Helt apropå: vår syn på kvinnor

Den senaste tiden har en hel del händelser som rör mäns övergrepp mot kvinnor uppmärksammats. Det är ingenting nytt. Det förekommer både i Sverige och i övriga världen hela tiden, ibland och på vissa platser mer strukturerat. Det är aldrig acceptabelt, vare sig som spontanhandling eller som del av en patriarkalisk kultur. Alla övergrepp mot andra människor strider mot de mänskliga rättigheterna och de strukturella övergreppen som begås av män mot kvinnor är en grov överträdelse när det kommer till begreppet "Allas lika värde". Det är ju ett begrepp som iofs ifrågasatts av Sverigedemokraterna i Norrtälje på sista tiden, men de allra flesta människor i världen är nog fortfarande överens om att "alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter". Att bli kränkt och illa behandlad enbart av den anledningen att en är född till flicka/kvinna är oacceptabelt.

Efter händelser i bl a Köln och Stockholm uppmärksammats i media så har en debatt tagit fart om hur vi kan komma tillrätta med detta problem (som som sagt inte är nytt). Rasistiska sajter menar att detta är resultatet av att människor från andra kulturer släpps in i vårt land, att detta är beteenden som inte finns i det västerländska samhället. Andra, som låter dessa sajter påverka agendan, men som vill ha en humanare framtoning, menar att vi måste börja utbilda nyanlända i jämställdhet och demokrati. Det är gott. Vi alla bör utbildas i dessa ämnen och det är också ett av den svenska skolans grunduppdrag. Värdegrunden anger tydligt att alla människor är lika mycket värda och att könsstereotypa mönster ska motarbetas. (och det är ju här det blir väldigt dubbelt för Sverigedemokrater som dels, vill värna den svenska kulturen och dels inte tycker att alla människor är lika mycket värda eller att, för den delen, könsstereotypa mönster ska motarbetas).

Nyligen har också en uppmärksammad norsk filmsnutt släppts på flera språk. Jag tror den heter "Till pappa" och visar en ännu ofödd dotter som talar till sin pappa i hopp om att han ska hjälpa till och förändra samhället, i hopp om att han ska inse hur oacceptabelt det är att hans dotter ska bli kallad för "hora" och "fitta" av just bara en anledning; att hon är flicka, att hon ska utsättas för beröring och kommentarer som hon inte önskar, av den enda anledning att hon är flicka.

Jag är kvinna. Jag har tre döttrar. Jag undervisar i etiska förhållningssätt i förskola/skola. Jag funderar givetvis mycket kring dessa frågor. Varje dag när jag åker till jobbet (nästan) lyssnar jag på skvalradio (P3). Jag tänker på artiklar jag läst, föreläsningar jag besökt och andra kommentarer jag hört kring t ex vitmaktmusik och dess motsats blackpower; hur knäppa vita ungdomar dansar till musik utan att förstå att texten förespråkar deras elände och död. När jag lyssnar på musik som jag själv väljer blir det nästan alltid utifrån texter, då får musiken en betydelse för mig. Därför lyssnar jag ofta på texter även när skvalradion är igång. Och jag vet att låttexter som är för brutala eller som utgör hets mot folkgrupp eller liknande aldrig skulle spelas i skvalradio, de har ju en väldigt ensidig spellista där varje låt spelas om och om igen i månader, en populär låt hinner jag höra 3-4 gånger under mina arbetsresor en dag.

Vad som däremot spelas är väldigt mycket förutfattade och förnedrande bilder av kvinnor och jag tänker ta några exempel (fritt översatta):

"Du brukade ringa mig på mobilen. När du låg ensam i din säng. Men sen jag lämnat stan är du aldrig hemma. Du brukade vara en bra flicka, som stannade hemma, men nu är du bara ute och dansar och dricker champagne med kompisar som jag inte ens vet vilka de är. Du behöver inte dem, du är egentligen en bra flicka."

"Jag ska älska dig allt vad jag kan, för jag vet att du har gjort dig förtjänt av det." (och om hon inte hade det, vad skulle ha hänt då Avicii?)

"Är det försent att be om ursäkt nu? Jo, jag saknar faktiskt mer än bara din kropp."
"Jag tänker gifta mig med dig i vilket fall som helst, spelar ingen roll vad du säger. Varför är du så grym mot mig? Jag har faktiskt också känslor. Jag tänker gifta mig med dig i vilket fall som helst, skaffa en liten familj, spelar ingen roll vad du säger."

