Därför är vinster i välfärden den viktigaste, men inte den enda, valfrågan för Vänsterpartiet

Jag har så mycket jag vill skriva om; de nya upphandlingsreglerna i EU och bristen på svensk mat i skolor, sjukhus etc, steg vi kan ta mot en förkortad arbetstid och de livskvalitetvinster detta kan ge, Vänsterpartiets utmärkta politik för en levande landsbygd och en grön omställning osv osv osv. Men, fastnar till sist i att jag ska skriva om det som beskrivs som Vänsterpartiets enda valfråga; Vinster i Välfärden. Givetvis är detta inte partiets enda valfråga, det är ju rent löjligt att tro att ett parti som har funnits så länge och som faktiskt sitter i majoritet i flera kommuner och landsting redan idag, helt plötsligt skulle bli ett enfrågeparti. Men, det är likväl en viktig fråga.

Och det är en viktig fråga för svenska folket. En majoritet av tillfrågade har vid flera tillfällen visat sig vara emot att skattepengar, i stället för att användas till vård, skola, omsorg, tas ut i vinst av de företag som bedriver verksamheten. Här har speciellt de s k riskkapitalbolagen fått klä skott och t o m finansminister Anders Borg (M) har efterfrågat hårdare tag för att stoppa just riskkapitalbolagen och fått Annie Lööf (C) att uttrycka att han låter som en Vänsterpartist. Det är däremot ganska orealistiskt att se att det på ett effektivt och rättvist sätt skulle gå att stänga ute just vissa typer av företag från att bedriva verksamheter. Nu har det ju äntligen (!) blivit möjligt att enligt EUregler ställa krav på kollektivavtal och klimathänsyn i upphandling, men hur ska ett företag kunna "lova" att bedriva verksamhet i ett visst antal år, då de samtidigt ska lägga lägsta anbud och är tvungna att chansa på att det överhuvudtaget går att bedriva verksamheten för de pengar kommuner och landsting betalar ut? Det utestänger ju i stället de små lokala företag som privatiseringsivrarna säger sig vilja stärka.

Det här kan också bli en märklig debatt i en landsbygdskommun som Norrtälje. Det är nog inga välfärdsföretag som tar ut några högre vinster här. Att kunna göra vinst på en verksamhet kräver ett ganska gott underlag av brukare och möjligheter att effektivisera. Om det finns två anställda är det svårt att dra ner på personalen t ex. Effektiviseringar inom hemtjänsten är gjorda näst intill vägs ände och fler företag inom den verksamheten i den här kommunen leder snarare till en allt mindre effektiv organisation. Att bedriva verksamheter i en landsbygdskommun med låg utbildningsnivå är förknippat med kostnader utöver rikssnitt och det är väl också därför som den borgerliga majoriteten har fått arbeta hårt med att locka hit fler företag för att kunna avhända sig kommunala uppgifter. Med vinster som ända drivkraft lockar vi inga företag att ta över de verksamheter som vi själva inte klarar av att få att gå runt. Det är därför också nära till hands att tro att de företag som bedriver vård, skola och omsorg i Norrtälje kommun i många fall inte gör detta av vinstintresse utan av t ex ideologiska eller pedagogiska skäl.

Anders Borg (M) hojtar alltså om att sätta stopp för riskkapitalbolag i välfärden, men blir nu stoppad av privatiseringsfundamentalisten Annie Lööf (C). Socialdemokraterna vill inte sätta ner foten om vinster i välfärden och verkar också pyssla med nåt kompromissnickeri som de kallar för "ordning och reda", vilket för min del mest för tankarna till Folkpartiets misslyckanden inom skolpolitiken. LO har ett tydligt kongressbeslut som tar avstånd från vinster i välfärden, men trots detta ger förbundet sig nu ut på den hala kompromissisen och letar efter sossekompisarnas händer för att hålla balansen. LO menar att företagarna och facken tillsammans ska förhandla bort vinsterna, jo, tjena, det verkar ju vara en framkomlig väg.  Nej, det enda som sker här är att det läggs ut dimridåer för vad som egentligen händer med våra skattepengar.

