa barn och unga så tidigt som möjligt i livet så att vi kan hjälpa dem till ett liv som de själva kan styra över. Vi jobbar redan en hel del förebyggande i vår kommun, jag vill stärka det arbetet ytterligare, ju tidigare insatser vi gör desto bättre!

Vår kommun har blivit tryggare både för unga och för äldre. Kanske har du sett att vi är den tryggaste kommunen i länet i undersökningar? Det är bra, men vi behöver jobba vidare även med det! Vi behöver hitta otrygga områden och göra dem bättre med till exempel belysning. En god ekonomi i vår kommun gör det möjligt att jobba vidare med de här frågorna.

Jag vill jobba vidare med våld i nära relationer och bättre se det trauma de är för alla inblandade, kanske framför allt barnen. Jag vill att våld i nära relationer ska ingå i Trygg Norrtäljes arbete.

Jag kommer att lägga min röst på nya Moderaterna i valet i höst, ett parti som värnar om god ekonomi ger också goda förutsättningar för att jobba med de mjuka frågorna. Hur gör du?

Kontakta mig gärna på ann.lewerentz@moderat.se om du har något du undrar över!

OBS! alla syftningsfel, stavfel och utropstecken fanns i originaltexten.

 

 

Vad är Vårdvalfrihet och för vem råder den?

Ingen vill/har råd att driva vårdcentralen i Edsbro med den special filialersättning som Norrtälje kommun, inom ramen för Vårdval Stockholm, tiggt till sig. Inte så häpnadsväckande kanske. Små mottagningar i områden med svagt befolkningsunderlag har inte visat sig vara framgångsrika i vårdvalsmodellen. Ändå pådyvlas landsbygdskommunen Norrtälje denna modell för enligt Moderaterna i Stockholms läns landsting ska ALLA i Stockholms län ha LIKADAN vård, samma villkor trots olika förutsättningar.Vårdvalsmodellen har redan drabbat MVC i Hallstavik, Familjens hus i Rimbo och hotat den prisbelönta vårdcentralen på Blidö. Vårdvalsmodellen tvingar även Tiohundra ABs parkinssonvård att rätta sig i ledet och inte sticka ut som bättre än annan parkinssonvård i länet.

Det är inte medborgare/brukare/patienter och deras behov av vård och trygghet som styr utbudet och inriktningen av vård, det är olika vårdföretags intresse av att driva vården efter politikernas regelböcker och ersättning. Och detta kamoufleras med begrepp som valfrihet. En kan bara undra, valfrihet för vem? Företag kan fritt välja om de vill driva en vårdcentral i Edsbro för den ersättningen som bjuds, vad kan invånarna i Edsbro välja på? Att åka till Hallstavik (så länge vårdcentralen finns kvar), Rimbo eller Norrtälje? Är det ett val som uppskattas då en tidigare haft en mottagning på hemorten? Om föräldrar i Rimbo vill ha tillgång till ett Familjens Hus hänvisas de till Norrtälje, annars får de besöka de olika ingående verksamheterna separat i Rimbo. Är det en reell valfrihet?

Idag varnar även ledaren i Norrtelje tidning för att Vänsterpartiet vill tvinga alla vårdföretag att gå med exakt +-0 i resultat, annars får de stänga igen. Naivt, eller medvetet vilseledande, skrivet av en politisk redaktör som borde veta att det inte är vinster som återinvesteras i verksamheten som Vänsterpartiet vill plocka bort från skattefinansierad välfärd utan vinstutdelning till aktieägare, d v s direkt utplock av skattepengar ner i privata fickor. Ledaren menar att människors rätt att välja måste gå före sådana principer. Det vore mycket intressant att se en objektiv utredning av hur många reella val människor kan göra till följd av detta system.

Ett val som t ex inte verkar gå att göra, är att få flytta in i ett Särskilt boende då en känner sig gammal, skruttig och otrygg i sitt eget hem. I kväll på kommunfullmäktige ställer jag en fråga till Sjukvård och omsorgsnämndens ordförande om hur många personer över 80 år som förra året nekades plats i särskilt boende i vår kommun. Svaret är 20 stycken. Förmodligen är flera av dem t o m över 90, förmodligen bor flera av dem långt ut på landet och har kanske dålig kontakt med anhöriga och grannar. Förmodligen känner de sig otrygga i sitt eget hem. Svaret från Erik Langby (M) talar nämligen om att vi tillämpar kvarboendeprincipen, eftersom gamla har det bäst i sitt eget hem. Frågan är om de personer som ansökt om plats i Särskilt boende anser att det bästa för dem är att bo kvar hemma? Varför finns ingen valfrihet för dessa gamla, otrygga människor? I Vänsterpartiet har vi tidigare motionerat om att alla personer över 80 år borde ha rätt till en plats i Särskilt boende utan behovsprövning. Det skulle innebära en trygghet och en valfrihet för de äldre.

Att tappa andan och se den gå upp i rök

Idag ser vi hur bit efter bit av det som en gång kallades Tiohundraandan splittras upp och försvinner. Privata och politiska intressen kliver också in för att påskynda processen. Det är inte meningen att vi ska komma ihåg vad Tiohundraandan hade sitt ursprung och vad den syftade till. Det är inte meningen att vi längre ska kunna tänka på den och få positiva förnimmelser.

Med argumenten att vården ska vara LIKA BRA i hela Stockholms län, tillägg: även i Norrtälje, så vill borgarna också att vården ska vara LIKADAN  i hela Stockholms län och har uppenbarligen inte förstått att detta inte har samma innebörd.

