Vem är inte välkommen i Finsta?

Det här är en bild från Finsta idag. Finsta är ett samhälle i Norrtälje kommun som enligt Wikipedia har 244 invånare. Historiskt sett är väl Finsta mest känt för en utvandrare, nämligen Heliga Birgitta, som av vissa påstås vara född i just Finsta. Hur många invandrare som finns i Finsta vet jag inte, antagligen några stycken. Hur stor problematiken med invandringen i just Finsta vet jag inte heller, men det känns som en märklig prioritering av Mikael Strandmans Sverigedemokrater att sätta upp den här valaffischen just här. Ärligt talat känns det nästan som mobbing av de invandrare som till äventyrs bor i Finsta.

Den här affischen sitter precis där en svänger in till Skederids skola, alltså måste eventuella barn med utländsk härkomst passera just här varje dag. Hur känner de? Hur reagerar deras klasskompisar? Varför protesterar inte befolkningen i Finsta, föräldrarna vid skolan? Kanske finns inga invandrare alls i Finsta och ingen känner sig kränkt av plakatet? Men då kan en ju fundera några omgångar till vad Sverigedemokraterna menar.

Jag har hört talas om att Moderaterna tänker kampanja på valdagen, ja, ända fram till vallokalerna, vilket till viss del är olagligt och till viss del oetiskt. Jag har också sätt många valaffischer som jag tycker är både dumma, lögnaktiga och skrämmande, men ingen valaffisch som jag sett retar mig som Sverigedemokraternas affisch i Finsta. Vad menar ni Mikael Strandman? Vem är det som inte är välkommen i Finsta? En historisk bygd som besökts och bebotts av människor från när och fjärran. En liten ort med ett gatukök (som drivs av en helsvensk), en grisbonde och en bönegrotta dit katoliker vallfärdar, vem är inte välkommen hit?

Veckans demokratidiskussion och lite järnvägar

I måndags hölls det första kommunfullmäktige efter ett långt sommaruppehåll. Många punkter på dagordningen fick utgår för att flera ledamöter var frånvarande. En fråga som däremot togs upp till behandling var Sverigedemokraternas motion om insyn i nämndernas arbeter för partier som är representerade i fullmäktige, men inte har mandat i nämnderna. En motion som också stöddes av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

För er som inte är så insatta i hur lokaldemokratin fungerar så kan jag berätta att partierna får mandat i fullmäktige räknat efter antalet röster i de olika valdistrikten. Sen ger ett visst antal mandat i fullmäktige rätt till en viss representation i nämnderna. Partier kan också samverka för att få platser i nämnder. Som det ser ut idag måste ett parti ha 5 mandat i fullmäktige för att kunna ta plats i nämnder av egen kraft. Idag ligger 2 av fullmäktiges partier på exakt 5 mandat och 3 av dem har färre. Det är alltså minst 5 partier som utan samarbete riskerar att stå utanför nämndarbetet efter nästa val. Det är nog bara 2 partier som kan känna sig riktigt säkra på att få vara med och det är också de som ivrigast försvarar det nuvarande systemet (där de mäktigaste partierna också kan besluta om att ett visst mindre parti kan få en observatörsplats i en nämnd, men inte av självklarhet utan av nåd).

Varför är det då så viktigt för de små partierna att få insyn (ej beslutsrätt) i nämnderna? Jo, i nämnderna diskuteras alla frågor som senare kommer upp i fullmäktige för beslut. I nämnderna får vi politiker tillgång till tjänstemän och såväl skriftlig som muntlig information. Vi kan ställa frågor och i god tid bilda oss en uppfattning om frågor och alternativ innan de lyfts till beslut i fullmäktige. Ett parti som har nämndrepresentation har bra mycket bättre förutsättningar att också ha kunniga och väl pålästa representanter i fullmäktige, vilket ger en mer saklig, konkret och givande debatt kring de beslut som fattas.

Centerpartiet skyller på kostnader och menar att det tagits en arbetsordning efter valet som ingen ifrågasatte (men hallå, nu gör nån det!), Moderaterna menade på att det finns en norm för hur nämndarbetet i den här kommunen går till och den bör man hålla sig till. Vilka superbra argument.

Med ett par normkritiska glasögon kan jag krasst konstatera att de flesta engagerade politiker i den här kommunen är av samma ålder, samma klass och samma hudfärg. Visst finns det en norm, men vad är det som säger att vi inte alla skulle ha att tjäna på att utmana den lite? Brukar vi inte säga att vi eftersträvar en mer representativ sammansättning förtroendevalda? Och ett sätt att försöka åstadkomma detta skulle ju kunna vara att rucka på normerna och prova nya grepp.

En bra mycket sämre motion av Sverigedemokraterna lockade också en del ledamöter till debatt. SD ville resa en staty av Gustav den andre Adolf i stan. Motionen hade först besvarats med bifall av den borgerliga majoriteten, men sedan hade de ändrat sig och ville inte peta (mera) i den befintliga utsmyckningen av Gustav Adolfs park.

Mats Wedberg (Mp) läste ett brev som mördarkonungen hade författat omkring tiden då han skulle ha grundat Norrtälje. Av brevet framgick att hans framgång var stor och att han och hans soldater dödat många utan problem eftersom det mest var försvarslösa kvinnor och barn. Kändes ganska självklart att man inte vill ha en byst av en sådan person mitt i stan tycker jag.