Det här är bara några exempel som jag kommer på vid sittande tangentbord. Det finns hur många till som helst. Och det ifrågasätts aldrig. Just det där med "good girl" som "stays at home" är väldigt vanligt. Inte många hjärnceller behövs för att räkna ut att det också finns "bad girls" som inte stannar hemma och svarar i telefonen när deras man ringer, som har maten färdig när han kommer och bara vill sitta i soffan och mysa. Jag tänker att just det här temat också går igen i de händelser som på senaste tiden uppmärksammats; det är flickor/kvinnor som inte stannar hemma, som är ute och festar. I populärmusiken betraktas dessa kvinnor som dåliga flickor. Det är populärmusik från Sverige och västvärlden, inte från nordafrika om nu någon skulle få för sig det. Hela den här senaste historien handlar ju om kvinnor som blir antastade på offentlig plats, där de enligt populärmusiken inte borde befinna sig om de är bra flickor.

Egentligen kan jag inte alls förstå hur sånt här förtryckande får spelas om och om igen i public service. Konsten är fri, men vi måste också medvetandegöras och reagera. Jag kommer att återkomma med fler exempel i bloggen framöver.

Vuxna vet alltid bäst? BVC ur ett barns perspektiv

Idag var jag på BVC för femårskontroll av mitt snart sexåriga barn. Innan detta besök nu äntligen blev av har vi under november-december varit tvungna att flera gånger flytta fram besöket eftersom barnet varit sjukt och legat på sjukhus. Sjukdomen och våra besök hos sjukvården i Sverige och i Spanien har jag tidigare berättat om här på bloggen. Senaste urinprovet (28/12) visade inte på några konstigheter och därför tyckte jag att det nog var helt okej att gå till BVC nu.

På BVC gjordes först en syntest och sedan var det dags för vaccinering. Det tyckte däremot inte mitt barn. Efter ett antal felstick och dåliga upplevelser av nålar under sjukdomen var hon nu fast besluten att ingen spruta skulle tas. Hon skrek, bände sig ur mitt knä och slogs. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna lugna henne. Hon var paniskt rädd för den där sprutan. Och jag förstår verkligen att hon inte trodde på BVC-sköterskan när hon sa att det inte skulle göra så ont; exakt det sa ju alla sköterskor hon mött under sjukdomen också och likväl så blev omständigheterna sådana att det gjorde ont, mycket ont.

BVC-sköterskan sa till mig att jag nog fick hålla fast henne ordentligt, vilket jag inte ville. Hon föreslog då att en annan personal kunde komma in och hålla fast mitt barn så att hon kunde sätta sprutan rätt. "Eller kanske pappan kan komma hit med henne?"

Jag måste säga att jag gick från BVC med en ganska ny känsla. Jag har ju varit där flera gånger med flera barn, men det här kändes nytt. För mig, som dagligen arbetar med barns rättigheter att bli lyssnade på och respekterade, inte kränkta, så spelar det ingen roll om det är jag, pappan eller en okänd BVC-sköterska som håller fast mitt barn. Det är inte okej. Barnet är hysteriskt rädd för sprutan och det har helt förklarliga orsaker. Hon kommer inte att bli mindre rädd för sprutor av att vi tar till våld. Är det verkligen allt barnhälsovården har att erbjuda?

Barn som är rädda för tandläkaren får åka till specialisttandläkare, de kan t o m få bli sövda för att tandläkaren ska kunna hjälpa dem. På Astrid Lindgrens sjukhus smörjdes en bedövande salva i förebyggande syfte i båda armvecken för att göra blodprov mindre smärtsamma (att smörjan sedan hamnade snett och inte hjälpte vid blodprovet hör inte hit). Det måste också vara möjligt att, antingen genom samtal eller droger få ett barn att slappna av så att inte vaccineringen blir både farlig och kränkande.

BVC-sköterskan talar om för mig att mitt barn kommer att fortsätta att sätta sig på tvären vid vaccinering om jag låter henne slippa. Ett barn förstår inte sitt eget bästa. Här krävs vuxenbeslut och vuxen beslutsamhet. Precis på samma sätt som läkaren i Spanien talade om för mig att mitt barn bara sa till mig att hon tänkte ta sin medicin när vi kom hem från sjukhuset för att slippa sprutan (som vi slapp); det var, enligt läkaren, inget hon hade för avsikt att göra. För barn vet inte sitt eget bästa. Det är bara vi vuxna som vet det.

Jag kan hålla med om att barn inte alltid ska få bestämma, men de måste bli lyssnade på och deras rädslor och oro måste tas på allvar. Kanske har det här barnet ett bra tips om hur hon ska få i sig vaccinet, om hon bara får fundera lite. Varför det var bråttom? Jo, för att när hon fyllt sex år om några veckor behövs läkarremiss för att ta vaccineringen. Dessutom har BVC just nu ett projekt där de försöker vaccinera så många barn som möjligt. "Men", tillägger BVC-sköterskan, "det är ju frivilligt att vaccinera sig, det är inget tvång. Även om vi helst ser att alla gör det, för det är ju inga roliga sjukdomar...."

