I´m moving on

Ibland är jag så glad att jag äntligen vet vem jag är och vad jag kan. Ibland så hjälper inte det. Normer och kontexter kan forma dig till någon du inte vill vara och försätta dig i positioner som du inte kan ta dig ur. Därför är det viktigt med en stark integritet, ett nätverk som ger dig en annan position eller platser där du kan känna frid och trygghet.

Det har hänt mig, och säkerligen många andra, ett antal gånger i livet att jag hamnat i situationer som jag anser vara orättvisa, ogrundade och rent trakasserande eller kränkande. När jag var yngre, eller kanske innan jag hade barn, hände det ofta att dessa situationer påverkade mig väldigt hårt. Ju yngre en människa är, desto mindre erfarenhet och förståelse har hen för hur sådana här situationer uppstår och desto större är säkert rädslan att tappa fotfästet, att hamna utanför, att för evigt bli stämplad i en position med låg status. Att ha barn är också en faktor som stärker dig att vägra acceptera en lågstatusposition, det är också en faktor som får dig att alltid kämpa för att vara stark och gå vidare.

När jag var 26 år hade jag arbetat i tre år som fritidsledare på en kommunal skola. Det var ett vikariat. Personen som jag vikarierade för visade sig inte komma tillbaka, men efter tre år gavs en yngre man som kom direkt ur skolan tjänsten i stället för att jag fick den. Den gången gick jag tillsammans med fackförbundet Kommunal i strid med arbetsgivaren. Vi hade rätt, men efter de otrevligheter som utspelat sig i samband med striden, ville jag inte ha tillbaka tjänsten. Vi fortsatte strida för en ersättning, men för varje förhandlingsmöte vi hade hade arbetsgivaren hittat på fler elaka och nedsättande påståenden om mig och mitt arbete. Till sist orkade jag inte längre. Jag var ett vrak som knappt vågade gå ut på stan i rädsla för att möta någon gammal arbetskamrat. Jag kände det som att alla blickar var på mig som något utan värde, något utan möjligheter. Min ambition hade hittills varit att plugga vidare till lärare, men nu ville jag varken tillbaka till skolan eller som anställd i kommunen (där jag haft olika visstidsanställningar under 8 år). Jag började i stället studera någonting helt annat.

Det gick ganska många år innan jag återkom, nu som barnskötare i förskolan i en annan kommun, men ganska snart efter det började jag studera till förskollärare och var nästan 20 år efter den tidigare incidenten tillbaka som visstidsanställd i kommunen. Det var kanske inte optimalt, jag var utbildad inom ett bristyrke och borde naturligtvis kunna ha fått en tillsvidareanställning, men jag hade en chef som uppmuntrade mig och hela tiden lät mig förstå att så fort det fanns möjlighet så skulle jag givetvis få en fast tjänst. Jag trivdes på min arbetsplats och med mitt yrke och genom att jag fortsatte att studera på fritiden, delta i olika pedagogiska diskussioner via sociala media mm kände jag hur jag hela tiden kunde utvecklas i min yrkesroll. 

På något vis kände jag under hösten 2014 att det verkade ställas andra krav på mig än på andra anställda, jag måste hela tiden bevisa att jag var bra på mitt jobb, alltid vara pigg och alert och aldrig låta mitt privatliv ta plats. Nyår 2014/15 gick min visstidsanställning ut för tredje gången och den här gången (med en ny chef) blev jag tvungen att söka tjänsten och gå på en timmes intervju, där jag blev ifrågasatt i min yrkesroll och i min relation till barnen, för att bli anställd ett halvår till (tidigare hade tjänsten bara förlängts). Redan här borde jag väl ha låtit gränsen gå. Men på något sätt var jag fast övertygad om att jag kunde bevisa att jag var en skicklig yrkesperson som tillförde verksamheten något och att detta var något som var övergående.

