En viktig motion i tiden

Kristian Krassman (S) lade på senaste kommunfullmäktige en motion om att även Norrtälje kommun ska införa en köttfri dag i de verksamheter där mat serveras. I sin motion hänvisar Krassman bl a till Haninge, som är en av de kommuner som redan gjort detta.

Det är en motion som vi i Vänsterpartiet stödjer och vi står också bakom den debattartikel i samma anda som publicerades i Norrtelje tidning i veckan. Jag har tidigare idag bloggat om att män äter mer kött än kvinnor. Även här uppmärksammas problemet med vårt köttätande.

Jag är glad att Vänsterpartiets kongress fattat beslut att vegetariskt alternativ ska vara huvudalternativ vid partiets konferenser och att den som vill ha kött får anmäla detta (på samma sätt som tidigare vegetarianer fick anmäla särskild kost). Det gör att fler äter vegetariskt, för även om du är köttätare, så kanske du inte har någonting emot att äta vegetariskt vid t ex en konferens. Själv har jag varit vegetarian i perioder av mitt liv, men började äta kött igen under min första graviditet för nio år sedan. Men vi har alltid köttfria dagar i vår familj, en köttbit behöver absolut inte ligga på tallriken för att vi ska inbilla oss att vi blir mätta. Vi äter i stort sett bara svenskt kött. Det har inte så mycket med kvalitet som med miljö att göra. Kortare transporter och gynnandet av en lokal arbetsmarknad.

Människan är allätare och kan äta kött eller inte för att få i sig den näring hon behöver. Problemet ligger i att vi i väst äter för mycket kött. Det är inte bra för vår hälsa och det är inte bra för vår miljö och vårt klimat. Vi kan lösa klimatproblematiken med att fler blir vegetarianer, men våra hälsoproblem kan vi bara lösa genom att var och en av oss äter mindre kött. Därför är en, eller varför inte två, köttfria dagar för våra barn på förskola och skola, för våra äldre och varför inte också hemma? ett toppenförslag som varken kommer att kosta eller att skada någon. På den tiden jag arbetade inom kommunen och var vegetarian fick jag olika fabriksfärdiga biffar av olika grönsaker varje dag och det var inte så kul (och antagligen inte billigt), men idag kan de flesta köksutbildade slänga ihop ett antal varierade och goda vegetariska rätter. Flera skolor har vegetariska alternativ som serveras varje dag.

Jag kan tänka mig att majoritetens svar som vanligt blir (trots att den borgerliga kommunen Haninge tagit ett sånt beslut) att vi inte ska komma med uppifrånpekpinnar om hur verksamheten ska skötas. Men vad jag förstår har vi väl inte ens en kostchef i kommunen längre. Vem är det då som ansvarar för vad som serveras? Samma löjliga debatt om uppifrånpekpinnar dyker upp i varje debatt med borgerligheten trots att de själva har en hel del kontrollbehov över verksamheter och bolag. Som för några år sedan då det var helt omöjligt att förbjuda försäljning av godis på skolor. Men det kan väl knappast vara en mänsklig rättighet att köpa godis under skoltid? Och på vilket sätt främjar det barns likvärdighet i skolan? Skolan ska vara gratis. Det är en annan motion som den produktive Krassman lagt i fullmäktige.

Vems är ansvaret?

Det finns personer (vanliga svenssons och ganska högt uppsatta maktpersoner) som anser att Sverige inte behöver göra någonting i klimatfrågan eftersom Sveriges påverka på klimatet är så liten jämfört med t ex Kina, Ryssland, Polen, Tyskland eller nåt annat land. På sin höjd kan dessa personer tänka sig att Sverige kan bidra med ekonomiskt bistånd för insatser i andra länder, men att förändra någonting i vår livsstil eller bekvämlighet, det är bara löjligt.

Sen finns det andra personer som tycker att alla ska dra sitt strå till stacken, att vi som är ett relativt rikt land som ligger långt fram tekniskt sett borde ha de bästa förutsättningarna att faktiskt göra mest. Eller åtminstone lika mycket som alla andra. Det är ju typ allas planet. Det är ju typ alla våra barns framtid.

