Det är detaljerna som gör helheten

Jag har haft en viss fabläs för ordet "detaljer" här i min blogg. Jo, det är ju ett sånt där ord som används av makthavare då de vill slå ifrån sig idéer och förslag från oppositionen. Det kallas för att "politiken vill peta i detaljer", vilket naturligtvis är strängt förbjudet. Det där med detaljerna, det kan ju professionen bäst, politiker ska hålla sig till att dra upp riktlinjer, sätta mål. Ja, det här vet ni ju, det var inte så länge sedan jag skrev om hur kommundirektör Per Nordenstam klargjorde för oss vem som förväntades göra vad och vad i synnerhet anställda definitivt inte förväntades göra. Tja, han vet väl, han är ju själv anställd i en politisk organisation.

Idag kom jag att snubbla över det här begreppet "detaljer" igen. Det var då jag läste en artikel i DN om att Lidingö kommun nu inför en köttfri dag i skolor och förskolor. 64% av svarande föräldrar och elever var positivt inställda till detta. När debatten har gått, såväl i kommunen som i Stockholms läns landsting, har förespråkarna för en köttfri dag från det kompakta borgerliga motståndet fått höra att detta är att peta i detaljer. "Rör inte min lunchtallrik", blev ju nästan en paroll efter Anna Starbrinks näst intill aggressiva inlägg i debatten. Samtidigt har dessa personer inga som helst problem med att matsedeln innehåller en korvdag, en färsdag eller en fiskdag; det är INTE att peta i människors lunchtallrikar. Konstigt nog.

Det där med att få äta sitt kött, det är i samma utsträckning kopplat till personlig frihet som att få köra sin egen bensinbil, oavsett klimatkonsekvenser. Om vi tänker efter var det tidigare samma sak med rökning, men allt fler accepterar att rökning inte längre är tillåtet på allmänna platser. När barnen ser gamla filmer, eller utländska filmer, reagerar de genast på att människor röker inomhus till exempel. I framtiden kommer barnen säkert att reagera på hur mycket privatbilar det finns i filmer och kanske även på hur mycket kött det äts.

Att äta kött eller att inte äta kött till lunch varje dag är ingen detaljfråga. Det är en inriktning, en målsättning, att påverka klimatet i mindre utsträckning, men också en målsättning att människor ska få möjlighet att leva ett hälsosammare liv, att fler ska kunna äta sig mätta på det vår jord kan producera. Det är många stora, viktiga och vetenskapligt belagda orsaker till att öka andelen vegetarisk kost, framför allt att lägga en grund för den uppväxande generationen. Motståndet kommer ju framför allt från den något åldrade generationen, främst från män.

Jag kommer aldrig att bli bara en politiker, bara en förälder, bara en anställd, en pensionär eller kund/brukare i något samhällssystem. Och är det någonting jag vill och brinner för så kommer jag att verka för det på alla olika plan. Visst är det så att det är olika verktyg som blir tillgängliga beroende på vilken roll en spelar, men det mest verksamma brukar ändå vara att kunna verka på många plan samtidigt, det är då vi får kunskap och når framåt.

Hälsa och trafiksäkerhet

Igår när jag var på nämnd fick vi en kortare dragning av projektet "En lättare framtid". Jag tycker att det är ett mycket bra projekt. Tyvärr vet man när man arbetar inom en kommunal verksamhet att politiska riktlinjer inte alltid uppfattas som någonting vägledande och stödjande bland personalen utan mer som något man kan göra om man har lust.... Dessutom behöver verksamheter där personalen ofta byts ut ständiga uppdateringar i utbildning och information på området.

Själv är jag av den uppfattningen att politiska direktiv om en sundare kost, mindre socker i mellanmålen, mer rörelse etc är klara och stödjande dokument. En policy som säger att födelsedagar ska firas med sång, lek, frukt etc och inte med sötsaker är ett stöd som personalen kan använda i sina diskussioner med föräldrarna. Jag tror att fler föräldrar skulle vara förstående för den övergripande viljan att skapa miljöer där barn slipper frestelser som kan göra dem sjuka. De frestas överallt ändå, hela tiden, och det vet vi alla att frestelser behöver vi hjälp att stå emot.

