48 timmar - en actionvabdag

Bestämde egentligen redan när jag kröp ned bredvid tjejerna i dubbelsängen igårkväll att de båda två skulle få vara hemma idag också och i morse kändes det bara som rätt beslut. Jag var så trött så när jag plötsligt såg Litens stora bruna ögon titta på mig och höra hennes röst prata om TVn så ville jag bara vända mig om och sova mer. "Den har inte börjat än", mumlade jag trots att klockan redan var tjugo i åtta.

Storasyster var så gott som frisk igår, men efter magsjuka gäller ju vad jag förstår 48 timmar efter sista spyan eller diarren innan man är smittfri. Och det är också det vi säger till våra föräldrar på jobbet. Storasyster, som ju i stort sett aldrig blir sjuk, spydde en gång och var sedan dålig i magen hela söndagen, sen verkar det ha varit över för hennes del. Liten, som blev dålig natten mellan fredag och lördag, var till synes frisk under söndagen, men led av jordens explosionsdiarré under måndagen. Det kanske är därför det är bäst att vänta 48 timmar.

Hur som helst är man ju helt slut (har väl haft en diarrésväng själv också och sen äter jag ju fortfarande medicin) och man blir ju också väldigt trött av att bara gå inne. hade tänkt ta mig ut en sväng med tjejerna igår, men när Liten var tvungen att ha blöja för att inte bajsa ner sig hela tiden så tyckte jag det kändes riskabelt.

Men idag tog vi en sväng förbi stugan i solskenet. Det är lustigt att tjejerna blir som nyutsläppta kalvar när man kommer dit. De hoppade och for och skrattade i snön. Så blir det liksom aldrig hemma på gården i stan. Jag hade kokat korv (hot dogs, som jag aldrig köper men 5 paket för 20 kronor kunde jag inte låta bli, barnen äter det ju åtminstone) och tagit med. Liten tuggade i sig en halv och Storasyster åt tre stycken med bröd (jag hade två roslagsgrillare med till mig...). Vi tog en promenad till stranden och barnen åkte rutschkanan från den stora stenen.

Vi var väl ute två timmar och jag fick den där känslan av att det blir jobbigt att vara hemma med Liten imorgon när hon är "frisk". Man vet ju att man behövs på jobbet och det är som något dåligt samvete gnager inom en. Men när vi kom hem var Liten helt slut, hon fick i sig en banan, en liten pannkaka och några russin och hon var trött och lättstött ända tills hon äntligen fick komma i säng. Så det var rätt tungt för henne.

Sen får jag ju erkänna att jag säkert hade skippat de där 48 timmarna för Liten om det inte varit för att jag igår fick veta att dagis stänger 16.00 imorgon och jag inte har någon som kan hämta henne den tiden. Själv har jag arbetstide till 16.00 och det tar minst en timma att ta sig till dagis. Så jag håller på reglerna och har henne hemma en dag till. För att vila. För att inte smitta.

När jag ringde jobbet fick jag veta att de skickat hem ett barn med magsjuka idag igen. Det hände ju flera gånger förra veckan då jag jobbade också. Så, har man otur blir man väl sjuk direkt igen när man kommer tillbaka på torsdag. Och jag känner bara att jag vill inte ha en sjukhelg till. Det är minst fyra helger på raken nu som vi inte mått okej här hemma. Och det är ju därför vi aldrig kan vara på landet och njuta som vi gjorde de där timmarna idag. På lördag vill jag ligga framför brasan på landet, äta chips och se på andra deltävlingen i melodifestivalen. Inte vara sjuk.

Sjukdomar slår till - mot allt och alla?

tomt på jobbet. Ja, jag är ju van att vara ensam på min avdelning. Nu är båda mina kollegor sjuka och vår extraresurs vabbar. Idag hade jag vår favvovikarie från gamla stället som stöd hela dagen och det kändes bra även om det givetvis var lite känsligt med min kollegas fyra inskolningsbarn som varken är helt vana med mig och aldrig har sett vikarien. Men jag tycker det gick över förväntan väl ändå.