Det är ganska många i Sverige nu som ser hur skolan (tänk senaste PISA), vården (senast cancervården i blickfånget) och omsorgen (typ varje dag i tidningen) är i stort behov av mer resurser, fler anställda, bättre mat osv. Behovet är inte fler företag, det tror jag ganska många är överens om. Fler personer vittnar om att de tjatat sig före i vårdköer och betalat ur egen ficka, så visst kan behovet av sänkt skatt för att kunna betala själv finnas, men det känns inte riktigt etiskt rätt. 

Klart och tydligt är att det behövs ingen Linje två i den här frågan, väljarna bör få klara besked vad vi tänker använda deras skattepengar till. Tydligast här är Vänsterpartiet som säger nej till vinster i välfärden. Det är ingen orealistisk utopi, det fungerar i många andra länder, det måste kunna fungera här. Drivkraften inom vård, skola och omsorg ska inte vara girighet utan att du är fylld av engagemang och intresse för det yrke du utövar och vill vara med och utveckla verksamheten till toppnivå.

#matvalet, #fittstim och #samtycke

Egentligen skulle jag ha bloggat igår kväll, men jag var så otäckt sjuklig då och orkade endast följa TVn och i viss mån de medhängande twitterdebatterna t ex #matvalet, #samtycke, #fittstim, #svtdebatt och dessutom var det ju torsdag och tid för #fskchat om kollegialt lärande, så jag läste, men skrev inte så mycket själv till följd av min sviktande hälsa. Därför tänkte jag så här i efterhand kommentera gårdagens intryck.

Intressant att en undersökning nu gjorts, inte bara hur mycket av maten till skolor, äldreboenden och sjukhus som importeras, utan hur mycket av det som faktiskt skulle kunna produceras i Sverige som importeras. Otroligt att endast 4 av 100 äpplen som serveras i det offentliga är svenska. Häpnadsväckande dåligt. Så intervjuas kökschefer och kostchefer och alla vill de köpa mer svenskt och lokalodlat. Så intervjuas de som äter maten och givetvis vill de få mer lokalodlat på tallriken. På Facebook finns en sida, startad i Norrtälje kommun med över 2500 medlemmar som kräver svensk mat i skolan. Varför är det då som det är? Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) skyller som en sann centerpartist på det offentliga och menar att de borde bry sig mindre om pris och i stället se till att köpa svenskproducerade livsmedel. Men riktigt så enkelt är det väl inte??? För det första så har vi Lagen om Offentlig Upphandling, som förbjuder köparna att ställa krav just på att produkterna är svensktillverkade; det går ju i strid med EUs grundprinciper. För det andra så handlar det ofta inte om kostnader utan om möjligheten att handla direkt från lokala producenter. Kommuner och landsting tecknar stora avtal, där ofta flera kommuner gått samman för att få bra pris och dessa avtal kan kost- och kökschefer inte gå utanför i någon större utsträckning. I Norrtälje kommun måste föräldrar ansöka om specialkost för sina barn för att de ska serveras svenskproducerad mat, något som jag förstår innebär oändliga handläggningstider och dilemman för kökspersonalen. Detta är ett problem för föräldrar som ska välja skola till sina barn. Det är också ett problem som gör att kommunala enheter inte konkurrerar på samma villkor som privat drivna enheter, som har rätt att köpa in sina råvaror från varhelst de vill.

En friande våldtäktsdom i Lund har också, helt förståeligt, vållat stor debatt. Tingsrätten anser att mannen förgripit sig på kvinnan med våld, men kan inte ställa utom allt rimligt tvivel att hon varit med på detta. Nu skriver debattörer på nätet om hur de ska beväpna sina döttrar, om rättslösa kvinnor och om en syn på män som näst intill förståndshandikappade. Det går aldrig att ställa någonting utom ALLT rimligt tvivel, det är samma sak som att påstå att någonting är helt sant. Hur ska en samtyckeslag utformas? Jag har ingen aning, om vi har den synen på män att de inte förstår ordet NEJ, hur ska de då någonsin förstå ett samtycke? Jag tycker det är rimligare att resonera som Lisa Magnusson i #svtdebatt när hon säger att vi ska fokusera på vad han BORDE ha förstått, som människa. Många är de våldtäktsdomar som bygger på att kvinnan borde ha förstått att hon inte skulle ha haft så kort kjol eller ett så stort läppstiftsleende. Rimligheten ligger i att män också borde förstå och jag skulle önska att ordet NEJ hade en högre signalstyrka än en kort kjol. Typ; alla män vet att en kort kjol betyder fritt fram, men väldigt få män vet att nej betyder nej. Så kan vi inte ha det och så kan vi inte förmoda att det är när vi ska döma grova brott.