Det känns som att jag målas upp som en dålig förälder, en förälder som inte kan stå upp för det "alla vi vuxna" vet är det bästa för barnet, en förälder som låter mitt barn styra och ställa och bestämma. Kanske antyder sköterskan också att jag egentligen inte tycker att vaccinering av barn är viktig. Hur vaccineringen i framtiden ska genomföras hamnar nu på mitt ansvar; att ta kontakt med läkare, beställa tider och se till att det fungerar för mitt barn. För mig har det alltid varit självklart att barnen ska få de vaccineringar som ingår i det väl beprövade vaccinationsprogrammet. Jag har haft en stor tilltro till just de förebyggande delarna av svensk sjukvård. Idag känner jag en stor förståelse för att alla barn inte blir vaccinerade. När en av de viktigaste stödfunktionerna i samhället inte känns som en stödfunktion. Över huvud taget.

Att göra skillnad

Igår när jag var och lämnade plast och papper i återvinningen stod en kvinna i min ålder på andra sidan och plockade ur containrarna saker som vi andra stoppade in. Hon var i samma ålder, men av ett annat ursprung. Hon hälsade på mig när jag parkerade bilen och plockade ur mina kassar. "Vem var det?", frågade femåringen.


Barnen är vana med att se fattiga människor varje dag. När de handlar i affären lägger de alltid växeln i burken till mannen eller kvinnan som sitter inlindad i filtar utanför butiken. Förra året då äldsta barnet hade hjälpt till att julpacka på en stormarknad för att få ihop pengar till fotbollslaget hade hon fått rejält med dricks och skänkte hälften till kvinnan som satt utanför med sin mugg. I skolorna tävlar man om att ordna loppmarknader, julbasarer och välgörenhetstillställningar där alla pengar oavkortat går till fattiga människor någonstans på jorden, ofta här i vårt eget land. Barnen är väl medvetna om vad fattigdom är och de vill bidra till ett bättre liv för de som har det knapert.


Det här är inte det samhället jag ville att mina barn skulle växa upp i, det här är inte det samhället jag vill ha. Framför allt vill jag inte att den uppväxande generationen ska lära sig att dessa problem endast mildras genom välgörenhet. Vi har fadderbarn i Indien, jag är världsförälder och flickafadder i Plan, vi har skänkt kläder och leksaker till flyktingförläggningar och ringt in önskningar till musikhjälpen. Men. Men. Det är inte på det viset vi får en bättre värld. Jag vill att barnen ska få lära sig om olika politiska system, att vi faktiskt kan styra resurser på ett rättvisare sätt genom politik. Jag vill att barnen ska förstå att EN vit mans rikedomar skulle kunna få tusentals mörkhyade flickor att få gå i skolan, att kunna gå på toaletten utan att bli sjuka eller överfallna, våldtagna och mördade. Jag vill att de ska upplysas om att välgörenhet till stor del också är ett sätt för oss "rika" att döva vårt samvete, att välgörenhet ALDRIG kommer att förändra världen till en rättvisare resursfördelning. Vi ska vara solidariska, vi ska vara medmänniskor, men vi måste också öppna ögonen för vad som i grunden är orsakerna till att det ser ut som det gör.


Jag tycker samhället har tappat den biten idag. Välgörenhetsarragemangen blir bara större. Antalet fattiga i Sverige och på jorden ökar stadigt medan miljardärerna håller hårt i sina slantar. På vilket sätt har vi svenskar drabbats så till den grad av flyktingströmmen att vi måste stänga gränserna? Hur har du drabbats? Har din levnadsstandard försämrats under hösten? Staten betalar fortfarande ut många många miljoner för att subventionera hushållstjänster hos bättre bemedlade i Sverige. Vi exporterar fortfarande vapen. Vi saknar perspektiv.


Jag tillhör dem som gillar julkalendern. Den visar att genom kamp kan vi göra skillnad. På femtiotalet höjde man på ögonbrynen då en kvinna ville arbeta. På sextiotalet rökte föräldrarna ohämmat vid matbordet och i bilen. Detta har inte försvunnit av sig självt. Men för dagens barn är det helt otänkbart och oacceptabelt att det skulle vara så. Jag hoppas på barnen. Jag hoppas på framtiden.

En ovetenskaplig jämförande studie - del två Gran Canaria

Vi åker iväg på semester med ett barn i vagn. På flygplatsen får vi låna rullstol. Hon är trött och sover rätt mycket. Klagar på ont i magen och äter ingenting. Dricker ytterst lite.


Så fortsätter det ett par dagar, ingenting verkar ge med sig. Hon vägrar ta smärtstillande. En natt får jag i henne en supp Alvedon och hon sover lugnt resten av natten. Nästa dag går hon under protest med på att ta en till. Hon piggnar till en stund, går på benen. Vi går ut en sväng med henne i vagnen och hon är med och pekar, pratar lite, men blir snabbt trött igen. På kvällen har vi samma läge igen. Hon vägrar ta smärtstillande, sover dåligt, bajsar på sig och spyr på natten. Hon blir bara tröttare, dricker nästan ingenting nu.