Till viss del diskuterades också vem som i stället skulle kunna få ett monument till sitt minne i staden, någon som betytt mycket. Själv tänker jag på järnvägen som betydde så mycket för utvecklingen av Norrtälje stad i början av förra seklet. Järnvägen invigdes redan i slutet av 1800-talet av Oscar den andre, men det är inte honom jag vill ha en byst av. Jag förundras mer över hur vi totalt verkar vilja glömma en så viktig epok för staden. Rälsen rycktes upp i samma sekund beslut fanns om att ersätta loken med bussar. Stationshuset fick ge vika för grävskoporna och lämna plats för det gula tegelpalatset med Biblioteket och Ica Kryddan i. Nyligen omintetgjordes bangårdsparken och gav plats för bostäder och nu rivs de gamla järnvägskvarteret Balder för att ersättas med moderna bostadshus. Det var inte gyttjan som främst gjorde Norrtälje till en populär badort utan järnvägen som tog hit människorna från Stockholm.

I dagens Norrtelje tidning presenteras en enkät som föreningen Tåg till Rimbo gjort. Den visar att alla partier i Norrtälje är positivt inställda till en återuppbyggnad av järnvägen till Rimbo. Det tar tid, men jag tror vi kommer att återupptäcka järnvägens fördelar gentemot motorvägens bullerbilar och våningsbussar. Och nu när kommunledningen känner oro för att kommunen inte växer så att det knakar så kanske man borde minnas hur det har fungerat förr.

Det är inte så enkelt

Fortfarande hänger diskussionerna om Sverigedemokraternas intåg i riksdag och flera fullmäktigeförsamlingar kvar i luften. Hur? Hur? Hur? undrar människor. Och mycket handlar om invandring, om integrationspolitik, hur vi inte "tagit debatten", hur vi inte vågar diskutera "problemen". Det blir nästan lite löjligt faktiskt.

Jag skrev häromdagen om hur vårt medvetet delade klassamhälle skapat behovet av Sverigedemokraterna, av blankrösterna och av soffliggarna. Redan innan valet skrev jag om de som troligtvis röstade på Sverigedemokraterna. Det är inga rasister, de allra flesta i väljarbasen är inga rasister i alla fall. Det är bara människor som känner sig svikna av det här samhället, som känner att de inte passar in, att de motarbetas och inte har något stöd i de institutioner vi skapat för att ge människor stöd. De som har röstat är de som ändå bär på en vrede. Andra stannade hemma.

I vår kommun kan man konstatera att mellan 15-30% av väljarna stannade hemma, de utnyttjade inte sin rättighet att påverka hur samhället ska formas i framtiden. Förmodligen har de ingen tilltro till att systemet ska ge dem inflytande. På vissa håll i kommunen var valdeltagandet under 70% samtidigt som SD låg på närmare 10%. Det andas inte framtidshopp precis. Det är inte bara politiken som helhet som misslyckats i dessa områden, det är framför allt arbetarrörelsen som misslyckats med att mobilisera missnöjet med den förda borgerliga politiken som placerat dessa vanmäktiga människor i en situation som de inte finner någon väg ut ur. Det är den borgerliga politiken som stängt dörrarna, men det är arbetarrörelsen som misslyckats med att visa hur man öppnar dem igen. Hur man kliver in. Hur man utnyttjar sin röst och blir delaktig i sitt liv. Det är den stora utmaningen. Nu har vi fyra år på oss.

Valrörelsens frukt?

Vi kämpar. Vi totar ihop program om vad vi vill. Vi svarar på mail och frågor. Vi bygger och bemannar valstugor. Vi affischerar. Vi ordnar och deltar i debatter, i radioprogram, i tidningsintervjuer. Vi delar flygblad, springer i trappor och flänger runt på arbetsplatsbesök. Större partier har mer folk och kan göra mer. I mindre partier är det väl nästan omöjligt att sköta ett arbete vid sidan av valrörelsen.

Det skiljer sig markant. De största partierna har de bästa platserna för sina valstugor. De är bemannande under längst tid. De största partierna har fått upp de flesta affischerna, mäktar delta i de flesta debatterna, skriva de flesta inläggen i tidningar (får också större utrymme eftersom deras utspel har mer tyngd). De största partierna har givetvis också de största valbudgetarna och de största möjligheterna att trycka upp material, ballonger, knappar, kondomer, godis, lokala affischer och reklamblad. I allra vanligaste fall leder detta också till att stora partier förblir stora, de har nått ut med sitt budskap.

Det finns ett parti som inte behöver bemanna en valstuga i Norrtälje, som inte affischerar, inte deltar i debatter, inte får svara på frågor i lokaltidningen eller något av de traditionella valrörelsesysselsättningarna, i alla fall har jag inte sett dem. Ändå har de en möjlighet att ta sig in i kommunfullmäktige. Vilket bananskal Sverigedemokraterna, vilket bananskal, hoppas det glider åt andra hållet och ni försvinner bort för alltid.

Själv ska jag ut och flytta valstuga nu. Två veckors hårt arbete till innan det är dags att skörda.