Att göra skillnad

Igår när jag var och lämnade plast och papper i återvinningen stod en kvinna i min ålder på andra sidan och plockade ur containrarna saker som vi andra stoppade in. Hon var i samma ålder, men av ett annat ursprung. Hon hälsade på mig när jag parkerade bilen och plockade ur mina kassar. "Vem var det?", frågade femåringen.


Barnen är vana med att se fattiga människor varje dag. När de handlar i affären lägger de alltid växeln i burken till mannen eller kvinnan som sitter inlindad i filtar utanför butiken. Förra året då äldsta barnet hade hjälpt till att julpacka på en stormarknad för att få ihop pengar till fotbollslaget hade hon fått rejält med dricks och skänkte hälften till kvinnan som satt utanför med sin mugg. I skolorna tävlar man om att ordna loppmarknader, julbasarer och välgörenhetstillställningar där alla pengar oavkortat går till fattiga människor någonstans på jorden, ofta här i vårt eget land. Barnen är väl medvetna om vad fattigdom är och de vill bidra till ett bättre liv för de som har det knapert.


Det här är inte det samhället jag ville att mina barn skulle växa upp i, det här är inte det samhället jag vill ha. Framför allt vill jag inte att den uppväxande generationen ska lära sig att dessa problem endast mildras genom välgörenhet. Vi har fadderbarn i Indien, jag är världsförälder och flickafadder i Plan, vi har skänkt kläder och leksaker till flyktingförläggningar och ringt in önskningar till musikhjälpen. Men. Men. Det är inte på det viset vi får en bättre värld. Jag vill att barnen ska få lära sig om olika politiska system, att vi faktiskt kan styra resurser på ett rättvisare sätt genom politik. Jag vill att barnen ska förstå att EN vit mans rikedomar skulle kunna få tusentals mörkhyade flickor att få gå i skolan, att kunna gå på toaletten utan att bli sjuka eller överfallna, våldtagna och mördade. Jag vill att de ska upplysas om att välgörenhet till stor del också är ett sätt för oss "rika" att döva vårt samvete, att välgörenhet ALDRIG kommer att förändra världen till en rättvisare resursfördelning. Vi ska vara solidariska, vi ska vara medmänniskor, men vi måste också öppna ögonen för vad som i grunden är orsakerna till att det ser ut som det gör.


Jag tycker samhället har tappat den biten idag. Välgörenhetsarragemangen blir bara större. Antalet fattiga i Sverige och på jorden ökar stadigt medan miljardärerna håller hårt i sina slantar. På vilket sätt har vi svenskar drabbats så till den grad av flyktingströmmen att vi måste stänga gränserna? Hur har du drabbats? Har din levnadsstandard försämrats under hösten? Staten betalar fortfarande ut många många miljoner för att subventionera hushållstjänster hos bättre bemedlade i Sverige. Vi exporterar fortfarande vapen. Vi saknar perspektiv.


Jag tillhör dem som gillar julkalendern. Den visar att genom kamp kan vi göra skillnad. På femtiotalet höjde man på ögonbrynen då en kvinna ville arbeta. På sextiotalet rökte föräldrarna ohämmat vid matbordet och i bilen. Detta har inte försvunnit av sig självt. Men för dagens barn är det helt otänkbart och oacceptabelt att det skulle vara så. Jag hoppas på barnen. Jag hoppas på framtiden.

En ovetenskaplig jämförande studie - del två Gran Canaria

Vi åker iväg på semester med ett barn i vagn. På flygplatsen får vi låna rullstol. Hon är trött och sover rätt mycket. Klagar på ont i magen och äter ingenting. Dricker ytterst lite.


Så fortsätter det ett par dagar, ingenting verkar ge med sig. Hon vägrar ta smärtstillande. En natt får jag i henne en supp Alvedon och hon sover lugnt resten av natten. Nästa dag går hon under protest med på att ta en till. Hon piggnar till en stund, går på benen. Vi går ut en sväng med henne i vagnen och hon är med och pekar, pratar lite, men blir snabbt trött igen. På kvällen har vi samma läge igen. Hon vägrar ta smärtstillande, sover dåligt, bajsar på sig och spyr på natten. Hon blir bara tröttare, dricker nästan ingenting nu.


Jag tar henne till en läkarmottagning som rekommenderas av resebolaget. De skickar oss vidare till ett privat sjukhus med taxi. Där tar de om alla prover som togs i Sverige, sätter in dropp och skickar oss sedan vidare i ambulans till det stora Barnsjukhuset i Las Palmas. Nu börjar barnet vakna till. Hon säger att hon är hungrig. Jag pratar med sköterskor och läkare, kan hon få något att äta? Känner mig hoppfull. Läkaren säger att hon kan få något att äta senare, sköterskorna tittar på mig som om jag är dum i huvudet, barnet beklagar sig över sin hunger, hon vill ha någonting nu.


Efter timmar av provtagningar (samma prover igen) läggs vi in på observation över natten. Jag tjatar om att barnet vill äta. Hon erbjuds näringslösning i små medicinsprutor som ska tas med tio minuters mellanrum. När hon fått i sig dem kan hon få yoghurt. Hon vägrar. Jag fortsätter tjata på personalen, de erbjuder henne efter ett par timmar yoghurt. Hon gillar inte yoghurt. Personalen tjatar om att hon ska kissa. De vill ta urinprov. Hon vägrar.