Under våren 2014 så annonseras då äntligen de efterlängtade tillsvidareanställningarna ut på enheten. Min tid har äntligen kommit efter tre år som visstidsanställd. Jag sökte så klart, men hörde sedan ingenting. Ingenting. Utom rykten, och så blir det ju när ingen pratar och alla undrar. Och när dagen då intervjuerna för tjänsterna enligt annonsen skulle äga rum hade passerat så visste jag ju att jag inte skulle bli erbjuden någon tjänst. Jag funderade i stället över vilken ursäkt chefen skulle ha för att inte ha pratat med mig, för att inte kunnat erbjuda mig en tjänst. Någon typ av ursäkt måste hen väl kunna hitta på efter tre års anställning?

Näst sista dagen innan semestern, och innan min tjänst sedan löper ut, kommer hen förbi jobbet och meddelar att jag "inte gått vidare till intervju" för tjänsterna som annonserats ut. "Och så är läget", meddelar hen. Inget mer. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för varför ska hen behöva intervjua mig igen? Jag har ju jobbat i enheten i tre år. Jag var ju på en intervju för ett halvår sen. Vad skulle hen eventuellt i såna fall vilja veta? Men med tio behöriga sökande till vad jag förstår var tre tjänster och den som har arbetat i enheten i tre år "inte går vidare till intervju" då är det ju någonting riktigt illa. Egentligen så illa att det borde ha lyfts med den anställda på ett seriöst sätt för länge sedan. Så jag bestämmer mig för att inte fråga varför. För jag vill inte ha någon som målar in mig i en lågstatusposition precis innan semestern. Jag vill inte att en person som jag inte känner någon tillit till ska få möjlighet att påverka min syn på mig själv som person och yrkesmänniska. Jag vet inte om chefen vill få bort mig för att hen inte gillar mina arbetsmetoder, om motiven är politiska eller personliga eller påhittade, men jag vet att jag är glad att jag vet vem jag är och jag vet vad jag kan. Jag har ett nätverk av människor som jag litar på och jag har platser och sysselsättningar som gör att jag kan känna frid och trygghet. Den här gången har Lärarförbundet sagt att de kan ta striden med mig, om jag vill... Men jag har också en tro på framtiden, och jag vill gå vidare dit jag blir uppskattad för den jag är och det jag kan. Samtidigt vill jag berätta såna här historier för att ingen ska acceptera att bli behandlad på ett sätt som ger hen ett lägre värde än andra människor. Och en kommun ska vara en bra arbetsgivare med en god personalpolitik. Annars kommer vi få problem att rekrytera kompetent personal i framtiden.

Var kommer barnen in?

Alla partier i kommunen har sagt sig vilja höja kvaliteten inom skolan. Ambitioner om mindre klasser och fler vuxna i skolan, en förbättrad elevhälsa, har uttalats från representanter från flera olika läger. Norrtälje kommuns skolor har sedan länge legat på bottennivåer i olika nationella mätningar. Barn och unga i kommunen mår också sämre psykiskt än i andra kommuner i Stockholms län. Förhållandevis få väljer att fortsätta studera efter gymnasiet.

Ibland lägger de styrande i kommunen in en extra växel och satsar på matematik i förskolan, förstelärare eller någonting annat, men det är tungrott och det är kanske inte alltid rätt åtgärder som sätts in. Att jämföra kostnader med andra kommuner blir ofta snett då vi har långa avstånd, många små skolor (mycket lokaler) och andra förutsättningar som gör att vår skola kanske måste kosta lite mer än i s k jämförbara kommuner.

Idag kan vi läsa i Norrtelje tidning att skolan måste spara 25 miljoner kronor. Detta ska tas på att stänga ännu fler landsbygdsskolor eller att minska ner på antalet lärare och elevhälsa. Det är så en sätter frukosten i fel strupe. Det kan väl inte vara möjligt?

Lite senare på dagen deltar jag i sjukvård och omsorgsnämndens möte där vi bl a behandlar ett underlag till kommunen för att påtala behovet av resurser under den kommande åren. Det är stort, från kommun och landsting sammanlagt ca 110 miljoner kronor mer än budgeterat. Främst beror det på att andelen äldre kommer att öka massivt i kommunen och detta ses endast som en kostnad. Ett annat område som lyfts är den ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i kommunen. Denna vill man få bukt med genom samarbete med Barn och skolnämnden och socialnämnden, d v s två andra nämnder som ekonomiskt går på knäna.

