rocka solförmörkelse

Idag var det rockasocka-dagen som uppmärksammades av typ alla och sen var det solförmörkelse som en absolut inte fick titta på och sen började det snöa och jag tog in minirosen som jag ställt ut på balkongbordet. Rockasocka-dagen betyder allt från att vi uppmärksammar Downs syndrom till att vi uttrycker att vi gillar olika, att det är okej att vara annorlunda. Det är i alla fall de tolkningarna jag har hört. Det är lite lustigt för en del har lika strumpor ändå, trots att en vet att de verkligen kan uppskatta olikheter medan andra är PK och har olika strumpor trots att de är ganska trånga i sin acceptans av olikheter. För vi har ju alla en gräns, eller hur? Vi tycker roliga, uppiggande och positiva olikheter är mer okej än svåra olikheter som känns knepiga att förstå och som ställer till det för oss. Vi vill gärna att någon som är lite knäppare och mer annorlunda än vi själva livar upp festen eller varför inte arbetsplatsen då och då, men vi vill inte att någon som är lite knäppare och mer annorlunda gör så att vi får merarbete och får ta en extrasväng runt för att komma rakt fram. Och sen är det frågan hur vida ramar vi har, var går gränsen för den annorlundahet vi kan acceptera och uppskatta?

I förskolan har vi ett uppdrag att uppmuntra och stärka barnens olikheter och göra det till styrkor. Samtidigt är förskolan en plats som beskrivs som oerhört bunden i tid, rum, ålder och aktiviteter som "måste" göras för allas eget bästa. Hur går detta ihop sig? Och hur arbetar förskolan för att uppfylla detta uppdrag? Läroplan för förskolan reviderades och kom i en ny upplaga 2011. I den nya upplagan har kraven skärpts och förtydligats inom många områden. De som fortfarande 2015 tror att förskolan är förvaring där vem som helst kan leka och byta blöjor på barn är inte särskilt uppdaterad. Förskolan har visserligen sitt ursprung i daghemmen och då var uppdraget att ta hand om barnen under den tiden deras föräldrar arbetade. Idag är förskolan en rättighet för alla barn oavsett om deras föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller arbetar. Denna "rockasocka-dag" då jag lämnade mitt barn på förskolan möttes hon av en kamrat som genast ropade: "Har du olika strumpor på dig idag?" Förhoppningsvis kan personalen använda denna manifestation för att prata med barnen om alla olika typer av olikheter och alla människors lika värde trots annorlundahet. Men det krävs inte bara att vi vuxna pratar om det, vi måste också visa att vi accepterar olika, att vi tycker att det är okej att grannen, kollegan eller vem det nu är beter sig på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Denna dagen är inte en menlös manifestation, det är en möjlighet att lyfta en viktigt och ibland svår fråga som vi måste prata med varandra om. Efter jobbet träffade jag även en sjungande präst med olika strumpor. Sånt gör en glad.

Det var solförmörkelse också idag, total. Nästa gång det sker är 2039. Klart att en vill kolla lite då. Men typ dagen innan förmörkelsen överöstes sociala media med varningar för att titta på solen. Och jag minns också från högstadiet hur fysikläraren sa att en skulle titta genom en stekpanna. Jojo, då lär en ju se mycket. Jag erkänner direkt att alla dessa uppmaningar och råd gjorde det stört omöjligt att inte glutta upp mot solen en liten stund. Det visar sig om två år om jag blir blind eller om jag bara får en mörk fläck framför ögonen jämt. Kan inte vara värre än tinnitus. På det viset är jag faktiskt ganska bra på att leva i nuet; jag vill varken pensionsspara eller ha hörselkåpor när jag går på Melodifestivalen. Och jag vill titta på solförmörkelsen. Men som den förebild jag vill vara (och i 99% av alla fall också politiskt korrekt) så uppmanar jag ingen att ta efter detta.

Sen började det som sagt snöa. Och det hade ju varnats för det. Nu fryser väl frön och blomster. Bara att glömma det vita vinet på kylning och koka ihop en mustig gryta. Kanske en kopp glögg, vinterdäcken på, cykeln i garaget.

Livet är en ständig strid - varför låtsas nåt annat?

Jag vet inte, 2009 verkar vilja sätta mig på prov, verkar liksom inte låta någonting fungera smärtfritt. Men jag tänker inte ge upp, inte kasta in handduken, ta ner skylten eller whatever...