Trots att vi i Norrtälje kommun drivit samarbetsprojektet Tiohundra sedan 2006 har borgarna i Stockholms läns landsting påtvingat oss såväl kundval som vårdval. Trots att projektet skulle sudda ut gränser mellan kommunal och landstingsfinansierad vård och omsorg så har vi i Norrtälje tillåtits att skapa en egen modell av kundval inom hemtjänst/hemsjukvård/hemrehabilitering, men när det gäller vårdval inom primärvården så ska samma modell som i resten av Stockholms län tillämpas, oavsett förutsättningarna.

Vårdvalsreformen i Norrtälje kommun har hittills inte lett till någon större valfrihet för medborgarna. Däremot har stora resurser lagts på att plocka fram regelverk och att kontrollera företag och eventuella oegentligheter. Vårdvalet har lett till att Hallstavik i dag har hälften så mycket mödravård som de hade innan, i Rimbo har MVC och BVC i Tiohundra ABs regi stängt och på så vis splittrat Familjens hus-verksamheten. Distriktsläkarmottagningen i Edsbro kommer troligtvis inte att drivas vidare av privata Cevita care. Ett tag var prisbelönta Blidö vårdcentral med på nedläggningslistan. Och nu lägger den lokalt utvecklade Parkinssonverksamheten ned.

Tiohundrabarometern är en stor undersökning där 2400 personer tillfrågas varje år sedan projektets början. I den kan vi tydligt se hur den positiva inställningen till Tiohundraarbetet successivt minskar sedan 2011 och hur en stor majoritet (64%) anser att det inte ska finnas fler vårdföretag än idag i Norrtälje kommun. I sin verksamhetsberättelse för 2013 väljer sjukvård och omsorgsnämnden helt och hållet att bortse från dessa resultat och hänvisar i stället till att det finns så många olika undersökningar.

När Tiohundraprojektet startade 2006 och det fanns en positiv känsla och ingång bland medarbetare och invånare i Norrtälje kommun, praktiserades såväl medborgardialoger som att hänsyn togs till de resultat som Tiohundrabarometern visade. Nu var det mycket länge sedan nämnden träffade medborgare i dialog och de pengar som läggs på Tiohundrabarometern kan väl tyvärr ses som förlorade slantar. I stället för att förbereda dialoger med medborgare lägger tjänstemännen tid på att utforma regler för val mellan olika företag. Den positiva inställningen till projektet har i takt med detta minskat.

Just nu driver Roger Svensson, VD för ett av vårdföretagen i kommunen, en debatt i lokaltidningen där han ifrågasätter vårdbolaget Tiohundra ABs, som han tycker, ensamrätt på begreppet Tiohundraandan. Artiklarna verkar ha som syfte att få läsarna att glömma bort det projekt som lett till stora framgångar för vård och omsorg i Norrtälje kommun. I stället vill han lyfta fram vårdval och kundval som unika allenagörare inom hälso/sjukvård och omsorg. Det vore tråkigt om han och hans gelikar lyckas slarva bort allas vårt fina och framgångsrika projekt på detta sätt. Men det skulle inte förvåna mig.

Låt alla skolor vara BRA skolor - låt alla skolor verka utan ekonomiska vinstintressen som drivmedel

Här följer dagens debattartikel i Norrtelje tidning, skriven av undertecknad, gruppledare för Vänsterpartiet, Norrtälje, tillsammans med Vänsterpartiets representant i Barn och skolnämnden samt Utbildningsnämnden; Kia Hamnö.

Gunnar Kjelldahl, Centerpartiet, fortsätter, i debattartikel den 25 september, att lyfta friskolorna som utbildningssystemets frälsning. Andra undersökningar, än de han väljer att hänvisa till, visar på andra tendenser. Till exempel visar den stora internationella studien PISA på hur likvärdigheten i den svenska skolan under det senaste decenniet kraftigt minskat. Två orsaker till detta är friskolereformen och det fria skolvalet som bevisat segregerat de svenska eleverna. Detta klargörs i skriften ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?”, utgiven av Skolverket 2009.  I en debatt i kommunfullmäktige i Norrtälje för ett par år sedan slog sig kommunalrådet Kjell Jansson för bröstet och påtalade att det visst finns bra skolor i kommunen. Det är ju bra, men det räcker inte att det finns bra skolor, alla skolor ska vara bra. Alla skolor ska hålla en hög kvalitet när det gäller undervisning och trygghet. Föräldrar och barn ska aldrig behöva oroa sig för att deras val av skola ska leda till sämre kunskaper och utslagning. Därför är det viktigt att det finns tillräckligt med resurser för att upprätthålla och förbättra kvaliteten på alla våra skolor, kunna erbjuda bra löner till våra lärare och hålla klasser och fritidshemsgrupper rimligt stora. Enligt artikel i NT den 27 september har barngrupperna på fritidshemmen ökat med sju barn under de senaste fem åren. Nu går det i genomsnitt 40 barn per grupp.

Fortsättningsvis oroar sig Kjelldahl för att de förbättringar, han anser har sprungit ur friskolereformen, kraftigt kommer att begränsas om företag inte tillåts plocka ut vinster ur skolverksamheten. Det är, som han själv också påtalar, hans åsikt som friskolerektor och part i målet. För drygt en månad sedan skrev två andra friskolerektorer, från Freinetskolorna Mimer och Hugin, en debattartikel. De ansåg det vara absurt med vinstutdelning i friskolor. I sin debattartikel refererar de till SOM-institutets undersökning 2012, som visar att 62 procent av svenskarna är emot vinstutdelning inom skattefinansierad skola, vård och omsorg.

