Att göra skillnad

Igår när jag var och lämnade plast och papper i återvinningen stod en kvinna i min ålder på andra sidan och plockade ur containrarna saker som vi andra stoppade in. Hon var i samma ålder, men av ett annat ursprung. Hon hälsade på mig när jag parkerade bilen och plockade ur mina kassar. "Vem var det?", frågade femåringen.


Barnen är vana med att se fattiga människor varje dag. När de handlar i affären lägger de alltid växeln i burken till mannen eller kvinnan som sitter inlindad i filtar utanför butiken. Förra året då äldsta barnet hade hjälpt till att julpacka på en stormarknad för att få ihop pengar till fotbollslaget hade hon fått rejält med dricks och skänkte hälften till kvinnan som satt utanför med sin mugg. I skolorna tävlar man om att ordna loppmarknader, julbasarer och välgörenhetstillställningar där alla pengar oavkortat går till fattiga människor någonstans på jorden, ofta här i vårt eget land. Barnen är väl medvetna om vad fattigdom är och de vill bidra till ett bättre liv för de som har det knapert.


Det här är inte det samhället jag ville att mina barn skulle växa upp i, det här är inte det samhället jag vill ha. Framför allt vill jag inte att den uppväxande generationen ska lära sig att dessa problem endast mildras genom välgörenhet. Vi har fadderbarn i Indien, jag är världsförälder och flickafadder i Plan, vi har skänkt kläder och leksaker till flyktingförläggningar och ringt in önskningar till musikhjälpen. Men. Men. Det är inte på det viset vi får en bättre värld. Jag vill att barnen ska få lära sig om olika politiska system, att vi faktiskt kan styra resurser på ett rättvisare sätt genom politik. Jag vill att barnen ska förstå att EN vit mans rikedomar skulle kunna få tusentals mörkhyade flickor att få gå i skolan, att kunna gå på toaletten utan att bli sjuka eller överfallna, våldtagna och mördade. Jag vill att de ska upplysas om att välgörenhet till stor del också är ett sätt för oss "rika" att döva vårt samvete, att välgörenhet ALDRIG kommer att förändra världen till en rättvisare resursfördelning. Vi ska vara solidariska, vi ska vara medmänniskor, men vi måste också öppna ögonen för vad som i grunden är orsakerna till att det ser ut som det gör.


Jag tycker samhället har tappat den biten idag. Välgörenhetsarragemangen blir bara större. Antalet fattiga i Sverige och på jorden ökar stadigt medan miljardärerna håller hårt i sina slantar. På vilket sätt har vi svenskar drabbats så till den grad av flyktingströmmen att vi måste stänga gränserna? Hur har du drabbats? Har din levnadsstandard försämrats under hösten? Staten betalar fortfarande ut många många miljoner för att subventionera hushållstjänster hos bättre bemedlade i Sverige. Vi exporterar fortfarande vapen. Vi saknar perspektiv.


Jag tillhör dem som gillar julkalendern. Den visar att genom kamp kan vi göra skillnad. På femtiotalet höjde man på ögonbrynen då en kvinna ville arbeta. På sextiotalet rökte föräldrarna ohämmat vid matbordet och i bilen. Detta har inte försvunnit av sig självt. Men för dagens barn är det helt otänkbart och oacceptabelt att det skulle vara så. Jag hoppas på barnen. Jag hoppas på framtiden.

Vad vill du ska bli ett naturligt inslag i vardagen för dina barn?

Det har bara förflutit ett par år sedan de rumänska tiggarna började inta våra gator, ja, t o m i vår lilla idylliska småstad finns de i flertal. Det går inte längre att åka tunnelbana utan att någon kommer fram och ber om pengar, ber dig läsa en liten lapp om de fattiga barnen som ska försörjas genom tiggeri. Till en början blev vi chockade och kände avsky, ska detta behöva ske i vårt rika land? Måste vi se fattiga människor som tigger om pengar varje gång vi själva ska köpa mat eller kläder? Måste vi känna skulden varje gång vi köper onödiga leksaker eller godis till våra barn när någon sitter där och vi vet att hon kanske har sina barn hundratals mil härifrån, att hon sitter här för deras skull, för att hon hoppas att vi ska ge henne mer pengar än vad hon kan få ihop i landet där barnen bor, vi som är rika, vi som har pengar.

Ja först blev vi chockade. Sedan blev vi arga. Det får inte vara så här. Samtidigt blev vi frustrerade, på något sätt hade vi kanske för länge sedan accepterat att det fanns missbrukare som tiggde, åtminstone i storstäderna, och då kunde vi intala oss själva att pengarna ändå bara skulle gå till droger så det var lika bra att inte ge dem något. ALDRIG, ALDRIG ge något till en som tigger, då blir det bara värre. Det har en ju fått lära sig. I stället ska en organisera sig och förändra samhället. Men hur lång tid tar det?

