48 timmar - en actionvabdag

Bestämde egentligen redan när jag kröp ned bredvid tjejerna i dubbelsängen igårkväll att de båda två skulle få vara hemma idag också och i morse kändes det bara som rätt beslut. Jag var så trött så när jag plötsligt såg Litens stora bruna ögon titta på mig och höra hennes röst prata om TVn så ville jag bara vända mig om och sova mer. "Den har inte börjat än", mumlade jag trots att klockan redan var tjugo i åtta.

Storasyster var så gott som frisk igår, men efter magsjuka gäller ju vad jag förstår 48 timmar efter sista spyan eller diarren innan man är smittfri. Och det är också det vi säger till våra föräldrar på jobbet. Storasyster, som ju i stort sett aldrig blir sjuk, spydde en gång och var sedan dålig i magen hela söndagen, sen verkar det ha varit över för hennes del. Liten, som blev dålig natten mellan fredag och lördag, var till synes frisk under söndagen, men led av jordens explosionsdiarré under måndagen. Det kanske är därför det är bäst att vänta 48 timmar.

Hur som helst är man ju helt slut (har väl haft en diarrésväng själv också och sen äter jag ju fortfarande medicin) och man blir ju också väldigt trött av att bara gå inne. hade tänkt ta mig ut en sväng med tjejerna igår, men när Liten var tvungen att ha blöja för att inte bajsa ner sig hela tiden så tyckte jag det kändes riskabelt.

Men idag tog vi en sväng förbi stugan i solskenet. Det är lustigt att tjejerna blir som nyutsläppta kalvar när man kommer dit. De hoppade och for och skrattade i snön. Så blir det liksom aldrig hemma på gården i stan. Jag hade kokat korv (hot dogs, som jag aldrig köper men 5 paket för 20 kronor kunde jag inte låta bli, barnen äter det ju åtminstone) och tagit med. Liten tuggade i sig en halv och Storasyster åt tre stycken med bröd (jag hade två roslagsgrillare med till mig...). Vi tog en promenad till stranden och barnen åkte rutschkanan från den stora stenen.

Vi var väl ute två timmar och jag fick den där känslan av att det blir jobbigt att vara hemma med Liten imorgon när hon är "frisk". Man vet ju att man behövs på jobbet och det är som något dåligt samvete gnager inom en. Men när vi kom hem var Liten helt slut, hon fick i sig en banan, en liten pannkaka och några russin och hon var trött och lättstött ända tills hon äntligen fick komma i säng. Så det var rätt tungt för henne.

Sen får jag ju erkänna att jag säkert hade skippat de där 48 timmarna för Liten om det inte varit för att jag igår fick veta att dagis stänger 16.00 imorgon och jag inte har någon som kan hämta henne den tiden. Själv har jag arbetstide till 16.00 och det tar minst en timma att ta sig till dagis. Så jag håller på reglerna och har henne hemma en dag till. För att vila. För att inte smitta.

När jag ringde jobbet fick jag veta att de skickat hem ett barn med magsjuka idag igen. Det hände ju flera gånger förra veckan då jag jobbade också. Så, har man otur blir man väl sjuk direkt igen när man kommer tillbaka på torsdag. Och jag känner bara att jag vill inte ha en sjukhelg till. Det är minst fyra helger på raken nu som vi inte mått okej här hemma. Och det är ju därför vi aldrig kan vara på landet och njuta som vi gjorde de där timmarna idag. På lördag vill jag ligga framför brasan på landet, äta chips och se på andra deltävlingen i melodifestivalen. Inte vara sjuk.

Livet är en ständig strid - varför låtsas nåt annat?

Jag vet inte, 2009 verkar vilja sätta mig på prov, verkar liksom inte låta någonting fungera smärtfritt. Men jag tänker inte ge upp, inte kasta in handduken, ta ner skylten eller whatever...

I morse störtade jag som vanligt upp 04.45 med siktet att hinna i tid till jobbet. Liten, som har en ny vana att inte vilja vara ensam, vaknade direkt då hon inte längre kände min kroppsvärme i sängen och överföll mig på toaletten. Jag blev inte av med henne på annat sätt än att stoppa ner henne bredvid Storasyster i hennes säng.