Jag tar henne till en läkarmottagning som rekommenderas av resebolaget. De skickar oss vidare till ett privat sjukhus med taxi. Där tar de om alla prover som togs i Sverige, sätter in dropp och skickar oss sedan vidare i ambulans till det stora Barnsjukhuset i Las Palmas. Nu börjar barnet vakna till. Hon säger att hon är hungrig. Jag pratar med sköterskor och läkare, kan hon få något att äta? Känner mig hoppfull. Läkaren säger att hon kan få något att äta senare, sköterskorna tittar på mig som om jag är dum i huvudet, barnet beklagar sig över sin hunger, hon vill ha någonting nu.


Efter timmar av provtagningar (samma prover igen) läggs vi in på observation över natten. Jag tjatar om att barnet vill äta. Hon erbjuds näringslösning i små medicinsprutor som ska tas med tio minuters mellanrum. När hon fått i sig dem kan hon få yoghurt. Hon vägrar. Jag fortsätter tjata på personalen, de erbjuder henne efter ett par timmar yoghurt. Hon gillar inte yoghurt. Personalen tjatar om att hon ska kissa. De vill ta urinprov. Hon vägrar.


Vi får veta att hon ska få en "very painful injection". Det är i stället för den penicillin jag inte lyckats få i henne. På det första sjukhuset hittade de streptokocker, på det stora sjukhuset hittade de inte streptokocker, men för säkerhets skull ska hon ändå ta penicillin så att inte tillståndet förvärras av streptokocker. Jag ser väl lite skärrad ut när doktorn förklarar om "very painful injection", när han berättar att antibiotikan ibland kristalliseras när den kommer in i kroppen så att det blir stopp och de måste ta ut nålen och sticka in den igen på ett annat ställe. Antagligen ser jag skärrad ut, barnet har dåliga erfarenheter av nålar då man både i Sverige och Spanien har misslyckats med att hitta ådror att ta blod ur och därmed stuckit fel, karvat runt osv (ni som vet hur det känns vet hur det känns s a s. Hur som helst säger personalen att jag inte behöver vara med när hon får sprutan, jag kan vänta utanför. Hahahaha, vänta utanför??? När de ger mitt sjuka barn "a very painful injection"? Dröm och glöm, så funkar det inte i min moderna svenska hjärna.


Hur som helst lyckas jag slita ur hennes droppnål när jag ska lyfta henne upp på britsen för att få den hemska sprutan. Det gör jätteont. Jag lovar henne på svenska att prata med doktorn, säga att vi avstår sprutan, att vi kan ta penicillinet i flaskan hemma.


Det funkar inget vidare, ska jag erkänna. Doktorn säger att hon ska ha sprutan. Hon kommer inte att ta medicinen hemma, säger doktorn, det säger hon bara till dig nu, men det kommer hon inte att göra när ni väl kommer hem. Men vi kan få vänta till imorgon bitti, vilket vi får nöja oss med för tillfället.


Vi tillbringar natten på observation, 12 sängar i rad med sjuka barn i direkt öppen planlösning mot akutmottagningen där många små ledsna, panikslagna barn ges "very painful injections" natten i ända. Som tur är så är barnet utmattat och sover. Hon har inte ont någon gång, hon sover gott. Jag sitter och fryser i stolen bredvid, tur jag hade med hennes badlakan som jag kan lägga över benen. Ungefär en gång i timman tar personalen tempen på alla barn och då och då ska någon få medicin eller ta blodtryck. Vid ett tillfälle slutar ett barn andas och mamman får panik och ropar och skriker. Massor av personal kommer springande och har mer jobb med att få mamman lugn än de har med att få igång pojken. Mamman får sedan lugnande och allt blir lite tystare igen. Tyst blir det aldrig. Och inte mörkt. En sköterska upplyser mig om att dottern måste kissa innan kl 06.00 annars tar de ut urin med nål.



På morgonen serveras torrt vitt bröd och yoghurt till barnet. Hon vägrar äta. Vi blir inskrivna på sjukhuset.


 De hittar blod i urinen. Dottern slipper "the very painful injection" och får antibiotika via droppet i stället.  Vi ligger kvar på observation till klockan halv fyra på eftermiddagen. Dottern serveras även lunch à la 70talsskolmat och vägrar naturligtvis äta. Personalen frågar mig om det är något hon inte gillar. Jag svarar att hon äter det mesta, men just nu är hon väldigt sugen på pasta, varpå jag blir informerad om att pasta inte precis är sjukhusmat. Inte ens på ett barnsjukhus. Personalen fortsätter att ta tempen och blodtrycket på alla barnen med jämna mellanrum. Dottern har ingen gång under sjukhusvistelsen haft feber. Inte heller har hon ont längre, men hon är trött och sover mycket.