Idag konstaterar jag bara vad som händer framför våra ögon. Bakbundna av stora byggprojekt och hårda frågor ser vi hur barnen offras. Det är inte acceptabelt. Jag kommer att återkomma i denna blogg med vad vi måste göra, hur vi kan tänka på de äldre som en resurs och hur vi ska få barnfamiljer att stanna kvar i kommunen.

FIFA diskriminerar halva jordens befolkning

Enligt FIFA får sommarens fotbollsvm inte kallas för fotbollsvm utan damvm. Som om det var brädspelet dam det skulle duelleras i. Fotbollsspelarna måste dessutom bevisa att de verkligen är damer genom blodprov. För gud nåde om de skulle vara män, då kanske de skulle spela fotboll också. Och det går ju inte an i ett damvm. FIFA tillåter inte heller spelare av kvinnligt kön i sina TV-spel. Hur löjligt som helst. Varför lyssnar vi på FIFA? Ett gäng fifflare som nu avslöjats. Passa på att åtala dem för denna massiva diskriminering av halva världens befolkning på en gång.
I alla småklubbar runt om som kämpar på ideell basis får vi lära oss att inte särbehandla, inte diskriminera. Vi lär oss mer och mer om vilka som känner sig utsatta och kränkta genom idrottsvärldens inrutade normer och vi arbetar för att bli bättre, ta till vara allas talanger, välkomna fler i gemenskapen. FIFA kan inte vara vår förebild och högsta organisation. Det måste bli en ändring. NU.

samhälle i förändring

Min dotter är snart tretton år. Hon berättar för mig om en promenad hon företog sig med några jämnåriga kamrater. Först passerade de en parkeringsplats; "Här stod huset där jag bodde när jag föddes", berättade min dotter, "men det har de rivit nu". (stämmer, de gamla arbetarbostäderna skulle ge plats för ett nytt bostadshus, men ännu snart tio år efter rivning är det en parkeringsplats). Efter det passerar de genom kvarteren där vi sedan bodde 11 år. Vårt gamla hus står kvar med rivningsförbud och renoveringskrav (som kommunen ställde på köparen då de sålde för 5-7 år sedan, bl a skulle plåtfasaden bytas mot trä.) Det har köparen inte hunnit med. Däremot har resten av kvarteret rivits och fått ge plats för nya lyxiga bostäder. Även kvarteret intill har bebyggts och där revs även en fabriksbyggnad med rivningsförbud. Denna lovade byggherren att återuppföra, men det har vi inte sett några tendenser till 2 år senare.

Promenaden går vidare ner genom Väster Knutby. "Här låg mitt dagis", säger dottern, "men det har de rivit nu". I stället tornar två höghus upp sig på platsen. Förskolan är flyttad till tillfälliga baracker. Nybygget som planerades av personal och tjänstemän i åratal fick stryka på foten och beslutet drogs ur kommunfullmäktige på sittande möte. Ingen vet fortfarande säkert varför.

Sedan fortsätter sällskapet förbi gamla badhuset, platsen där dottern tillbringat 2-4 dagar i veckan i halva sitt liv. Det är klart att hon tycker det är vemodigt när det rivs ner.

Min dotter är snart tretton år. Snart har staden förändrats lika mycket under hennes levnadstid som under min. När denna tanke slog mig och min farmor var jag åtmistone i 25årsåldern. Min dotter tycker inte om när gamla saker rivs/slängs. Hon tror att alla ting, även hus, har ett liv och en själ. Hon är mycket klok min dotter. Det är klart att vi ska riva vissa byggnader och det är klart att det ska byggas nytt, att staden ska utvecklas, men det borde finnas en plan. Det borde finnas en tanke med vad som rivs och vad som byggs och vilken stad vi vill ha i framtiden. De gamla byggnaderna kan säga oss något, så väl om historien som om framtiden och de kan också ge de bästa möjligheterna till en utveckling som bevarar stadens karaktär, hjälper oss att minnas gamla lösningar som kan bli den nya tidens klimaträddningar.