Imorgon kan vikarien inte komma och det fattas folk på flera avdelningar så om vår extraresurs mot förmodan skulle kunna komma så kan hon inte vara på vår avdelning. Frågan börjar bli vem som kommer att vara där för helt tvärt ikväll så blev Liten riktigt kass. Hon var pigg och glad när jag hämtade henne på dagis och barnen jagade varandra glatt till bilen. Jag skulle göra blodpudding, som de älskar (och som går fort), vi skulle äta lite snabbt och sen dra iväg på ett möte för att diskutera kommunens anslutning till Norrvatten, alternativen och det faktum att Veolia har driften av vattnet i kommunen. Barnen äter framför TV:n.

rätt vad det är, strax före sex, hör jag ett vrål från vardagsrummet, Liten vill inte äta. "Jag vill ha dig!", vrålar hon (standardfras när hon vill sitta i mitt knä och nypa mig i halsen). "Jag har ont i magen", säger hon. Hon gråter och får komma och sätta sig i mitt knä vid köksbordet. Jag försöker peta i mig blodpuddingen och ställer frågor hur hon mår, var hon har ont etc.

Inte ont någonstans, "jag vill ha dig!", hon släpper mig inte en sekund, kroppen är spänd, hon fryser, huvudet somnar mot min axel. Jag kan inte plocka av. sylten utan lock, blodpuddingrester, juicen. Går in i sovrummet, men hon vägrar ligga, somnar igen mot min axel. Jag ringer partikamraterna och säger att jag inte kan komma, tyvärr. Vi sätter oss i fåtöljen framför Bolibompa. Liten är vaken och håller fast mig hårt. Storasyster är trött och hes och lite smågrinig. Jag hoppas att de båda bara är trötta.

Det blir ett sjå att få på pyjamasarna och komma i säng. Liten håller på att somna sittandes på toaletten. Vid frågan om hon är färdig blir svaret om och om igen nej tills jag plockar ner henne och torkar ändå. Storasyster har sett nåt på TV om kriget i Gaza, hon vill inte att Liten är sjuk, hon vill inte själv bli sjuk, men hon vill höra Djungelboken. Vid lässtunden piggnar även Liten till en stund, de äter båda välling och somnar nästan direkt.

Liten känns varm. Vad är min inställning? Ställa klockan på 04.45, stiga upp, äta frukost, duscha och sen tempa Liten. Hoppas hon är frisk. eller redan nu inse att hon är sjuk och förbereda oss på att stanna hemma, sova länge, bli friska imorgon? Jag vet inte.

Vabba, vabba äta lunch

Jag känner mig rätt slut. Tre dagar hemma medPMS mamma och trotsig, sjuk tvåochetthalvtåring. Somnar ovaggad om man säger så. Och det gjorde även barnen ikväll, trots att jag med våld och envishet fick Liten att sova middag idag också. Strax efter sju ber Storasyster om att få gå och lägga sig. Försöker minnas semestern när hon låg vaken till tolv och vred sig runt runt i sängen. Jo, för att förklara några ord i raderna ovan, jag var alltså tvungen att med milt våld lägga Liten i sängen och hålla henne kvar där tills hon slutade skrika och snarkade istället. Vet inte om jag överlevt dagen om hon inte somnat. Medan hon sov (en dryg timma tror jag) försökte jag röja upp allt hon rivit ner under de här dagarna. Det låg grejor överallt, överallt. Hon drar ut leksaksbackarna och tömmer ut dem, sen drar hon runt med leksaker, böcker, spelkort, äpplen, russin, kakor (mutor) i hela lägenheten.

Det känns lite bättre nu när jag hunnit förbereda några middagar, tagit hand om lite av äppelskörden och så här hemma. Nu är det bara jobbstressen som trycker på bröstet. jag har lovat jobba imorgon. Så är de snoriga och griniga imorgonbitti så är det bara att bita ihop, lyfta upp dem, klä på dem och köra iväg dem. För det är ju morgnar och kvällar som är jobbigast, mitt på dagen mår Liten utmärkt nu, sånär på lite snor.