Mest omdiskuterat igår blev Belinda Ohlssons program Fittstim - Min kamp, som jag bara såg slutet av. De allra flesta som såg programmet var väldigt negativa till hur Belinda och SVT lyckades förminska den feministiska rörelsen till att låta bli att raka sig under armarna och använda ordet Hen. Jag är benägen att hålla med. Det vore mycket bättre om vi svenskar på bästa sändningstid fick läsa den här artikeln av Maria Sveland. Jag tycker dock att förskolepedagoger är oerhört viktiga i den feministiska kampen, det är med de små barnen vi lägger grunden och i förskolans läroplan ingår det att motverka traditionella könsrollsmönster. Det handlar inte om att, som Ebba Witt Brattström menade, att ta bort hon, att ta bort kvinnan och låta samhället bli enkönat. Det handlar om att kunna erbjuda det uppväxande släktet alla möjligheter utan anknytning till vilket kön de har, att erbjuda alla barn kvinnliga och manliga hjältar, pojkar och flickor som är i behov av hjälp  och stöd, tuffa och mjuka sidor hos var och en utifrån individ, inte utifrån kön. En twittrare ifrågasatte igår varför vi utmålar föräldern som inte vill tala om sitt barns kön som en skadlig experimenterare, medan vi inte ifrågasätter det experiment att "göra" små barn till pojkar och flickor i förskolan, skolan, hemmet och i kommersialismen varje dag. En annan twittrare påpekar påpassligt att ordet hendagis inte existerar utan att det är Söders genusförskolor som diskuteras. Alltså ett språk som inte bara förminskar feminismen, utan även förskoleverksamheten. Jag skulle tycka det var mycket intressantare om en programserie kunde behandla olika feministiska frågor med ett positivt anslag. Det handlar inte om att feminismen inte tål att kritiseras eller ifrågasättas. Det handlar om att den varan har vi redan allt för mycket av. SVT kunde i stället hjälpa till att sprida en bild av varför ett jämställt samhälle är så viktigt. Hånad har väl feminismen blivit sen typ då det kom kvinnor och män, d v s ca 2000 år sen (enligt utsago av en man i #svtdebatt).

Ett flaggskepp eller en sjunkbomb?

Nattpersonalen inom Tiohundra AB ska få sin arbetstid förlängd med 16 timmar i månaden. Samtidigt minskas bemanningen och det kan bli tal om att personalen ska börja sköta städningen på omsorgsboendena på natten. Bolagets VD Peter Graf säger i Norrtelje tidning att det blir en försämring för vissa medarbetare, men att brukarna inte kommer att märka någonting. Min erfarenhet säger mig att brukare nästan alltid märker av när personalen får det sämre.

Tiohundraprojektet, som trots motgångar och dålig ekonomi, varit en framgång för sjukvård och omsorg på många fronter i Norrtälje kommun, och som också skulle kunna bli ett riktigt flaggskepp, en framgångsfaktor, en anledning för människor att flytta till just vår kommun, blir nu sakta mer utav en sjunkbomb. De privata aktörerna är redan inbjudna i välfärdsverksamheten. På många vis har den borgerliga majoriteten vänt ut och in på regler och erbjudanden för att snabbare få in fler företag i vården. I landstinget har det upprättats ett särskilt kansli med detta uppdrag och en politisk nämnd har enbart haft företagsfiske som uppgift på agendan. I Norrtälje kommun, inom samverkansprojektet Tiohundras ramar, har tjänstemännen ålagts att lägga ned åtskilliga timmar på att skapa en organisation där de privata ska känna sig mer än välkomna. Jag skulle ljuga om jag inte sa att detta tagit stora resurser från det som kunnat gå till att skapa tryggare och smidigare vårdkedjor och tvärsektoriellt samarbete. Resurser som kunnat användas till det som projektet syftade till. Resurser som kunnat göra Tiohundra till ett bolag som lockade personal med goda arbetsvillkor och ett utmanande och flexibelt arbete.