Köplador, köpmarknader utanför staden, pensionärskuvöser i kubik, vem tar helhetsansvar för Norrtälje stads utveckling och vilken stad vi ska ha i framtiden?

Fotboll för alla?

Idag stod jag vid kanten av planen då NT-ligan kördes. NT-ligan är den speciella klumpfotboll som är inkörsporten för många 5-8åringar till fotbollens värld. Nu är det yngsta dotterns tur att delta. Ett gäng vilda ungar springer glatt efter bollen (eller efter något annat) på planen i en timma utan att riktigt veta vilket lag de tillhör eller var de ska göra mål. Då föräldrarna mognat tar de sina barn vidare till mer regelbunden träning, de startar lag, något som oftast sker lite tidigare för pojkar än för flickor.

När äldsta dottern skulle påbörja sin tredje säsong i NT-ligan, nu med ytterligare påfyllning av yngre tjejer, tog vi saken i egna händer och lät henne börja träna med de äldre tjejerna. Då hade vi hört en hel del kommentarer i föräldrarskaran som: "Spela lite försiktigt, tjejer" och "Det är ju kul att de får prova på..." Många glada skratt åt tjejerna när de missade bollen, när de verkligen försökte. Så var det vid tjejplanenen. Redan då hörde en ju att det lät helt annorlunda vid killplanerna.

När mellandottern gick NT-ligan hade klubben gått in och satsat så att det blev gratis för tjejer. Detta för att locka fler tjejer till fotbollen. Det blev succé på ett sätt; fler tjejer än vad klubben kunnat drömma om dök upp och det var de väl inte riktigt beredda på så speltiden blev väl inte så väldigt lång för tjejerna. Tror det var ett femtiotal tjejer som samsades om en plan, medan killarna var uppdelade på flera planer. Hur som helst fortsatte inte NT-ligan att vara gratis för tjejer för att det kunde uppfattas som orättvist av pojkföräldrar.

Nu är det ju rätt mycket som är orättvist inom fotbollen, inte minst då det kommer till kön. T ex presenterar fotbollskanalen.se en färsk rapport som visar att 76% av de styrande inom fotbollssverige är män. Och då är det kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör?

Även vid dagens besök i NT-ligan-världen skrattade föräldrarna vid tjejplanen då spelarna fått syn på en regnbåge som de pekade på. "Det är bara vid en tjejplan man kan få uppleva sånt...", var en av kommentarerna. Samtidigt står en pappa med sonen på planen bakom och vrålar till sin unge precis hela tiden så vi knappt hör vad domaren säger vid vår plan; "Det är bra XX, gå på där XX, så spring kanten XX. Nä, låt domaren vara XX, du säger ingenting till domaren XX. Kör på nu! Bollen XX, fokusera på bollen!"

I helgen vid en pojkmatch, födda 04, stod en ledare (manlig) i det andra laget och gapade och skrek åt spelare och åt domaren (en 15årig kille från vår klubb), så både spelare och domare (och kanske några föräldrar) grät efter matchen. Flera försökte prata med ledaren, men det gick inte att stoppa honom.

Jag tror inte att någon av tjejerna i de fyra lag som finns i klubben skulle skrika saker till domaren (även om de ibland tycker att domare är partiska). Jag har heller aldrig hört några föräldrar som redan innan skolåldern pushar sina tjejer att prestera på planen. Kanske är det knasigt, kanske är det därför Zlatan tycker att landslagsspelarna i damlaget kan nöja sig med en cykel då herrarna får en bil? Men det finns ingen forskning som stödjer elitsatsningar på små barn. Det finns inga politiska direktiv om att elitsatsa i ungdomsidrotten. Det finns ingenting som talar för att hårda tag, utskällningar och krav på barnen leder till högre prestationer. Allting talar faktiskt tvärtemot allt detta. Men självklart är det tydligt för barnen vilka föräldrarna är mest engagerade i, vilka som kan bli något inom fotbollen.