I Vänsterpartiet tycker vi att skattepengar ska användas för att på ett likvärdigt sätt ge alla människor förutsättningar för ett gott liv, till exempel genom att bara erbjuda skolor av hög kvalitet. Idén att ekonomisk vinst är en viktig drivkraft stämmer nog i många sammanhang, men ”är ett skadligt mål i allt som har att göra med omsorg om människor”. Här citerar vi, i likhet med Peter Gerdman i NT 17 september, professor Sverker Sörlins genomgång av den svenska skolan i Dagens Nyheter den 12 juni. Sörlin skriver vidare: ”Entreprenörer finns ju överallt – i de idéburna friskolorna och i den kommunala skolan. Innovation sker i alla de skolor där skapande, ansvarskännande människor är verksamma. Skapande kräver inte alls någon vinst. Den doktrinära övertygelsen, rotad i en bestämd förståelse av orsakssamband mellan konkurrens, valfrihet och kvalitet, har visat sig helt felaktig.”

Låt oss freda våra grundläggande behov, som utbildning, vård och omsorg, från vinstintressen.

Hur mycket av valfriheten är blott en skimär?

Och i det här inlägget kommer jag endast att beröra valfriheten inom vårdvalet i Stockholms län. Det pratas så mycket om hur valfriheten ökat. Filippa Reinfeldt (M) och henner kompisar i landstingsfullmäktige slog sig i veckans budgetdebatt om och om igen för bröstet för att de lyckats genomföra en sån succe som vårdvalet som verkligen givit oss en "jämlikare och rättvisare" vård i Stockholms län och dessutom ökat valfriheten så enormt för våra invånare.

Håkan Jörnehed (V) påpekade mycket riktigt att vi i länet haft möjlighet att välja vårdcentral och läkare ända sen 1990talet, så vad är nyheten? Det verkar som hjärtat i vårdvalet för Moderaterna är den fria etableringsrätten. Den härjade ju fritt även under den mandatperiod före 2002 då den borgerliga majoriteten i landstinget inte beviljades ansvarsfrihet för sitt styre. För Moderaterna handlar det inte om att alla patienter ska få välja var de vill söka vård (men det kan ju vara en bieffekt) utan att just de själva och deras vänner ska få välja. Och att läkarna fritt ska få välja var de vill etablera sig. Birgitta Rydberg (Fp) hävdar med en dåres envishet att läkare gärna etablerar sig i utsatta områden (trots att Alliansen i övrigt inte vill tala om områden, utan om individer, vilket i sig är så världsfrånvänt att de tarvar ett eget blogginlägg). Men varför ser vi då inte hur läkarn a skockas för att öppna vårdcentraler i Hallstavik och Älmsta nu när Norrtälje äntligen har infogats i succén Vårdval Stockholm? I stället får Vårdbolaget direktiv att sälja vårdcentralerna då den moderata ledningen är fast övertygad om att en privat vårdcentral är mer motiverad att rekrytera fasta läkare än en landstingsdriven, oavsett om det är samma ledning. Då är någonting väldigt snett.

I Norrtälje kommun, eller Tiohundraområdet, har inga nya vårdcentraler öppnat sedan vi fick Vårdval den 1 januari 2011. Ändå hade läkarbesöken redan i februari ökat med 25%. Beror det på att vi nu måste göra fler besök för att ersättningen till vårdcentralerna betalas ut efter antal besök hos läkare? Eller gick det nån epidemi i kommunen just då?

På landstingsfullmäktiges budgetmöte förra veckan slår sig vice ordförande Sofia Paulsson (M) för bröstet då Tiohundrabarometern 2011 (som tillfrågat 2400 personer om vad de tycker om vården i Norrtälje kommun) visar att nöjdheten med möjligheten att fritt kunna välja vård har ökat från 2010 med 11%. Vad jag förstår är frågorna ställda i mars 2011. Här skulle man ju gärna vilja se en djupundersökning på vilket sätt dessa personer tycker att valmöjligheterna har ökat. Är det kanske så att det här ständiga tjatet om hur vårdvalet har ökat vår valfrihet som etsat sig in i huvudet på människor så de UPPFATTAR att de har mer att välja på eller större frihet att göra det nu trots att det ser precis exakt likadant ut på utbudssidan? Skulle kunna bli en intressant undersökning tycker jag.

Sen vet jag att valfriheten är en skimär för många, att välja är dem förbehållet som är rika, friska, försedda med bil och körkort, tid och kunskap. Vi andra nöjer oss väl med den AT- eller stafettläkare vi tilldelas när vi är sjuka och kommer till vårdcentralen.

Vargfrihet till varge pris?

Moderaterna vill skapa en vargfri kommun i Dalarna. Rimmar illa med vargarnas valfrihet tycker jag. Ska de ståtliga djuren behandlas som sjuka, arbetslösa och invandrare och inte själva få välja var de vill bo eller hur de vill leva sitt liv? Att sätta ett sista datum för användning av fossila bränslen och på så sätt skapa en fossilbränslefri kommun är enligt Moderaterna i vår kommun omöjligt och oförenligt med lagstiftningen. Att se till att barn och gamla får ekologisk, närodlad mat av hög kvalitet är också oförenligt med lagstiftningen enligt ett kommunalråd från detta parti. Men att förbjuda vilda djur att leva inom kommungränsen är tydligen helt okej. Håller det sig vid djur eller kan vi förbjuda t ex tistlar och kardborrar också? Skönast vore givetvis en helt moderatfri kommun.