Vi får veta att hon ska få en "very painful injection". Det är i stället för den penicillin jag inte lyckats få i henne. På det första sjukhuset hittade de streptokocker, på det stora sjukhuset hittade de inte streptokocker, men för säkerhets skull ska hon ändå ta penicillin så att inte tillståndet förvärras av streptokocker. Jag ser väl lite skärrad ut när doktorn förklarar om "very painful injection", när han berättar att antibiotikan ibland kristalliseras när den kommer in i kroppen så att det blir stopp och de måste ta ut nålen och sticka in den igen på ett annat ställe. Antagligen ser jag skärrad ut, barnet har dåliga erfarenheter av nålar då man både i Sverige och Spanien har misslyckats med att hitta ådror att ta blod ur och därmed stuckit fel, karvat runt osv (ni som vet hur det känns vet hur det känns s a s. Hur som helst säger personalen att jag inte behöver vara med när hon får sprutan, jag kan vänta utanför. Hahahaha, vänta utanför??? När de ger mitt sjuka barn "a very painful injection"? Dröm och glöm, så funkar det inte i min moderna svenska hjärna.


Hur som helst lyckas jag slita ur hennes droppnål när jag ska lyfta henne upp på britsen för att få den hemska sprutan. Det gör jätteont. Jag lovar henne på svenska att prata med doktorn, säga att vi avstår sprutan, att vi kan ta penicillinet i flaskan hemma.


Det funkar inget vidare, ska jag erkänna. Doktorn säger att hon ska ha sprutan. Hon kommer inte att ta medicinen hemma, säger doktorn, det säger hon bara till dig nu, men det kommer hon inte att göra när ni väl kommer hem. Men vi kan få vänta till imorgon bitti, vilket vi får nöja oss med för tillfället.


Vi tillbringar natten på observation, 12 sängar i rad med sjuka barn i direkt öppen planlösning mot akutmottagningen där många små ledsna, panikslagna barn ges "very painful injections" natten i ända. Som tur är så är barnet utmattat och sover. Hon har inte ont någon gång, hon sover gott. Jag sitter och fryser i stolen bredvid, tur jag hade med hennes badlakan som jag kan lägga över benen. Ungefär en gång i timman tar personalen tempen på alla barn och då och då ska någon få medicin eller ta blodtryck. Vid ett tillfälle slutar ett barn andas och mamman får panik och ropar och skriker. Massor av personal kommer springande och har mer jobb med att få mamman lugn än de har med att få igång pojken. Mamman får sedan lugnande och allt blir lite tystare igen. Tyst blir det aldrig. Och inte mörkt. En sköterska upplyser mig om att dottern måste kissa innan kl 06.00 annars tar de ut urin med nål.



På morgonen serveras torrt vitt bröd och yoghurt till barnet. Hon vägrar äta. Vi blir inskrivna på sjukhuset.


 De hittar blod i urinen. Dottern slipper "the very painful injection" och får antibiotika via droppet i stället.  Vi ligger kvar på observation till klockan halv fyra på eftermiddagen. Dottern serveras även lunch à la 70talsskolmat och vägrar naturligtvis äta. Personalen frågar mig om det är något hon inte gillar. Jag svarar att hon äter det mesta, men just nu är hon väldigt sugen på pasta, varpå jag blir informerad om att pasta inte precis är sjukhusmat. Inte ens på ett barnsjukhus. Personalen fortsätter att ta tempen och blodtrycket på alla barnen med jämna mellanrum. Dottern har ingen gång under sjukhusvistelsen haft feber. Inte heller har hon ont längre, men hon är trött och sover mycket.


När vi kommer upp på fyrbäddsrummet där vi ska tillbringa natten kommer resten av familjen på besök och det är roligt. Dottern håller sig vaken nästan hela tiden. På avdelningen ska dottern kissa i bäcken för hon ska inte flyttas. Hon är vaken en stund på kvällen också. Hon är ledsen. Hon vill åka till de andra på hotellet. Hon har inte ont. Hon vill äta, men maten är inte god. Jag har vid detta tillfälle (under tiden familjen varit där) kommit iväg och rekat att det finns automater med kaffe, smörgåsar, chips och choklad utanför avdelningen. Vilken tur, annars hade jag kanske svimmat av hunger. Ingen gång har någon personal frågat mig om jag fryser, om jag är hungrig eller i behov av någonting annat. Toaletterna på avdelningen är egentligen bara till för barnen och vi vuxna som envisas med att stanna med våra barn är hänvisade till en superäcklig toalett utan lås och med överfulla papperskorgar utanför avdelningen. Jag har köpt med mig en macka till kvällen. Dottern äter chips, hon vill ha chips, egentligen pasta, men i brist på detta duger chips.