I morse störtade jag som vanligt upp 04.45 med siktet att hinna i tid till jobbet. Liten, som har en ny vana att inte vilja vara ensam, vaknade direkt då hon inte längre kände min kroppsvärme i sängen och överföll mig på toaletten. Jag blev inte av med henne på annat sätt än att stoppa ner henne bredvid Storasyster i hennes säng.

Skyndade mig att tvätta av mig och slänga på kläderna och sen in med välling till barnen. Försöka äta frukost men antibiotikan ger mig ingen aptit, nej, jag blir trött och känner mig svullen i ansiktet.

Hur som helst flyter det på rätt bra och klockan är inte ens tjugo i sju då jag lämnat av båda barnen och styr ut ur stan. "Det är glashalt i hela länet", säger de på radion. Och innan jag kommit till första avfarten från motorvägen har det hunnit vara tre trafikrapporter om avåkningar. Om och om igen talar de om glashala vägar och snöyra, jodå, det börjar snöa också och vid andra avfarten från motorvägen ser jag inte längre vägen utan bestämmer mig för att köra av, parkera och ta bussen till jobbet. Jag har i alla fall ingen möjlighet att komma i tid. Funderar över det som stod på bipacksedeln till medicinen om att framföra motorfordon.

Jag går från pendlarparkeringen och funderar över hur man löser biljett till bussen via SMS, jag har bara hört talas om att man kan göra det. Ringer SL 08-6001000 och frågar. Får en bra instruktion och lyckas innan bussen rullar in på hållplatsen. Kanske flyter på bra det här...

Framme i Roslags Näsby där jag ska byta buss får jag vänta i 25 minuter. Hamnar så vid avfarten mot Resarö. Klockan är 08.11 (jag skulle börja halv åtta), bussen vidare mot Överby gick 08.09. Min biljett gäller till 08.15. Nästa buss går enligt tabellen 08.30. Jag bestämmer mig för att börja promenera, hur långt kan det vara liksom??

När jag gått ungefär halvvägs kommer bussen och jag bestämmer mig för att lägga 30 extra kronor för att komma fram lite fortare, inte för att jag är trött, utan just för att komma fram någongång. Bussen plockar upp mig, åker 200 meter, stannar och säger att det är slutstation. Jag blev ändå tvungen att gå sista biten. Vilket oflyt!

På jobbet hade fler insjuknat i magsjukan (personal och, som tur är, även några barn) och det var typ superbrist på personal på alla avdelningar. Jag lovar att stanna kvar en extra timme på eftermiddagen eftersom jag är sen. Vi har en inskolning som än så länge fungerar bra och några nyinskolade barn som ännu inte fungerar så bra så det blir en hel del gråt under dagen då vi fortfarande saknar såväl fast personal (sjuk) som vikarier.

Sen hade jag faktiskt lite flyt för en arbetskamrat erbjöd sig att skjutsa mig ut till motorvägen så jag slapp alla bussbyten och det gick ju lite fortare att komma hem då. Jag hämtade bilen vid pendlarparkeringen. Det snöade fortfarande och vägen gnistrade lömskt framför bilen hela vägen hem. Jag tankade (11.04, vet inte om det var nåt hitpris) full tank, hämtade barnen hos mormor (de fick se färdigt Bolibompa trots att de höll på att somna), körde förbi ICA och köpte choklad till min snälla kollega (imorgon är det ju fredag, godisdag på jobbet enligt gammalt) och till barnen för att jag älskar dem eller nåt sånt och åkte hem. Allt stod kvar som man lämnat det under stressig morgon, sängen obäddad (gör ju inte ett dugg när man ska lägga sig direkt), fullkornshjärtan som Liten suttit och lekt med vid köksbordet låg kvar på just köksbordet och inget spöke hade spritt ut viktig och oviktig post som fortfarande låg osorterat i flera högar på bänken. Underbart. Jag älskar mitt hem. Barnen bajsade båda två och stupade sedan i säng.

Motorvärmaren är i, Mamman har smakat på chokladen och det snöar nog inte längre. Ska nu plocka fram kläder till imorgon, Storasyster har gympa och vill ha en hjälm för att kunna åka isbana på skolgården. Sova några timmar och så pån igen - försöka komma i tid till jobbet.