Valfrihet där den behövs

Blev sittande framför nyheterna på TV eftersom Skruttungen som vanligt hade svårt att komma till ro. Där berättade de om alla de barn som vuxit upp i fosterhem och på olika sätt blivit utnyttjade och vanvårdade och hur dessa nu skulle gottgöras. Bland annat skulle de få en offentlig ursäkt av staten, och för att förhindra att något liknande skulle kunna upprepas kommer alla fosterhemsföräldrar (antar att det gäller s k familjehem också) att utbildas och alla barn kommer att få en egen socialsekreterare som ska besöka dem minst fyra gånger om året.

Jag har ju suttit en kort tid i socialnämnden och jag funderar hur detta ska kunna garantera dessa barns säkerhet. Vi har vid flera tillfällen ifrågasatt vad som krävs för att bli familjehem, om inte olika saker i t ex familjehemsföräldrarnas bakgrund och uppväxt kan göra dem olämpliga. Vi har fått som svar bl a att man tycker att man genom djupintervjuer får en ganska god bild av hur familjen är, att det kan vara bra med familjehemsföräldrar med brokig bakgrund för de kan leva sig in i hur barnet har det och..... underförstått är det ju ganska svårt att få tag på människor som vill ställa upp och släppa in ett problembarn/familj i sitt hem. Det finns en utbildning som heter Pride som man kan gå innan man bestämt sig för att bli familjehem. Den är ganska omfattande (10 x 3 timmar) och det är inte så många som har gått den. De som deltar i utbildningen om vad deet innebär att vara familjehem kan efter avslutad kurs välja att inte bli familjehem. Detta är en klar fördel jämfört med djupintervjuer som ju bara klargör om socialsekreterarna tror att familjen är lämplig. I Pride inser familjen redan innan de tagit emot ett barn vilket arbete som krävs och kan själva avgöra om de är lämpliga eller om detta innebär mer/annorlunda arbete än vad de tänkt sig. Många tycker att en Prideutbildning borde vara krav innan en familj tillåts ta emot trasiga barn i sitt hem. Jag kan bara hålla med. Det är svårt att skaffa oss garantier för att barnen får det bra, men detta är ett steg i rätt riktning.

Ett annat steg i rätt riktning borde väl vara att barnet, som nu ska få en EGEN socialsekreterare, också får välja vem de vill ha (detta borde förstås även gälla vuxna). Vi ska få välja vår egen läkare, vår egen skola, vår egen apotekare, vår egen städhjälp och allt vad det är. Det är SÅ viktigt att vi får välja. Men, de allra svagaste, barnen som är i behov av socialtjänstens stöd, får inte välja vilken tjänsteman/kvinna som ska bli deras förtrogna ledsagare genom uppväxten. Det är egentligen en katastrof, faktiskt, i valfrihetens land, att barn kan bli utlämnade åt någon som de inte känner ett dugg förtroende för, som de (genom sina erfarenheter) misstror och kanske föraktar, som de känner, har valt någon av föräldrarnas sida, eller familjehemmets sida, eller vad som helst. Det borde vara en självklarhet att få välja vilken socialsekreterare som ska driva ens sak när det handlar om en sån stor sak som ens uppväxt.

kundval inom hemtjänsten

Här skriver jag och M-L Sellin om kundval inom hemtjänsten.

Får jag LOV att skratta eller gråta?

Igår fick vi höra om den allra dummaste valfriheten hittills, ja, vi kallar det väl valfrihet eftersom borgarna envisas med det och eftersom det inte är någon reell valmöjlighet vi talar om.

Fr o m första december i år kommer alla flyktingar som kommer hit att tas om hand av Arbetsförmedlingen istället för av kommunen. Arbetsförmedlingen gör en utredning av hur stor arbetsförmåga den nyanlände flyktingen har: 25, 50, 75 eller 100%. Alla som inte har 100% arbetsförmåga tas om hand av kommunen till viss del. För den del de har arbetsförmåga får de ta hjälp av en personlig lots för att introduceras på arbetsmarknaden. De personliga lotsarna kommer att auktoriseras inom LOVen, lagen om valfrihetssystem, vilket betyder att det är fritt fram att bli lots. Den nyanlände flyktingen får äran att välja vilken lots han/hon vill använda sig av...

Ja, nu ligger åtminstone jag dubbelvikt och undrar om jag skrattar eller gråter. Först ska vi ha gamla sjuka människor som via nätet ska sätta sig in i och ta reda på vilket hemtjänstföretag de vill ska komma och tvätta rumpan på dem, nu ska helt nyanlända flyktingar som inte kan svenska sätta sig och slå i telefonkatalogen för att se vilken lots de vill använda sig av när de etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden. Snacka om att möjligheter till mutor, bestickning, tjänstemannastyre och andra otrevliga saker öppnar sig. Och valfrihet? Inte på det viset jag ser det.

Mycket att välja på

Det är många val som ska göras i valfrihetens namn och det är nog meningen att vi inte bara ska känna oss fria utan även en aning stressade för som Kråkan sa: Rätt är rätt och snett är snett.

Sen brydde sig Mamma Mu, som den underbara kvinna hon är, inte så mycket om det där med rätt och snett, det blev en koja ändå. Och hon var nöjd.

Men visst är det mycket i livet som handlar om val och prioriteringar, alldeles oavsett om vi har ett borgerligt styre som liksom vill tuta i oss att vi mår bättre ju mer vi väljer; vårdval, kundval, skolval etc Ju mer vi väljer utan att fundera över vad vi egentligen väljer. I kundvalet väljer vi inte hur vår hemtjänst ska utföras utan vilket företag som ska utföra den. I vårdvalet får vi inte möjlighet att välja vilken vårdcentral vi vill gå till när vi är sjuka, den möjligheten har vi haft i över tio år i Stockholms län och Norrtälje. Vårdvalet innebär istället att företag får välja att etablera sig var de vill. I skolvalet får vi i realiteten bara välja skola till våra barn om vi är smarta nog att ställa dem i kö redan på BB och om vi väljer en skola som politikerna inte gillar så läggs den ned, hur många det än är som valt den. I premiepensionsvalet väljer vi inte vilken pension vi vill ha utan vilket företag som ska tjäna pengar på att spekulera bort våra pensionspengar.