.

Men egentligen tänkte jag nu skriva om trafiksäkerheten kring våra skolor och förskolor. Den är usel. Och lösningen är då enligt alla instanser att färre föräldrar ska skjutsa sina barn till skolan/förskolan. Tanken är god, men i en kommun som vår, där många pendlar och åker hemifrån tidigt näst intill omöjlig.

Scenario: föräldrar arbetar i Stockholm. Arbete börjar 9.00. Skola och förskola ligger inte granne med varandra. Barnen lämnas strax efter halv sju då barnomsorgen öppnar.

Tiohundras projektledare talar sig varm för ett gående tåg till skolan. Föräldrarna turas då om att hämta upp varandras barn och behöver på så sätt bara gå en gång i veckan, i övrigt ta bilen direkt till jobbet. Superbra idé på många ställen. Där många arbetar på orten och dessutom har tjänstemannajobb med kontorstider.

Scenario: Vem vill gå i tåg till skolan med de barn som ska vara på fritids klockan halv sju? Alla som börjar så tidigt gör det för att de har BRÅTTOM till jobbet.

Jag tror vi måste tänka på att vår kommun är en pendlarkommun med många arbetare som börjar jobba tidigt på annan ort. Det går inte bara att hoppas på att alla ska börja promenera om morgnarna (det är bra om de som kan gör det, absolut). Vi måste också se till att det finns idiotsäkra möjligheter att köra sina barn i bil, kunna stanna till alt. parkera, vända mm utan att backa eller bryta m ot trafikreglerna.

Snö is och halka

Det är som vanligt halt och mörkt, det hör liksom till. Igår när jag åkte från Stockholm på eftermiddagen hade jag en sån där näradödenupplevelse igen. Vägen försvann i snömodden, alla andra verkade ha perfekt sikt och gasade om och lämnade min bil som en sakta rullande snöhög i vägrenen. Bara sista milen verkade de andra ha upptäckt att man faktiskt inte såg vägen för då låg bort emot hundra bilar som ett pärlband i 50 km/h på motorvägen.

Idag var det bättre. Synd bara att jag bröt av antennen när jag tvättade bilen i biltvätten för nu har jag bara mottagning ännu mer ibland än vad jag hade förut och då kan jag ju inte riktigt höra sjöväderrapporten, jag menar trafikrapporten. Vägen var frusen och bitvis hal, men sikten god, både på vägen dit och på vägen hem och på vägen hem fungerade även vindrutetorkarna, något som alltid är en chansning.

Det låter som om jag har en 20 år gammal bil som snart packar ihop, men den är faktiskt ganska bra. Nu är tomgången för hög bara sen jag hade den på service för en vecka sedan, så jag får väl rulla förbi Volvo och se om de kan justera den någon dag. Någon dag då jag inte jobbar hela tiden.

följetong om bilen, fritids mm

Imorgon är det torsdag och jag åker fortfarande i mammas bil. I måndags beställde man grejor från verkstaden på tisdagen hade de kommit fel och idag hade man hittat dem i Skåne så nu hoppades man få dem imorgon så att jag också skulle kunna få min bil. När jag skriver det här funderar jag; är det sant? I vilken annan bransch kan man behandla kunden på detta vis? Okej, jag förstår att saker kan gå snett, men det verkar ju vara vardagsmat för dem att saker de beställer hamnar både här och där i Sverige. Det skulle jag aldrig acceptera, vare sig som beställare eller som leverantör. Jag tänkte nästan fråga om de inte har sån där garanti som de har på McDonalds; att om de inte levererar inom en viss tid så får man det gratis. Skulle vara rimligt tycker jag i det här fallet.

Annars försöker vi få livet att rulla på, med en snart sexåring som har det ganska jobbigt och en två och ett halvt åring som inte har det fullt så jobbigt, men är rätt jobbig själv emellanåt. Igår åkte vi till stugan, badade och tvättade håret i sjön, gick hem och tände brasa och somnade allihop framför en Bamsevideo (ettan och tvåan funkade inte och på fyran var det nyheter med krig). Jag vaknade till strax efter nio, gick upp och låste och satte på pyjamasen och kröp sedan tillbaka ner i sängen. Så enkelt är det aldrig här hemma.

