Om diagnoser och annorlundahet

Föräldrar till barn med olika neuropsykiatriska funktionsförmågor har ofta under en lång tid innan barnet får diagnosen känt skuld, känt att andra ser på deras barn som ouppfostrade, besvärliga, oartiga, bråkiga osv. När diagnosen kommer är det ofta en lättnad, att få någonting som förklarar situationen och redskap att hantera sitt barn på ett bra sätt. Barnet kan även få hjälp i skolan, ev få komma till en mindre klass där det finns förståelse för problematiken.

Fler och fler barn får idag olika diagnoser av det här slaget. Vi kan fråga oss vad det beror på. En del menar att vi blivit bättre på att såväl upptäcka som diagnostisera barnen. Andra menar att det är nån slags mode. Väldigt få diskuterar den miljö som barnen idag växer upp i och hur gränserna för normalitet krymper. För om 5% av alla barn (en växande siffra som dessutom verkar vara högre i vissa områden) har en konstaterad diagnos (som antagligen fler har, men inte fått bekräftad) så kanske vi ska ställa oss frågan om det är de enskilda barnen som behöver en diagnos eller någonting i miljön runtomkring dem. Många barn vistas idag långa dagar i stora barngrupper, många barn bor varannan vecka i olika hem, många barn äter mycket färgämnen, socker, e-ämnen, fett, helfabrikat och halvfabrikat av olika slag, många barn sitter långa stunder framför olika elektroniska apparater, många barn är stressade och sover för lite. Dessutom ställs högre krav på prestation i såväl förskola som skola och idag hänger allt på den enskilde individen, det egna ansvaret, allt som händer dig är ditt eget fel (eller förtjänst). Har någonting av detta någon som helst betydelse?

Det har gått inflation i diagnostiserandet idag, så låter det allt oftare när vi diskuterar de här barnen. Vi är tillbaka till att föräldrarna är för släpphänta, för ointresserade, för dååååliga rätt och slätt. Och helt plötsligt lägger vi åter skulden på föräldrarna som nu får känna skam för att de försöker lägga en diagnos på sina barn när de helt enkelt misslyckats själva.

Sex timmars arbetsdag - på allas läppar

Vad handlar det om när Vänsterpartiets kongress beslutar att partiet ska lyfta frågan om sex timmars arbetsdag igen? Fattar vi inte vad det kommer att kosta? Fattar vi inte att folk då kommer att skaffa två jobb och vara borta ännu mer? Hur tänkte vi nu?

För mig är en förkortning av arbetstiden en mycket större jämställdhetsfråga än vad utökat partiledarskap någonsin kommer att vara. En generell förkortning av arbetstiden möjliggör för både kvinnor och män att ta mer ansvar och lägga mer tid på familjen och hushållsarbetet, medan borgarnas svar på livspusselgåtan innebär att (för det mesta) ännu en kvinna ska plockas in för att hjälpa den redan befintliga kvinnan i förhållandet med hushållsarbetet (RUT). Medan mannen köper sig fri.

Att förkorta standardarbetstiden är inte gjort i en handvändning, men det har gjorts tidigare i historien. Flera gånger. Det har alltid inneburit någonting gott, det tror jag de flesta är överens om. Precis som ökningen av antalet semesterveckor. Det är ju frågor som vi arbetare slagits för och vunnit. Även arbetsgivarna har blivit vinnare p g a dessa förändringar; friskare personal, bättre effektivitet mm.

