samhälle i förändring

Min dotter är snart tretton år. Hon berättar för mig om en promenad hon företog sig med några jämnåriga kamrater. Först passerade de en parkeringsplats; "Här stod huset där jag bodde när jag föddes", berättade min dotter, "men det har de rivit nu". (stämmer, de gamla arbetarbostäderna skulle ge plats för ett nytt bostadshus, men ännu snart tio år efter rivning är det en parkeringsplats). Efter det passerar de genom kvarteren där vi sedan bodde 11 år. Vårt gamla hus står kvar med rivningsförbud och renoveringskrav (som kommunen ställde på köparen då de sålde för 5-7 år sedan, bl a skulle plåtfasaden bytas mot trä.) Det har köparen inte hunnit med. Däremot har resten av kvarteret rivits och fått ge plats för nya lyxiga bostäder. Även kvarteret intill har bebyggts och där revs även en fabriksbyggnad med rivningsförbud. Denna lovade byggherren att återuppföra, men det har vi inte sett några tendenser till 2 år senare.

Promenaden går vidare ner genom Väster Knutby. "Här låg mitt dagis", säger dottern, "men det har de rivit nu". I stället tornar två höghus upp sig på platsen. Förskolan är flyttad till tillfälliga baracker. Nybygget som planerades av personal och tjänstemän i åratal fick stryka på foten och beslutet drogs ur kommunfullmäktige på sittande möte. Ingen vet fortfarande säkert varför.

Sedan fortsätter sällskapet förbi gamla badhuset, platsen där dottern tillbringat 2-4 dagar i veckan i halva sitt liv. Det är klart att hon tycker det är vemodigt när det rivs ner.

Min dotter är snart tretton år. Snart har staden förändrats lika mycket under hennes levnadstid som under min. När denna tanke slog mig och min farmor var jag åtmistone i 25årsåldern. Min dotter tycker inte om när gamla saker rivs/slängs. Hon tror att alla ting, även hus, har ett liv och en själ. Hon är mycket klok min dotter. Det är klart att vi ska riva vissa byggnader och det är klart att det ska byggas nytt, att staden ska utvecklas, men det borde finnas en plan. Det borde finnas en tanke med vad som rivs och vad som byggs och vilken stad vi vill ha i framtiden. De gamla byggnaderna kan säga oss något, så väl om historien som om framtiden och de kan också ge de bästa möjligheterna till en utveckling som bevarar stadens karaktär, hjälper oss att minnas gamla lösningar som kan bli den nya tidens klimaträddningar.

Köplador, köpmarknader utanför staden, pensionärskuvöser i kubik, vem tar helhetsansvar för Norrtälje stads utveckling och vilken stad vi ska ha i framtiden?

Stränder och skydd av desamma

Lokaltidningen har en artikelserie om strandskyddet, bra, tycker jag. Idag är det viktigare än någonsin att slå vakt om de få strandremsor som fortfarande är obebyggda och tillgängliga för allmänheten. Jag tycker det är bra att någon gång den stora massans väl och ve ska få gå före det privata. Men tyvärr är det ju nästan aldrig så... dispenser från strandskyddet kastas ut som om det vore risgryn på ett bröllop. Och på något sätt så inbillar man sig att om vi bara släpper stränderna till de som vill bygga och bo där (och har råd med det) så kommer de till vår kommun och startar lönsamma företag där våra invånare (som bor i skogen) får jobba. Istället för att se den stora nyttan med de fria stränderna som lockar turister och sommargäster att komma och göra av med sina pengar i vår kommun. Så att våra invånare mellan arbetspassen i tjänstesektorn också kan vila hjärnan över havets vida vyer.

Jojo, jag har varit på Bygg och Miljönämnden idag och börjar väl känna mig något som en upprapningsmaskin när jag säger den där frasen "jag vill ha till protokollet att om jag hade haft rösträtt så skulle jag har röstat för avslag..." Det gäller inte bara stränder jag vill skydda, det gäller även kulturmiljöer, främst i stadskärnan. Nu ska det vräkas upp fler höghus, för höga enligt detaljplanen, för små uteytor, för fula, men men... Enligt de flesta gubbar i nämnden så är det grannarnas sak att överklaga så att Länsstyrelsen får gå in och ge nämnden backning om något är fel. Som betongklumpen som ska upp i kvarteret bakom mig, där de rev ett vackert gammalt trähus, mejade ner varje fruktträd och buske i den stora trädgården och grävde en djup grop, så djup att det stod vatten i botten på den. Sen fick de sitt bygglov inhiberat av Länsstyrelsen, men fortsatte arbeta. Nu ska, enligt uppgift, arbetet ligga nere i avvaktan på Länsstyrelsens slutliga beslut. Men grannarna kan ju överklaga igen till Länsrätten. Miljön i området är redan förstörd av den stora gropen (och en lika stor grop på tomten nedanför där ännu en betongklump av samma omfång är tänkt att stå). Nu ska samma skada göras på fler ställen i stadskärnan.

Innan BMN hann jag en sväng till Vaxholm och överläggningar mellan landsting och kommun. Det var mest ungdomsfrågor som diskuterades och det känns fräscht och framåttänkande. Många ungdomar i Stockholms norra, välbeställda kommuner mår väldigt dåligt psykiskt och de dricker alldeles för mycket. Någon nämnde att kanske även vuxna i dessa områden dricker lite väl mycket. Jag har ju dragit det där citatet från Skärgårdsdoktorn tidigare så jag lägger ner det idag, men det är ju sant som man säger att barn inte gör som man säger utan som man gör...

Har fortfarande ont i magen även om det är något bättre idag. Försöker undvika vitt mjöl, skräpmat och småätande, röra på mig ordentligt. Känns som det är någonting jag måste bli av med.