På TV4-sporten berättas om en ny barnbok som handlar om Kosovare Aslani, svensk landslagsspelare i fotboll. Boken ska ge unga spelare kvinnliga förebilder. Då reportern frågar några fotbollsspelande sjuåriga flickor vilka förebilder de har svarar de mansnamn, de vet inga kvinnor, de kan inte namnen. Det finns mycket mycket att göra innan fotbollen blir en sport för alla på lika villkor. Svenska landslaget med Pia Sundhage i spetsen gör ett stort arbete för detta. Det är bara att önska lycka till i Kanada.

Sommarambulans

Idag kan vi läsa i Norrtelje tidning att kommunen ska få en sommarambulans. Antagligen var det någon allianspolitiker som i debatten som Vänsterpartiet lyfte i landstingsfullmäktige tidigare i år som kom på att de kanske inte skulle kunna få sjukvård på direkten när de skulle vistas på sitt sommarställe under sommaren. Vänsterpartiet lyfte frågan efter larm från ambulanspersonalen i Hallstavik och senare har skillnaderna i insatstider för ambulanser också lyfts på nationell nivå där det visar sig att Norrtälje kommun tillhör den fjärdedel av landet som har längst insatstider.

Många stockholmare (och andra) tillbringar delar av sin semester i Norrtälje kommun. Det gör att befolkningen tredubblas under sommartid och det har länge legat till grund för ett annorlunda sommartänk inom sjukvården jämfört med övriga Stockholms län. I Norrtälje kommun är t ex trycket på sjukhuset högre under sommaren medan det i andra delar är lågsäsong för att människor är bortresta. Personalen inom sjukvården i Norrtälje kommun har strikta regler för hur de får ta ut sin semester, inte för många veckor i rad under sommaren och under åren har det funnits extra ambulanshelikopter och extra sommardoktor under sommarmånaderna för att kunna ta emot alla de som söker sig till sjukvården.

Nu säger Anna Nergårdh, chefsläkare på Stockholms läns landsting, att beslutet om sommarambulans i Norrtälje kommun är någonting som vuxit fram efter årliga uppföljningar, men det känns lite krystat att tro på detta. Flera politiker ur olika läger erkände under fullmäktigedebatten i våras att deras kunskap om att läget var på detta viset var knapp, för många kom det som en överraskning. 

Beslutet om en extraambulans i kommunen under sommaren är bra, men det saknar en del aspekter. Fortfarande uppehåller sig de som beslutar enbart vid befolkningsunderlaget. Jag säger inte att detta inte spelar roll, för det gör det naturligtvis. Ju fler människor som finns i området desto fler kommer att vara i behov av ambulans och desto oftare kommer ambulansen att vara upptagen. Under sommaren, då befolkningen tredubblas, kanske ett par extraambulanser borde stationeras om till Norrtälje kommun? Eftersom SOS alarm ändå tillämpar fri dirigering i länet så skulle ju detta enbart innebära ett annat utgångsläge, att ambulanserna följer befolkningen ut på landet? De skulle fortfarande kunna dirigeras till körningar i Stockholms närförorter och innerstad. Å andra sidan glömmer beslutsfattarna att nästan 60 000 personer bor i kommunen året om, antagligen fler då fritidshussäsongen blir allt längre för varje år. Dessa människor har också rätt till en likvärdig vård och som läget ser ut idag så skulle inställelsetiderna för ambulansen behöva kortas ned även på vintern för att nå detta likvärdighetsmål. De stockholmare som befinner sig i skärgården på sommaren är inte viktigare än de personer som bor där året om. Därför behöver Norrtälje kommun en extra ambulans året om. Vi behöver också ett bättre samarbete med Uppsala län för att ge invånarna i norra kommundelen bästa möjliga vård.