Vad det handlar om nu är ju att frågan om arbetstidsförkortning dyker upp på dagordningarna igen, att den diskuteras, att det görs relevanta utredningar, men även att det blir ett reellt alternativ att fundera över för människor. Idag har borgarna helt dagordningarna i sina händer och Socialdemokraterna följer snällt punkterna med en liten vinkling eller lättvariant av samma fråga. Att de som har makten också sätter dagordningen märks tydligt då t ex frågor som RUT tillåts ta sådan plats att det framstår som att det är varje familjs högsta dröm att ha hemtjänst trots att det finns både friska vuxna och barn som kan städa sin egen skit till hands. Det råder ingen tvekan om att det är svårt för de flesta, särskilt barnfamiljer, att få vardagspusslet att gå ihop, men drömmen borgerligheten då erbjuder är skattefinansierad hemhjälp. Eller varför inte vårdnadsbidrag. Och så får de ensamstående vårdbiträden att drömma om att utbilda sig till undersköterskor och få tvåtusen mer i månaden som ska gå till hemhjälp eftersom de själva är tvungna att jobba häcken av sig för att över huvud taget få det att gå runt. "Det ska jag unna mig, det är jag värd". Nu vill vi ge dessa utschasade arbetare ytterligare en dröm, "sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, det är jag värd". Det människor drömmer om, det är ju ändå det de fått presenterat för sig på något sätt. Och tjatar man riktigt mycket om det så tror ju var och en att det är en livsnödvändighet.

Från Norrtäljeföreningen hade vi en motion om att som start införa sex timmars arbetsdag för familjer med barn upp t o m tolv år, vi tänkte att det kanske är en väg att gå. Nu var kongressen överens om att arbetstidsförkortningen ska vara allmän och inte rikta sig mot enskilda grupper och det är ju också vårt slutmål. Jag ser det lite som när man diskuterar nolltaxa i kollektivtrafiken; det handlar lite om hur vi ska presentera paketet och vilket tidplan som gäller. Ibland är det gynnsamt att tala om nolltaxa, ibland ses det som ett steg på vägen att t ex införa studentrabatt. Så tänkte vi i Norrtälje i den här frågan också, ett steg på vägen, men det finns en arbetsgrupp i partiet centralt och en strategi kommer att plockas fram. Efter det kommer det väl att framgå om vårt förslag var intressant på något vis.

Kongressen 1 - ett feministiskt parti är ett parti för alla

Vänsterpartiet valde inte ett utökat ledarskap med möjlighet att välja två partiledare. Det tycker jag var trist. Jag kan köpa argument som att det inte med nödvändighet blir bättre med två, att det inte nödvändigtvis avlastar eller blir mer jämställt. Inget av dessa är heller mina argument för. Jag tror helt enkelt att det blir roligare; roligare för att vi gör nåt nytt, nåt annorlunda, men också roligare för de båda partiledarna som har varandra att luta sig på. Vid många tillfällen har det också varit så att partiledare varit inbjudna till olika evenemang och då har Mp kunnat komma med två personer, det är ibland en fördel. Att nån skulle kunna komma i skuggan av den andre i media eller att de båda ledarna skulle bli 1) för tighta eller 2) osams, tycker jag var löjliga argument emot. Det kan ju hända även i en partistyrelse och det är ju inte så att partistyrelsen vips skulle avskaffas för att partiet valde två ledare. Men men, vi hade fyra snygga kompetenta kandidater och ingen av dem skulle ha varit ett felval. Jag är nöjd ändå. Mer än nöjd, jag är stolt och förväntansfull inför framtiden och kommande valrörelser.

Direkt efter att kongressen avgjort att Vänsterpartiet även i framtiden ska ha en partiledare, så började diskussionerna huruvida detta MÅSTE bli en kvinnlig sådan. Kalle Larsson uttalar sig i TV och säger att i längden blir det omöjligt att ha en manlig partiledare för ett feministiskt parti. En nära släkting (manlig) till mig blir då genast upprörd och undrar på sin Facebookstatus om inte ALLA, oavsett hudfärg, kroppsvikt etc är välkomna i Vänsterpartiet, varför måste det prompt vara en kvinna som ordförande för ett feministiskt parti? Vänsterpartiet är, enligt honom, ett parti som inte står för allas lika rätt (eftersom en man då skulle kunna stoppas från att bli partiledare).