Det är märkligt faktiskt, hur man känner pressen från jobbet. Man känner att man nästan inte får vara borta och även om alla mina arbetskamrater har stor förståelse för hur det är, så ser man ändå ner på sig själv, ursäktar sig och tycker sig vara sämre än de som är på jobbet. Alla vi har barn och alla är hemma nån gång, men man känner sig ändå som om man är hemma mycket oftare etc etc. Och inför chefen ska vi inte tala om, då känner man sig riktigt liten, som att man inte klarar av sitt jobb liksom...

Ändå stod jag själv på föräldramötet igår och deklarerade hur oerhört viktigt det är att barnen är hemma från förskolan när de är sjuka. Hellre en extradag hemma än att komma tillbaka halvdålig. Den devisen fungerar tyvärr inte för våra egna anställda. Och då kan man ju tänka hur de säger på barnens dagis; Hon som själv jobbar på förskola, hon borde väl veta bättre...

Det viktigaste i livet enligt de flesta är väl hälsan och då framför allt barnens hälsa. Att man då inte har stake nog att värna den bättre.

jobbet och politiken

Det kan, som jag tidigare skrivit, vara svårt att kombinera familj och politiskt arbete. Det kan också vara jobbigt att kombinera arbete med politiskt jobb. Imorgon hade jag för första gången sedan jag började mitt nya jobb tänkt ta ledigt (vilket man har laglig rätt till) och gå på ett halvdagsmöte med sjukvårdsstyrelsen. Jag har fixat vikarie och allt. Vad händer?

En kollega är sjuk, en annan blir hemringd efter lunch för att hennes son är sjuk. Inga fler vikarier finns att få tag på. Alltså måste min vikarie användas för att vikariera för någon annan och jag måste vara kvar på min arbetsplats. Något annat finns ju inte.

Nu blir det en tuff vecka då vi ska jaga vikarier och turas om att öppna och stänga förskolan vi två ordinarie personal som är kvar och friska. Jag öppnar imorgon. Alltså dags för sängen nu.

Politiken påverkar oss varje dag och är mig ständigt nära. men sammanträdeslokaler känns rätt far away för tillfället.

besluten tillbaka till köksbordet

Jo, hon sa så, Filippa Reinfeldt, i valrörelsen, att moderaterna skulle flytta tillbaka besluten till köksbordet. Jag har ju hela tiden undrat vilka beslut hon åsyftade, men blir mer och mer klar över det hela. Idag när vi på vår arbetsplats i en moderatstyrd kommun för vår chef nämnde föräldrarnas oro över vikariesituationen (de har ju insett att vi är fyra personal med barn hemma och kommer att vara borta från och till såväl för egen sjukdom som för VAB) så talade hon om för oss att en annan förskola i kommunen just nu varit tvungna att stänga två dagar p g a sjukdom eftersom det inte fanns några vikarier att tillgå. Hur föräldrarna ska göra med barnen? Ja, det är väl ett sånt beslut som de får fatta vid köksbordet...

Själv blev man ju aningen oroad, förr eller senare kommer ju den dagen då man står och ringer efter en vikarie och inte får tag på någon, då man ska ta beslutet var gränsen för att kunna bedriva verksamheten går. Vi ska ju vara en personal på fem barn, men om en av oss är sjuk får det fungera ändå, men om två är sjuka, är det okej? Om man står ensam med tjugo barn, är det där gränsen går eller måste alla vara sjuka för att en sådan åtgärd ska ske?

Jag bloggar vidare på gårdagens tema, långsiktigt hållbar utveckling, knappast möjlig med personal som jobbar 120 procent. Hur långt det håller återstår att se.

Vi är igång igen, vi har startat, gjort en rivstart och nu är det bara att öka. Liten var pigg igår, så pigg att hon vägrade somna på kvällen. Inte visste hon att vi skulle upp halv sex idag, hon babblade på, sjöng, skrattade och serverade låtsaskaffe till klockan var elva och jag lade ned henne, Pippi och mig själv i dubbelsängen och släckte lampan. Hon somnade efter en stund och jag kunde smyga upp och begära tillfällig föräldrarpenning via nätet innan jag också slumrade in.

Smög upp igen vid tjugo över fem, båda barnen sov, vana vid att vara hemma med sjuk Liten och inte behöva gå upp på morgonen. Snö, fullmåne och minusgrader. Jag var glad att jag kopplat på motorvärmaren, borstat av bilen och lagt en matta över framrutan igårkväll. Klädde på mig och åt frukost, väckte barnen med varsin flaska välling vid halv sju. De piggnade genast till när de fick höra att de skulle få gå till dagis idag. Och dessutom bli hämtade av moster.

Jag blev aningen sen iväg, var tvungen att tanka bilen och leverera tomma förpackningar och gympakläder till dagis. Blöjor och nappar till den som skulle hämta.

Vi är fortfarande i planeringstagen på jobbet. Inga möbler har kommit och golven ska rengöras i helgen. Men på kvällen skulle vi ha föräldrarinformation så vi städade så gott det gick och satte upp stolar att sitta på. Blev glada att köksgrejor kom så att vi hade något att servera juicen och frukten i, men det visade sig bara vara tolv glas. Vi som ska starta upp med sexton barn...

Föräldrarmötet gick trots allt bra, men drog ut lite på tiden och jag kunde inte hämta upp barnen förrän tio över åtta. De var båda glada att se mig och Storasyster var multitrött och somnade nästan direkt efter att hon givit mig en massa presenter som hon tillverkat. Liten var piggare, eller mer sugen på mammas sällskap, försökte lägga sig ovanpå mig för att sova, men somnade inte förrän jag släckte helt och låg alldeles stilla. Nu hostar hon... usch, inga fler sjukdomar nu. Min kollega på jobbet har fått halsfluss... en väninna med liten son har haft influensa i snart två månader, nej, vi vill inte mer. Sex dagar maginfluensa räcker för ett tag. Lång dag väntar imorgon, studiebesök redan åtta på morgonen så jag måste vara iväg från stan, med barnen lämnade och klara redan sju och sedan möte på kvällen i partilokalen här hemma. Snacka om mör man kommer att vara, men det är skönt att vara frisk...

Hellre jämställd man och frisk än ojämställd kvinna och sjuk

Jag vet, jag vet, jag vet, jag har inte bloggat nästan någonting på flera veckor. Anledningen till detta är att jag är så outgrundligt trött, begriper inte om jag är förgiftad eller sjuk eller vad det kan vara. Det märkliga är att det inte bara är jag, hela min släkt verkar ha blivit drabbade. Jag är så trött att när jag lägger mig på kvällen så domnar händer och fötter bort och jag själv känner mig som in någon slags febrig dimma och tror att jag aldrig kommer att vakna igen. Liten däremot sover oroligt och väcker mig ganska snart, upp och ned, upp och ned hela natten, men ändå hinner jag somna om och sova som en stock mellan räderna. Min mormor, som är snart 93 år, trodde att det berodde på åldern att hon nu plötsligt somnar framför TV:n, min syster hade en släng av vinterkräksjukan (som vi alla hade) och skyller tröttheten på den, min mamma har som vanligt arbetat alldeles för hårt och stressat inför julen, men jag är vare sig gammal eller har jobbat för mycket. Visserligen har jag stressat och var ju också lite krasslig i magen en dag, men...

Jo, det är sant, solen har enligt statistiken bara lyst två timmar på två veckor. Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man försöker städa, mörkt innan man somnar och egentligen är det väldigt svårt att märka att det har vänt, att det blir ljusare och ljusare. Och om solen mot förmodan skulle skina så går man ju bara upp för att upptäcka att fönstren inte alls är rena trots att man putsade dem dagen före och ingenting annat heller för den delen... Så hinner man inte ut innan solen gömmer sig bakom granarna igen.

Enligt statistiken så tycker även 96% av svenska folket att män och kvinnor bör ta lika mycket ansvar för hem och barn. Vill bara meddela att jag känner alla de 4% som inte gör det. Jaja, en del kanske säger att de tycker så, men de gör inte det, inte på riktigt... Men nu är det nämligen så att i förrgår läste jag att ojämlikhet i hemmet gör kvinnor sjuka. Så det är en fråga arbetsgivare bör ställa innan de anställer en kvinna; vem gör jobbet hemma? Kvinnor i ojämställda förhållanden har fler sjukskrivningsdagar och skattar sin psykiska och generella hälsa lägre än kvinnor i jämställda förhållanden.