Jag ville egentligen åka tillbaka till landet idag efter jobbet också, men eftersom jag slutade sent och börjar tidigt imorgon kändes det lite grand som att bara åka ut och sova. Och då skulle det bli disk och det är inget kul att sitta och köra mammas bil med barnen lite halvdåligt fastspända så vi åkte hem, åt oxkorvgryta och pasta med grönsallad, såg Bolibompa och gick i säng. Barnen somnade på 20 minuter, själv var jag tvungen att ta hand om krusbär, tvätten och diskmaskinen som måste fyllas två gånger.

Hela tiden känner jag en klump i magen eftersom Storasyster berättade att några stora killar retat henne på fritids idag, sagt att hon var en kille och att hon hade peruk. Hon verkar visserligen ganska glad (även om hon ofta bryter ihop eller får utbrott), men hon har visat mig var man sitter om man är ensam eller arg eller inte har någon att leka med. Jag vet att hon snart blir sex år, jag vet att det är jobbigt, men jag är så orolig för henne. Från att ha varit världens gladaste, charmigaste, sociala lilla varelse är hon nu rädd för allt; bromsar, getingar, åska, krig, död och mycket mycket mer, hon blir ledsen för minsta lilla och nedervärderar ständigt sig själv och sin roll. Och ser jag någonsin någon reta henne kommer jag själv att förvandlas till ett litet barn och gå in och knuffa bort de fulingarna och tala om vad jag tycker om dem. Jag tror inte jag har en enda mognadsmekanism i min kropp som skulle kunna stoppa mig från det.

Bilverkstans makt

Förra veckan (när det fortfarande var semester och faktiskt riktigt hett ute) lämnade jag in min bil för en gratiskontroll inför besiktningen (som jag hade tid för på måndag morgon). Det enda fel man hittar är ett missljud i motorn som gör att bilen släpper ut för mycket koldioxid och således beställer jag en tid för att justera detta. Den tiden var i onsdags.

Jag ordnar så att jag kan låna mammas bil till jobbet och den struliga vägen till arbetet har jag väl redan tidigare väl beskrivit här. Ingen på verkstan hinner titta på min bil på onsdagen och jag blir tvungen att göra samma resa torsdagmorgon. Som tur är behöver inte mamma sin bil förrän på kvällen. Får besked om att bilen inte hinner bli färdig under torsdagen så jag får lämna tillbaka mammas bil, gå hem med megatrötta tjejerna från dagis och sen gå tillbaka denna underbara skyfallsmorgon för att åter hämta mammas bil och åka till jobbet. Dyngsur.

Ringer verkstan och frågar om mamma kan hämta ut min bilnyckel om jag inte hinner från jobbet före fem då verkstan stänger (det gjorde jag inte heller). Det går tyvärr inte om hon inte betalar. visst, hon hostar säkert upp några tusen, skojar du med mig? Ni har ju mitt namn och adress? Nej, tyvärr, sån är vår policy. Och sen har de mage att ha stängt till måndagmorgon klockan sju dessutom. Som tur är (?) kommer vi underfund med att jag har Volvokort och om han i telefonen får mitt kortnummer så kan de ordna med betalningen och mamma kan hämta nyckeln. Puh, så långt.

Sen, när jag är ensam kvar på jobbet (visserligen bara tre barn plus min egen söta dotter som hjälpreda), ringer de från verkstan och säger att det är något allvarligare (dyrare...) fel på bilen och att den inte blir klar under fredagen. Men!!! Jättekul, vår kanin kommer ju att svälta ihjäl, tänker jag.