Eftersom jag tror att det här är ett ganska utbrett sätt att diskutera så väljer jag att skriva om det här på bloggen. I Vänsterpartiet, som feminister, så tror vi att män och kvinnor har samma kapacitet att leda ett parti. En man kan mycket väl vara partiledare för ett feministiskt parti, huvudsaken är inte vilket kön partiledaren har utan att det är en feminist. En ickefeminist kan inte vara ledare för ett feministiskt parti (borde inte kunna vara det i alla fall). Vad Kalle Larsson antagligen syftar på i sitt uttalande är att det kanske ser konstigt ut om vi hela tiden hävdar att kvinnor och män kan lika bra, har samma kvaliteter och är lika mycket värda, samtidigt som vi gång på gång på gång väljer en man att leda oss. Kalle är givetvis påläst och vet att det inte handlar om att det bara är män som är kompetenta och att det inte beror på att kvinnor inte vill utan att detta är någonting som är inbyggt i vårt system. För faktum är att som det ser ut idag så skulle det troligtvis vara lättare för min manliga släkting (som inte ens röstar på V) att bli ordförande för partiet än det skulle vara för mig (ok, kanske en liten överdrift, men inte särskilt stor) och det är det som är problemet. Och för oss i Vänsterpartiet så handlar det definitivt inte om att vi saknar kompetenta män heller, men det finns en trovärdighetsaspekt på problemet. Blir vi trovärdiga i vår feminist om vi inte någon gång väljer en kvinna till ordförandeposten?

Ett feministiskt parti (vilket ju alla partier var för ett antal år sedan) är inte ett parti som utesluter någon, ett feministiskt parti är i stället ett parti som försöker ge alla samma möjligheter och inte trampa på i patriarkala system som begränsar stora delar av befolkningens möjligheter att nå samma status som den andra halvan. Det är inte helt lätt att som man sätta sig in i den problematiken, blundar man så ser man den inte ens en gång. Det kan väl liknas med att förstå en funktionshindrads villkor, det gör du inte fullt ut förrän du varit där själv. Men du kan med vilja och ansträngning ta till dig information och erfarenheter om hur strukturer är uppbyggda, du kan skaffa dig kunskaper och därefter göra ett medvetet val att vilja vara med och förändra, att vilja vara feminist, för allas lika rättigheter.

Var går Norrtäljebornas skattepengar?

Under en debatt om Tiohundra i höstas deklarerade Tiohundranämndens ordförande, Hans Andersson (Fp), att det var "över hans döda kropp" att det skulle kunna hända att Norrtäljebornas skattepengar gick in i företag som gjorde storvinster av dem utomlands. Och så kände vi oss alla trygga med privatiseringar, kundval, vårdval, upphandlingar och konkurrensutsättningsplaner för vård och omsorg i Norrtälje?

Till följd av de skandaler som varit kring bl a Carema care, lyftes så en fråga på kommunfullmäktige till samma H. Andersson om vilka som egentligen äger de vårdbolag som verkar i Norrtälje kommun. Det kunde han inte svara på (111219).

Två dagar senare (111221) var det nämndssammanträde i Tiohundranämnden och tre privata aktörer som verkar inom hemtjänst/hemsjukvård i kommunen var inbjudna att presentera sina verksamheter; Äldreliv, Fancy Care och Attendo Care. På en direkt fråga från H. Andersson svarade Attendo Cares representanter att deras ägare var IK investment, ett svenskt riskkapitalbolag. "Vad bra", sa Hans, "då vet jag till nästa gång jag får frågan."

Kvällen efter (111222) berättas det på TV4nyheterna om IK investment som åkt på en skattesmäll i miljardklassen efter spekulation och skatteplanering med placering av pengar utomlands. Intressant. Får se vad Folkpartisten ska svara nu då....

Skolavslutning i kyrkan - med blandade känslor

Det har ju varit mycket diskussion kring skolavslutningar i kyrkan i media på sista tiden. Till exempel så medger ju inte nya skollagen att prästen pratar om gud på en skolavslutning där alla barn ska kunna delta. Och jag kan hålla med Otto Carneheim, som i lokalpressen beklagat sig över att som präst inte få prata om Gud i kyrkan, det blir ju lite konstigt. Ska man ta det här på allvar borde man väl egentligen inte förlägga skolavslutningen till just kyrkan? Kyrkan är ju i sig en kristen byggnad och innehåller religion vad man än pratar om från predikstolen.