Morgonen efter är hon mycket piggare och jag har väl också sovit okej i stolen. Vi väntar på att läkaren ska komma och ge oss klartecken att åka hem. Vi blir lite oroliga när sköterskorna i stället ger intrycket av att vi ska vara kvar i flera dagar, de pratar om att spänna fast dottern i stilla läge. Jag får lite panik, hon har ju äntligen börjat röra sig, vägrar ligga utan sitter hela tiden upp i sängen och pratar, pysslar med de små böckerna jag har med mig. När frukosten serveras är hon precis nyvaken och inte sugen på torrt bröd och yoghurt, men när lunchen kommer är hon fast övertygad att äta, vad det än är, för att få komma ut från sjukhuset. Sköterskorna säger nu att de ska ta urinprov varje gång hon kissar. De vill också veta när hon ska bajsa.


Jag vill gå och köpa kaffe i automaten. Dottern är pigg och vill följa med. Hon vill köpa mera chips, kanske finns något annat gott? Sköterskorna säger att det är otänkbart, barnet får inte lämna avdelningen, det är olagligt. Men de säger att jag kan gå och köpa kaffe, de tar hand om henne. Dottern tar hand om sig själv, jag köper kaffe, choklad, chips och smörgås.


När doktorn kommer vill hon veta hur gammal jag är, hur gammal är pappan, var graviditeten besvärlig, förlossningen, hur var den? Hon pratar om att göra ett ultraljud på dotterns mage. Jag börjar känna mig som i Gökboet, ser inget slut på detta, ingen väg ut. Jag förklarar desperat att vi vill bli utskrivna, dottern är mycket piggare, vi har uppföljningsbesök bokat i Sverige när vi kommer hem, vi kan ta hand om vår dotter om de bara talar om för oss hur vi ska göra. Doktorn ser tveksam ut. Hon påpekar att jag ger mitt barn choklad och Coca cola, det är inte bra när man är sjuk.


Eftermiddagen blir allt mer outhärdlig. Barnet ska badas. I sängen eftersom hon inte får gå upp. Sköterskorna klär av henne och baddar henne i ljummet vatten. En kvinna kommer in och talar om att vi måste ha ett greencard för att kunna bli utskrivna. Jag pratar engelska med en dansk läkare från försäkringsbolaget i telefonen. Ett greencard tar några dagar, säger han. Lunchen består av soppa, hårdpanerad fisk och kokt potatis som är skalad, men ändå har ett hårt skal. Jag gröper ur innandömet i potatisen och mosar med ketchup. Barnet äter. Hon äter upp all potatis. Jag frågar sköterskorna om de vill ha urinprov när hon ska kissa. Nu är beskedet att urinprov bara tas morgon och kväll. Jag frågar sköterskorna om de vill ta prov när barnet ska bajsa. Inte bajsa, säger en, Inte nu, svarar en annan. Doktorn kommer in igen och säger att de väntar på analysen av morgonens urinprov. En annan doktor ska titta på det och jämföra det med det första urinprovet som togs på det första sjukhuset. Vi ska få besked senare.


Klockan blir tre och jag blir lite orolig eftersom jag fått beskedet att läkarna bara finns på avdelningen 9-15. Men så dyker en läkare upp, tittar på dotterns ben, nästan inga prickar eller fläckar. Det ser bra ut. Hon ska skriva ut oss. Inom en timma, säger hon. Jag är inte helt säker på att jag vågar tro på henne. Men vi blir utskrivna. En läkare och en sköterska skriver under pappren. På spanska. Men det står att vi ska hålla henne i absolut vila, att vi ska uppsöka läkare direkt om hon får ont i magen eller om vi upptäcker blod i urin eller avföring.


När vi kommer ut känns det som om vi rymt. När det ringer på dörren hos grannen på hotellet morgonen efter tror jag att de  kommer för att hämta oss. Och visst är man nervös. Hemma i Sverige är man nästan arg när de skickar hem en med ett sjukt barn, nu har jag visat mig vara svensk och själv övertygat/övertalat dem att skriva ut oss. Tänk om vi gör fel, tänk om hon blir dålig. Vi lyder dock läkarens råd och låder henne inte gå på benen fast hon kan, fast hon vill. Vi låter henne bli buren/sitta i vagnen i en hel vecka till tills vi träffar en svensk läkare som säger: Kan man gå så ska man gå. Annars blir man ju bara sjukare....

 

En ovetenskaplig jämförande studie - del ett: Sverige

Under de senaste två veckorna har jag gjort ett par oplanerade studiebesök i barnsjukvården, ett här i Sverige, Stockholms län, och ett i Spanien, Gran Canaria. Sittandes på olika stolar nätterna igenom på olika sjukhus har jag hunnit såväl fundera som jämföra en hel del. Det finns, som titeln anger, inga vetenskapliga belägg i det jag tänker avhandla i den här bloggen, men det är likväl en nutidsstudie gjord av en sjukvårdspolitiker på besök i verkligheten.

Det började med att mitt yngsta barn fick värk i armarna som sedemera flyttade sig till benen och rätt vad det var kunde hon inte gå. Det var på onsdagkvällen. Ungefär samtidigt fick hon lite feber så jag ringde husläkarjouren som hänvisade mig till akutmottagningen och dit åkte vi. Lite senare samma nollgradiga regniga kväll får vi sätta oss i bilen och köra vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Och det är väl en historia för sig hur man där förväntas parkera i ett parkeringshus och sedan ta sig runt hela huset med ett barn som inte kan gå, och inte begrep jag hur betalningen skulle ske heller. Väl inne på sjukhuset fick vi sitta på hårda stolar bland många skrikande barn, mestadels yngre barn. Klockan var nu sent på kvällen och mitt barn somnade om och om igen sittande på de hårda stolarna. När det äntligen blev vår tur fick vi genast komma in på ett rum så att hon kunde ligga på en brits och sova medan vi väntade på doktorn. Själv satt jag i en hård rosa pinnstol.

