Får jag LOV att skratta eller gråta?

Igår fick vi höra om den allra dummaste valfriheten hittills, ja, vi kallar det väl valfrihet eftersom borgarna envisas med det och eftersom det inte är någon reell valmöjlighet vi talar om.

Fr o m första december i år kommer alla flyktingar som kommer hit att tas om hand av Arbetsförmedlingen istället för av kommunen. Arbetsförmedlingen gör en utredning av hur stor arbetsförmåga den nyanlände flyktingen har: 25, 50, 75 eller 100%. Alla som inte har 100% arbetsförmåga tas om hand av kommunen till viss del. För den del de har arbetsförmåga får de ta hjälp av en personlig lots för att introduceras på arbetsmarknaden. De personliga lotsarna kommer att auktoriseras inom LOVen, lagen om valfrihetssystem, vilket betyder att det är fritt fram att bli lots. Den nyanlände flyktingen får äran att välja vilken lots han/hon vill använda sig av...

Ja, nu ligger åtminstone jag dubbelvikt och undrar om jag skrattar eller gråter. Först ska vi ha gamla sjuka människor som via nätet ska sätta sig in i och ta reda på vilket hemtjänstföretag de vill ska komma och tvätta rumpan på dem, nu ska helt nyanlända flyktingar som inte kan svenska sätta sig och slå i telefonkatalogen för att se vilken lots de vill använda sig av när de etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden. Snacka om att möjligheter till mutor, bestickning, tjänstemannastyre och andra otrevliga saker öppnar sig. Och valfrihet? Inte på det viset jag ser det.

Att bli sjuk utan skyddsnät

Ja, idag har jag varit hemma med sjukt barn utan att vabba. Eftersom jag inte var schemalagd så hade jag ju inget att vabba från. Jag fick ett SMS i morse, men det var ju ingen idé att svara på när Liten var hostig och snorig och knappt hade sovit på hela natten. Det där kan vara en sån där rysare som man ligger och funderar på när man har svårt att somna (inte så ofta nu för tiden, men men); vad händer om något av barnen (eller jag själv) blir långvarigt sjuk? Eftersom jag bara är schemalagd en dag varannan vecka så blir det ju ingen höjdarersättning från FK. Att någon blir långtidssjuk ingår alltså inte i mina marginaler för att klara av livet. I Sverige. År 2007. Trots att jag ändå är en människa med normalinkomst som klarar mig rätt okej. Men något skyddsnät har jag inte. Måste vara frisk, måste vara pigg, måste vara på på på...

Än så länge har jag föräldrardagar kvar att ta av när vi är sjuka. Tänker fortsätta med dem fram till nyår, sen ska jag kanske nästla mig in i Arbetsförmedlingsträsket igen. Det är länge länge sedan och ingenting jag drömmer om precis, inga trevliga drömmar i alla fall. Men om jag bara har jobb en dag en vecka t ex så börjar det kännas taskigt gentemot Liten att ta ut föräldrarpenning för resten. Hon vill ju hellre vara på dagis och leka. Och jag skulle ju hellre vilja ha dagar kvar fram till hon börjar skolan för att ta ut någon gång då och då och göra något kul. Men man kanske får jobb, vem vet? En vacker novemberdag så...

Jo, det var vackert idag och en sån där måndag. Ni vet säkert vad jag menar, en sån där måndag som man börjar eller slutar med något. Jag har slutat äta sötsaker. Igen. Nu måste jag. Sötsaker förslappar mitt liv. Och jag har ju gått upp så mycket i vikt att jag inte kan ha några byxor längre. Det funkar ju inte mitt i vintern. Det sötaste jag ätit idag var faktiskt russinen i muslin i morse. Får se hur länge det håller. Jag måste hålla fyra dagar innan jag kommer över suget. Sen brukar det gå av sig självt.