Min dotter är snart tretton år. Hon berättar för mig om en promenad hon företog sig med några jämnåriga kamrater. Först passerade de en parkeringsplats; "Här stod huset där jag bodde när jag föddes", berättade min dotter, "men det har de rivit nu". (stämmer, de gamla arbetarbostäderna skulle ge plats för ett nytt bostadshus, men ännu snart tio år efter rivning är det en parkeringsplats). Efter det passerar de genom kvarteren där vi sedan bodde 11 år. Vårt gamla hus står kvar med rivningsförbud och renoveringskrav (som kommunen ställde på köparen då de sålde för 5-7 år sedan, bl a skulle plåtfasaden bytas mot trä.) Det har köparen inte hunnit med. Däremot har resten av kvarteret rivits och fått ge plats för nya lyxiga bostäder. Även kvarteret intill har bebyggts och där revs även en fabriksbyggnad med rivningsförbud. Denna lovade byggherren att återuppföra, men det har vi inte sett några tendenser till 2 år senare.
Promenaden går vidare ner genom Väster Knutby. "Här låg mitt dagis", säger dottern, "men det har de rivit nu". I stället tornar två höghus upp sig på platsen. Förskolan är flyttad till tillfälliga baracker. Nybygget som planerades av personal och tjänstemän i åratal fick stryka på foten och beslutet drogs ur kommunfullmäktige på sittande möte. Ingen vet fortfarande säkert varför.
Sedan fortsätter sällskapet förbi gamla badhuset, platsen där dottern tillbringat 2-4 dagar i veckan i halva sitt liv. Det är klart att hon tycker det är vemodigt när det rivs ner.
Min dotter är snart tretton år. Snart har staden förändrats lika mycket under hennes levnadstid som under min. När denna tanke slog mig och min farmor var jag åtmistone i 25årsåldern. Min dotter tycker inte om när gamla saker rivs/slängs. Hon tror att alla ting, även hus, har ett liv och en själ. Hon är mycket klok min dotter. Det är klart att vi ska riva vissa byggnader och det är klart att det ska byggas nytt, att staden ska utvecklas, men det borde finnas en plan. Det borde finnas en tanke med vad som rivs och vad som byggs och vilken stad vi vill ha i framtiden. De gamla byggnaderna kan säga oss något, så väl om historien som om framtiden och de kan också ge de bästa möjligheterna till en utveckling som bevarar stadens karaktär, hjälper oss att minnas gamla lösningar som kan bli den nya tidens klimaträddningar.
Köplador, köpmarknader utanför staden, pensionärskuvöser i kubik, vem tar helhetsansvar för Norrtälje stads utveckling och vilken stad vi ska ha i framtiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar