Menar Norrtälje kommun att vänthallar spelat ut sin roll?

I det gamla stationshuset i Norrtälje som uppfördes 1885 i och med att järnvägen kom till staden fanns det flera väntrum; ett lite mindre för första och andraklassresenärer och ett lite större för tredjeklassresenärer. Det fanns också ett förvaringsrum för resgods, en expedition samt en rejält tilltagen vestibul. En damtoalett fanns i själva stationshuset och sedan fanns ett speciellt litet hus med ännu en damtoalett och ett flertal herrtoaletter som låg i närheten av stationshuset. Jag har inte faktauppgifter på hur det såg ut i Rimbo, men förmodligen fanns det en liknande inrättning, om inte större, eftersom Rimbo var en mycket mer central knutpunkt för järnvägen. Från Rimbo kunde du åka till Uppsala, Hallstavik, Norrtälje och Stockholm.

Idag verkar vänthallar ha spelat ut sin roll om vi ska lyssna till tjänstemän på Norrtälje kommun. Vänthallar har, liksom telefonkiosker en gång, blivit en uppmaning till brott. Vänthallar är otrygga och lockar till sig fel klientel och därför bör de avskaffas, likt telefonkioskerna en gång gjorde för att undvika att bli sönderslagna. Då det fanns en vänthall vid Rimbo busstation användes den inte av bussresenärer, menar Helen Lott, gatu- och parkchef i Norrtälje kommun, utan av personer som inte väntade på bussen som skapade en otrygg och otrevlig stämning. Det finns liknande problem vid vänthallen i Norrtälje, säger hon.

Själv tycker jag att det är en märklig syn på problem att låta de som förstör för andra bestämma att det inte ska få finnas en varm och trygg plats för de som väntar på bussen. Det är väl inte vänthallen som sådan som är problemet; problemet måste vara de som kommer dit i andra syften än att vänta på bussen. Varför kan en vänthall inte vara en trygg och trevlig plats? Hur var det 1885? Hur tänkte de då då de byggde så mycket utrymme för de som valde att resa med tågen? 

Idag förväntas vi åka våra egna bilar och ha våra egna mobiltelefoner. De flesta telefonkioskerna är borta för länge sedan och vänthallar ska ersättas med rymdfarkostliknande toalettinstallationer som kostar pengar för kvinnor, men inte för män, att besöka. Biljettsystemen för kollektivtrafiken krånglas till så att endast dagligpendlare förstår hur det går till att köpa biljetter. Dessutom är det dyrt att åka kollektivt.

De tankar som den politiska majoriteten i Norrtälje har för vänthallen i Norrtälje stad är väl att hela det relativt nya huset, byggt i gammal stil, ska rivas och hela busstationen ska överdäckas för att kunna bebyggas med trevåningslimpor. Jag förstår ärligt talat inte hur det resoneras om en tror att detta ska leda till en tryggare kollektivresemiljö för resenärerna. Hela området runt bussarna kommer ju då att hamna utanför dagsljus och vad som händer där under blir det dåligt med insyn i. Bara att gå under en vägviadukt tycker ju många är otäckt och det är också platser som lockar till sig urinerande män och klottrare. Inte kan en sådan miljö kallas för en välkomnande Roslagens famn?

Vill vi att människor ska åka mer kollektivt eller inser vi åtminstone att det snart kommer att bli en nödvändighet till följd av den klimatpåverkan vårt ohämmade bilresande har? Det är oerhört lätt att idag välja bilen då kollektivtrafiken är dyr, krånglig och på många ställen outbyggd. Ska vi dessutom behöva stå utomhus i alla väder och vänta på våra bussar och tåg? Om jag minns rätt finns ingen vänthall i Hallstavik heller sedan den brann ned för ett antal år sedan. 

Det är mest ungdomar och kvinnor som reser kollektivt medan män gärna tar sin bil, helt utan medpassagerare också. Är det kanske därför en bra kollektivtrafik och trevliga, trygga resemiljöer är så lågt prioriterat? 

I Vänsterpartiet vill vi bygga ut en trygg och säker kollektivtrafik som kan fungera som ett gott alternativ till bilen, det bästa alternativet faktiskt. Då måste vi också göra den billigare, på sikt helst gratis. Vi kallar det klimattaxa.

Äldre etablerade män mår bra av att andra pendlar

Lokaltidningen skriver idag om fenomenet pendling. Om hur det påverkar hälsan negativt, och då i synnerhet unga kvinnors hälsa. För att undersöka hur det ser ut i Norrtälje har man av någon anledning pratat med kommunfullmäktiges ordförande Nils Mattsson (M) som någon gång har pendlat och kommundirektören Sören Karlsson. Tja, nu är de vare sig kvinnor eller unga och trots att det står att den som pendlar med kollektivtrafiken mår sämre än den som åker bil så lyfter Mattsson fram satsningar på kollektivtrafiken som något som görs för att komma till rätta med att människor ev mår dåligt av att pendla. Men de båda herrarna anser att den ökade livskvaliteten för boendet i Norrtälje uppväger att behöva pendla. Ehe? Ökad livskvalitet i boendet? Allt beror väl på var i Norrtälje man bor. I artikeln står det också att människor med vissa kvalificerade utbildningar som kan behöva långpendla.

Synd att tidningen inte pratat med någon ung kvinna utan kvalificerad utbildning som inte upplever någon ökad livskvalitet i sitt boende just för att det ligger i Norrtälje (kanske t o m gärna skulle vilja flytta närmare sitt jobb men inte har råd eller kontakter). Jag tror nämligen att det är just de kvinnorna som mår dåligt, inte medelålders män med flotta villor utanför stan, bra utbildning och dessutom nästan hela yrkeslivet bakom sig.