När Tiohundraprojektet sattes i sjön och personal från kommunen och landstinget blev arbetskamrater i samma företag var det en hel del förändringar av villkor o dyl som var tvungna att göras, bl a sänktes nattarbetstiden för den personal som tidigare tillhörde kommunen för att den skulle vara densamma som i det då rödgrönt styrda landstinget som satsat på bättre arbetsmiljö för de anställda. Nu är det motsatta vindar. Nu ska medarbetarna i Tiohundra AB få det sämre, tvingas arbeta två timmar mer per natt utan extra betalt, bara för att det är gängse inom de privata omsorgsgivarna. Hur ser det ut inom Tiohundra AB? Är det all nattpersonal som drabbas av detta eller enbart de inom omsorgsverksamheterna? Om det är alla; hur reagerar tidigare landstingspersonal på att särbehandlas och få sämre arbetsvillkor än i övriga Stockholms läns landsting? Om det bara är omsorgspersonalen; hur fungerar det gränsöverskridande arbetet då personalen delas upp och får betalt utifrån sektoriellt tänkande?

VD Peter Graf delgav nämnden, när han var där på presentationsbesök, att han ville arbeta med att riva upp stuprör och därför hade ändrat organisationen så att det inte tydligt skulle framgå vad som var kommunal och vad som var landstingsverksamhet. Därför antar jag att han inte heller vill göra den löneskillnaden på personalen.

Vad beträffar Vårdval Stockholm får inga särregler införas inom projektet Tiohundra (Norrtälje kommun). Det heter att: "Befolkningen i Norrtälje kommun ska ha rätt till samma vård som i övriga länet", vilket emotsäger sig självt eftersom detta skulle kräva just särlösningar. När det gäller personalens arbetsvillkor är det tydligen helt okej att medarbetarna inom Tiohundra AB omfattas av särregler som får som följd att de inte alls arbetar som samma villkor som sina kollegor i Stockholms läns landsting.

Ett gott nytt år – där funktionshindrade kan leva ett liv som andra.

 En artikel som idag publicerades i Norrtelje tidning, men som tyvärr inte finns på nätet. Förrän nu.

Det är nästan 20 år sedan vi fick en av vårt lands största jämlikhetsreformer. Det var när Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft 1994 och samtidigt ett system för personlig assistans inrättades. För många människor med omfattande funktionsnedsättningar innebar rätten till personlig assistans att de kunde ta makt över sitt eget liv, slippa vara beroende av anhöriga och bo i egen lägenhet istället för på institution. Den personliga assistansen är för många förutsättningen för att kunna arbete, studera och vara förälder. Den ger möjligheten att själv kunna bestämma både över vardagen och utveckla sina intressen.

Men istället för förstärkta rättigheter ser vi idag besparingar och hårdnande, kränkande attityder som de som avslöjades i TV-programmet Kalla fakta. Hårdare bedömningar gör att människor förlorar sin personliga assistans. Blinda och synskadades rätt till ledsagning begränsas. Människor med funktionsnedsättning stängs ute från olika områden på grund av bristande tillgänglighet och delaktighet. Besluten om människor ska få sina rättigheter tillgodosedda balanserar ofta på gränsen och många fall avgörs efter flera turer i rättsystemet. Då gäller det att vara stark eller att ha en stark anhörig/vän som hjälper till att driva frågan. Flickor och pojkar med funktionsnedsättning får inte alltid det stöd de behöver för att klara skolan. Arbetslösheten är högre och ekonomin sämre för många med annorlunda funktionsförmåga. Kvinnor med funktionsnedsättning är ofta dubbelt utsatta och osynliggörs i många sammanhang. Idag mobiliserar Handikapprörelsen för att utvecklingen inte skall fortsätta åt fel håll.