Så, vad väljer vi egentligen? Och för vems skull? Finns den här s k valfriheten för att göra medborgarens liv enklare, bättre, mer lustfyllt? Eller för att förvirra oss så att vi inte märker när vi missar att göra de verkligt viktiga valen i livet?

Livet och familjen

Många undrar vad livet och familjen har med politik att göra. Svaret är allt. Jag brukar berätta om hur "experter" tidigare tyckte att det var viktigt att ha några år mellan barnen så att föräldrarna fick tid för varje barn och sen när försäkringssystemet ändrades så att man bara fick behålla föräldrarpenningen om barnen föddes med högst 2,5 års mellanrum, så ändrade också expertisen ståndpunkt och hävdade att det var bra för barnen om det inte var så långt emellan.

Borgerligheten med Filippa och Fredrik i täten brukar tjata om att beslut ska tas vid köksbordet och att politiker inte ska lägga sig i, men hela samhället styrs av politik, det är aldrig vi själva som helt kan välja.

Exempel på politiska beslut som styr familjers val är: Föräldrarförsäkringen (hur lång den är och hur hög ersättningen är), tillgången på barnomsorg (öppettider och kostnader), barnbidrag, bostadsbidrag, vårdnadsbidrag, möjlighet till kortare arbetstid mm. I många länder är föräldrarförsäkringen knuten till mamman och det handlar bara om att vara hemma med sitt nyfödda barn några veckor. Gemensamt finansierad barnomsorg finns inte heller över hela världen utan blir till mycket större del ett val som ska göras vid köksbordet (men det är väl bara ett val i realiteten om alla har lika mkt pengar att lägga på barnflickor eller annan hjälp).

Valen vi gör idag för hur vår familj ska ha det, görs möjligtvis vid köksborden, men är hela tiden beroende på lagstiftning och politiska beslut. Om de politiska besluten är att ta bort de regler som förenklar för barnfamiljer så gör vi kanske andra val, kanske väljer vi att inte skaffa barn alls. Vi kan också engagera oss för att göra valen fler för alla föräldrar, oavsett ekonomi.

Andra som bloggar om familjepolitik idag är Helene Sigfridsson och Ulrika Falk

Kvalitet och valfrihet

Rubriken låter ju som om den skulle komma från Moderaternas partiprogram, men jag syftar faktiskt på en debattartikel i lokaltidningen idag, en artikel skriven av två Socialdemokrater. Och de har helt rätt när de menar att regeringen och de borgerliga kommunernas utarmning av kvaliteten i förskolan är ett hot mot valfriheten för familjerna.

Om det inte finns plats för ditt barn inom barnomsorgen när du vill börja jobba efter föräldrarledigheten, eller om kvaliteten är så låg, personaltätheten så låg, att du känner dig tvungen att gå ned i tid för att kunna hämta ditt barn tidigare från förskolan, då finns ingen egentlig valfrihet för familjerna.

Alla vill sina barns bästa. Många vill inte bara ha sina barn i förskolan för att kunna arbeta utan även för att de faktiskt tror att det ska kunna ge barnen någonting.

Moderaterna har varit duktiga att lägga beslag på ord som de gjort till sina, det har jag skrivit om tidigare på denna blogg. Exempel på ord som Moderaterna givit egen innebörd är valfrihet och mångfald. Man använder också kvalitet på ett något likriktat sätt. Valfrihet, mångfald och kvalitet är ord som är positivt laddade i grunden, människor reagerar positivt utan att egentligen lyssna till den nya definitionen av orden. T ex kan man väl säga att Moderaternas definition av valfrihet innehåller väldigt mycket val och väldigt lite frihet egentligen. Man måste välja, var finns friheten att bara kunna lita på att man får en bra undervisning, behandling, sjukvård, omsorg, pension när man behöver det? Var finns friheten att kunna ägna sitt liv åt annat än att fundera på om man valt rätt, om allt är mitt fel, om jag får skylla mig själv?

Klimatsmart valfrihet?

Snart kommer Tiohundra att införa kundval inom hemtjänsten. Det betyder att äldre i behov av hemtjänst ska kunna välja vilket företag som de vill ska utföra hemtjänsten, d v s i vilken privat ficka den äldre vill lägga skattepengarna.

Det är ett märkligt grepp att ta till inom Tiohundranämnden, som ju är skapad just för att skapa och fördjupa samverkan i syfte att förbättra för vårdtagare, men också för att skapa en effektivare och billigare organisation. Nu blir det konkurrens istället. Och vilken samhällsekonomisk vinst görs egentligen på det hela?

Norrtälje kommun säger sig vara en ekokommun, men när man privatiserar hemtjänst, skola och förskola, gör man någonsin miljökonsekvensbeskrivningar?

I Uppsala, som nyligen infört kundval inom hemtjänsten, kan man konstatera att två enskilda hemtjänstbrukares val har lett till att 14 nya mil i bilresor utförs varje dag. Det ger 28 kg extra koldioxidutsläpp varje dag. Allt enligt senaste numret av Kommunalarbetaren http://www.ka.se/index.cfm?c=86185. Och samtidigt som hemtjänsten utökar sina koldioxidutsläpp jobbar kommunen på andra sidan för att samordna varutransporter och minska koldioxidutsläpp. Låter lite som att man går åt olika håll.