En gång i tiden och nu

En gång i tiden när jag var kanske nyligen fyllda tjugo, slet jag och släpade som barnskötare på förskola. Jag tyckte jag jobbade jämt och inte tjänade pengar så att det ens räckte till det nödvändigaste. Jag drömde om att vara någonannanstans, bli någonting annat, bli fri. Visserligen var jobbet roligt, men det var också tungt och krävande. Och när man var ledig fanns ingen ork.

Jag jobbade sen deltid i skolan (bättre), studerade, skrev en roman (trodde väl att drömmen kunde bli sann), studerade lite mer, slet som tidningsbud, demonstratris, cirkelledare och kassörska, allt på deltid för någonstans trodde jag att deltidsarbete var nyckeln till mer frihet och självförverkligande.

Nu i tiden för ca ett år sedan började jag åter jobba heltid som barnskötare på förskola. Dessutom med arbetspendling nästan två timmar per dag. Visserligen har jag nu gått ner till 75%, men visst börjar jag känna lite av det jag kände redan då. Jag jobbar jämt, jag har inga pengar, jag hinner ingenting. Tur att räkningar och nästan all shopping går att göra via internet nu för tiden (för 20 år sedan var det ett stort problem att aldrig hinna ner på stan innan banken och posten stängde). Tur att jag har egen tvättmaskin och slipper slåss om tider i gemensam stuga. Tur att en fast anställning på heltid ändå medgör mer frihet än osäkra deltidsanställningar. Tur att jag har världens underbaraste ungar och att mitt jobb trots allt också är roligt.

Idag har jag för första gången träffat min nya arbetskamrat. Hon verkar trevlig och klok. Det ska bli en intressant och rolig vår i den nya förskolan (helst med ett par tusen till i månadslön.

Hellre jämställd man och frisk än ojämställd kvinna och sjuk

Jag vet, jag vet, jag vet, jag har inte bloggat nästan någonting på flera veckor. Anledningen till detta är att jag är så outgrundligt trött, begriper inte om jag är förgiftad eller sjuk eller vad det kan vara. Det märkliga är att det inte bara är jag, hela min släkt verkar ha blivit drabbade. Jag är så trött att när jag lägger mig på kvällen så domnar händer och fötter bort och jag själv känner mig som in någon slags febrig dimma och tror att jag aldrig kommer att vakna igen. Liten däremot sover oroligt och väcker mig ganska snart, upp och ned, upp och ned hela natten, men ändå hinner jag somna om och sova som en stock mellan räderna. Min mormor, som är snart 93 år, trodde att det berodde på åldern att hon nu plötsligt somnar framför TV:n, min syster hade en släng av vinterkräksjukan (som vi alla hade) och skyller tröttheten på den, min mamma har som vanligt arbetat alldeles för hårt och stressat inför julen, men jag är vare sig gammal eller har jobbat för mycket. Visserligen har jag stressat och var ju också lite krasslig i magen en dag, men...

Jo, det är sant, solen har enligt statistiken bara lyst två timmar på två veckor. Det är mörkt när man vaknar, mörkt när man försöker städa, mörkt innan man somnar och egentligen är det väldigt svårt att märka att det har vänt, att det blir ljusare och ljusare. Och om solen mot förmodan skulle skina så går man ju bara upp för att upptäcka att fönstren inte alls är rena trots att man putsade dem dagen före och ingenting annat heller för den delen... Så hinner man inte ut innan solen gömmer sig bakom granarna igen.

Enligt statistiken så tycker även 96% av svenska folket att män och kvinnor bör ta lika mycket ansvar för hem och barn. Vill bara meddela att jag känner alla de 4% som inte gör det. Jaja, en del kanske säger att de tycker så, men de gör inte det, inte på riktigt... Men nu är det nämligen så att i förrgår läste jag att ojämlikhet i hemmet gör kvinnor sjuka. Så det är en fråga arbetsgivare bör ställa innan de anställer en kvinna; vem gör jobbet hemma? Kvinnor i ojämställda förhållanden har fler sjukskrivningsdagar och skattar sin psykiska och generella hälsa lägre än kvinnor i jämställda förhållanden.

Igår läser jag så i lokaltidningen att även pendlare har sämre hälsa än andra. Grattis, grattis till mig själv, kvinna i ett ojämlikt förhållande som imorgon börjar pendla till arbetet. Det är bara att se fram emot ett liv i sjukdom och misär. Tur att jag i alla fall har ett jobb att vara sjukskriven från nu då.

Att pendlare mår sämre än andra kan kanske ses som en av anledningarna till vår kommun brukar knipa nån av bottenplatserna i folkhälsoundersökningarna som görs vart fjärde år i länet. 7400 människor pendlar varje dag ut från kommunen och 2000 människor pendlar in. Alltså, förutom att vi har lägre utbildning och lägre lön som ju också är faktorer som påverkar hälsotillståndet.

Imorgon börjar alltså mitt nya jobb och jag ska "Komma igång" igen. Även med bloggandet. Hur trött jag än är så lovar jag att avge lite rapporter. Igår tog jag ungarna och åkte ut till stugan som en sista avkoppling. Solen sken ju och vi skulle grilla korv, men fick inte fyr på kolen, så det blev en stund vid vattnet, lek och klättring på stenar innan vi gick in och stekte korv i stugan och sen sov vi kvar på Storasysters begäran. Och trots viss tidsbrist i morse så hann jag få ner det mesta av julsakerna och dammsuga av golven.