måndag 18 februari 2008

Lång lång måndag

Långmåndag, alltså inte långfredag, inte ens lik, för långfredag är ju röd och då är man ledig om man jobbar inom förskolevärlden (jag har ju skrivit en hel del om barnomsorgens otidsenliga öppettider tidigare). Idag, på långmåndagen, steg jag som vanligt upp klockan fem, läste morgontidningen och konstaterade att Ledaren är bra korkad. Jag menar, försöka få det till att det är samma sak att försvara människors rätt till ersättning när de är sjuka och inte kan jobba som att försvara fusk med VABbande. Jag skulle nog vilja hävda att det finns inte många partier som är så noga med att nagelfara fusk som Vänsterpartiet. Fusk gillas inte, inte någon typ av fusk. Däremot utgår vänsterpartisternas människosyn från det att vi tror människor om att vara ärliga.
Det har visat sig att det finns de som fuskar med VAB, alltså är hemma från jobbet trots att barnet är på förskolan. Otroligt, jag trodde faktiskt inte det. Jag trodde VABfusk var när människor anmälde sina barn sjuka och höll dem hemma trots att det var de själva som var sjuka för att slippa karensdagar... det trodde jag...
I Vänsterpartiet utgår vi också från att de allra flesta människor faktiskt vill jobba. De vill tjäna sina egna pengar, de vill träffa arbetskamrater, de vill utveckla sina talanger och vidga sina erfarenheter. Sen finns det olika anledningar till att man hamnat i lägen där detta försvåras. Man kan ha blivit sjuk eller handikappad, man kan ha svårt att hitta ett arbete som fungerar för ens speciella behov, man kan ha kommit in i rutiner som gör att det blir svårt att komma tillbaka till ett vanligt arbete. Men visst vill de flesta ändå göra någonting, känna sig betydelsefulla...?
Långmåndag blev det också för barnen på vår lilla satellitförskola. Idag var första dagen de skulle både äta och sova. Det gick bra, en somnade redan vid matbordet och med lite tålamod och list sov de snart allihop. Imorgon är sista inskolningsdagen för många, på onsdag börjar allvaret. Just nu 17, men snart 20, små parvlar som går från att vara små älsklingar, små individer till att forma en förskolegrupp med roller, samarbete och rutiner. Det är roligt att få vara med. Jobbigt, men roligt.
På förskolan här hemma väntade två trötta tjejer på mamma som slängde in dem i bilen och åkte direkt till kommunfullmäktige. Där fick de varsin drickyoghurt, macka och frukt. Mamman var med en stund på möte, men vi blev inte långvariga eftersom vi alla var mycket trötta. Det viktiga för mig kändes som att få vara med en stund, träffa folk, höra snack och inte hamna helt utanför. Jag hann vara med på en interpellationsdebatt kring försäljning av bestånd i det kommunala bostadsbolaget. Det var en partikamrat som initierat den och jag tyckte det blev en hel del bra saker sagda. T ex, varför ska människor som valt att bo i hyresrätt kunna bli påtvingade andra boendeformer genom t ex nya ägare eller ombildningar till bostadsrätt? Varför tror man att det är bara människor som inte kunnat välja som bor i hyresrätt?
Vi gick hem så att vi var hemma tjugo i nio och barnen somnade innan jag läst färdigt om proteiner och kolhydrater (ja, de valde bok själva). Själv har jag plockat ihop tidningsinsamlingen och sitter nu och lyssnar till hur Liten hostar. Nej nej, ingen mer sjukdom nu, nej, nej...

söndag 17 februari 2008

en helg


helg. två morgnar i rad då man fått sova till sju... Idag var det underbart väder och Storasyster började på mulle och var i skogen två timmar, sen lekte hon över två timmar med spacegrannen i trädgården och jag satt och lapade sol mot väggen. Härligt. Men jag vet att det kommer bakslag. Det är bara februari och i fredags när jag åkte från ett soligt jobb möttes jag av snöstorm på vägen hem, 70 på motorvägen, ingen sikt, inget flyt.