Magnus Nilsson på Naturskyddsföreningen bekräftar också i Kommunalarbetarens artikel det som jag länge talat om, skolvalen och de ökande antalet friskolor leder till mer trafik, ökade koldioxidutsläpp och sämre trafiksäkerhet runt skolorna. Hur mycket får egentligen den s k valfriheten kosta? Hur mycket val har vi kvar när vi kört slut på vår enda planet?

Valfrihet igen

Ulf Lindberg från Almega skriver i Norrtelje tidning den 10 februari 2009 och berömmer kommunen för dess ökade valfrihet. Vad menar han då med valfrihet? Jo, det står klart i texten att valfrihet är likställt med ett stort antal privata entreprenörer inom skola, barnomsorg och äldreboenden. Det man kan välja mellan är alltså vilken privat entreprenör man vill ska tjäna pengar på att man tillgodogör sig sina rättigheter i välfärdssamhället.

På vilket vis har valfriheten för elever som ska börja grundskolan i Norrtälje stad ökat? Förut fanns de kommunala alternativen Grindskolan, Parkskolan, Vigelsjöskolan, Flygskolan, Kvisthamraskolan samt de privata alternativen Montessoriskolan och Freinetskolan. I framtiden kommer du att kunna välja mellan de kommunala alternativen Lommarskolan, Roslagsskolan och Kvisthamraskolan samt mellan två privata Freinetskolor, Montessoriskolan, Norrtälje Fria skola, en privatiserad Grindskola och Parkskolan vet ingen vad som händer med, men troligtvis upplåts även dessa lokaler till privata entreprenörer. Jag ser inte hur valfriheten ökat.

För den som önskar en liten kommunal skola i närområdet finns knappast något val. För den som inte har bil finns knappast något val. För den som inte kommer ihåg att ringa från BB och ställa sig i kö finns väl inte heller något val?

Inom äldreomsorgen är det samma sak. Det finns på tok för få äldreboenden i kommunen och som ekonomin i Tiohundranämnden ser ut så verkar det som om platsbristen kommer att bestå en bra tid framöver. Och då spelar det ingen roll hur många privata entreprenörer som driver de få äldreboenden vi har. Om du väntat i tre månader på en akut boendeplats och får ett erbjudande från Attendo Care om en ledig plats, har du då möjlighet att säga ”Nej tack, jag föredrar ett boende hos Aleris?” Knappast. Pratet om valfrihet är fortfarande en floskel som inte säger någonting om verkligheten.

Valfrihet och Mångfald?

Så fick man sig en känga i tidningen idag då. Tja, att Moderaterna och jag inte har samma syn på valfrihet det visste man ju redan. Valfrihet och Mångfald är för Moderaterna ord som hör ihop med privatiseringar av gemensamt ägda verksamheter. Stämmer dåligt med min uppfattning av de orden.

Ärligt talat tycker jag bättre om att tala om frihet, och pratar vi om individernas frihet så handlar det ju om att alla ska ha samma frihet och att kapitalistiska intressen inte ska kunna begränsa andra människors frihet. I de mänskliga och medborgerliga rättigheterna så står det att "Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar andra". Ett kapitalistiskt system byggt på konkurrens går alltid ut på att en individs frihet begränsar en annan individs frihet. Ett samhälle utan kapitalism - där börjar vi närma oss frihet för människan.

Mångfald handlar ju om att det finns flera olika lösningar, att det finns en öppenhet och en tolerans mot människors olikheter och olika sätt att vilja leva sitt liv. Mångfald och frihet hör ju till stor del ihop. Kärnkraftverk som lösning på energifrågan, gigantiska vattenledningar som lösning på vattenfrågan och fler motorvägar för att komma tillrätta med trafikträngseln är inte mångfald utan enfald oavsett om det är privata entreprenörer som bygger.

Open up!

En spricka i Alliansen

Tre av fem ordinarie personal borta på jobbet. Två inskolningar som fortfarande pågår. Två vikarier. Tur att det nu går snabbt och smidigt att lämna mina egna barn på morgonen (peppar peppar). Efter jobbet blev det tur till landet och matning av kaninen. Sen hem och börja med maten. Maten på bordet klockan sju. Välling vid åtta. Diskmaskinen funkar bra och tvättmaskinen alstrar redan nya tvätthögar.

Alliansen börjar vackla med skolnedläggningarna igen. Centerpartiet har "satt upp fingret i luften för att känna hur det blåser och det är stormvarning". Med andra ord finns det gott hopp om att Alliansen även denna gång får backa vad det gäller sina förslag om omorganisationer inom skolan. Förra racet (2005-2006) försökte man lägga ned ett antal skolor men tvingades om och om igen backa. Till sist var man tvungna att driva igenom nedläggningen av Vigelsjöskolan för att visa handlingskraft. Trots denna oroliga, oigenomtänkta skolpolitik lyckades borgarna behålla makten i kommunen efter valet 2006. Enda skillnaden var att Moderaterna, som drivit på denna idiotpolitik, blivit ännu starkare.

Nu är borgarna i kommunen ute på hal is igen när man föreslår nedläggning av tre kommunala skolor och förflyttning av hundratals barn. En del av dessa barn tvingades byta skola redan för ett par år sedan då Vigelsjöskolan lades ned. Oavsett om nedläggningarna genomförs detta varv eller om Alliansen åter drar öronen åt sig när det börjar storma så visar de på en oansvarig framtidspolitik för alla våra barn som behöver trygghet i sin uppväxt.