Tidigare i livet har jag alltid uppskattat sjukhus för att det är alltid människor vakna där, människor som arbetar och är närvarande. Den här natten börjar jag tycka att det är jobbigt med människor som springer ut och in som om det vore mitt på dagen då jag sitter med ett sovande barn, knappt har hon hunnit somna så kommer de instormande och ska ta något nytt prov. De böjer och trycker henne på benen och på magen, sätter nålar i armen som inte hittar rätt, sticker i finger och tar blodtryck. Alla värden ser bra ut, men benen gör ont. Hon kan inte stödja på dem, hon har inga reflexer.

Vid halv tre kommer läkaren in igen och då har de ställt en diagnos, Henoch-Schönleins purpura. Han funderar på att lägga in oss eftersom det är så sent och att hon inte kan gå. Det är en ganska vanlig diagnos får vi veta, det kommer att göra ont på olika ställen på kroppen, men det kommer att gå över av sig självt; det enda vi kan göra är att ge smärtstillande och att avvakta. Det är ingen diagnos de på sjukhuset brukar lägga in patienter för. Vi vill inte bli inlagda. Resten av familjen väntar ju oroligt där hemma. Barnet får en dos antibiotika mot streptokocker och vi blir hemskickade med ett informationsblad på engelska. Doktorn säger att det kommer att ta en vecka - tio dagar.

Nästa dag sover vi halva dagen och resten av dagen går åt till att försöka få sjukhuset att ändra receptet på antibiotika från flytande form till tabletter, men då detta inte fungerar, plockar jag slutligen ut flaskan. Barnet vägrar äta. Vi vet att hon "ska ha" ont, tänker att om vi bara får i henne smärtstillande så att hon känner sig bättre kan vi säkert lirka med antibiotikan, men just nu blir den inte prio ett.

Det är lite stressigt eftersom vi har en resa till Gran Canaria inbokad tidigt på lördagmorgonen. Jag ringer barnläkarmottagningen för att höra om det är okej att vi åker trots dotterns diagnos. Vad vi kan förstå kan vi ändå inte göra annat än att ge smärtstillande och vänta. Doktorn säger att det går bra att åka, garderar sig med att han givetvis inte kan garantera att inga komplikationer uppstår, men i det stora hela kan han inte se några problem med att vi åker. HSP är som sagt ingen ovanlig eller allvarlig diagnos.

Symptomen däremot kan te sig rätt obehagliga. Efter att en väninna ringt på torsdagmorgonen och tipsat om svenska texter om sjukdomen som en lätt kan googla sig fram till så gör jag ju det (trots att jag vet att det är livsfarligt att googla på sjukdomar). Tycker dock att sjukvårdsupplysningens egna texter borde vara någorlunda trovärdiga. Texterna upplyser om fula utslag, blod i urin och avföring, ont i magen, kräkningar, svullna leder osv. Men ingenting av detta är farligt eller ger bestående men. Komplikationer kan tillstöta, främst hos vuxna, vilket också kan ge varaktiga besvär. Föräldrar till drabbade barn berättar dock om långvariga förlopp, allt från åtta dagar till ett år med besvär som kommer och går i skov.

Visst kändes det oroligt att vi skulle åka iväg på semester då dottern inte var frisk, men med lite tur skulle hon ju vara frisk ett par dagar in på semestern och under tiden fick vi väl stoppa i henne värktabletter. Jag fick allehanda tips av vänner och bekanta om hur jag skulle få i henne smärtstillande och sköterskan på barnläkarmottagningen tipsade om suppar; de verkar fort och barnet behöver inte uppleva obehaget att svälja ner dem. Jag inhandlade alla möjliga olika tabletter, flytande och suppar till packningen. Med lite otur skulle hon, vad vi förstod, kunna ha värk till och från i ett år och då var det ju inte stor vits att ställa in resan heller.
På fredagen ringer en sköterska från barnläkarmottagningen för att ge oss en återbesökstid veckan efter. Jag förklarar att vi ska på semester. Hon går och rådfrågar en läkare och kommer tillbaka för att boka en ny tid veckan efter. Vi fortsätter packa. Vi beställer rullstol på flygplatsen eftersom barnet inte kan gå själv.
Fredagkväll kräks dottern. Hon kräks även under natten. Hon har ont i magen. Allt detta tillhör ju sjukdomen. Det är jobbigt och äckligt, men så här ska det vara enligt de beskrivningar av sjukdomen vi läst. Det är förståeligt att hon inte vill äta något. Vi nöjer oss med att hon dricker lite och vilar mycket.
Följ resten av studien i del två

Är alla barn barn? Är alla barn lika mycket värda? Är alla människor lika mycket värda?

