En röd tråd genom semesterlitteraturen

Ska bara dra en röd tråd genom böckerna jag hittills plöjt under semestern;

"Mig äger ingen"(Åsa Linderborg): Åsa lever ensam med sin pappa (frånvarande mamma). Hon växer upp, känner sig utanför, söker sina rötter. "Lyckans Hjul"(Kajsa Ingmarsson): Utspelas i Sävesta, idylliskt villaområde, här finns alla pusselbitar till lycka, men ändå mår inte människorna riktigt bra. "Jenny"(Jonas Gardell): Utspelas i Sävbyholm, idylliskt villaområde, här finns alla pusselbitar till lycka, men ändå mår inte människorna riktigt bra. Huvudpersonen saknar sin döda (frånvarande) mamma. Uppväxt och sökande efter rötter. "Ett öga rött" (Jonas Khemiri): Huvudpersonen saknar sin döda (frånvarande) mamma. Uppväxt och sökande efter rötter.

Okej, några ord till; Lyckans hjul var lättläst, men handlade liksom om ingenting. Sen fortsatte jag på sätt och vis in i ett liknande villaområde, men närmare Stockholm. Jag känner ju Jonas Gardells böcker och berättelser sen gammalt och det var väl det som gjorde att jag inte kom igenom den just när jag fått den, det kändes som han hade fastnat. Och det har han ju, det säger t o m bokens huvudperson Jenny till honom. Jag tror jag visste redan när jag började läsa vad boken skulle handla om, vad som hade hänt, men att det var så brutalt, så omänskligt, hade jag svårt att föreställa mig. Och att vuxna människor avfärdar det hela som ungdomssynder och pojkstreck hade jag nog kunnat förstå (inte ställa upp på, men förstå) om det inte vore för brutaliteten. Den är sjuk, den finns inte i vanliga människors hjärnor. Slutligen har vi den vilsna grabben i Ett Hjärta Rött. Långt in i boken undrar jag om han bara är miljöpåverkad eller om han har någon bokstavskombination som gör att han har så svårt att acklimatisera sig. Han bygger upp en egen värld och tror att alla ska förstå att juicemaskinen i matsalen blir saboterad för att man tagit bort hemspråksundervisningen. Apropå en debattartikel i dagens lokaltidning så kan man ju snacka om missriktad energi. Sammanfattningsvis gillar jag ändå boken, den ger en blick in i hur svårt människor som arbetar med ungdomar har det, att landa rätt, men också hur viktiga våra rötter och våra identiteter är för att vi ska kunna fungera tillsammans med andra.

Nu läser jag Gerda Antii "Det är mycket med det jordiska" och jag återkommer med synpunkter på denna i nästa vecka.

Mig äger ingen

Nu har jag läst ut boken Mig äger ingen av Åsa Linderborg och jag tänkte ge en kort kommentar till den här. En sak gick igenom hela boken och det var att jag kände mig illa berörd, men det var inte av samma sak hela tiden. I början av boken drevs läsningen framåt av att jag undrade var mamman hade tagit vägen, var hon död? hade hon stuckit? varför fanns hon inte i deras liv? Jag kände mig illa berörd av den fattigdom hon och hennes pappa levde i, inte bara ekonomiskt utan kulturellt, intellektuellt. Alla miljöer kändes in i själen och berörde mig på ett obehagligt sätt. Jag kände till och med lukterna.

Sen avslöjas det var mamman tagit vägen och jag blir illa berörd av mammans agerande, av hennes och hennes släkts stora tillgång på intellekt och idealism och den stora bristen på empati och förståelse för sitt eget lilla barns situation. Som om hennes barn bara var en bricka i ett spel för ett annat samhälle. Ett samhälle där männen på samma självklara sätt ställs till svars att ta hand om sin familj och sin avkomma. Ett idealt samhälle, jag håller med, men då hon lämnade sin dotter hos en man som hon själv inte stod ut att leva med (p g a bl a brist på ansvarstagande och engagemang) så var vi långt ifrån det samhället.

Jag blir också besviken när denna intellektuella och engagerade släkt presenteras i boken, den tar liksom lite grand udden av den "fattiga" uppväxten på något sätt. Det framgår inte riktigt hur stor tillgång den lilla Åsa haft till sin mamma och hennes nya familj och det är ju rätt avgörande för hur pass "fattig" man ändå ska kunna bedöma hennes uppväxt ha varit. Mammans familj är ju drömfamiljen för en uppväxande socialist, den innehåller alla attribut man kan drömma om; ryskt blod, fängslanden, konflikter, uppstudsighet och ett maximalt engagemang i världens alla orättvisor.

Samtidigt är det spännande att få jämföra två ytterligheter på samma kant, med gemensamt drömsamhälle men med helt olika bakgrund och helt olika förhållningssätt till verkligheten. Boken beskriver detaljerat ett samhälle som var verklighet för många för inte så länge sedan, miljöerna blir verkliga, de känns. Man tänker att fattigdom är inte så långt tillbaka, men den finns fortfarande, den typen av fattigdom Åsa beskriver i den här boken finns fortfarande, men kanske syns den inte lika väl bakom tv-kanaler, billiga chips, läsk och mobiltelefoner på avbetalning.

Jag fortsätter vara illa berörd av farmor och farfars uppoffrande för den ickeansvarstagande sonen, för Åsas förnekande av densamme under sin tonårstid, ideliserandet av mamman (det står aldrig något om hennes död och därför får man väl anta att hon är i livet och därmed får en mildare beskrivning från sitt barn). Jag blir illa berörd av pappas syskon som kliver in vid hans död och mycket mer. Det som gör mig mest illa berörd tror jag är att det ska vara en kärleksförklaring men samtidigt känns ett slag ovanifrånperspektiv, ett slags "tyckasyndom" som jag själv också faller in i. Jag tycker boken är sorglig och att Leffe Andersson (Åsa bytte ju t o m bort efternamnet), trots att han blev begravd av Kenneth Kvist, verkar ha varit en väldigt sorglig figur.