okända - oviktiga?

Förra veckan skrevs det om hur okända landstingspolitiker är för allmänheten, ofta misstar man dem för tjänstemän tydligen. I de artiklar jag läste verkade det inte som om man tyckte att det var så konstigt. Egentligen tycker jag att det är mkt konstigt. När man frågar folk vad de tycker är viktiga politiska frågor svarar många sjukvård och omsorg och när man frågar vad som är viktigast i livet svarar de hälsa.

Det är sant att alla partier vill satsa på en god hälso och sjukvård, men det skiljer sig markant i hur man tror att detta uppnås. Bland Moderaterna handlar det om att vården är bättre ju mer av den som utförs privat, det spelar ingen roll att man klipper av vårdkedjor, förlorar helhetssynen eller skickar folk efter medicin runt halva stan, ju mer privat desto bättre.

Hur garanterar vi enligt oss i Vänsterpartiet att alla som behöver får vård av högsta kvalitet? Jo, genom att se till att skattepengarna går till vård och omsorg och förebyggande arbete, att inga privata företag ska göra sig själva rika på bekostnad av kvalitet i vården. Genom att skapa samordning och helhetssyn över patienterna, minska dubbla kostnader, onödiga medicinförskrivningar och allt för många olika kontakter för den sjuka. Läs gärna vad Lars Ohly skriver http://www.nwt.se/asikter/debatt/article747016.ece.

Norrtelje tidnings bloggare Leif Sparrman har här satt ihop sitt dreamteam av politiker från olika partier och ställen. Men man kan bara sätta ihop ett dreamteam av politiker man känner igen, som man har sett någonstans i media eller själv träffat på. Och det är väl där haken med personval ligger. Vem ser de som arbetar i det tysta, de som gnatar på som inte kastar sig framför varje fotograf, som inte orkar marknadsföra sig själv och sin förträfflighet om och om igen? Det finns mycket arbete bakom politiska handlingsprogram och idéer, många krafter som samlats, prioriterat och jämkat.

Man ler oftare mot en söt bebis. Ja, man har sett det i forskning. Man kryssar antagligen oftare en söt kandidat, eller åtminstone som på något sätt har utseendet för sig. Jag läste i en krönika i Norrtelje tidning efter förra valet om ett par kvinnor som hade röstat på han med ögonen...hm, ja, det är ju sorgligt. Det må vara en uppgift för ett parti att plocka fram en tilltalande partiledare, men det är ett nog så viktigt jobb att se till att det också finns människor som har mer än utseendet med sig. Kanske bör de t ex ha betalat TVlicensen...

Vänsterpartiets två förstanamn på landstingslistan i norra Stockholm är Thomas Magnusson, Solna och jag själv. Jag behöver varenda röst jag kan få för att ha en chans att komma in i landstingsfullmäktige. Ni som känner till mig sen tidigare vet att jag står för min sak.

Världens bästa arbetsgivare

En bra arbetsgivare kan få en väl fungerande verksamhet. Hos en bra arbetsgivare känner sig personalen behövd, uppskattad och lyssnad på. Om personalen trivs och gör ett bra arbete spar man pengar på minskad sjukfrånvaro, stabila personalgrupper, personalidéer mm. Inom många områden tjänar man också pengar på en nöjd personalstyrka eftersom de levererar det som efterfrågas och på så sätt lockar nya "kunder".