Den här veckan börjar allvaret. På tisdag är de första av 20 barn färdiginskolade och på onsdag ska de börja gå hela dagar på förskolan. Och vi ska börja jobba enligt schemat. Samtidigt har vi flera barn som ännu inte är färdiginskolade, flera som gråter hejdlöst när mamma eller pappa går och rutiner som ännu inte sitter. Ja, det är hårda dagar och i fredags var det min närmaste kollegas tur att vabba hela dagen eftersom hennes son kräktes. Alltså ännu en dag med saknade famnar.


Det är det där med att räcka till... Man ska räcka till till över fem små barn på jobbet, räcka till till två älsklingsbarn hemma, räcka till till en sambo, till ett liv utanför jobbet och till sig själv. Och när man hela tiden ska räcka till lite utöver, så blir man slut. Var riktigt tråkigt helgsällskap och gick till sängs vid nio i fredags, inte mycket roligare igår och idag börjar man stressa upp sig inför morgondagen. Sambon dålig i magen och själv mådde jag illa en stund före middagen men det gick över när jag fick det kokta riset med kokta grönsaker och kokt köttfärs i magen. Maganpassad söndagsmiddag så att säga.


Nu sover barnen och sambon och jag tror jag ska duscha för det lär jag inte hinna imorgonkväll eftersom det är kommunfullmäktige då.... sov gott.

onsdag 13 februari 2008

besluten tillbaka till köksbordet

Jo, hon sa så, Filippa Reinfeldt, i valrörelsen, att moderaterna skulle flytta tillbaka besluten till köksbordet. Jag har ju hela tiden undrat vilka beslut hon åsyftade, men blir mer och mer klar över det hela. Idag när vi på vår arbetsplats i en moderatstyrd kommun för vår chef nämnde föräldrarnas oro över vikariesituationen (de har ju insett att vi är fyra personal med barn hemma och kommer att vara borta från och till såväl för egen sjukdom som för VAB) så talade hon om för oss att en annan förskola i kommunen just nu varit tvungna att stänga två dagar p g a sjukdom eftersom det inte fanns några vikarier att tillgå. Hur föräldrarna ska göra med barnen? Ja, det är väl ett sånt beslut som de får fatta vid köksbordet...
Själv blev man ju aningen oroad, förr eller senare kommer ju den dagen då man står och ringer efter en vikarie och inte får tag på någon, då man ska ta beslutet var gränsen för att kunna bedriva verksamheten går. Vi ska ju vara en personal på fem barn, men om en av oss är sjuk får det fungera ändå, men om två är sjuka, är det okej? Om man står ensam med tjugo barn, är det där gränsen går eller måste alla vara sjuka för att en sådan åtgärd ska ske?
Jag bloggar vidare på gårdagens tema, långsiktigt hållbar utveckling, knappast möjlig med personal som jobbar 120 procent. Hur långt det håller återstår att se.

tisdag 12 februari 2008

120 procent

Tuffa tider, alla 15 inskolningsbarn på en gång, och imorgon kommer ytterligare två. Två av fyra personal vabbar, en heltid och en på eftermiddagarna. Första månaden har vi verkligen fått se hur mycket sjukdom och elände som kan drabba oss. Vad vi inte vet är hur detta kommer att påverka vår verksamhet i framtiden. Men det känns som om vi hela tiden jobbar 120% när vi är där för att täcka upp för den/de som är sjuka. Hur länge orkar vi jobba så? Är inte risken att vår maximala kapacitet glider mot 70% i slutet av terminen? Än så länge fungerar det, men det känns som om vi behöver en målvakt, ett skyddsnät, kalla det vad ni vill, för att greja detta.
Förresten fick vi nya grannar i huset intill för ett tag sedan, en dagiskompis till dottern med familj. Nu börjar jag undra om de kommer från en annan planet, de står nämligen hela familjen och glor mot ett blåaktigt ljus bakom en gammal skräphög på tomten bakom huset. Verkar som en TV, men... märkligt plats att placera den...hm