Idag har jag besökt dotterns skolavslutning i just kyrkan. Prästen var som alltid superbra och pratade inte ett dugg om Gud, men missade ändå inte kristendomens humanistiska budskap. Frågan är var gränsen går för skollagen, i en kyrka sjunger man psalmer, är det okej att sjunga texter som "I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid" eller "Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född"? Hur som helst så hände detta och för mig som är uppvuxen i ett, iofs väldigt sekulariserat men ändå, land med kristen kultur och tradition kändes det inte konstigt med psalmer i en kyrka eller budskap om Gud i juletid, men hur känns det för de som inte bekänner sig till kristendomen eller t o m bekänner sig till en annan religion?

Så börjar klasserna sjunga sina avslutningssånger. Förskoleklassen sjunger "Jag såg mamma kyssa tomten" och det känns med ens ännu mer snett än "Nu tändas tusen juleljus". Okej, de är sex år gamla. De ser mamma kyssa en annan man. Vad ska pappa säga? Ja, det gäller att i tid lära barnen att skuldbelägga kvinnan, att hon inte ska kyssa någon annan än den som är far till barnen. Tvåsamhet, heteronormativitet, you name it. Jesus, han älskade väl åtminstone alla? Men mamma, hon ska bara älska en.

Prästen talar om kungen som älskade guld mest av allt och allt han rörde blev till guld. Inte förrän hans egen älskade dotter blev till guld kom han på hur fel det var att älska guld mer än allt. Prästen fortsatte att uppmana barnen att "leka strömlöst" någon dag under jullovet; Stäng av TV och dator och TVspel, tänd stearinljus. Vet ni inte vad ni ska göra? Fråga farmor eller morfar eller någon vad de gjorde när de var små. Gå hem till en kompis som sällan får besök, det är den bästa julklapp ni kan ge. Ett budskap som kändes fint och rätt i tiden.

Några sånger till innan rektorn går upp och talar om hur härligt alla ska ha det på julafton, hon talar om dignande julbord, Kalle Anka på TV och många presenter, ledigt och sovmorgon. Och nu går mina tankar inte bara på de som av religiösa skäl inte firar jul, det finns så många som kanske inte har råd med ett dignande julbord eller som inte får så många julklappar eller som får sin jul saboterad av alkohol eller droger. Det finns föräldrar som måste jobba och barn som på så sätt inte får något egentligt jullov med sovmorgnar och lek. På något sätt är skolavslutningarnas glädje och högtidliga tal det som starkast markerar ojämlika villkor mellan skolans elever. Ska vi ha en skola för alla, där alla känner sig som jämlikar, och där de känner sig välkomna, måste vi utbildade vuxna som arbetar i skolan tänka till och tänka om och ta skolavslutningarna ytterligare en nivå. Det talas så vackert om värdegrunder, respekt och likabehandlingsplaner, men är det mer än vackra ord?

Blåklintens lokaler kvar tjugo år till?

Idag debatterades en fråga som jag trodde att jag hade grepp om i Norrtälje kommunfullmäktige, nämligen frågan om förskolan Blåklintens lokaler. De nuvarande lokalerna har vid flera tillfällen under de ca tjugo åren förskolan funnits blivit utdömda av olika anledningar. Den dåliga miljön ger antagligen inte barnen några bestående men, men personalen som har arbetat där under en längre tid påverkas säkert av luften som inte är optimal nu, trots "nya" fläktar, men som tidigare varit ännu sämre p g a bl a fukt och ämnen i bottenplattan som frigjorts av fukten.

Hur som helst höll tydligen den borgerliga majoriteten en gång med om att miljön var undermålig och att det blev för dyrt att åtgärda, dåligt att hyra lokaler för kärnverksamhet osv. Beslut om en ny förskola togs äntligen. Jag har ju vid flera tillfällen berättat på den här bloggen om hur sedan personal och tjänstemän engagerades i att ta fram ett förslag till ny förskola. Det var ganska svårt att hitta en plats i området som accepterades av kringboende osv, flera platser var föreslagna innan förskolan hamnade vid lekplatsen som kallas "fortet" i folkmun.

