rocka solförmörkelse

Idag var det rockasocka-dagen som uppmärksammades av typ alla och sen var det solförmörkelse som en absolut inte fick titta på och sen började det snöa och jag tog in minirosen som jag ställt ut på balkongbordet. Rockasocka-dagen betyder allt från att vi uppmärksammar Downs syndrom till att vi uttrycker att vi gillar olika, att det är okej att vara annorlunda. Det är i alla fall de tolkningarna jag har hört. Det är lite lustigt för en del har lika strumpor ändå, trots att en vet att de verkligen kan uppskatta olikheter medan andra är PK och har olika strumpor trots att de är ganska trånga i sin acceptans av olikheter. För vi har ju alla en gräns, eller hur? Vi tycker roliga, uppiggande och positiva olikheter är mer okej än svåra olikheter som känns knepiga att förstå och som ställer till det för oss. Vi vill gärna att någon som är lite knäppare och mer annorlunda än vi själva livar upp festen eller varför inte arbetsplatsen då och då, men vi vill inte att någon som är lite knäppare och mer annorlunda gör så att vi får merarbete och får ta en extrasväng runt för att komma rakt fram. Och sen är det frågan hur vida ramar vi har, var går gränsen för den annorlundahet vi kan acceptera och uppskatta?

I förskolan har vi ett uppdrag att uppmuntra och stärka barnens olikheter och göra det till styrkor. Samtidigt är förskolan en plats som beskrivs som oerhört bunden i tid, rum, ålder och aktiviteter som "måste" göras för allas eget bästa. Hur går detta ihop sig? Och hur arbetar förskolan för att uppfylla detta uppdrag? Läroplan för förskolan reviderades och kom i en ny upplaga 2011. I den nya upplagan har kraven skärpts och förtydligats inom många områden. De som fortfarande 2015 tror att förskolan är förvaring där vem som helst kan leka och byta blöjor på barn är inte särskilt uppdaterad. Förskolan har visserligen sitt ursprung i daghemmen och då var uppdraget att ta hand om barnen under den tiden deras föräldrar arbetade. Idag är förskolan en rättighet för alla barn oavsett om deras föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller arbetar. Denna "rockasocka-dag" då jag lämnade mitt barn på förskolan möttes hon av en kamrat som genast ropade: "Har du olika strumpor på dig idag?" Förhoppningsvis kan personalen använda denna manifestation för att prata med barnen om alla olika typer av olikheter och alla människors lika värde trots annorlundahet. Men det krävs inte bara att vi vuxna pratar om det, vi måste också visa att vi accepterar olika, att vi tycker att det är okej att grannen, kollegan eller vem det nu är beter sig på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Denna dagen är inte en menlös manifestation, det är en möjlighet att lyfta en viktigt och ibland svår fråga som vi måste prata med varandra om. Efter jobbet träffade jag även en sjungande präst med olika strumpor. Sånt gör en glad.

Det var solförmörkelse också idag, total. Nästa gång det sker är 2039. Klart att en vill kolla lite då. Men typ dagen innan förmörkelsen överöstes sociala media med varningar för att titta på solen. Och jag minns också från högstadiet hur fysikläraren sa att en skulle titta genom en stekpanna. Jojo, då lär en ju se mycket. Jag erkänner direkt att alla dessa uppmaningar och råd gjorde det stört omöjligt att inte glutta upp mot solen en liten stund. Det visar sig om två år om jag blir blind eller om jag bara får en mörk fläck framför ögonen jämt. Kan inte vara värre än tinnitus. På det viset är jag faktiskt ganska bra på att leva i nuet; jag vill varken pensionsspara eller ha hörselkåpor när jag går på Melodifestivalen. Och jag vill titta på solförmörkelsen. Men som den förebild jag vill vara (och i 99% av alla fall också politiskt korrekt) så uppmanar jag ingen att ta efter detta.

Sen började det som sagt snöa. Och det hade ju varnats för det. Nu fryser väl frön och blomster. Bara att glömma det vita vinet på kylning och koka ihop en mustig gryta. Kanske en kopp glögg, vinterdäcken på, cykeln i garaget.

Leka för att lära

Igår frågade min handledare mig om lekteorierna idag, hur ser de ut, har de förändrats sen hon gick förskollärarutbildningen? Där satt jag och gapade, men innan jag kom i säng samma kväll så stod det mig klart att svaret fanns alldeles nära mig.