Igår läser jag så i lokaltidningen att även pendlare har sämre hälsa än andra. Grattis, grattis till mig själv, kvinna i ett ojämlikt förhållande som imorgon börjar pendla till arbetet. Det är bara att se fram emot ett liv i sjukdom och misär. Tur att jag i alla fall har ett jobb att vara sjukskriven från nu då.

Att pendlare mår sämre än andra kan kanske ses som en av anledningarna till vår kommun brukar knipa nån av bottenplatserna i folkhälsoundersökningarna som görs vart fjärde år i länet. 7400 människor pendlar varje dag ut från kommunen och 2000 människor pendlar in. Alltså, förutom att vi har lägre utbildning och lägre lön som ju också är faktorer som påverkar hälsotillståndet.

Imorgon börjar alltså mitt nya jobb och jag ska "Komma igång" igen. Även med bloggandet. Hur trött jag än är så lovar jag att avge lite rapporter. Igår tog jag ungarna och åkte ut till stugan som en sista avkoppling. Solen sken ju och vi skulle grilla korv, men fick inte fyr på kolen, så det blev en stund vid vattnet, lek och klättring på stenar innan vi gick in och stekte korv i stugan och sen sov vi kvar på Storasysters begäran. Och trots viss tidsbrist i morse så hann jag få ner det mesta av julsakerna och dammsuga av golven.

Förskola för barnens skull?

Ännu en natt med två oroligt sovande barn i min närhet. Hosta, snor och halsmandlar, täcken på golvet och en mamma som ligger som ett S och försöker koppla av lite. Liten fick vara hemma en dag till, men verkade faktiskt betydligt piggare idag. Hon somnade inte förrän det var dags att hämta Storasyster på dagis så blev det stressigt och krångligt och mörkt ute och jag var tvungen att bjuda barnen på pizzeria för att greja ABFs styrelsemöte som började kl.17.00.

En väninna och jag diskuterade huruvida förskolor tar emot syskon till sjuka barn. Hon hade upplevt att förskolan inte ville ha det ena barnet där om hon "ändå var hemma" med ett sjukt syskon. Det har jag inte upplevt på vår förskola. Det finns fler aspekter på det tycker jag. Visst är man ändå hemma, så det friska barnet kan mycket väl vara hemma, men... är förskolan till för barnet då? Med det resonemanget tycker jag att det mer låter som att förskolan är en plats dit man måste lämna barnen för att man jobbar och ingenting annat. När barnen blir så stora som fem år har de ofta planerade verksamheter i grupp åtminstone tre dagar i veckan. Om de inte är där så missar de, kommer efter, kommer utanför...

En annan aspekt på det hela är ju att man faktiskt betalar för att ha dem där. Antingen betalar man fullt pris för hur många timmar som helst eller så betalar man halvt pris för 15 timmar i veckan eller mindre. Man betalar fullt pris året om, oavsett om barnen är sjuka om man två månaders semester eller annat. Det sporrar ju inte direkt till att tvinga en dagisälskande unge att vara hemma för att syskonet är krassligt.

Åh nej, vilken dålig uppkoppling jag har, nu får jag skriva om mer än halva bloggen. Jaja, det kan ju bli bättre...

Nästa aspekt som jag tog upp när jag skrev alldeles nyss är att fr o m barnet är fyra år gammalt så har det rätt till 15 timmar/vecka fri allmän förskola oavsett syskon som är sjuka, föräldrar som är föräldrarlediga eller arbetslösa. Förskolan är till för barnen. Inte skulle väl skolan komma på att skicka hem en elev för att dess syskon var sängliggandes?

Min väninna som lydigt och snällt fick ha både sjuka och friska barn hemma hade sina barn på privat förskola. En annan bekant som har sin dotter 15 timmar/vecka på en privat förskola (hon är själv hemma med barn nr 2) blev för ett tag sedan ombedd att ha sin dotter hemma eftersom förskolan hade dåligt med personal. Det gick ju bra eftersom hon ändå var hemma, men när hon sedan frågade om dottern fick vara där lite längre en annan dag så var det nobben. Hon får vara där tre timmar varje förmiddag, vare sig mer eller mindre. Mamman är tvungen att väcka henne eftersom de sover middag varje dag när hon ska hämta. Är förskolan då till för barnen?