Att det går långsamt och till och med bakåt är utan tvekan regeringens ansvar. Högerns politik har inneburit en kraftig backlash för många människor med funktionsnedsättning. Under flera års tid har regeringen bromsat ett förslag att bristande tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning ska räknas som diskriminering. Att ta bort hinder och göra lokaler, kollektivtrafik och arbetsplatser tillgängliga och användbara för alla människor är en vinstaffär för såväl enskilda som samhället på lång sikt. När det gäller de allt snävare tolkningarna och försämringarna av LSS har regeringen bara tittat på när såväl kommuner som Försäkringskassan nekar människor assistans.

Vänsterpartiet kommer att aktivt fortsätta att bekämpa diskriminering och fördomar. En tydlig lagstiftning där bristande tillgänglighet är diskriminering skall snarast läggas i riksdagen.

Vänsterpartiet vill återupprätta intentionen med LSS – att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett liv som andra, därför måste lagstiftningen ses över och förtydligas. Vi måste också arbeta förebyggande och inte snåla på stöd till anhöriga, träffpunkter och annat som inte är reglerat enligt lagen. Mänskliga rättigheter för alla går före skattesänkningar och vinstintressen.

Eva Olofsson riksdagsledamot och talesperson för Funktionshinderfrågor.

Jesper Odelberg Kulturarbetare och vänsterpartist

Catarina Wahlgren, gruppledare, Vänsterpartiet Norrtälje

Vänsterpartiet - ett landsbygdsparti, men också en parti som kräver solidaritet och kvalitet

Vänsterpartiet - det nya landsbygdspartiet, så löd titeln på en debattartikel författad av Ulla Andersson och Lena Ohlsson, Vänsterpartiet, som var införd i Norrtelje tidning i juni 2011. De två vänsterpartisterna skriver om hur det lokala och regionala inflytandet över statliga utvecklingsmedel ska öka, de skriver om hur de gröna näringarna ska satsas på, bl a inom energipolitiken och lokal matproduktion, de skriver om samarbete mellan regionala högskolor och småföretag samt om ett samarbete med landsbygdens medborgare och intresseorganisationer. 

Denna artikel läste aldrig Norrtälje kommuns vice kommunalråd, Berit Jansson (C), för när några lokala representanter för Vänsterpartiet förra veckan lyfte en rad satsningar som Vänstern vill göra på landsbygdens utveckling i en debattartikel blev hon totalt tagen på sängen; hon hade ingen aaaaaaning om att Vänsterpartiet intresserade sig för landsbygden. Och efter att ha skummat igenom några dokument på partiets hemsida så konstaterar hon att det bara handlar om att Vänstern är ute efter att förstatliga hela landsbygden.

I själva verket lyfte artikeln satsningar på utbyggd kollektivtrafik och fibernät, förändring av Lagen om Offentlig Upphandling för att kunna göra fler lokala inköp av t ex mat till skolor, sjukhus etc, starta forskning kring hur bygdeskolor kan behållas med hög kvalitet, införa logistikstöd för handeln, rabatt på studielånet för de som tar anställning inom bristyrken på landsbygden.

Nej, B Jansson är nog bara ledsen för att hennes eget parti inte kan genomföra några som helst vettiga satsningar på landsbygden. Visst finns det de som försöker, men centerledningen läser nog inte ens artiklar som de egna partikamraterna skriver. Med ena handen skriver de en artikel om att satsa på lokalproducerade matlådor till äldre, med andra handen fattar de ett helt annat beslut - dagen efter. Och det är väl lite av Centerns dilemma, det skrivs en massa om satsningar man säger sig vilja göra, men varje dag är man med och fattar motsatta beslut. Det är nog bara Annie Lööf som säger rakt ut vad det är Centerpartiet verkligen arbetar; privatisera allt, må bäste man sko sig.

Vänsterpartiet är idag ett parti i opposition, efter valet i september hoppas vi få förtroende att försöka påverka samhället med våra idéer. Ju fler röster vi får, desto mer får vi möjlighet att påverka. Centerpartiet är ett litet parti, MEN de sitter i majoritet idag, i riksdag, i landstinget, Stockholms län och i Norrtälje kommun. Vill de förändra den politik som förs idag? Då har de chansen nu, snart är det försent.