På allvar, riktig tur är det att min mamma fortsätter låna ut bilen ända till måndag eftermiddag. Nu kan vi handla, åka till landet och, inte minst, komma till jobbet på måndag. Tur att hon har semester just nu. Tänker inte bilmekaniker på att vanligt folk måste lämna ett barn här och ett barn på andra sidan stan och sen åka till en helt annan ort och arbeta och ta hand om hem och sommarstuga och kanin och handla och allt sånt där? Eller tror de att alla har två bilar? Typ, jag kan ju ta den lilla bilen den här veckan...

Nej, då gör det mig glad att diskmaskinsreparatören bara steg in kopplade in maskinen och så var den hel. För i vårt nedpackande och kånkande och stapplande runt med maskinen hade cous cousen som täppte till utflödet torkat och lossnat och nu fungerar den som ny igen. Tänk om det kunde vara så med bilen. Och gratis blev det också för den delen. Bilen har jag väl aldrig råd att lösa ut. Borde man inte åtminstone få rabatt när de lägger beslag på bilen så länge?

Etanolbilar, Bali och Vaxholm mm

Till Er som väntar på berättelsen om hur man bygger om en vanlig bensinbil till en etanolbil, så vill jag bara säga att den berättelsen kommer på www.vansterpartiet.se/norrtalje på onsdag eller torsdag. Och det blir ingen exakt redogörelse, bara lite svepande om hur enkelt det faktiskt är. En bild av en enkel tillsats (som gör att man lätt kan göra tillbaka den till en bensinbil igen vid t ex försäljning) kan jag dock visa Er redan här och nu.

Annars är det ju mycket som händer just nu; Filippa Reinfeldt gör utspel om vikten av vårdgivare, Klimatmöte på Bali, anställningsintervju i Vaxholm och mycket mer. Och då väljer TV4 att på bästa sändningstid visa ett program om herrelösa hundar i Thailand. Märkligt.

Filippa Reinfeldt menar att det är inte vem som utför vården som ska vara avgörande utan kvaliteten i den samma. Låter ju klokt, men varför hetsar då den moderatstyrda landstingsledningen i Stockholms läns landsting fram privatiseringar av den offentligt drivna vården? Varför vill man experimentera med att privatisera såväl beställar som utförardel av hela vården i länets södra del och låta en privat aktör få monopolställning? När ingenting pekar på att det skulle bli bättre av det...

Balimötet är mycket viktigt. Klimatförändringarna är redan här och tyvärr kanske man kan säga så drabbar de främst de delar av världen som är minsta orsaken till dem. Det gör att vi i den rika västvärlden fortfarande har svårt att ta frågan helt och hållet på allvar. För att minska den kommande klimatkatastrofen måste alla vi som lever i de rika välfärdsländerna företrädelsevis på norra halvklotet ändra vår livsstil radikalt och det är mycket svårare än vad vi någonsin kan föreställa oss. Att sedan förklara för de folk som är på väg mot en högre standard och ett tryggare liv att det är fel väg att gå, att de måste vända om, kan vara ännu svårare.

På ett föredrag av Svenska Naturskyddsföreningen i helgen fick vi veta att om vi delade upp all möjlig åkermark på jorden mellan alla människor så skulle det räcka till en plätt på 2500 kvadratmeter i var och det fina i kråksången är att det skulle räcka för en människa att klara sig på. Men sen beror det ju på vad man gör med sin plätt. Kör man t ex 1500 mil bil, så är plätten förbrukad. Då bidde det ingen mat liksom...

Jag var som sagt i Vaxholm idag och dit är det en bit, vilken jag färdades med bil eftersom det är rätt krångliga kollektiva förbindelser. Vaxholm är en kommun som växer kraftigt och de flesta som flyttar dit är barnfamiljer (så olikt vår egen kommun). Därför öppnas nu flera nya förskoleavdelningar för att kunna ta hand om alla barn och kommunen behöver anställa mycket ny personal. Skulle vara kul om det blev jag även om det är långt att åka (min plätt på jorden går åt till bilåkning med en gång så då är det bara att sluta äta). Alltså, hur ska vi någonsin komma ner på de nivåer som krävs för att rädda jordklotet? Jag lever på mina barnbarns bekostnad utan att vilja det, jag stjäl deras livsutrymme innan de ens är födda och fortsätter hävda att jag älskar dem mest av allt. Är jag klok eller behövs en skrynklare snart?