Hela tiden talas det om kvalitet i skolan och att betygen ska höjas. Detta ska i vår kommun tydligen uppnås genom större skolor, större klasser, fler barn på fritids, ständiga hot om nedläggningar oberoende av skolans resultat och popularitet, splittring, längre transporter och allmän röra.

Frågar du mig skulle jag istället föreslå; lagom stora skolor med relativt små klasser, skolbarnomsorg med färre barn och fler vuxna som kan stötta och stärka barnen i deras identiteter, sociala samspel och även hjälpa till med skolarbete, trygghet i att man får gå kvar i den skola man valt och att elevers och föräldrars val respekteras, sammanhållning av kamrater, nära till skolan och långsiktighet.

Det är tråkigt och skamligt av den moderatstyrda barn och skolnämnden att så tydligt hota och splittra de kommunala skolorna och gynna de privata. Förödande av en arbetsgivare att så övertygande tvinga fram avknoppningar och privatisering av den egna verksamheten. Dessutom försöka tvinga medborgarna att "välja" de privata alternativen genom att se till att de blir de enda små skolenheterna som blir kvar. Valfrihet, för vem?

Du kan också läsa om detta här http://eleonors.bloggspace.se/

Lite grand om respekt, vårdapparaten mm

Jag är en lydig människa, jag vet, ni tror inte det, men just när jag träffar t ex läkare, lärare, myndighetspersoner och sånt så är jag väldigt foglig och nästan medtramsande. Iofs har jag väl väldigt lätt att bli nerpratad av nästan vilken självsäker människa som helst, hur goda argument jag än tycker mig ha, men det går ändå lättare om personen är någon typ av auktoritet. Om en läkare t ex säger till mig att jag har bihåleinflammation fast jag själv tror att det är migrän så går jag snällt hem med medicin mot bihåleinflammation, äter den och konstaterar att ingenting blev bättre. Helknäppt.

För ett par år sedan hade min äldsta dotter Borrelia. Jag ringde till vårdcentralen där jag och min sambo gått i alla tider. De svarar mig att min dotter inte "hör till" den vårdcentralen. Jag försöker lite tafatt, men människan i andra ändan står på sig. Och överkörd blir jag trots att jag som sjukvårdspolitiker i åratal tillbaka VET att jag har rätt att välja vilken vårdcentral jag vill. Jag ringde till den vårdcentral min dotter "hörde till" och nu har vi alla listat oss där.

Ungefär samma grej hände för dryga tio år sedan då min dåvarande styvson flyttade hem till oss och skulle börja skolan. På alla skolor jag ringde så sa de att han inte "hörde dit" trots att det redan då var fritt att välja vilken skola man ville. Men då kom den där lilla frasen "i mån av plats" in. Och den gäller ju givetvis på vårdcentralerna också.

När jag jobbade i skolan kom jag särskilt ihåg att vi hade två olika avslutningar vid jul eller sommar eller båda, minns inte så noga; ett firande för barnen och personalen och ett annat större där föräldrar var inbjudna. De som respekterade dessa regler kom till den stora avslutningen, de som gjorde som de ville kom redan innan och naturligtvis kunde vi inte låta dem stå utanför skolan i minus 20 grader så de fick vara med även på det intima avslutet som var menat enbart för barnen och deras lärare.

Sen finns det ju spelregler. I en politisk debatt eller annat politiskt sammanhang är det ju meningen att man ska prata för sin sak och argumentera sig till framgång i frågan. I en butik eller på en restaurant gäller devisen "kunden har alltid rätt" om det finns någon som helst servicekänsla hos företaget. Men hos läkaren, i skolan, på ett kommunalt kontor så känns det som om man kan få svälja nästan vilken sanning som helst och godta denna.

Men sen har jag märkt att det gäller lite annat när man talar för någon annan än sig själv, t ex sina barn eller för sin mormor eller farmor. Jag glömmer aldrig när jag skulle hämta min mormor på Thoraxkliniken efter ett pacemakerbyte. Mormor var redan då över 90 år och hade haft en näradödenupplevelse i samband med operationen så hon var en aning skakad. Nu satt hon där i korridoren i bara sjukhuspyjamas och väntade på besked om när hon skulle få åka hem.

Så fort jag kom in på avdelningen så sa de att hon kunde få åka hem snart, hon kunde gå och klä på sig. Hon gick in på rummet och började klä på sig. Då kommer personal inkörande med en säng med en äldre man i. Eftersom mormor är så gott som naken så ställer jag mig och blockerar dörren. Personalen hävdar att de måste in där och då blir jag förbannad och säger åt dem att åtminstone vänta tills hon har fått på sig kläderna. Och då gör dem det.

Resten av vistelsen fortsätter i samma stil. En person säger till mormor att hon får åka hem med hela bröstet inplåstrad i bandage som hon sen själv får ta bort hemma. Det vill inte mormor. Jag lugnar henne och säger att jag ska följa med henne till distriktssköterskan dagen efter och ta bort paketet. Hela tiden fortsätter de att hävda att mormor ska åka bussen hem. När hon frågar om sjukresa säger de att landstinget spar pengar.

Och där står man som sittande i politisk majoritet i landstinget där vi knappt talade om någonting annat än hur vi måste ta hand om våra äldre så att de känner sig trygga.

Till sist lyckas vi tigga till oss en sjukresetaxi (och då har jag varit både arg och tydlig med att mormor är över 90 år och bor 8 mil bort. hon kanske inte ens i friskt tillstånd skulle klara av att åka buss från Karolinska hem), men vi ska få vänta i en timme nere i entren på den.