En värdig ålderdom

Idag hade sjukvård- och omsorgsnämnden sitt sammanträde förlagt på Kristinagården i Hallstavik. Det är ett särskilt boende som jag besökt några gånger och jag blir alltid positivt överraskad och glad när jag är där. I anslutning till Kristinagården ligger också demensboendet Augustjansgården. På boendet bor de äldre i egna lägenheter och det finns också möjlighet till parboende. Just nu bor två par där tillsammans. Det finns också fem korttidsplatser som under förra året var hotade av nedläggning (eller flytt till ROS i Norrtälje). Det är bra att detta inte skedde. Många har växelboende där, men det förekommer också att en bor där när en blir utskriven från sjukhuset och inte är "tillräckligt" frisk för att klara sig själv hemma. En kvinna som jag träffade där hade bott där två veckor i taget i sju år och hon var så nöjd och ville givetvis inte bli flyttad till Norrtälje, 4,5 mil bort. Just växelboende tror jag är väldigt viktigt att det finns i närheten av hemmet så att eventuell partner eller familj har möjlighet att ha tät kontakt även under den tid då personen i behov av stöd är på boendet. Jag hoppas verkligen att alla planer på att lägga ned platserna är borta nu.

Enhetscheferna på de två boendena  berättar för nämnden att de har ett eget kök som lagar större delen av all mat från grunden. De talar om vikten av bra kost för de äldre och nämner bl a sömnen och fallolyckor. För några år sedan serverades mycket halvfabrikat och de äldre blev hungriga på natten, fick svårt att sova och personalen fick bre mackor åt dem. Nu sover de mycket bättre. Enhetscheferna nämner också kosten som förebyggande för fallolyckor, närmare går de inte in på det, men eftersom jag är övertygad om att en god kost har många positiva effekter på oss människor i livets alla skeden så tycker jag att det är mycket intressant om det finns vetenskapliga belägg för att en god kost också förhindrar fallolyckor hos äldre.

När vi går på en rundvandring efter lunch frågar en av enhetscheferna om särskilt boende utan biståndsbedömning. Hon har fått frågan från personer som besökt boendet på Öppet hus och fått för sig att detta kan vara någonting som diskuteras politiskt på någon nivå. De moderata representanterna avslår givetvis detta, troligtvis medvetna om att det är ett vänsterpartistiskt förslag, medan centerpartisten babblar på om att det måste finnas olika typer av boenden, t ex trygghetsboenden där de äldre själva kan välja om de vill bo. Enhetschefen berättar om en kvinna på 94 år som fått avslag från biståndsavdelningen två gånger för att hon är "för frisk". Hon undrar vem som bedömer det, om inte den gamle själv vet bäst hur hon mår och tycker att om det är så att det inte finns plats för att det är fullt så är det väl bättre att vi motiverar avslaget med detta? Hon har träffat flera äldre som undrar varför de inte anses kapabla att välja själva om de vill bo i särskilt boende vid sin ålder. Jag kan bara hålla med. Moderaterna är förstås rädda att alla då skulle välja att bo på särskilt boende och det skulle bli jättedyrt för skattebetalarna, men jag tror de har helt fel. De flesta vill antagligen bo kvar hemma så länge som möjligt, men det är dumt att utgå från att alla nödvändigtvis vill det. Äldre människor är antagligen fullt kapabla att bedöma hur de mår, hur trygga/ensamma de känner sig och om boende i ett särskilt boende skulle passa dem bättre än att bo kvar hemma. I vår kommun bor dessutom många äldre ensamma i stora hus, långt ut på landet och i hemtjänsten ingår långt i från allt som måste skötas på ett sånt ställe. Det är dags att vi diskuterar kvarboendeprincipen och hur den påverkar äldre människors valfrihet och delaktighet i vården.

Kristinagården har en egen facebooksida där de lyfter fram positiva händelser/upplevelser/moment från omsorgen och vården av de äldre. Det är ett äldreboende där de äldre ofta får komma ut, de har en härlig trädgård och inte bara höns utan även en vårdhund som kommer på besök två gånger i veckan.