När vi kommer upp på fyrbäddsrummet där vi ska tillbringa natten kommer resten av familjen på besök och det är roligt. Dottern håller sig vaken nästan hela tiden. På avdelningen ska dottern kissa i bäcken för hon ska inte flyttas. Hon är vaken en stund på kvällen också. Hon är ledsen. Hon vill åka till de andra på hotellet. Hon har inte ont. Hon vill äta, men maten är inte god. Jag har vid detta tillfälle (under tiden familjen varit där) kommit iväg och rekat att det finns automater med kaffe, smörgåsar, chips och choklad utanför avdelningen. Vilken tur, annars hade jag kanske svimmat av hunger. Ingen gång har någon personal frågat mig om jag fryser, om jag är hungrig eller i behov av någonting annat. Toaletterna på avdelningen är egentligen bara till för barnen och vi vuxna som envisas med att stanna med våra barn är hänvisade till en superäcklig toalett utan lås och med överfulla papperskorgar utanför avdelningen. Jag har köpt med mig en macka till kvällen. Dottern äter chips, hon vill ha chips, egentligen pasta, men i brist på detta duger chips.


Morgonen efter är hon mycket piggare och jag har väl också sovit okej i stolen. Vi väntar på att läkaren ska komma och ge oss klartecken att åka hem. Vi blir lite oroliga när sköterskorna i stället ger intrycket av att vi ska vara kvar i flera dagar, de pratar om att spänna fast dottern i stilla läge. Jag får lite panik, hon har ju äntligen börjat röra sig, vägrar ligga utan sitter hela tiden upp i sängen och pratar, pysslar med de små böckerna jag har med mig. När frukosten serveras är hon precis nyvaken och inte sugen på torrt bröd och yoghurt, men när lunchen kommer är hon fast övertygad att äta, vad det än är, för att få komma ut från sjukhuset. Sköterskorna säger nu att de ska ta urinprov varje gång hon kissar. De vill också veta när hon ska bajsa.


Jag vill gå och köpa kaffe i automaten. Dottern är pigg och vill följa med. Hon vill köpa mera chips, kanske finns något annat gott? Sköterskorna säger att det är otänkbart, barnet får inte lämna avdelningen, det är olagligt. Men de säger att jag kan gå och köpa kaffe, de tar hand om henne. Dottern tar hand om sig själv, jag köper kaffe, choklad, chips och smörgås.


När doktorn kommer vill hon veta hur gammal jag är, hur gammal är pappan, var graviditeten besvärlig, förlossningen, hur var den? Hon pratar om att göra ett ultraljud på dotterns mage. Jag börjar känna mig som i Gökboet, ser inget slut på detta, ingen väg ut. Jag förklarar desperat att vi vill bli utskrivna, dottern är mycket piggare, vi har uppföljningsbesök bokat i Sverige när vi kommer hem, vi kan ta hand om vår dotter om de bara talar om för oss hur vi ska göra. Doktorn ser tveksam ut. Hon påpekar att jag ger mitt barn choklad och Coca cola, det är inte bra när man är sjuk.


Eftermiddagen blir allt mer outhärdlig. Barnet ska badas. I sängen eftersom hon inte får gå upp. Sköterskorna klär av henne och baddar henne i ljummet vatten. En kvinna kommer in och talar om att vi måste ha ett greencard för att kunna bli utskrivna. Jag pratar engelska med en dansk läkare från försäkringsbolaget i telefonen. Ett greencard tar några dagar, säger han. Lunchen består av soppa, hårdpanerad fisk och kokt potatis som är skalad, men ändå har ett hårt skal. Jag gröper ur innandömet i potatisen och mosar med ketchup. Barnet äter. Hon äter upp all potatis. Jag frågar sköterskorna om de vill ha urinprov när hon ska kissa. Nu är beskedet att urinprov bara tas morgon och kväll. Jag frågar sköterskorna om de vill ta prov när barnet ska bajsa. Inte bajsa, säger en, Inte nu, svarar en annan. Doktorn kommer in igen och säger att de väntar på analysen av morgonens urinprov. En annan doktor ska titta på det och jämföra det med det första urinprovet som togs på det första sjukhuset. Vi ska få besked senare.


Klockan blir tre och jag blir lite orolig eftersom jag fått beskedet att läkarna bara finns på avdelningen 9-15. Men så dyker en läkare upp, tittar på dotterns ben, nästan inga prickar eller fläckar. Det ser bra ut. Hon ska skriva ut oss. Inom en timma, säger hon. Jag är inte helt säker på att jag vågar tro på henne. Men vi blir utskrivna. En läkare och en sköterska skriver under pappren. På spanska. Men det står att vi ska hålla henne i absolut vila, att vi ska uppsöka läkare direkt om hon får ont i magen eller om vi upptäcker blod i urin eller avföring.