Den västliga delen av världen blir snabbt varse om de ohållbara situationer som råder runt om i världen genom flyktingströmmar och terrordåd som flyttar sig närmare. Det står klart att vi inte var beredda på detta. Det står klart att vi nu i desperation försöker komma på olika lösningar för att visserligen kunna hjälpa människor, men på ett sätt så att det inte allt för mycket inkräktar på vårt vardagliga, drägliga liv. Norrtelje tidnings ledare skriver idag om hur alla partier, utom Sverigedemokraterna bidrar till idéer för att lösa situationen för alla inblandade. SD, menar ledaren, ägnar sig istället åt att rida på tänkbara motsättningar och katastrofer och utropa sig som de som inte behöver komma med lösningar, eftersom det inte är deras politik som orsakat situationen. Det sistnämnda kan ju diskuteras, då IS politiska agenda faktiskt påminner en del om SDs med hyllad monokultur, tystande av oliktänkande osv. En skulle också kunna säga att det är just enfalden och oviljan att låta människor vara olika som är orsak till de motsättningar vi ser idag.

Förslagen för att förbättra situationen här i Sverige handlar om tillfälliga lagändringar och tillfälliga lösningar, men det finns inga garantier för att detta inte blir förändrade normer som också hänger kvar och bidrar till ett förändrat samhälle med annan syn på människor som varande individer med lika värde och lika rättigheter. En del förslag bidrar också till att ställa grupper mot varandra och skapa motsättningar och orättvisor/oegentligheter som inte borde få förekomma i vårt land.

Som t ex ett förslag från Centerpartiet, som Norrtelje tidnings ledare idag hyllar, att flyktingbarn mellan 15-18 år inte ska betraktas som barn utan behandlas på samma villkor som vuxna flyktingar.

Detta är ett extremt märkligt förslag med tanke på de två första paragraferna i FNs deklaration för barns rättigheter, som ju också är på gång att bli lag i Sverige.

§1. Ett barn är varje människa under 18 år.

§2. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.

Ska flyktingbarn som kommer till Sverige (som skrivit under barnkonventionen) inte behandlas som barn? Ska en 17åring från Afghanistan inte ha samma rätt till trygghet och utbildning som en 17åring med svenskt medborgarskap? Hur förändras statusen för det barn som kommer hit som 15åring och sedan blir svensk medborgare vid 17? Är denne då helt plötsligt barn? Hur påverkar detta vår syn på barnarbete, barnsoldater och barnäktenskap?

Jag skulle säga att ett genomförande av ett sådant här flyktingmottagande och en sådan syn på barn med bestämdhet strider mot FNs barnkonvention. Lägg till detta obligatoriska åldersbestämningsmetoder som kan slå fel med upp till fyra år. Då har vi elvaåringar som riskerar att bedömas som vuxna i det svenska samhället.

1. catarina wahlgren ‏@mammapolitik 4h4 hours ago Norrtälje, Sverige
2. C tycker inte att flyktingbarn under 15 år ska räknas som barn - vad hände med FNs barnkonvention? #allaslikavärde @ReidarCarlsson

1. Reidar Carlsson ‏@ReidarCarlsson 2h2 hours ago
2. @mammapolitik C menar att asylsökande mellan 15 och 18 inte skall räknas som barn. Driftiga 17-åringar behöver inte sättas i HVB-hem.

2. catarina wahlgren ‏@mammapolitik 1h1 hour ago Norrtälje, Sverige
3. @ReidarCarlsson vi kan väl inte ändra definitionen barn för vissa barn till följd av ursprung? #allaslikavärde #barnsrätt

2. Reidar Carlsson ‏@ReidarCarlsson 1h1 hour ago

   @mammapolitik Nej, men vi kan väl bestämma att asylsökande barn mellan 15 och 18 skall behandlas som asylsökande vuxna?

Jag skulle önska att vi istället för att göra skillnad på människor, ställa grupper mot varandra, misstänkliggöra människor för att ha slängt sina pass för att komma in i Sverige och lägga ned resurser på arbete som försvårar både hanteringen och den humana sidan av mottagandet skulle kunna göra ändringar som faktiskt förenklar och leder till ett bättre mottagande av människor på flykt. Till exempel behövs en snabb tillfällig lagändring i bygglovet för att kunna färdigställa fler boenden för ensamstående flyktingbarn. Idag är det krångliga bygglovsförfaranden som stoppar upp arbetet och gör att många människor lider i onödan. Att lika snabbt göra en förändring i reglerna på detta område som det gjorts på området med gränskontroller vore verkligen önskvärt för alla de som sliter med detta ute i kommunerna. Vi ska göra vårt bästa för att ge människor ett värdigt mottagande och det gör vi inte genom vare sig identitetskränkande åtgärder eller att definiera om internationellt vedertagna begrepp om vad ett barn är. Vi ska stå upp för allas lika värde.

Är barn och unga också Fullvärdiga människor?

idag har jag varit på en presentation av folkhälsorapporten 2015 för stockholms län. Här presenteras ett antal av de största ohälsosymptomen, orsaker och förslag till åtgärder. Särskilt presenterades rygg- och nackbesvär, psykisk ohälsa/självmord, rökning, övervikt/fetma, fysisk aktivitet och alkohol. Rökningen minskar visserligen stadigt, men tas ändå upp för att det fortfarande är den enskilda levnadsvana som orsakar störst sjukdomsbörda. Det rapporterades också om ojämlikheter i hälsa till följd av utbildningsbakgrund och bostadsort. Medellivslängden inom olika bostadsområden i Stockholms län skiljer sig idag mer än den gör mellan olika bostadsorter i en nationell jämförelse.

