Att göra skillnad

Igår när jag var och lämnade plast och papper i återvinningen stod en kvinna i min ålder på andra sidan och plockade ur containrarna saker som vi andra stoppade in. Hon var i samma ålder, men av ett annat ursprung. Hon hälsade på mig när jag parkerade bilen och plockade ur mina kassar. "Vem var det?", frågade femåringen.


Barnen är vana med att se fattiga människor varje dag. När de handlar i affären lägger de alltid växeln i burken till mannen eller kvinnan som sitter inlindad i filtar utanför butiken. Förra året då äldsta barnet hade hjälpt till att julpacka på en stormarknad för att få ihop pengar till fotbollslaget hade hon fått rejält med dricks och skänkte hälften till kvinnan som satt utanför med sin mugg. I skolorna tävlar man om att ordna loppmarknader, julbasarer och välgörenhetstillställningar där alla pengar oavkortat går till fattiga människor någonstans på jorden, ofta här i vårt eget land. Barnen är väl medvetna om vad fattigdom är och de vill bidra till ett bättre liv för de som har det knapert.


Det här är inte det samhället jag ville att mina barn skulle växa upp i, det här är inte det samhället jag vill ha. Framför allt vill jag inte att den uppväxande generationen ska lära sig att dessa problem endast mildras genom välgörenhet. Vi har fadderbarn i Indien, jag är världsförälder och flickafadder i Plan, vi har skänkt kläder och leksaker till flyktingförläggningar och ringt in önskningar till musikhjälpen. Men. Men. Det är inte på det viset vi får en bättre värld. Jag vill att barnen ska få lära sig om olika politiska system, att vi faktiskt kan styra resurser på ett rättvisare sätt genom politik. Jag vill att barnen ska förstå att EN vit mans rikedomar skulle kunna få tusentals mörkhyade flickor att få gå i skolan, att kunna gå på toaletten utan att bli sjuka eller överfallna, våldtagna och mördade. Jag vill att de ska upplysas om att välgörenhet till stor del också är ett sätt för oss "rika" att döva vårt samvete, att välgörenhet ALDRIG kommer att förändra världen till en rättvisare resursfördelning. Vi ska vara solidariska, vi ska vara medmänniskor, men vi måste också öppna ögonen för vad som i grunden är orsakerna till att det ser ut som det gör.


Jag tycker samhället har tappat den biten idag. Välgörenhetsarragemangen blir bara större. Antalet fattiga i Sverige och på jorden ökar stadigt medan miljardärerna håller hårt i sina slantar. På vilket sätt har vi svenskar drabbats så till den grad av flyktingströmmen att vi måste stänga gränserna? Hur har du drabbats? Har din levnadsstandard försämrats under hösten? Staten betalar fortfarande ut många många miljoner för att subventionera hushållstjänster hos bättre bemedlade i Sverige. Vi exporterar fortfarande vapen. Vi saknar perspektiv.


Jag tillhör dem som gillar julkalendern. Den visar att genom kamp kan vi göra skillnad. På femtiotalet höjde man på ögonbrynen då en kvinna ville arbeta. På sextiotalet rökte föräldrarna ohämmat vid matbordet och i bilen. Detta har inte försvunnit av sig självt. Men för dagens barn är det helt otänkbart och oacceptabelt att det skulle vara så. Jag hoppas på barnen. Jag hoppas på framtiden.

Grattis Norrtälje?

Första gången man stöter på någonting man inte tidigare kommit i kontakt med så reagerar man, men efter ett ganska kort tag så vänjer man sig och tänker att allt är som det ska. Detta händer i högervridningens Sverige. Det har hänt i de borgerliga nordostkommunerna för länge sedan; i Täby där det inte finns någon kommunal barnomsorg, i Vaxholm där föräldrarna själva får ta med sig blöjor till sina barn när de vistas i barnomsorgen och även här i Norrtälje där vi accepterar att barnen betalar till en klasskassa i skolan för att kunna åka på utflykter. Kanske höjer någon på ögonbrynet första gången, men sen är det bara att tuta och köra och Sverige är ännu lite mer blått.