Vänsterpartiets kongress supervalåret 2014

Idag är sista dagen på Vänsterpartiets kongress 2014. Själv lämnade jag tillställningen redan igår eftermiddag och lät vår ersättare Johannes Folkesson från Rimbo ta vid. Och även om diskussionerna kring vilka ord som var lämpligast att använda i vårt uttalande inför riksdagsvalet i september blev lång och tidvis seg, så framstod vi som ett mycket enat och starkt parti. Vänsterpartiet har fler medlemmar nu än vad vi haft på tio år, bara under förra året tillkom 1500 medlemmar i hela landet. Anledningarna till den kraftiga ökningen kan bl a förklaras av vår partiledare Jonas Sjöstedts skicklighet och popularitet. Han har rest runt i landet och visade i sitt tal efter omvalet till partiledare speciellt sin respekt för alla de kamrater som kämpar på i de små föreningarna runt i landet, de kamrater som lite oroligt flackade med blicken vid hans besök och undrade om det skulle komma någon och lyssna - och det blev varje gång fullsatt i lokalerna, mer fika fick inhandlas under kvällen. Och efter mötena ringlade köer av människor som ville veta mer och bli medlemmar.

Andra anledningar till att Vänsterpartiet i dag har framgång är att vi har en bra politik, en majoritet av den svenska befolkningen är emot vinster i välfärden och genom att sätta denna fråga på dagordningen har vi idag fått även moderater i regeringen att börja vackla vad det gäller välfärdspolitiken. Vänsterpartiet sitter också med och regerar i flera kommuner och landsting och på kongressen lyftes flera goda exempel på vad vi då kan åstadkomma fram; bl a har man i Degerfors kunnat rädda kvar alla småskolor genom en social investeringsfond. Det gavs också exempel på gratis kollektivtrafik, halverade avgifter vid kulturskolan mm. 

Även om jag personligen missade både valpeppen och kongressfesten kände jag mig när jag åkte hem i snöslasket igår både peppad och nöjd, bl a av hälsningsanförandet från vårt norska systerparti SV, men också av mycket peppande inledningsanföranden av Storstockholms distriktsordförande Seluah Alsaati, partiledare Jonas Sjöstedt och den roliga och skarpa partistyrelsemedlemmen Ulla Andersson. Jag blev glad över att kamraterna väljer att använda ordet SOLIDARITET, det vackraste ordet som finns i valrörelsen, och jag blev lite nedslagen av att vi inte starkare vill betona landsbygdens betydelse för utveckling och välfärd. Vi har ett förträffligt landsbygdspolitiskt program och vi kan bygga vidare på det tillsammans, kanske blir det efter valrörelsen och valen. Jag inspirerades också av debatten kring ett idrottspolitiskt program, ett kulturellt löfte mm, men inser även jag att det handlar om att prioritera. Någon skojade till det från talarstolen och sa att i förra valrörelsen hade sossarna sloganen "Alla ska med" medan vi hade mottot "Allt ska med", ganska likt vårt parti faktiskt.

Under kongressen har vi twittrat under hashtaggen #vkongress eller #vkongress2014. Själv twittrar jag som @mammapolitik och Johannes som @J_folkesson. Vi har också lagt upp intressanta händelser på vår Facebooksida, som gått från 97 gillare den 8 januari till 137 gillare dags dato. En klar succé. 

Det roligaste med kongresser är att träffa personer som en annars inte ser så ofta eller som en aldrig träffat förut, speciellt roligt tyckte jag att det var att få krama om Inga-Lill Franzén (tidigare Stockholms läns landsting och distriktstyrelsen), Ulla Hoffmann (tidigare partiledare, nuvarande Fristadsfonden) och Amineh Kakabaveh (riksdagsledamot). Hoppas få se dem alla i årets valrörelser; Välkomna till Norrtälje! Det var också en glädje att se att C H Hermansson och Herta Fischer (96 resp 95 år gamla) var på plats på ännu en kongress samtidigt som det finns en tillförsikt att så många unga, så många pyttesmå på armen och så många putande bebismagar vimlade och trängdes bland åsikter och självförtroende. Nu väntar ett spännande år, ett år då agendan ska vridas mot ett varmare samhälle präglad av solidaritet och medmänsklighet.