Det framkommer under föredragningarna att kvinnor har mer ont i ryggen, mer ont i nacken, mer ont i huvudet och mår mer psykiskt dåligt än män. Trots att kvinnor äter bättre, dricker mindre och rör sig mer än män. Förutom levnadsvanor tror man att faktorer som materiella levnadsvillkor, psykosocial stress och tillgång till hälso- och sjukvård påverkar människors hälsa. Till exempel de faktum att kvinnor tjänar sämre än män och tar ett större ansvar för hem och familj.

Flera gånger under förmiddagen lyfts det från talarstolen att det är viktigt med tidiga insatser. BVC, förskola och skola nämns som viktiga instanser i det förebyggande arbetet. Det ligger nog mycket i det, men känns det inte lite märkligt att bara lyfta det i föredragningarna och i åtgärdsförslagen? När vi talar om tidiga insatser kanske vi också ska nämna dem som befinner sig tidigt i livet, d v s barn och unga.

Man brukar säga att det under slutet av1900-talet har skett ett paradigmskifte i vår syn på barn. Från att barn tidigare betraktats som ofullständiga becomings, som av oss vuxna skulle fyllas med kunskap och goda erfarenheter, till att barn idag redan från början betraktas som fullvärdiga individer med egna rättigheter. Detta synsätt förstärks bl a av att förskolan idag har en egen läroplan och FNs konvention för barns rättigheter som, om jag förstått det rätt, är på gång att antas som lag i Sverige.

Det blir då märkligt med en folkhälsorapport som inte innehåller någon statistik för hur människor under 15 år mår. Barn- och ungdomsstadiet reduceras till en tid där insatser ska sättas in för att skapa friska och välmående vuxna. Som om barnens välmående inte har något värde i sig. Kanske handlar det om att barn inte är frånvarande från sitt arbete då de mår dåligt, att de inte är arbetsföra och därför direkt orsakar inkomstförluster för olika instanser i samhället? Är det så man tänker tror jag att det är ett feltänk då barns välmående och hälsa även påverkar föräldrarnas välmående och hälsa. Men barnen ska inte vara med i rapporten av den anledningen även om helhetsperspektivet är viktigt; de ska vara med i rapporten för att de är också en del av folket och således folkhälsan. I Rinkeby är en så stor andel som 50% av befolkningen barn och ungdomar.

Därför föreslår Vänsterpartiet Norrtälje en återställning av skattesatsen

Här följer Vänsterpartiets protokollsanteckning vid beslut om skattesats på veckans budgetfullmäktige. Vi är övertygade om att kommunen kommer att bli tvungna att återställa skattesatsen förr eller senare med de behov som vi ser idag. Vi föredrar förr för att stå rustade och inte behöva ställa grupper mot varandra.

Vänsterpartiet föreslår en återställning av skattesatsen till 2012 års nivå för att värna välfärden och långsiktiga investeringar i kommunens medborgare. Vi ser att det behövs resurser för att kunna höja kvaliteten inom skolan och för att klara av ett ökat antal äldre medborgare. Vi blir fler i vår kommun och vi blir äldre. Det finns också stora behov inom individ och familjeomsorgen.

Vi har under lång tid haft ett borgerligt styre med prioriteringar som skiljer sig från de vi har och vi förstår att det kan ta tid att lägga om ekonomin så att vi får en förebyggande och god välfärd för alla. Den, av det nuvarande styret, lagda budgeten klarar nätt och jämt av att upprätthålla den kvalitet vi har idag. Det ligger t ex fortfarande kvar besparingskrav i skolans verksamhetsplan. Vi vill se en starkare satsning på att ge alla våra medborgare goda förutsättningar till ett gott liv. En återställning till den skattesats vi hade för fyra år sedan ger oss ca 40 miljoner kronor till. Det är inte mycket, men vi står åtminstone något mer rustade för att möta de behov som kommunens medborgare har.

SKL, Sveriges kommuner och landsting, varnar för behov av mycket stora skattehöjningar de närmaste fem åren och flera stora kommuner väljer att justera skattesatserna redan 2016 för att bl a kunna anställa fler behöriga lärare. Exempel är Stockholm, Uppsala och Örebro.

Här följer även mitt anförande, del ett och två

Inlägg 1: Återställaren

Ordförande, fullmäktige

Norrtälje kommun, liksom många andra kommuner, står inför stora utmaningar. Efter många år av borgerligt styre i såväl kommun, landsting som riket har resurser omfördelats från den gemensamma kassan till privata fickor. Samtidigt har allt mer av samhällets kärnverksamheter konkurrensutsatts. Skola, äldreomsorg och vårdverksamhet har pressats att gå med vinst och sänka kostnaderna för personal och verksamhet. På vissa områden har detta varit positivt, på vissa enskilda enheter har detta också varit bidragande till en höjd kvalitet. På andra ställen har det varit ren katastrof. Rent ekonomiska förlustverksamheter blir ofta kvar i offentlig drift då ingen privat vill stå för de extra utgifterna. Det vi kan vara överens om är att privatiseringen av våra gemensamt finansierade verksamheter har lett till ojämlikheter; din bostadsadress har betydelse för vilken vård du får/kan välja, om du över huvud taget kan välja, om någon entreprenör väljer att etablera sig på din bostadsort, skolan är inte längre likvärdig och det finns risk att välja FEL skola.