När vi kommer ut känns det som om vi rymt. När det ringer på dörren hos grannen på hotellet morgonen efter tror jag att de  kommer för att hämta oss. Och visst är man nervös. Hemma i Sverige är man nästan arg när de skickar hem en med ett sjukt barn, nu har jag visat mig vara svensk och själv övertygat/övertalat dem att skriva ut oss. Tänk om vi gör fel, tänk om hon blir dålig. Vi lyder dock läkarens råd och låder henne inte gå på benen fast hon kan, fast hon vill. Vi låter henne bli buren/sitta i vagnen i en hel vecka till tills vi träffar en svensk läkare som säger: Kan man gå så ska man gå. Annars blir man ju bara sjukare....

 

En ovetenskaplig jämförande studie - del ett: Sverige

Under de senaste två veckorna har jag gjort ett par oplanerade studiebesök i barnsjukvården, ett här i Sverige, Stockholms län, och ett i Spanien, Gran Canaria. Sittandes på olika stolar nätterna igenom på olika sjukhus har jag hunnit såväl fundera som jämföra en hel del. Det finns, som titeln anger, inga vetenskapliga belägg i det jag tänker avhandla i den här bloggen, men det är likväl en nutidsstudie gjord av en sjukvårdspolitiker på besök i verkligheten.

Det började med att mitt yngsta barn fick värk i armarna som sedemera flyttade sig till benen och rätt vad det var kunde hon inte gå. Det var på onsdagkvällen. Ungefär samtidigt fick hon lite feber så jag ringde husläkarjouren som hänvisade mig till akutmottagningen och dit åkte vi. Lite senare samma nollgradiga regniga kväll får vi sätta oss i bilen och köra vidare till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Och det är väl en historia för sig hur man där förväntas parkera i ett parkeringshus och sedan ta sig runt hela huset med ett barn som inte kan gå, och inte begrep jag hur betalningen skulle ske heller. Väl inne på sjukhuset fick vi sitta på hårda stolar bland många skrikande barn, mestadels yngre barn. Klockan var nu sent på kvällen och mitt barn somnade om och om igen sittande på de hårda stolarna. När det äntligen blev vår tur fick vi genast komma in på ett rum så att hon kunde ligga på en brits och sova medan vi väntade på doktorn. Själv satt jag i en hård rosa pinnstol.

Tidigare i livet har jag alltid uppskattat sjukhus för att det är alltid människor vakna där, människor som arbetar och är närvarande. Den här natten börjar jag tycka att det är jobbigt med människor som springer ut och in som om det vore mitt på dagen då jag sitter med ett sovande barn, knappt har hon hunnit somna så kommer de instormande och ska ta något nytt prov. De böjer och trycker henne på benen och på magen, sätter nålar i armen som inte hittar rätt, sticker i finger och tar blodtryck. Alla värden ser bra ut, men benen gör ont. Hon kan inte stödja på dem, hon har inga reflexer.

Vid halv tre kommer läkaren in igen och då har de ställt en diagnos, Henoch-Schönleins purpura. Han funderar på att lägga in oss eftersom det är så sent och att hon inte kan gå. Det är en ganska vanlig diagnos får vi veta, det kommer att göra ont på olika ställen på kroppen, men det kommer att gå över av sig självt; det enda vi kan göra är att ge smärtstillande och att avvakta. Det är ingen diagnos de på sjukhuset brukar lägga in patienter för. Vi vill inte bli inlagda. Resten av familjen väntar ju oroligt där hemma. Barnet får en dos antibiotika mot streptokocker och vi blir hemskickade med ett informationsblad på engelska. Doktorn säger att det kommer att ta en vecka - tio dagar.

Nästa dag sover vi halva dagen och resten av dagen går åt till att försöka få sjukhuset att ändra receptet på antibiotika från flytande form till tabletter, men då detta inte fungerar, plockar jag slutligen ut flaskan. Barnet vägrar äta. Vi vet att hon "ska ha" ont, tänker att om vi bara får i henne smärtstillande så att hon känner sig bättre kan vi säkert lirka med antibiotikan, men just nu blir den inte prio ett.

Det är lite stressigt eftersom vi har en resa till Gran Canaria inbokad tidigt på lördagmorgonen. Jag ringer barnläkarmottagningen för att höra om det är okej att vi åker trots dotterns diagnos. Vad vi kan förstå kan vi ändå inte göra annat än att ge smärtstillande och vänta. Doktorn säger att det går bra att åka, garderar sig med att han givetvis inte kan garantera att inga komplikationer uppstår, men i det stora hela kan han inte se några problem med att vi åker. HSP är som sagt ingen ovanlig eller allvarlig diagnos.

Symptomen däremot kan te sig rätt obehagliga. Efter att en väninna ringt på torsdagmorgonen och tipsat om svenska texter om sjukdomen som en lätt kan googla sig fram till så gör jag ju det (trots att jag vet att det är livsfarligt att googla på sjukdomar). Tycker dock att sjukvårdsupplysningens egna texter borde vara någorlunda trovärdiga. Texterna upplyser om fula utslag, blod i urin och avföring, ont i magen, kräkningar, svullna leder osv. Men ingenting av detta är farligt eller ger bestående men. Komplikationer kan tillstöta, främst hos vuxna, vilket också kan ge varaktiga besvär. Föräldrar till drabbade barn berättar dock om långvariga förlopp, allt från åtta dagar till ett år med besvär som kommer och går i skov.