Förslaget blev inte helt optimalt, till att börja med var det redan innan det byggdes, för litet. Det låg i skuggsluttning och skulle bli i två plan. Men man hade gjort så gott man kunnat efter förutsättningarna och det var en vacker förskola.

Själv har jag följt projektet som ledamot i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen, men också som förälder och representant i enhetsrådet. Jag tycker jag borde vara insatt.

Idag när socialdemokraternas Elisabeth Björk ställer frågan om förskolan i Vigelsjö till kommunstyrelsens ordförande Kjell Jansson på fullmäktige svarar han att lokalerna inte alls är så undermåliga. Han dementerar också bestämt mitt inlägg om att förskolan ska rivas i sommar, vilket jag var tämligen säker på att vi fattat beslut om. "Förskolan kommer inte att rivas förrän ersättningslokaler finns", sa han. Med det och tillägget att lokalerna är mycket bättre än vad som sägs så kanske vi kan få se förskolan stå kvar i tjugo år till, med utlokalisering av barnen från och till p g a dålig luft.

Kjell Jansson svarar också att kommunen idag uppfyller barnomsorgsgarantin, vilket jag tycker blir lite otillfredsställande när jag hör att en person som bor i Norrtälje, arbetar i Norrtälje, vill börja arbeta i april och får plats för sina barn i barnomsorgen i Svanberga. Icke tillfredsställande. Och där kan jag fortsätta. Men jag slutar. För idag.

Prioriteringar i en blå kommun

Vad är för mycket för pengar, vad är dyrt? Och vad är en bra investering? I Norrtälje blå kommun klubbas investering på investering; badhus, förskottering av vägar och järnvägar, avloppsledningar mm. Det är jätteviktiga investeringar och jag vänder mig inte emot dem, men, vad jag undrar är hur en ny förskola kan snubbla på målsnöret p g a ett par miljoner. "Det blir för dyrt", hette det på fullmäktige i juni, då ärendet gått igenom alla andra instanser. Det handlade om några miljoner.

Istället valde kommunalrådet att dra ur ärendet och börja om från början. Enligt kommunens tjänsteman så är kön till barnomsorg i Norrtälje stad ca 250 barn och det kommer den att vara ca fyra år framöver. Häromdagen hörde jag en förälder som vill börja jobba i april nästa år. Hon bor och arbetar i Norrtälje och blev erbjuden barnomsorg i Svanberga. Det är det enda som går att uppbringa. Det är akut brist på förskoleplatser i Norrtälje stad, ändå väljer man att fördröja ett ärende om en ny förskola p g a några futtiga miljoner (som det ändå kommer att kosta extra).

Nu öppnar kommunen 20+20 nya platser i Vigelsjö gård, samtidigt som planeringen av en ny förskola med fyra avdelningar fortsätter. Detta är långt ifrån nog. Blåklinten, som är den förskola som ska ersättas, har sex avdelningar idag, så den utbyggnaden (vigelsjö gård + blåklintens ersättningspaviljonger) kommer endast att täcka de platser som finns redan idag. Det blir ingen reell utbyggnad av platser. Samtidigt är det omöjligt för personer som vill starta fristående verksamheter att hitta lämpliga lokaler.

Och det är det här jag inte förstår, det finns pengar och det investeras hej vilt, men vad det gäller den viktigá utbyggnaden av barnomsorgen står det still. Utan en utbyggd barnomsorg får vi människor som inte kan komma i arbete. Och utan ett överskott av barnomsorgsplatser finns inga valmöjligheter för föräldrar och barn. Och utan valmöjligheter finns inga kvalitetshöjande incitament i en konkurrensmodell.

Detsamma gäller väl inom skolans värld. Vilka val finns egentligen att göra och hur lätt är det att byta om man inte är nöjd. Igår var sista dagen att göra skolval i kommunen och vad jag förstår låg "skolvalssidan" nere och visade meddelandet "Error" hela dagen. Nu väntar föräldrar runtom i kommunen på att kunna ge sina blivande sexåringar ett besked om vilken skola de får gå till. "Jag har redan valt", säger min femåring. "Ja, valt, ja", tänker jag, "men du ska inte tro att man får välja själv."