Översiktsplanen för Norrtälje kommun talar om att kunskapsresultaten i skolan ska förbättras och utbildningsnivån ska höjas. För att detta ska bli möjligt tror vi att det behövs en hel del förstärkningar inom skolan. Just nu pågår en skolutredning som kommer att ge rekommendationer till utvecklingsplan för skolan. Oavsett vad dessa blir så kommer det inte att gå att spara sig till bättre kvalitet även om det säkert går att effektivisera en del funktioner med bättre studieresultat som på köpet. Några av de områden där vi ser att det kommer att kosta mer pengar för att nå en högre kvalitet är t ex att vi måste anställa fler behöriga lärare, vi måste tidigare och i större utsträckning nå alla elever i behov av särskilt stöd. Elevhälsan måste vara tillräckligt utbyggd för att fånga upp de barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt. Fritidshemsgrupperna behöver bli mindre för att fritidshemmen ska kunna efterleva de mål som läroplanen anger. Vi behöver också bli bättre på att kunna erbjuda modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmålet till de elever som har rätt till detta. Vi vill att lärarna som kollektiv ska ha ett bra löneläge. De utgör en nyckelfaktor i utbildningssystemet och ska ges det ansvar, förtroende och den lön denna roll tarvar. Vi vill dock inte se ett lönesystem som vänder kollegor emot varandra utan ett system som lyfter alla lärare eftersom alla barn har rätt till en bra lärare. Vi tror att detta är grundläggande funktioner som kanske kostar pengar idag, men som kommer att ge tiofalt tillbaka på längre sikt. Det är investeringar vi gör i barn och unga idag som ger oss trygga och kompetenta vuxna imorgon.

En annan satsning som vi i Vänsterpartiet länge drivit är gratis simundervisning till kommunens barn, utomhus och inomhus. Vi tycker att det är oerhört viktigt att vi som bor i en skärgårdskommun kan simma. Nu kommer till vår kommun också ett större antal människor från kulturer där simning inte är en självklar färdighet. Desto viktigare blir det att se till att alla får ta del av simundervisning samt utbildning i bad- och båtvett. Varje drunkningsolycka är onödig. Det finns resurser att lära människor hur vi undviker drunkning.

Trycket på socialförvaltningen har under lång tid varit stort. För att kunna göra rättvisa och riktiga bedömningar i situationer där det handlar om ”barns bästa” behövs tillräckligt med kompetent personal och idag finns ett behov av att anställa sju socionomer till för att hinna med att göra ett bra arbete. Att ett gott och förebyggande arbete görs för de människor i samhället som har det svårast är av yttersta vikt för att åstadkomma ett samhälle där alla kan må bra och vara delaktiga.

Därför kommer Vänsterpartiet idag att yrka på en återställning av skattesatsen till 2012 års nivå. Det ger oss runt 40 miljoner extra att investera i trygghet, omsorg och utbildning för våra medborgare. Detta är givetvis inga stora pengar i sammanhanget, men vi ser det som en investering i ett annat tänk där mjuka värden har hög status och solidaritet är ett ord som genomsyrar verksamheterna. Vi vill långsiktigt kunna investera i en stark välfärd och genomföra omfördelningar. I en tid då antalet medborgare i vår kommun ökar, och många av de som kommer hit är äldre eller har andra behov av stödinsatser för att få en bra start i vår kommun, kan vi inte lägga oss på en nivå utan marginaler så att grupper riskerar att ställas emot varandra. Att satsa och ha tillräckliga resurser nu ser vi som en långsiktig investering i våra medborgare och ett gott samhälle.

Inlägg två: Återställaren

Ordförande, Fullmäktige

Låt mig fortsätta tala om de omställningar vi i Vänsterpartiet vill se. Det borgerliga marknadstänket har inneburit ett eftersatt underhåll för våra hyresgäster i Roslagsbostäder då bolaget tvingats bidra till kommunens ekonomi. Detta gör att vi nu måste finna en varaktig modell som tillåter att bostadsbolaget kan behålla sina resurser för underhåll och nyproduktion. Att gå med vinst ska inte vara ett allmännyttigt bostadsbolags främsta uppgift, det måste vara att fungera som ett verktyg för kommunen att leva upp till lagen och försörja sina medborgare med bostäder till rimliga priser. Det finns modeller för att eftersträva så låga hyror som möjligt, men då krävs också en omställning av hur planering av nya bostadsområden sker. För att få ta del av den statliga bostadssatsningen krävs också att det finns en bostadsförmedling i kommunen, något som Vänsterpartiet länge har efterfrågat.

Likadant påverkar en marknadsmässig hyressättning nu möjligheten för kulturverksamheter att flytta in i gamla brandstationen/konsthallen i Norrtälje centrum. Vänsterpartiet tror på kulturen som en stark faktor i samhället som ska kunna komma så många som möjligt till del. Därför kan inte kulturverksamhet styras på ett marknadsmässigt sätt. Kulturen är viktigt för varje medborgare, den stärker, inspirerar och manar till eftertanke. Det måste finnas gott om offentliga, kostnadsfria rum där olika typer av kultur är tillgänglig och kulturella miljöer som t ex Gevärsfaktoriet måste öppnas upp så att det åter blir till ett värde för Norrtäljes medborgare.