Visst kändes det oroligt att vi skulle åka iväg på semester då dottern inte var frisk, men med lite tur skulle hon ju vara frisk ett par dagar in på semestern och under tiden fick vi väl stoppa i henne värktabletter. Jag fick allehanda tips av vänner och bekanta om hur jag skulle få i henne smärtstillande och sköterskan på barnläkarmottagningen tipsade om suppar; de verkar fort och barnet behöver inte uppleva obehaget att svälja ner dem. Jag inhandlade alla möjliga olika tabletter, flytande och suppar till packningen. Med lite otur skulle hon, vad vi förstod, kunna ha värk till och från i ett år och då var det ju inte stor vits att ställa in resan heller.
På fredagen ringer en sköterska från barnläkarmottagningen för att ge oss en återbesökstid veckan efter. Jag förklarar att vi ska på semester. Hon går och rådfrågar en läkare och kommer tillbaka för att boka en ny tid veckan efter. Vi fortsätter packa. Vi beställer rullstol på flygplatsen eftersom barnet inte kan gå själv.
Fredagkväll kräks dottern. Hon kräks även under natten. Hon har ont i magen. Allt detta tillhör ju sjukdomen. Det är jobbigt och äckligt, men så här ska det vara enligt de beskrivningar av sjukdomen vi läst. Det är förståeligt att hon inte vill äta något. Vi nöjer oss med att hon dricker lite och vilar mycket.
Följ resten av studien i del två

Är alla barn barn? Är alla barn lika mycket värda? Är alla människor lika mycket värda?

Den västliga delen av världen blir snabbt varse om de ohållbara situationer som råder runt om i världen genom flyktingströmmar och terrordåd som flyttar sig närmare. Det står klart att vi inte var beredda på detta. Det står klart att vi nu i desperation försöker komma på olika lösningar för att visserligen kunna hjälpa människor, men på ett sätt så att det inte allt för mycket inkräktar på vårt vardagliga, drägliga liv. Norrtelje tidnings ledare skriver idag om hur alla partier, utom Sverigedemokraterna bidrar till idéer för att lösa situationen för alla inblandade. SD, menar ledaren, ägnar sig istället åt att rida på tänkbara motsättningar och katastrofer och utropa sig som de som inte behöver komma med lösningar, eftersom det inte är deras politik som orsakat situationen. Det sistnämnda kan ju diskuteras, då IS politiska agenda faktiskt påminner en del om SDs med hyllad monokultur, tystande av oliktänkande osv. En skulle också kunna säga att det är just enfalden och oviljan att låta människor vara olika som är orsak till de motsättningar vi ser idag.

Förslagen för att förbättra situationen här i Sverige handlar om tillfälliga lagändringar och tillfälliga lösningar, men det finns inga garantier för att detta inte blir förändrade normer som också hänger kvar och bidrar till ett förändrat samhälle med annan syn på människor som varande individer med lika värde och lika rättigheter. En del förslag bidrar också till att ställa grupper mot varandra och skapa motsättningar och orättvisor/oegentligheter som inte borde få förekomma i vårt land.

Som t ex ett förslag från Centerpartiet, som Norrtelje tidnings ledare idag hyllar, att flyktingbarn mellan 15-18 år inte ska betraktas som barn utan behandlas på samma villkor som vuxna flyktingar.

Detta är ett extremt märkligt förslag med tanke på de två första paragraferna i FNs deklaration för barns rättigheter, som ju också är på gång att bli lag i Sverige.

§1. Ett barn är varje människa under 18 år.

§2. Alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. Ingen får diskrimineras.

Ska flyktingbarn som kommer till Sverige (som skrivit under barnkonventionen) inte behandlas som barn? Ska en 17åring från Afghanistan inte ha samma rätt till trygghet och utbildning som en 17åring med svenskt medborgarskap? Hur förändras statusen för det barn som kommer hit som 15åring och sedan blir svensk medborgare vid 17? Är denne då helt plötsligt barn? Hur påverkar detta vår syn på barnarbete, barnsoldater och barnäktenskap?

Jag skulle säga att ett genomförande av ett sådant här flyktingmottagande och en sådan syn på barn med bestämdhet strider mot FNs barnkonvention. Lägg till detta obligatoriska åldersbestämningsmetoder som kan slå fel med upp till fyra år. Då har vi elvaåringar som riskerar att bedömas som vuxna i det svenska samhället.

1. catarina wahlgren ‏@mammapolitik 4h4 hours ago Norrtälje, Sverige
2. C tycker inte att flyktingbarn under 15 år ska räknas som barn - vad hände med FNs barnkonvention? #allaslikavärde @ReidarCarlsson

1. Reidar Carlsson ‏@ReidarCarlsson 2h2 hours ago
2. @mammapolitik C menar att asylsökande mellan 15 och 18 inte skall räknas som barn. Driftiga 17-åringar behöver inte sättas i HVB-hem.