söndag 10 februari 2008

ännu en kortiskommentar

Jo, det blir kort idag också. Helgen har varit bra, stressig, ja, som vanligt, men bra. Försökte mig på konststycket att låta barnen äta chips och se melodifestivalen igår, men det var ingen bra idé. De är inte intresserade utan blev bara övertrötta och sjövilda och det slutade med att skålar gick i kras och att jag (efter ålandsresa med buffé idag) fick slänga ut mattor och dammsuga och torka golv...
Gårdagen skulle bjuda på en kavalkad av TVprogram som tilltalade mig; melodifestival, Brottskod försvunnen och Kommissarie Lynley, men jag kom bara halvvägs. Eftersom Liten väckt mig 06.19 och jag var lite förkyld och hade ont i halsen var sängen bästa stället att tillbringa en lördagkväll. Idag har jag varit piggare, men haft en något tuffare dag med Ålandsresa, städning, tvätt osv. Har inte hunnit kolla i DN och nyheterna på TV går bara rakt igenom detta vrak till kropp. Nu sova och ta tag i en ny arbetsvecka. De kommande två veckorna blir nog de tuffaste då det gäller att få 15 småpluttar att släppa sina föräldrar och tillbringa dagarna med fyra chicka dagisfröknar. Vet inte riktigt hur många gråtande barn som får plats i varje famn och med tanke på att gråt smittar av sig så får vi nog att göra... en utmaning.

torsdag 7 februari 2008

Jag har inte givit upp

Om det nu var någon som trodde det, men det är lite körigt just nu. Långa dagar, Liten gråter efter mamma varje dag på dagis och Storasyster gråter av trötthet varje dag vi kommer hem. Jag vill bara vara med dem och få vardagen att fungera så smidigt som möjligt. När de somnat somnar jag. Jag vet att det varit FETT tisdag och hänt en massa saker i USA och så där, men när jag skulle blogga om det vaknade Liten och ville sova i mammas knä, så så...
Just nu jobbar jag hemma, skriver ut bilder eftersom vi inte fått igång skrivaren på jobbet. Och när det är klart tänker jag dåna. Fredag imorgon, men sen kommer en helg och sambon fyller år och det blir mycket att stå i. Dock känns det att vi går mot ljusare tider och snart är jag som vanligt igen. Jag lovar.

söndag 3 februari 2008

snabb reflektion innan sängen

Känner mig stressad och slutkörd och nöjer mig med en snabb reflektion innan jag kojar. Två saker har jag funderat på; varför vill människor stressa på inskolningen av sina barn på dagis? och varför måste bilister svänga in precis framför den bil de kör om i plaskväder? Det första kan jag hitta flera förståeliga anledningar till, på ett sätt, men på ett annat sätt inte alls. Man vill väl inte lämna ett barn som inte känner sig tryggt? Det får man väl igen senare? Man vill väl att förskolan ska vara pedagogisk verksamhet och inte förvaring?
Jo, jag har ju känt mig som en usel mamma en hel vecka nu när Liten varit sjuk och jag ändå åkt till jobbet, när jag lämnar mina små älsklingar tio timmar per dag medan jag jobbar. Är det värt det? Jag vet inte än, men vi ger det en chans. Förhoppningsvis kommer jag att kunna arbeta mindre om ett par år, bara jag kan komma igång. Barnen behöver ju också en trygg ekonomi. Och nu menar jag trygg, inte överdriven.
Det där med omkörande trafik förstår jag inte alls, det finns gott om plats att köra en bit till i omkörningsfältet på motorvägen och undvika att stänka ner hela sin medtrafikants ruta. Skärpning bilister