Min syster har också haft sina barn på privat förskola och numer på privat fritids. När hon slutar jobba klockan två kan hon inte hämta dem för då sitter de precis och äter mellis och då får man inte störa. Därför passade hon en gång på att handla innan hon hämtade sin dotter, men fick då veta att man minsann inte får handla medan man har barnen på dagis. På dagis får de bara vara när föräldrarna arbetar. Schemat var inlämnat i början av terminen och inte kunde syrran jobba extra på sin lediga dag för då hade hon ingen barnomsorg... Syrran har också alltid ett väldigt sjå med att ordna barnvakter till sina barn vid alla lov, klämdagar och liknande för annars får de vara ensamma på deras fritids,,, alla andra är lediga. Och är de också lediga så kan ju fritids stänga och personalen gå hem.

När jag vikarierade inom barnomsorgen i slutet av åttiotalet så blev man beordrad att ta kompledigt och gå hem om många barn var borta en dag. Fungerar det så fortfarande kan jag se att förskolorna kan tjäna pengar på att skicka hem även friska barn. Annars tycker jag att det är enbart löjligt för personalen måste ju finnas där ändå, sjukdom är ju sällan planerad i förväg.

På vår förskola fungerar det mycket bättre. Det är stor närvaro bland barnen, såväl lov som klämdagar och vanliga dagar. Jag tror att en del föräldrar är sjukskrivna eller arbetslösa, andra barn har föräldrar/förälder som jobbar långa dagar/långt borta. Många bor i närheten av förskolan och har ingen tillgång till vare sig bil eller valmöjligheter. Men jag är övertygad om att förskolan är för barnens bästa, inte för föräldrarnas eller personalens eller för den delen någon faraway ägare som vill tjäna kosing. Visst är barngrupperna för stora och visst har lokalerna sett sitt bästföredatum för länge sedan (de var ju inte i bästa skick från början ens en gång). På första föräldrarmötet när Storasyster var ett år kom sex av sexton barns föräldrar.

Förskolan har öppet mellan halv sju och halv sju varje vardag. Inga önskemål från personal eller föräldrar ändrar detta (flera privata förskolor stänger tidigare t ex på fredagar då de flesta föräldrar kan hämta tidigare). Och det kanske låter bra, då kan ju personalen koncentreras då det är många barn. Men det är alltid någon som blir utanför, som inte vågar säga att hon/han jobbar till sex varenda fredag för då blir ju alla andra föräldrar besvikna... Och på så sätts stängs det barnet ute från den privata förskolan. På vår förskola kan vi, trots det obegripliga schemaanmälningssystemet via internet, komma med små lappar med barnens tider, ringa och ändra (t o m samma dag) tiderna och svaret har alltid varit; Vi har öppet halv sju till halv sju.

Jo, det finns mer att önska, jag har ju skrivit många gånger på den här bloggen om barnomsorgens otidsenliga öppettider i ett samhälle där mer och mer går mot 24timmarsöppet och arbetsmöjligheterna för den som bara kan jobba "kontorstid" krymper. Men efter en seg inskolning av Liten (som fortfarande är överdrivet mammig) så har jag fått två barn som älskar sin förskola och inte vill missa en dag där för allt i livet. Det är värt mycket i en tid då man måste slita för att försörja sig.

Nu hoppas jag bara att Liten är tillräckligt pigg för att gå och leka en stund imorgon så att mamma kan läsa in sig på ärendena inför Bygg och Miljönämnden på fredag. Och sen är det Öppet hus på Storasysters avdelning på eftermiddagen så då måste jag ju dit och ... FIKA... och titta så klart...