Mina barn har redan vant sig vid de rumänska tiggarna som sitter utanför vår matbutik och på flera ställen nere på stan. De har redan, precis som vi vuxna, lärt sig att gå förbi dem. Ibland svarar vi när de säger hej, men för det mesta tittar vi förbi dem, vill inte möta deras ögon, känner skulden.

Idag när jag var i Uppsala, där det också finns många som sitter och tigger längs min väg från bussen till universitetet, ser jag en ung man med Downs syndrom komma gående i motsatt riktning. "ursäkta, ursäkta", säger han och försöker få kontakt med någon av de förbipasserande. Jag blir chockad när jag ser hur alla han möter sätter näsan i vädret och går vidare, låtsas inte höra honom, inte se honom, trots att han har gul reflexväst på sig. När han kommer fram till mig så stannar jag givetvis. Han visar mig en liten lapp som det står 39 kr på. Han säger att han ska köpa en Ipod, de  kostar bara 39 kr, har jag några pengar han kan få? Chockad skakar jag på huvudet och går vidare. "Det gör inget, det är lugnt", upprepar han flera gånger när jag går. Nej, det är inte lugnt, tänker jag. Och jag klandrar mig själv för att ha vant mig med att missbrukare och rumäner tigger på gatorna, att jag har vant mig så att jag inte längre orkar bli upprörd varje gång jag går förbi dem. Nu kom en helt annan människa fram till mig och tiggde och jag blev genast väldigt upprörd. I min värld ska den här människan ha en stödperson i ett eget, eller i ett gruppboende, som ser till att det finns 39 kronor till en Ipod om det är det han vill ha. Den här personen ska inte gå runt på gatorna och tigga. Tydligt var ju att det inte var första gången det inträffade eftersom alla andra människor på gatan verkade veta exakt vad det handlade om och därför ignorerade honom utan att han fått framföra sitt önskemål.

Nej, jag vill inte vara med om ett samhälle där människor som skulle kunna ha det bra i vårt rika samhälle i stället blir tvungna att skaffa sig en lågstatusidentitet som tiggare på våra gator och att detta för mina barn blir ett naturligt inslag i vardagen som de lär sig att ignorera. Nu är det dags att vi röstar bort de blåsvarta dunsterna från riksdag, landsting, regioner och kommuner runt om och skapar ett varmare Sverige där varje människa ses som en tillgång.

Grattis Norrtälje?

Första gången man stöter på någonting man inte tidigare kommit i kontakt med så reagerar man, men efter ett ganska kort tag så vänjer man sig och tänker att allt är som det ska. Detta händer i högervridningens Sverige. Det har hänt i de borgerliga nordostkommunerna för länge sedan; i Täby där det inte finns någon kommunal barnomsorg, i Vaxholm där föräldrarna själva får ta med sig blöjor till sina barn när de vistas i barnomsorgen och även här i Norrtälje där vi accepterar att barnen betalar till en klasskassa i skolan för att kunna åka på utflykter. Kanske höjer någon på ögonbrynet första gången, men sen är det bara att tuta och köra och Sverige är ännu lite mer blått.

Jag tror att mycket av det som händer (som vi inte gillar) i skolan och förskolan kommer till på det här sättet, man slimmar, man gör tillfälliga lösningar som förändras till varaktiga lösningar och de protester som fanns i början växer bort till ett tyst missnöje som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Det verkar som om vi nu vant oss vid att det finns tiggare på våra gator. För det finns väl ingenting annat man kan kalla den kvinna och de barn som turas om om att sitta utanför ICA och ta tre ackord på ett dragspel? I en någorlunda välmående liten småstad som Norrtälje är vi ju annars vana vid att gatumusikanter kommer från Frälsningsarmén, Pingstkyrkan eller kommunala musikskolan (möjligtvis spelar även någon lycksökare på gågatan här under semestermånaden). Nu går alla bara förbi kvinnan som envist ropar "hejhejhej" till alla som går in på ICA. Några småpengar brukar ligga på hennes sjal framför henne. Men vem som helst som tar en kopp kaffe på fiket bredvid eller stannar upp en stund hör att hon aldrig spelar någon melodi, hon bara fingrar fram några ljud som, om man stressar förbi, kan låta som ett kort stycke ur ett längre sammanhang. Det finns inget annat sammanhang än att den här kvinnan (och ibland ett barn) skrapar ihop pengar för att få livet att gå ihop. I dagens Norrtälje, I dagens Sverige. Jag vill inte vänja mig vid det.