Jag tror att mycket av det som händer (som vi inte gillar) i skolan och förskolan kommer till på det här sättet, man slimmar, man gör tillfälliga lösningar som förändras till varaktiga lösningar och de protester som fanns i början växer bort till ett tyst missnöje som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Det verkar som om vi nu vant oss vid att det finns tiggare på våra gator. För det finns väl ingenting annat man kan kalla den kvinna och de barn som turas om om att sitta utanför ICA och ta tre ackord på ett dragspel? I en någorlunda välmående liten småstad som Norrtälje är vi ju annars vana vid att gatumusikanter kommer från Frälsningsarmén, Pingstkyrkan eller kommunala musikskolan (möjligtvis spelar även någon lycksökare på gågatan här under semestermånaden). Nu går alla bara förbi kvinnan som envist ropar "hejhejhej" till alla som går in på ICA. Några småpengar brukar ligga på hennes sjal framför henne. Men vem som helst som tar en kopp kaffe på fiket bredvid eller stannar upp en stund hör att hon aldrig spelar någon melodi, hon bara fingrar fram några ljud som, om man stressar förbi, kan låta som ett kort stycke ur ett längre sammanhang. Det finns inget annat sammanhang än att den här kvinnan (och ibland ett barn) skrapar ihop pengar för att få livet att gå ihop. I dagens Norrtälje, I dagens Sverige. Jag vill inte vänja mig vid det.

ja må hon leva uti hundrade år

Medellivslängden i Monaco är 89 år. I Zimbabve är den 43 år, m a o lika många år som jag själv är idag. Min pappa dog när han var 46 år. Det var på åttiotalet och sedan 1970 har antalet 15åringar som inte uppnår 60 års ålder halverats bland män i Sverige. De allra flesta länder med medellivslängd under 55 år ligger i Afrika. Medellivslängder under 67 år hittar vi också i stora delar av Asien och i vissa länder i Sydamerika.

Även om medellivslängden ökar så ökar även klyftorna. Klyftorna mellan olika länder men också klyftorna mellan välutbildade och lågt utbildade i´Sverige. Michael Marmot är chef för The International Insititute for Society and Health i London. Han menar att folks hälsa är ett bra mått på hur samhället fungerar. Enligt honom kan sjukvården endast bidra med 20% för att förbättra folkhälsan. Det viktiga är att bekämpa fattigdom, skapa jobb och ge människor kontroll över sina liv.

Och ungefär där vaknade Skruttet och jag fick överge mitt bloggande i förrgårkväll. Artikeln som inspirerade fanns i SvD söndag. Nu är det tisdagmorgon. Jag har inte hämtat tidningarna än så jag vet inte vad som hänt i världen. I min värld låg jag vaken halva natten och plöjde i Khaled Hosseinis "Flyga Drake", kanske för att jag glömde ta med den till stranden tidigare på dagen ochpå så sätt missade massor av läsning, kanske för att jag hade svårt att sova för att jag hörde en räv skälla där ute och vi hade särat på kaninerna (vi misstänker att honan är gravid) och jag tyckte synd om dem för att de var rädda och satt i varsin bur osv...

Hur som helst menar Michael Marmot att alkohol har en stor betydelse för folkhälsan, men att vi sällan tänker på det. Han påpekar att alkohol troligtvis är den näst viktigaste orsaken till att människor dör i förtid. Han säger också att de 800 miljarder som behövs för att utjämna skillnaderna mellan människor på jorden finns, för att rädda bankerna gick man in med tio gånger så mkt pengar. Ja, ibland undrar man vad som är viktigt på jorden och ibland inser man att även om alla de främsta forskarna i världen är eniga (som t ex i klimatfrågan) så ifrågasätts allt som inte är bekvämt, allt som innebär uppoffringar för den välmående delen av världen, om och om igen och utvecklingen stannar av, går trögt, går tillbaka. En annan värld är möjlig.

Fattigdom, arbete och lön - genom en sexårings ögon

Storasyster pratar rätt mycket om hur fattiga vi är. Mamma säger ju alltid att vi inte har några pengar. Jag försökte förklara för henne att vi inte är fattiga; vi har bil och sommarstuga, stor lägenhet och god mat på bordet (dessutom ofta svensk ekologisk mat och det har jag läst att bara rika har råd med). Men inga pengar, det stämmer, för efter att ha investerat i allt det där blir det inga pengar kvar. Inte så lätt att förstå. Och rikedom är så mycket mer än pengar.

När vi åkte genom centrum till fritids i morse så kommenterade Storasyster att det var väldigt många byggen på gång och att man såg arbetare överallt. Ja, svarade jag, det är väl bra att det finns jobb så att människor kan arbeta och få pengar så att de kan köpa mat och kläder till sina barn. Då säger hon att det är bara de som jobbar på dagis som inte får några pengar! Va? undrar jag, jag får väl pengar när jag jobbar, varför tror du annars jag jobbar? Bara för att det är kul? Njaee, men barnen behöver ju någon som tar hand om dem...