Varför får kommuner och landsting inte vara bra arbetsgivare? När man mer och mer talar om medborgaren/patienten/brukaren i fokus, när man talar om mål som ska nås oavsett vilka metoder som används eller hur stor personalstyrka man ha (inget fel i något av dessa synsätt), så blir det ofta att ingen bryr sig om hur det ser ut för de som utför arbetet/tjänsten. Som politiker får man ofta höra att vi inte ska bry oss om hur arbetet utförs eller av vem utan att vi bara ska bry oss om att patienten/kunden/medborgaren får det denne vill ha till bästa pris. Och ja, medborgaren ska ha service av hög kvalitet till bästa pris, för det är väl förvaltade skattepengar. Men kommuner och landsting är också arbetsgivare och i den iver som idag finns att konkurrensutsätta, privatisera och hitta den billigaste lösningen på allt, så glömmer vi ofta det. Anställda inom kommun och landsting får veta att de inte utför arbetet tillräckligt billigt, effektivt, bra eller vad det nu är och ska därför konkurrensutsättas för att förbättra verksamheten och göra den billigare. Situationen blir osäker för så väl de offentliga arbetsgivarna som för de privata som kommer in som konkurrenter och detta leder till att fler människor blir timanställda/deltidsanställda, ofta är samma personer anställda på flera konkurrerande företag. Istället för att erbjuda fler människor trygga heltidsanställningar så slår man sönder verksamheter och bidrar till fler osäkra anställningar, något som inte kan vara bra för hjulsnurret.

Det är inte heller bra för öppenheten på arbetsplatsen. Med osäkra anställningar ökar tystnaden bland de anställda, ingen vill vara obekväm.

Jag har hört om flera dåliga varianter av konkurrens där kommuner och landsting inte har samma möjligheter att konkurrera som de privata entreprenörerna utan bara ska "ta hand om" de verksamheter som ingen vill ha, där det inte finns några pengar att tjäna, förlustverksamheter helt enkelt. Det är de tyngsta arbetena som blir kvar, de tråkigaste och de mest olönsamma. De offentliga verksamheterna får inte lägga anbud på samma sätt som de privata, de får inte marknadsföra sig, de är bundna till omöjliga upphandlingsregler, de kan inte välja sina kunder/brukare och de är låsta i personalsituationer och tvungna att rätta sig efter politiska beslut (som t ex kan lägga ned, slå ihop, organisationsförändra).

I Vänsterpartiet vill vi ha världens bästa välfärd. Vi vill att skolor, förskolor, hälso/sjukvård mm ska drivas med offentliga medel utan vinstintressen. Vi vill att patienten/kunden/brukaren ska vara i centrum, men för detta krävs att vi också är goda arbetsgivare och lyckas rekrytera duktiga, kreativa, brinnande arbetare som älskar sina jobb och trivs med sina anställningar, som känner sig trygga att utveckla verksamheterna, säga vad de tycker och känna ärlig solidaritet med sin arbetsplats.

Lite grand om respekt, vårdapparaten mm

Jag är en lydig människa, jag vet, ni tror inte det, men just när jag träffar t ex läkare, lärare, myndighetspersoner och sånt så är jag väldigt foglig och nästan medtramsande. Iofs har jag väl väldigt lätt att bli nerpratad av nästan vilken självsäker människa som helst, hur goda argument jag än tycker mig ha, men det går ändå lättare om personen är någon typ av auktoritet. Om en läkare t ex säger till mig att jag har bihåleinflammation fast jag själv tror att det är migrän så går jag snällt hem med medicin mot bihåleinflammation, äter den och konstaterar att ingenting blev bättre. Helknäppt.

För ett par år sedan hade min äldsta dotter Borrelia. Jag ringde till vårdcentralen där jag och min sambo gått i alla tider. De svarar mig att min dotter inte "hör till" den vårdcentralen. Jag försöker lite tafatt, men människan i andra ändan står på sig. Och överkörd blir jag trots att jag som sjukvårdspolitiker i åratal tillbaka VET att jag har rätt att välja vilken vårdcentral jag vill. Jag ringde till den vårdcentral min dotter "hörde till" och nu har vi alla listat oss där.

Ungefär samma grej hände för dryga tio år sedan då min dåvarande styvson flyttade hem till oss och skulle börja skolan. På alla skolor jag ringde så sa de att han inte "hörde dit" trots att det redan då var fritt att välja vilken skola man ville. Men då kom den där lilla frasen "i mån av plats" in. Och den gäller ju givetvis på vårdcentralerna också.