Jag behöver bara träffa mitt eget hjärta efter en vecka i skolan. Åtta år. Flera dagar i veckan kommer hon hem och är förkrossad för att hon blivit utskälld av vuxna s k pedagoger. Hon blir kallad ettåring, bebis, får veta att hon förstör för andra, att hon måste skärpa sig. Det gäller skolan, det gäller fritids och i viss mån idrottslivet (d v s; inte ens där finns en tillflykt). Samtidigt som vuxenvärlden kallar henne bebis så får hon ta ansvar för händelser som ligger långt utanför ett barns ansvarsområde, sånt som det finns vuxna anställda för att göra.

Varför blir det så här? Jag tror till viss del att det handlar om att hon har fel kön för att stöka och strula, det är alltid mycket allvarligare med en flicka som inte sitter fint och förstår sin plats i ledet. Men, jag tror också att det handlar om att pedagogerna för de äldre barnen (över förskoleålder) inte har förstått lekens värde för lärande. Enligt den nya läroplanen för förskolan så är leken livsviktig för barn eftersom lärandet sker genom lek. Det är inte så att vi sitter på våra rumpor och lär oss en massa saker och sen vilar vi genom att leka en stund på rasten. Lärandet sker förmodligen i större utsträckning i själva lekmomentet. Det är någonting som helt tappas bort i skolan, men som säkerligen finns kvar i barnen. De behöver leka för att ta in kunskaper.

När min dotter började förskoleklassen för dryga tre år sedan som en normal, nyfiken femåring så hade jag en djup och innerlig önskan; Att inte skolan skulle ta ur henne intensiteten, lusten och nyfikenheten att ständigt lära sig nya saker och utvecklas. Nu kan man väl säga att jag oroar mig för vad ytterligare sju - tio år av auktoritära, repressiva förhållningssätt kommer att innebära för henne som person. Hon är redan övertygad om att hon är en värdelös, slarvig, egoistisk, hopplös, larvig....yes, you name it....person.

Samma läroplan ger samma möjligheter?

Den första juli träder den förtydligade läroplanen för förskolan i kraft med ett förstärkt pedagogiskt uppdrag. Samtidigt blir barngrupperna större och större och personaltätheten lägre. En högt uppsatt kommunal tjänsteman raljerar och kallar den kommunala förskolan för förvaring som, ärligt talat, inte bryr sig om läroplanen. En nyexad förskollärare kräver 26500 i ingångslön. Det pratas om betygen, det pratas om att få välja, nej, det pratas om att vara tvungen att välja, att vara tvungen att stå för sina felval. Det talas inte om varje barns rätt till likvärdiga möjligheter, oavsett föräldrar, bostadsort eller förutsättningar. Det talas inte om varje barns rätt till likvärdiga möjligheter, oavsett vilken förskola föräldrarna väljer. Trots att alla förskolor är tvungna att följa läroplanen.

På Skolverket vet man också hur man tolkar begreppet barngrupp på fritids, åtminstone har man lyckats räkna ut att barngrupperna på fritids också blir större, mycket större. Och antalet pedagoger minskar. Det krävs otroligt mycket social kompetens hos våra barn för att överhuvudtaget kunna gå på fritids idag. Varje fritidspedagog ansvarar idag för i snitt (och det är snitt) 21,5 barn. Med detta i bakhuvudet ter det sig ju ganska naturligt att barnen inte har möjlighet att göra sina läxor på fritids och barn till föräldrar som arbetar länge och/eller pendlar straffas. Uppdraget att utjämna skillnader mellan barn så att de får samma möjligheter i livet går om intet.

Det är dags nu att någon säger ifrån; Det finns inga föräldrar som vill välja jättestora barngrupper. Fanns valmöjligheter i reell mening skulle vi alla välja förskolor och fritids med små barngrupper och rikligt med utbildad personal. Varför inte verkligheten ser ut så???? Valfriheten är en skimär som de lyckligt lottade hittat på för att skuldbelägga de som inte har samma möjligheter från början. Nu cementerar vi system för att öka klyftorna mellan de som får och de som inte får....Om inte, om inte om inte....vi sätter stopp för detta.