Människan och bilen och arbetslivet efter ledigheten

Idag kom bilagan Bil och Bostad med lokaltidningen. Den gör det med jämna mellanrum. I den hade de frågat folk vad bilen betydde för dem. Det var "frihet, bekvämlighet, fortskaffning, ett måste, arbete" mm. Och det är lätt att bli beroende av bil, nästan som med kaffe (jag vet nämligen att jag är beroende av kaffe för jag försökte sluta när jag var gravid med yngsta dottern och allt smakade bläha, blahä). Det är lätt att tro att jag är beroende av bilen också. Jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle klara vardagen utan den. På helgerna låter jag den ofta stå, men då jag ska till dagis, jobb, möten etc., det skulle väl inte fungera utan bil?

Det konstiga är att det gjorde det ju förut. Visserligen hade jag bara ett barn då, men... Jag har bara haft bil sedan 2005, knappa 2,5 år och förut fungerade vardagen. Men visst tog det lite längre tid. Jag promenerade en sammanlagd timme varje vanlig arbetsdag för att först gå förbi dagis och sedan till jobbet och så samma väg hem igen. Inte konstigt man lägger på hullet nu... Under min senaste graviditet kallade jag bilen för mitt handikapphjälpmedel för då hade jag så svårt att ta mig fram utan den, men nu borde det ju vara enklare?

Att storhandla 1-2 gånger per månad var omöjligt när jag var billös. Att ta sig till stranden med alla filtar, badkläder, leksaker, fika och attiraljer var ett företag som gjorde att man var tvungen att stanna hela dagen för att uppväga arbetet att ta sig dit. Oerhört många timmar spenderades på att vänta på bussar och tunnelbanor. Sena kvällar, tidiga morgnar och mycken stress.

Jag stressar iofs fortfarande, klämmer väl in något extra under dagen. Och visst använder jag bilen mer och mer "onödigt", dvs rena nöjesresor. Den här sommaren har det blivit många badresor utanför tätorten. Det är nog så att bilen förenklar livet i dagens samhälle så pass mycket att man har svårt att låta sig själv se de skador den gör. Trots att de är så påtagliga.

Men jag använder fortfarande bilen mest för kortare resor, ska jag till Stockholm eller längre föredrar jag buss eller tåg. Det är säkrare och bekvämare. När jag arbetar varje dag och använder bilen försöker jag låta den stå över helgerna. Jag bor ju i centrum.

Till något helt annat då, jobb. Fortfarande inget svar på något av de jobb jag sökt, inga nya att söka på Platsbanken.se. För jag kan ju inte söka som legitimerad receptarie eller skolpsykolog eller gårdsslaktare... Fick mitt första SMS från mitt nuvarande jobb idag, två veckor kvar av ledigheten. Tänk om jag haft en vanlig treveckorssemester (vi får inte ta ledigt längre under sommaren på vårt jobb), då hade jag hunnit varit ledig en dryg vecka innan stressen över att inte hinna svara på SMS hade tagit fart igen. Och då har man ju inte ens hunnit varva ner. Jag ringde hur som helst på SMSet och fick (hör och häpna) en tid i vecka 34.

Jag ska ju bara jobba 2,5 veckor innan jag åker på semester, men vad händer egentligen under semestern? Ska jag sitta i Turkiet och få SMS som gör att jag är tvungen att ringa upp för att få arbetstider när jag kommer hem? Det verkar vara en dyr risk eftersom tiderna oftast är tillsatta när jag kommer fram på telefon. Dessutom är det ju så löjligt eftersom jag redan lagt in vilka tider jag kan jobba via Internet, varför ska jag ringa upp? Kan de inte bara meddela att de schemalagt mig tider som de behöver hjälp och jag uppgivit att jag kan jobba? Annars ska jag dra av telefonersättning på deklarationen tror jag. För nåt nytt jobb hinner jag väl inte få. Blir väl att satsa efter nyår igen. Då är mina föräldrardagar definitivt slut. I alla fall de man kan leva på.