2. catarina wahlgren ‏@mammapolitik 1h1 hour ago Norrtälje, Sverige
3. @ReidarCarlsson vi kan väl inte ändra definitionen barn för vissa barn till följd av ursprung? #allaslikavärde #barnsrätt

2. Reidar Carlsson ‏@ReidarCarlsson 1h1 hour ago

   @mammapolitik Nej, men vi kan väl bestämma att asylsökande barn mellan 15 och 18 skall behandlas som asylsökande vuxna?

Jag skulle önska att vi istället för att göra skillnad på människor, ställa grupper mot varandra, misstänkliggöra människor för att ha slängt sina pass för att komma in i Sverige och lägga ned resurser på arbete som försvårar både hanteringen och den humana sidan av mottagandet skulle kunna göra ändringar som faktiskt förenklar och leder till ett bättre mottagande av människor på flykt. Till exempel behövs en snabb tillfällig lagändring i bygglovet för att kunna färdigställa fler boenden för ensamstående flyktingbarn. Idag är det krångliga bygglovsförfaranden som stoppar upp arbetet och gör att många människor lider i onödan. Att lika snabbt göra en förändring i reglerna på detta område som det gjorts på området med gränskontroller vore verkligen önskvärt för alla de som sliter med detta ute i kommunerna. Vi ska göra vårt bästa för att ge människor ett värdigt mottagande och det gör vi inte genom vare sig identitetskränkande åtgärder eller att definiera om internationellt vedertagna begrepp om vad ett barn är. Vi ska stå upp för allas lika värde.

Är barn och unga också Fullvärdiga människor?

idag har jag varit på en presentation av folkhälsorapporten 2015 för stockholms län. Här presenteras ett antal av de största ohälsosymptomen, orsaker och förslag till åtgärder. Särskilt presenterades rygg- och nackbesvär, psykisk ohälsa/självmord, rökning, övervikt/fetma, fysisk aktivitet och alkohol. Rökningen minskar visserligen stadigt, men tas ändå upp för att det fortfarande är den enskilda levnadsvana som orsakar störst sjukdomsbörda. Det rapporterades också om ojämlikheter i hälsa till följd av utbildningsbakgrund och bostadsort. Medellivslängden inom olika bostadsområden i Stockholms län skiljer sig idag mer än den gör mellan olika bostadsorter i en nationell jämförelse.

Det framkommer under föredragningarna att kvinnor har mer ont i ryggen, mer ont i nacken, mer ont i huvudet och mår mer psykiskt dåligt än män. Trots att kvinnor äter bättre, dricker mindre och rör sig mer än män. Förutom levnadsvanor tror man att faktorer som materiella levnadsvillkor, psykosocial stress och tillgång till hälso- och sjukvård påverkar människors hälsa. Till exempel de faktum att kvinnor tjänar sämre än män och tar ett större ansvar för hem och familj.

Flera gånger under förmiddagen lyfts det från talarstolen att det är viktigt med tidiga insatser. BVC, förskola och skola nämns som viktiga instanser i det förebyggande arbetet. Det ligger nog mycket i det, men känns det inte lite märkligt att bara lyfta det i föredragningarna och i åtgärdsförslagen? När vi talar om tidiga insatser kanske vi också ska nämna dem som befinner sig tidigt i livet, d v s barn och unga.

Man brukar säga att det under slutet av1900-talet har skett ett paradigmskifte i vår syn på barn. Från att barn tidigare betraktats som ofullständiga becomings, som av oss vuxna skulle fyllas med kunskap och goda erfarenheter, till att barn idag redan från början betraktas som fullvärdiga individer med egna rättigheter. Detta synsätt förstärks bl a av att förskolan idag har en egen läroplan och FNs konvention för barns rättigheter som, om jag förstått det rätt, är på gång att antas som lag i Sverige.

Det blir då märkligt med en folkhälsorapport som inte innehåller någon statistik för hur människor under 15 år mår. Barn- och ungdomsstadiet reduceras till en tid där insatser ska sättas in för att skapa friska och välmående vuxna. Som om barnens välmående inte har något värde i sig. Kanske handlar det om att barn inte är frånvarande från sitt arbete då de mår dåligt, att de inte är arbetsföra och därför direkt orsakar inkomstförluster för olika instanser i samhället? Är det så man tänker tror jag att det är ett feltänk då barns välmående och hälsa även påverkar föräldrarnas välmående och hälsa. Men barnen ska inte vara med i rapporten av den anledningen även om helhetsperspektivet är viktigt; de ska vara med i rapporten för att de är också en del av folket och således folkhälsan. I Rinkeby är en så stor andel som 50% av befolkningen barn och ungdomar.