Skyndade mig att tvätta av mig och slänga på kläderna och sen in med välling till barnen. Försöka äta frukost men antibiotikan ger mig ingen aptit, nej, jag blir trött och känner mig svullen i ansiktet.

Hur som helst flyter det på rätt bra och klockan är inte ens tjugo i sju då jag lämnat av båda barnen och styr ut ur stan. "Det är glashalt i hela länet", säger de på radion. Och innan jag kommit till första avfarten från motorvägen har det hunnit vara tre trafikrapporter om avåkningar. Om och om igen talar de om glashala vägar och snöyra, jodå, det börjar snöa också och vid andra avfarten från motorvägen ser jag inte längre vägen utan bestämmer mig för att köra av, parkera och ta bussen till jobbet. Jag har i alla fall ingen möjlighet att komma i tid. Funderar över det som stod på bipacksedeln till medicinen om att framföra motorfordon.

Jag går från pendlarparkeringen och funderar över hur man löser biljett till bussen via SMS, jag har bara hört talas om att man kan göra det. Ringer SL 08-6001000 och frågar. Får en bra instruktion och lyckas innan bussen rullar in på hållplatsen. Kanske flyter på bra det här...

Framme i Roslags Näsby där jag ska byta buss får jag vänta i 25 minuter. Hamnar så vid avfarten mot Resarö. Klockan är 08.11 (jag skulle börja halv åtta), bussen vidare mot Överby gick 08.09. Min biljett gäller till 08.15. Nästa buss går enligt tabellen 08.30. Jag bestämmer mig för att börja promenera, hur långt kan det vara liksom??

När jag gått ungefär halvvägs kommer bussen och jag bestämmer mig för att lägga 30 extra kronor för att komma fram lite fortare, inte för att jag är trött, utan just för att komma fram någongång. Bussen plockar upp mig, åker 200 meter, stannar och säger att det är slutstation. Jag blev ändå tvungen att gå sista biten. Vilket oflyt!

På jobbet hade fler insjuknat i magsjukan (personal och, som tur är, även några barn) och det var typ superbrist på personal på alla avdelningar. Jag lovar att stanna kvar en extra timme på eftermiddagen eftersom jag är sen. Vi har en inskolning som än så länge fungerar bra och några nyinskolade barn som ännu inte fungerar så bra så det blir en hel del gråt under dagen då vi fortfarande saknar såväl fast personal (sjuk) som vikarier.

Sen hade jag faktiskt lite flyt för en arbetskamrat erbjöd sig att skjutsa mig ut till motorvägen så jag slapp alla bussbyten och det gick ju lite fortare att komma hem då. Jag hämtade bilen vid pendlarparkeringen. Det snöade fortfarande och vägen gnistrade lömskt framför bilen hela vägen hem. Jag tankade (11.04, vet inte om det var nåt hitpris) full tank, hämtade barnen hos mormor (de fick se färdigt Bolibompa trots att de höll på att somna), körde förbi ICA och köpte choklad till min snälla kollega (imorgon är det ju fredag, godisdag på jobbet enligt gammalt) och till barnen för att jag älskar dem eller nåt sånt och åkte hem. Allt stod kvar som man lämnat det under stressig morgon, sängen obäddad (gör ju inte ett dugg när man ska lägga sig direkt), fullkornshjärtan som Liten suttit och lekt med vid köksbordet låg kvar på just köksbordet och inget spöke hade spritt ut viktig och oviktig post som fortfarande låg osorterat i flera högar på bänken. Underbart. Jag älskar mitt hem. Barnen bajsade båda två och stupade sedan i säng.

Motorvärmaren är i, Mamman har smakat på chokladen och det snöar nog inte längre. Ska nu plocka fram kläder till imorgon, Storasyster har gympa och vill ha en hjälm för att kunna åka isbana på skolgården. Sova några timmar och så pån igen - försöka komma i tid till jobbet.