När jag jobbade i skolan kom jag särskilt ihåg att vi hade två olika avslutningar vid jul eller sommar eller båda, minns inte så noga; ett firande för barnen och personalen och ett annat större där föräldrar var inbjudna. De som respekterade dessa regler kom till den stora avslutningen, de som gjorde som de ville kom redan innan och naturligtvis kunde vi inte låta dem stå utanför skolan i minus 20 grader så de fick vara med även på det intima avslutet som var menat enbart för barnen och deras lärare.

Sen finns det ju spelregler. I en politisk debatt eller annat politiskt sammanhang är det ju meningen att man ska prata för sin sak och argumentera sig till framgång i frågan. I en butik eller på en restaurant gäller devisen "kunden har alltid rätt" om det finns någon som helst servicekänsla hos företaget. Men hos läkaren, i skolan, på ett kommunalt kontor så känns det som om man kan få svälja nästan vilken sanning som helst och godta denna.

Men sen har jag märkt att det gäller lite annat när man talar för någon annan än sig själv, t ex sina barn eller för sin mormor eller farmor. Jag glömmer aldrig när jag skulle hämta min mormor på Thoraxkliniken efter ett pacemakerbyte. Mormor var redan då över 90 år och hade haft en näradödenupplevelse i samband med operationen så hon var en aning skakad. Nu satt hon där i korridoren i bara sjukhuspyjamas och väntade på besked om när hon skulle få åka hem.

Så fort jag kom in på avdelningen så sa de att hon kunde få åka hem snart, hon kunde gå och klä på sig. Hon gick in på rummet och började klä på sig. Då kommer personal inkörande med en säng med en äldre man i. Eftersom mormor är så gott som naken så ställer jag mig och blockerar dörren. Personalen hävdar att de måste in där och då blir jag förbannad och säger åt dem att åtminstone vänta tills hon har fått på sig kläderna. Och då gör dem det.

Resten av vistelsen fortsätter i samma stil. En person säger till mormor att hon får åka hem med hela bröstet inplåstrad i bandage som hon sen själv får ta bort hemma. Det vill inte mormor. Jag lugnar henne och säger att jag ska följa med henne till distriktssköterskan dagen efter och ta bort paketet. Hela tiden fortsätter de att hävda att mormor ska åka bussen hem. När hon frågar om sjukresa säger de att landstinget spar pengar.

Och där står man som sittande i politisk majoritet i landstinget där vi knappt talade om någonting annat än hur vi måste ta hand om våra äldre så att de känner sig trygga.

Till sist lyckas vi tigga till oss en sjukresetaxi (och då har jag varit både arg och tydlig med att mormor är över 90 år och bor 8 mil bort. hon kanske inte ens i friskt tillstånd skulle klara av att åka buss från Karolinska hem), men vi ska få vänta i en timme nere i entren på den.

Precis när vi ska gå därifrån kommer en annan personal och säger att hon inte kan åka därifrån med bandaget på, det måste plockas bort på plats. Så vi får gå in till en läkare som ursäktar sig om och om igen för att det är sån kaos, men halva läkarkåren är på utbildning i Italien så vi får ha förståelse. Bandaget plockades bort och vi fick åka limosin hem. Men det var det värsta bemötande och omhändertagandet jag skådat. Och absolut den värsta tolkningen av att spara pengar åt landstinget; skicka läkarna till Italien på utbildning och skicka ut 90åriga nyopererade lantisgummor att själva ta bussen hem från storstan. Där räckte inte min respekt för auktoriteter långt.

Nu har jag just kastat lite svidande kritik mot landstinget som det fungerade när jag själv satt i majoritet. Det var inte så vi ville att det skulle fungera. Det säger mer om hur svårt det är att verkligen få hela organisationen att förstå vad det är politikerna vill. Att patienten ska vara i fokus, det tror jag alla politiska falanger är överens om. Sen kanske vi ibland ger personalen otillräckliga eller rent av fel verktyg för att genomföra detta, men deras besvikelse får inte gå ut över patienterna.