Är lösningen mer av samma vara?

Idag har regeringen presenterat ett förslag för att förbättra skolresultatet i Sverige. Och jag har lite svårt att greppa hur mer av samma vara ska kunna ge bättre resultat. Om vi ger alla barn ett års längre skolplikt, d v s från en ålder då många kanske inte är helt mogna för skolstart, d v s sex år, ger det automatiskt bättre resultat? Idag går nästan alla barn i förskoleklass. Förskoleklassens arbete utformas lite olika på olika skolor, men den är tänkt att vara en mellanform mellan förskola och skola och ha större möjligheter att utformas efter barnens behov. Nu ska den alltså obligatoriskt bli en del av en skola som på många håll misslyckas med att ge barnen de kunskaper de har rätt till?

Och för de som inte hänger med bättre av ett ytterligare års obligatoriska studier på samma sätt, finns ännu mer; obligatorisk sommarskola, ett ytterligare obligatoriskt år i grundskolan efter nian osv. Mer av samma sak som eleverna inte hittills har lyckats förstå.

Om en tänker så här, att klasserna är för stora och lärarna inte hinner med alla, så blir det ju ett straff för dem som läraren inte hinner med, de får sin tid då de andra, som inte krävde så mycket, har fått möjlighet att avsluta och gå vidare.

Eller, om en tänker att läraren använder sig av ett lärsätt som eleven inte tar in, då kommer ju den eleven inte att ta in det oavsett hur många extra år eleven blir kvar i obligatorisk skola. Ja, jag upprepar ordet obligatorisk för det är ett ord som stör mig, som gör mig rastlös och orolig. Skolan och undervisningen är ju en rättighet för barnen, kunskap är en makt som alla barn ska ges möjlighet till. Då låter obligatorisk skolgång så väldigt märkligt, självklart, men varför används ordet gång på gång på gång som något tvingande och överifrånkommandekrav på själva eleven?

Jag tror, rent personligt, som pedagogikstuderande, att lärarna i stället måste ges möjligheter och verktyg att arbeta med eleverna på ett sätt som de vet gynnar elevernas lärande. Det är kunskaper som lärare har efter flera år på högskola. Vilka möjligheter har lärare idag att ta hänsyn till alla elevers olika lärstilar och kunskapsnivåer i stora klasser där lärarna också får hantera en rad "ickepedagogiska" frågor i brist på tillräckligt med kringpersonal på skolorna? I stället för att locka barnen till lärande tvingas de införa disciplinära åtgärder för att hinna med.

Ett av mina barn har under snart tre års tid haft obligatorisk närvaro på den extra läxläsningstimman som ges i skolan. Det är jättebra att den timmen finns, det måste jag börja med att säga, men när den blir obligatorisk, så får den  lätt en negativ klang. Ett år läste hon även modersmål utanför skoltid. Jag räknade ut att under det året hade hon tre veckors extra skoltid + läxor utöver vad hennes klasskamrater hade. Hon har efter det i två år till haft ungefär 1,5 vecka per år utöver ordinarie skoltid. Gör det att hon klarar sig bättre i skolan? Tveksamt. Vad hon själv anger är att hon helst har undervisning i liten grupp där det är lugnt, hon kan ställa frågor och få svar så att hon förstår. Då lär hon sig mest. 

Ja, med dessa funderingar om regeringens förslag till hur vi höjer kvaliteten i den svenska skolan och med en del funderingar om de förskolor i Nacka kommun som saknar förskollärare och i framtiden ska få kallas "pedagogisk omsorg med lokal", så lämnar jag er för idag, inte helt tillfreds med min framtidstro om det svenska samhället. En får ju bara jubla åt att det är valår, måtte det bara hamna tillräckligt långt ut åt vänster för att kunna rädda skutan.