I Vänsterpartiet tycker vi också att det är absurt att biltrafiken ohämmat har fått växa på de oskyddade trafikanternas bekostnad. Vi ser fler investeringar i utbyggnad av säkra gång- och cykelvägar som nödvändiga för att ändra den obalansen och stärka bl a barn och ungas position i samhället. Medborgare utan tillgång till bil måste säkert kunna ta sig till och från skola/arbete och fritidsaktiviteter. Detta är också en långsiktig satsning på en bättre miljö och en fossilbränslefri kommun.

Vad betyder ett uppdrag från kommunens högsta beslutande organ?

Den femtonde december 2014, snart ett år sedan, beslutade Norrtälje kommunfullmäktige att tillsätta en parlamentarisk utredning för att se över ersättningsbestämmelserna gällande arvoden till våra förtroendevalda politiker. Detta gjordes efter en debatt där bl a Vänsterpartiet förde fram att de ersättningar som idag utgår är för subjektiva och för ojämnt fördelade. Det finns inga tydliga regler för vem som ska få hur mycket i ersättning utan det avgörs från mandatperiod till mandatperiod utifrån hur partierna samarbetar och fördelar uppgifter. Oavsett ett parti sitter i majoritet eller i opposition är det dock lika mycket material att läsa in, lika många invånare att träffa och lyssna på och lika mycket förberedelser, kanske t om mer i oppositon, att göra. Mängden dokument att läsa minskar inte heller för ett mindre parti. Idag finns också ett oppositionsråd med högre procentuellt arvode än vad oppostionsrådet hade förra mandatperioden. Detta trots att oppositionsrådet inte ens företräder hela oppositionen utan bara en liten del av den.

Som ni hör fanns det anledning att se över ersättningsbestämmelserna och det var väl också därför vi fick gehör för detta på sittande fullmäktige som beslutade detta (§197).

Vad hände sedan? Vi vänsterpartister var taggade och utformade ett ganska detaljerat förslag till hur ersättningarna skulle kunna se ut om vi fördelade dem annorlunda. Det handlade bl a om att inte basera arvoden på statsrådslöner utan på prisbasbelopp, det handlade om att kommunalråd kanske fick lite mindre arvode, gruppledare och fritidspolitiker fick lite mer. Det handlade om en omfördelning för att möjliggöra för en bredare demokrati.

Men egentligen är det inte alls det som jag skulle skriva om här idag. Det jag vill skriva om är att den parlamentariska utredning som hänsköts från fullmäktige till val- och förtroendemannanämnden aldrig blev av. Ordförande Branting (C) fick plötsligt kalla fötter, eller så hade hon inte uppfattat uppdraget, och beställde i stället en språklig översyn av ersättningsbestämmelserna från tjänstemännen. Med anledning av att detta tjänstemannaförslag (med språkliga tillrättalägganden + med ett helt oförklarligt och oberett politiskt tillägg om att ytterligare två politiker ska tituleras kommunalråd!!!) nu är på väg upp för beslut i kommunfullmäktige i december ville vi från Vänsterpartiet ställa frågan till val och förtroendemannanämndens ordförande hur hon egentligen uppfattat det uppdrag hon fått från kommunens högsta beslutande organ, kommunfullmäktige.

Och efter den debatten är väl den kvarhängande frågan; vad betyder ett uppdrag från kommunfullmäktige? Brantings (C) svar är att "hur hon uppfattar uppdraget är ointressant". Ett mycket märkligt svar med tanke på den position och det förtroende hon har. Tänk om övriga anställda och chefer i kommunen skulle svara så när fullmäktige givit dem ett uppdrag; "det är väl ointressant hur jag uppfattar uppdraget?" 

Nej, Louise Branting, det är inte ointressant hur du som ordförande i val och förtroendemannanämnden uppfattar ett uppdrag som nämnden fått från kommunens högsta beslutande organ, det är ytterst väsentligt. Särskilt eftersom ganska många, även om inte så många vågade säga det i talarstolen, uppfattat det på ett annat sätt. Det kan inte vara möjligt att man ska kunna tolka uppdrag från kommunfullmäktige på ett sätt som passar en själv. En språklig redigering av ett dokument behöver inte ett beslut i kommunfullmäktige för att tjänstemännen ska kunna göra den. Att inte svara på en fråga som ställs av förtroendevalda i fullmäktige om ett uppdrag som en erhållit som ansvarig för den nämnden utan istället hänvisa till att svaret är ointressant är inte att fullgöra sin plikt. Det är inte du som avgör om ditt svar på den frågan är ointressant Louise Branting.

Uppdraget - icke slutfört. Interpellation - icke besvarad utan nonchalerad. Förtroendet för fullmäktige som högsta beslutande organ - rubbat. Vi räknar inte med att få majoritet i fullmäktige för vårt förslag till förändrade ersättningsbestämmelser till politiker, men vi räknar med att våra förslag tas emot, diskuteras och förs till protokollet. Och vi räknar med att ansvariga politiker svarar då de får frågor om uppdrag som fullmäktige beslutat.