Precis när vi ska gå därifrån kommer en annan personal och säger att hon inte kan åka därifrån med bandaget på, det måste plockas bort på plats. Så vi får gå in till en läkare som ursäktar sig om och om igen för att det är sån kaos, men halva läkarkåren är på utbildning i Italien så vi får ha förståelse. Bandaget plockades bort och vi fick åka limosin hem. Men det var det värsta bemötande och omhändertagandet jag skådat. Och absolut den värsta tolkningen av att spara pengar åt landstinget; skicka läkarna till Italien på utbildning och skicka ut 90åriga nyopererade lantisgummor att själva ta bussen hem från storstan. Där räckte inte min respekt för auktoriteter långt.

Nu har jag just kastat lite svidande kritik mot landstinget som det fungerade när jag själv satt i majoritet. Det var inte så vi ville att det skulle fungera. Det säger mer om hur svårt det är att verkligen få hela organisationen att förstå vad det är politikerna vill. Att patienten ska vara i fokus, det tror jag alla politiska falanger är överens om. Sen kanske vi ibland ger personalen otillräckliga eller rent av fel verktyg för att genomföra detta, men deras besvikelse får inte gå ut över patienterna.

regning utflykt, skicka bort problemen och verklig valfrihet?

Jo, de har ju varnat i flera dagar för att det skulle regna idag och jag tog faktiskt in tvätten sent igår kväll. Men just idag var ju dagen vi flyttat vår sommaravslutning med partiföreningen till. Inget annat att göra än att packa picnicen och bege sig till partilokalen på utsatt tid. Ingen kom. Nej, det trodde jag väl inte heller med regntunga moln så långt ögonen kunde se. Försökte ringa några polare, men alla var upptagna. Barnen började bli otåliga i baksätet och till sist fick jag tag på mamma och mormor som jag lurade med till Färsna som är en gård strax utanför centrum där en stiftelse sköter några djur som man får titta på och så kan man äta sin picnic inomhus. Det var jättemysigt, lilltjejen fortfarande inte speciellt förtjust i annat än kaninerna, men vi gick ändå runt en ordentlig sväng och var rejält blöta när vi kom hem.

Ungarna busade i sängarna ett tag och sen somnade lillan. Stora tjejen lekte så fint, men kom ändå ihåg att jag sagt att kanske kanske kunde vi få tag på någon kompis till henne till eftermiddagen. "Är det eftermiddag nu?", säger hon rätt vad det är. "Du lovade mig att få leka med en kompis på eftermiddagen." Shit, hur ordnar man nu detta?

Äntligen var syrran hemma och skulle precis fika, så vi kastade oss in i bilen och åkte upp dit en timme för att leka och fika. Sen hem efter sedvanliga protester och gjorde tortillas till middag.

Igår skrev jag ju om hur Stockholms läns landsting nu erbjuder blivande mödrar att få både resa och hotellvistelse betalda om de väljer att föda sina barn på annan ort i sommar. Det måste ju vara en idé från landstingsrådet Filippa Reinfeldt, som ju kommer från Täby där man sedan flera år tillbaka skickar äldre till äldreboenden i Spanien, där man inte längre har någon kommunal barnomsorg över huvud taget. Kanske funderar man även på att skicka de hundratal barn som står i dagiskö till någon annan ort eller varför inte annat land. Man kanske kan ge föräldrarna någon extra bonus om de väljer en förskola i en annan kommun?

I vår kommun borde vi kanske tänka över det där med att skicka iväg våra gamlingar, för vi har ju inte på långt när boenden så det räcker åt de som behöver särskilt boende. En partikamrat till mig har en granne som är 93 år som ansökte om särskilt boende och fick avslag. Hon överklagade och har nu fått beviljat, men är det inte otroligt att det inte är självklart att en som är 93 år ska ha rätt till ett särskilt boende om hon så önskar? Nu bodde dessutom den här tantan i en villa ute på en ö och det måste ju kosta en hel del att ha hemtjänsten rännande där ute titt som tätt.

Frågan är var är valfriheten? Du ska kunna välja vilken privat entreprenör som ska sköta hemtjänsten du är beviljad, men om du inte vill ha hemtjänst, om du inte vågar bo hemma längre? Hemtjänsten är trots allt inte där dygnet runt och bor du ute på landet kan det dessutom ta ett bra tag efter det att du larmat tills de kommer.

Jag vet att det finns någon kommun längre norrut i landet som har byggt ut det särskilda boendet för äldre så att alla som är över 75 år och så önskar (inte biståndsbedöms utan själva väljer det) får plats. Kommer nu inte ihåg vilken kommun det var, men ska googla lite på det inför morgondagens fullmäktigemöte där bristen på äldreboenden kommer upp. Den som en gång berättade om detta berättade också att kommunen bara behövde hålla sig med ca 5 boendeplatser fler än vad den gängse planeringen var för att kunna erbjuda detta. Och dessa platser måste ju ändå kunna användas som t ex korttidsplatser under tiden de står "tomma"? En sund idé med lite verklig valfrihet tycker jag.

För en gångs skull så kvällsfikade vi med familjen. Kakor och Turkish delight, kaffe och saft. Båda barnen badade och pyjamasar på. Mamma fick läsa boken Kropp, Knopp och Blodomlopp om kiss och bajs och pruttar. Jättekul. Grannen är förhållandevis tyst och båda barnen sov vid halv nio. Yes, yes, yes. Det var skönt.

Jag har sett nyheterna idag också. Och läst DN. Men orkar inte ens kommentera det som händer i Palestina. Eller hur livet gestaltar sig för de familjer som flyr från Irak. Med barn utan ben, barn med explosionsskador över hela kroppen. Jag är bara så innerligt tacksam att mina barn har det så bra. Och de är så söta. Och särskilt när de sover. God natt.