Min dotter tror alltså att jag är nån slags Moder Theresa som åker till en annan kommun och tar hand om andra människors barn gratis, bara för att barnen behöver det... Riktigt så snäll är jag faktiskt inte.

Men hon är rolig och detta blir en liten samling av kloka ord. I fredags sa hon t ex; Mamma, det är inte så konstigt att jag saknar dagis. Jag har ju gått där i hela mitt liv.

Började detta inlägg med fattigdom och tänkte avsluta med rikedom. Runtom den nya förskolan där vi ska flytta in i januari bygger man bostadsrättsradhus. De kostar 4,5 miljoner att köpa, sen tillkommer hyra. På hela ön byggs det utav bara den och det är inte bara bostadsrättsradhus utan i första hand stora flådiga villor med sjönära läge. På den ön bor ingen fattig, inte riktigt fattig i alla fall. Men det konstiga är att de som bor där inte verkar förstå att de har det bättre än andra, de verkar tro att de tillhör skaran medelsvensson. Dessutom verkar de tro att vem som helst som vill ha det som dem kan få det om de bara anstränger sig lite, pluggar och skaffar ett okej jobb. Och för dem kan det vara svårt att förklara en politik annat än Reinfeldts.

Mig äger ingen

Nu har jag läst ut boken Mig äger ingen av Åsa Linderborg och jag tänkte ge en kort kommentar till den här. En sak gick igenom hela boken och det var att jag kände mig illa berörd, men det var inte av samma sak hela tiden. I början av boken drevs läsningen framåt av att jag undrade var mamman hade tagit vägen, var hon död? hade hon stuckit? varför fanns hon inte i deras liv? Jag kände mig illa berörd av den fattigdom hon och hennes pappa levde i, inte bara ekonomiskt utan kulturellt, intellektuellt. Alla miljöer kändes in i själen och berörde mig på ett obehagligt sätt. Jag kände till och med lukterna.

Sen avslöjas det var mamman tagit vägen och jag blir illa berörd av mammans agerande, av hennes och hennes släkts stora tillgång på intellekt och idealism och den stora bristen på empati och förståelse för sitt eget lilla barns situation. Som om hennes barn bara var en bricka i ett spel för ett annat samhälle. Ett samhälle där männen på samma självklara sätt ställs till svars att ta hand om sin familj och sin avkomma. Ett idealt samhälle, jag håller med, men då hon lämnade sin dotter hos en man som hon själv inte stod ut att leva med (p g a bl a brist på ansvarstagande och engagemang) så var vi långt ifrån det samhället.

Jag blir också besviken när denna intellektuella och engagerade släkt presenteras i boken, den tar liksom lite grand udden av den "fattiga" uppväxten på något sätt. Det framgår inte riktigt hur stor tillgång den lilla Åsa haft till sin mamma och hennes nya familj och det är ju rätt avgörande för hur pass "fattig" man ändå ska kunna bedöma hennes uppväxt ha varit. Mammans familj är ju drömfamiljen för en uppväxande socialist, den innehåller alla attribut man kan drömma om; ryskt blod, fängslanden, konflikter, uppstudsighet och ett maximalt engagemang i världens alla orättvisor.

Samtidigt är det spännande att få jämföra två ytterligheter på samma kant, med gemensamt drömsamhälle men med helt olika bakgrund och helt olika förhållningssätt till verkligheten. Boken beskriver detaljerat ett samhälle som var verklighet för många för inte så länge sedan, miljöerna blir verkliga, de känns. Man tänker att fattigdom är inte så långt tillbaka, men den finns fortfarande, den typen av fattigdom Åsa beskriver i den här boken finns fortfarande, men kanske syns den inte lika väl bakom tv-kanaler, billiga chips, läsk och mobiltelefoner på avbetalning.

Jag fortsätter vara illa berörd av farmor och farfars uppoffrande för den ickeansvarstagande sonen, för Åsas förnekande av densamme under sin tonårstid, ideliserandet av mamman (det står aldrig något om hennes död och därför får man väl anta att hon är i livet och därmed får en mildare beskrivning från sitt barn). Jag blir illa berörd av pappas syskon som kliver in vid hans död och mycket mer. Det som gör mig mest illa berörd tror jag är att det ska vara en kärleksförklaring men samtidigt känns ett slag ovanifrånperspektiv, ett slags "tyckasyndom" som jag själv också faller in i. Jag tycker boken är sorglig och att Leffe Andersson (Åsa bytte ju t o m bort efternamnet), trots att han blev begravd av Kenneth Kvist, verkar ha varit en väldigt sorglig figur.