Det kan vara lätt att leva med den förstnämnda inställningen så länge klimatkatastroferna främst drabbar fattiga länder långt härifrån, eller släktingar till oss själva i en oändligt lång framtid (ja, men DÅ har de ju säkert kommit på nåt....). Allt som inte är precis här och nu kan vi ju tänka bort.

Med det förstnämnda resonemanget kanske det inte vore mer än rätt att egentligen bara männen ändrade livsstil. Enligt två färska undersökningar orsakar nämligen män betydligt större klimatpåverkan än kvinnor, t ex genom att de äter mer kött och kör mer bil. Meh, brudar, vore det inte perfekt? Att helt enkelt lägga över ansvaret på männen och bara fortsätta leva som vi gör? Eller så kan vi ju alla hjälpas åt att förändra världen och vår livsstil som påverkar såväl framtida klimat som våra söner och döttrars framtida möjligheter.

Jag säger som jag säger till mina barn; jag bryr mig inte om vems fel det var, hur löser vi problemet?

Nu hoppas vi det vänder

Skruttet gråter fortfarande när jag lämnar henne på förskolan och lägger huvudet mot min axel så gosigt som hon bara kan. Men igår när jag hämtade henne såg jag ju själv hur hon glatt satt och moffade i sig vid mellisbordet och i morse hann hon sluta gråta innan jag var utanför dörren. Vilken skön känsla.

Jag har tidigare bloggat om hur jag brukade stanna kvar med min äldsta dotter tills hon accepterade att bli lämnad på förskolan, något som absolut hade varit omöjligt med mellandottern för då hade jag blivit kvar hela dagarna. På min arbetsplats tycker vi att det är bäst att föräldrarna gör ett snabbt avsked eftersom det går mycket fortare att få barnet glad igen när de gått. Har experter någon åsikt om detta? Det är så olika med barn, en del gråter för att markera, en del gråter för att påverka, en del gråter för att de är uppriktigt ledsna, men om vi inte kan tolka vilken gråt det är så vet vi inte heller vad som är bäst att göra.

Eftersom jag hörde att Skruttet så snabbt slutade gråta när hon inte såg mig längre så drog jag slutsatsen att hennes gråt bara är en markering, egentligen kanske att hon vill att jag också ska stanna för jag tror hon tycker det är roligt på förskolan, och att jag gör bäst i att göra en ganska snabb lämning.

Nu kan jag tycka att det känns jobbigt att bara lämna på måndag och sen ta en veckas sportlov med risk att ramla tillbaka i inskolningen igen, men men. Egentligen känns det viktigast att veta att hon inte sitter i en pedagogs knä och gråter hela dagarna. Då hade det varit kämpigt.

inlägg om barngrupper i lokaltidningen

http://norrteljetidning.se/nyheter/debatt/1.1115211-kommunala-forskolor-maste-fa-storre-frihet

Har GP läst de allmänna råden för förskolan?

På Norrtälje kommunfullmäktige 110221 behandlades en interpellation av undertecknad ställd till Barn och skolnämndens ordförande Göran Pettersson (M). Jag frågade om Pettersson ämnade se över skillnaderna i barngruppsstorlek inom kommunala och enskilt drivna förskolor i kommunen. Min uppfattning är att många enskilt drivna verksamheter väljer att i enlighet med Skolverkets allmänna råd för förskolan arbeta med barngrupper på ca 15 barn medan riktlinjerna för det kommunala förskolorna ligger på 18-20 barn, ofta med överinskrivningar. Storbarnsgrupper (3-5 år) kan vara så stora som 25 barn.

Det är ett stort tryck på barnomsorgen just nu, men det enda den borgerliga majoriteten gör är att sitta lugnt i båten och avvakta privata entreprenörers intresse att starta fler enskilda verksamheter. Det är en hållning som skapar en sämre verksamhet på de kommunala enheterna i och med stor arbetsbelastning och för stora grupper samtidigt som det möjliggör en luckrativ marknad där förskolebranschen blir just ett lockrop till skojare och pengahungriga investerare som inte bryr sig ett dugg om barnens framtid.

På Skolverkets hemsida konstaterade man redan 2005 att: En viktig kvalitetsfaktor i förskolan är personaltätheten och barngruppens storlek. Mindre barngrupper är i sig ingen garanti för en god kvalitet men att barngruppen är anpassad till de behov som råder i varje förskola är en avgörande förutsättning för det pedagogiska arbetet och för att barn ska lära sig, utvecklas och må bra.