Ettåring med halsvärk, femåring med växtvärk och mamma med mensvärk

Hallå, hej, här är jag igen. Inte en chans att blogga igår med sjuk Liten. Här har man gått och funderat på att ringa doktorn för att Storasyster låter som en skördetröska och får andningsuppehåll på natten utan att vara förkyld på dagarna, så är det Liten som helt plötsligt är hängig och rasslig i halsen. Igår sa hon nästan inte ett ljud förutom när hon ätit en glass, då pratade hon lite. Nu ligger de här intill och rasslar båda två. Liten är bättre idag, mycket bättre, ingen feber (förutom kanske nu på kvällen) och har snackat och gått på nästan som vanligt idag. Men hon är hes, äter dåligt och nu på kvällen när hon somnat i mitt knä vaknade hon för att hosta upp en massa slem. Hon får bli hemma i morgon också.

Och det är väl typiskt, när man för en gångs skull har en 7-dagars vecka full av jobb och möten, då ramlar sjukdom in och sätter käppar i hjulen. Och bilen på lagning. Så Liten och jag har bussat ut till landet två dagar i rad nu. Igår fick vi hjälp att köra grejor och då körde vi igång innan jag upptäckt hur dålig Liten var, så det var bara att fullfölja. Idag var vi själva och röjde. När Liten var trött slumrade hon i vagnen. Funkade jättebra.

Alltså, igår skulle jag börja min blogg; Jaha, imorgon blir det krig då.

Nu undrar ni förstås varför det. Jo, så sa min sambo innan han drog till jobbet. Det är inte första gången så jag reagerar så där halvt, men ändå, idag nämnde de i alla fall samma ärende på svenska nyheterna. Annars är det som om vi lever i olika världar. Han läser sina turkiska nyheter via nätet och jag bläddrar i lokalblaskan på morgonen, lyssnar någon gång på radio och försöker ibland se TV-nyheter på någon kanal (jag har ju bara DN på söndagar nu och förresten har jag hört att inga vänsterpartister läser DN nu för tiden. Vi läser tydligen Svenskan, så jag får väl skärpa mig).

Jo, men nu ska alltså det turkiska parlamentet ta beslut om att låta militären gå in i irakiska kurdistan i sin jakt på PKK-terrorister. USA är mycket kritiska och försöker stoppa beslutet. Kan ju kännas lite dubbelt när man tänker på Bush i sin kamp mot terrorismen; de som inte är med mig ä r mot. Och för USA är det okej med vilka omänskliga ingripanden som helst i kampen mot terrorismen.

Turkiet är illa drabbat av terrorism och ilska och frustration frodas bland befolkningen. Man kan förstå att de som styr vill visa på handlingskraft. Jag tror att landet hade en förhoppning om hjälp från omvärlden när kampen mot terrorismen sades bli global. Jag tror man är besviken på omvärldens stöd mot den inhemska terrorismen. Jag tror man är än mer putt på USAs och tidigare Frankrikes beslut om att en hemsk historisk händelse i Turkiet var ett folkmord av armenier begått av turkar. Sanningen är sällan objektiv vad det gäller historien och blir inte mer eller mindre den enda sanningen på p g a politiska beslut nästan hundra år senare. Det blir bara något som sticker i ögonen på en kompis som har svårt att ta kritik som det är ändå.

En kompis till mig berättade att hon hade svårt att umgås med israeler för de (= de hon hade träffat) hade så svårt att ta kritik, personligt, men speciellt mot sitt land. Jag skulle säga samma sak om turkar (alltså de jag har träffat då). Enligt dem har turkar aldrig gjort någonting dåligt, de är snälla människor som hela tiden blir utnyttjade. De är till och med snälla mot sina motståndare när de krigar. Andra däremot är väldigt dåliga på att visa sin tacksamhet gentemot turkarna och Turkiet.

Vet inte om det hör ihop, men en undersökning om vilket förtroende vi har för andra människor visar att det högsta förtroendet har svenskar (kommer inte ihåg procenten nu) och det absolut lägsta förtroendet för andra människor finns hos turkar.

Jag har som sagt inte hunnit sitta vid datorn någonting på ett tag och nu behöver jag både söka jobb och göra morgondagens kansliarbete eftersom jag ska vabba imorgon också. På landet har jag hunnit en hel del som ni kan se på bilderna (nej, det kan ni inte för det går inte att ladda upp just nu. Får ta det senare). Liten har antingen hjälpt till eller sovit.