Där står också att ett riktmärke för att barnen ska kunna utvecklas på ett optimalt sätt är ca 15 barn per barngrupp, att mindre grupper är att föredra framför större grupper med samma personaltäthet, att ännu mindre grupper kan vara lämpligt för de allra yngsta barnen, att små grupper är speciellt viktiga för små barn samt för barn med annat modersmål än svenska samt barn i behov av särskilt stöd. Jag undrar hur dessa faktorer spelar in när Göran Pettersson (M) och hans allierade diskuterar likvärdigheten i kommunens förskolor. Och jag återkommer som snarast i ärendet. Här ska inte sovas lugnt förrän frågan dragits till sin spets.

Rapport från borgen

Ibland ser man solen från fönstret och när man tittar på termometern förstår man att det är vinter. Storasyster ligger mest och kvider i sängen eller soffan. Även Mellan börjar bli less på att bara leka hemma med sig själv. Ändå kändes allt lite bättre när en vän levererade hem Skruttet, en påse apelsiner och dasspapper. Skruttet var lugn och kramig, hon hade bara varit ledsen en liten stund hade personalen sagt. Hon hade sovit i nästan två timmar! Ja, då hann hon väl inte vara ledsen så lång stund, hon var ju bara där i knappa fyra timmar.

Jag hade tidigare en idé om att barn som egentligen inte ville vara på förskolan kunde ha som strategi att sova väldigt länge. Det fick jag urslaget ur huvudet av en förskolepsykolog och jag hoppas att det inte är så. Men jag tror aldrig någonsin att Skruttet sovit middag så länge. Givetvis är det jobbigt för henne att hela tiden vara på sin vakt, att aldrig kunna ta en amningspaus eller en annan liten paus i mammas trygga famn.

Hon tar igen det när hon kommer hem. Och att sitta fast med ett barn vid bröstet samtidigt som ett annat jämrar sig högt i feberplågor och ett tredje springer omkring snorig i spidermanpyjamas och hittar på hyss, det är ganska avancerat. Nu sover alla tre i vårt sovrum igen och en annan avancerad manöver jag måste ta till ikväll blir att avgöra vart jag ska lyfta vem för att själv få plats. Gårdagens placeringar accepterades inte fullt ut och det gäller att vara clever för att tänka ut nåt nytt.

Imorgon hoppas jag Storasyster är tillräckligt pigg för att kunna sitta i bilen (skit att motorvärmarsladden brann förra veckan) medan jag lämnar Mellan till dagis och teaterbesök och Skruttet på inskolningen (måtte det nu gå vägen). Något möte för mamman i huvudstaden är ju inte att tänka på. Får väl knåpa ihop en motion eller en debattartikel eller nåt istället.

Fas 3 - tvivel

Storasyster är sjuk och har 40 graders feber, Mellan snorar och slipper vara på dagis. Men vore det inte bäst att lämna Skruttet så att hon blir färdiginskolad innan sportlovet då vi ska vara lediga? Jag bestämmer mig för att det är det bästa och ordnar så att en väninna kan stanna med sjuklingen medan jag lämnar den lilla pigga illbattingen på förskolan (jag menar, det är väl bra om hon inte är här hemma och blir smittad?).

Idag när jag lämnar är hon jätteledsen och gråter och vill komma till mamma. På något sätt är jag luttrad och tänker att det är ett steg man måste passera. På ett annat sätt har jag i minnet att jag aldrig lämnade Storasyster förrän hon verkade nöjd och okej med att stanna på förskolan. Nu var det inte ofta hon var ledsen över att gå till dagis, men de få gånger de hände så lämnade jag henne inte förrän hon var glad igen.

Det visar sig när vi kommer att även två av pedagogerna är hemma och sjuka. Så nu kommer denna första dag med tårar också att blandas med att ett par av de personer som ändå utstrålade eländets trygghet inte finns där. Åker hem till de andra tjejerna med en klump i magen, är det här rätt? Varför får inte Skruttet vara hemma med oss andra?

Svaret är ju att hon måste vänja sig. Vad hemskt det låter. Efter sportlovet börjar min praktik och hemmadagar blir ett minne blott. Hoppas så innerligt att förskolan kommer att bli hennes grej. Till slut.