Vad händer med kulturen vänner?

Sitter lugnt på min kammare en onsdagkväll före midsommar och imorgon är min första semesterdag. Ja, frågan är ju hur mycket semester det blir när det är valår. Det kommer väl liksom att pågå saker hela sommaren och själv är jag ju toppkandidat både till kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige.
Det gångna året i kommunen har präglats av debatter kring kulturens roll i samhället. Arbetsmiljön på Kulturskolan har var under lupp då det kom en anmälan från Arbetsmiljöverket. Denna konflikt är i dags dato fortfarande inte löst. I sista stund före läsåret fick barn, föräldrar och personal veta att det inte skulle bli några dans och teatergrupper i Kulturskolans regi längre. De som ville dansa fick vända sig till betydligt dyrare privata aktörer. Eller sluta dansa. Den årliga uppsättningen av en stor musikal blev luggsliten av brist på personal och slutligen blev själva föreställningen också uppskjuten till kommande höst så att fler av de elever som var med från början var tvungna att hoppa av. Just när det började bli en grej, när det började nå kvalitet och också fick ett sådant rykte. Då drogs mattan undan. Nu har vi en kommunal musikskola där personalen inte drar jämt och som dessutom föreslås flytta till "nya" lokaler, utan att någon samråd med personalen skett, utan att man undersökt vilka behov av lokaler verksamheten har.
Andra som har fått flytta i år är kulturföreningen NoA som på oklara grunder blev uppsagda från sina lokaler på Nordrona, i det kommunala bolaget Campus Roslagens regi. Bolaget skyllde på kommunen, kommunen skyllde på bolaget och ingen hade ingenting eller någonting med någonting att göra. Alla uppskattade verksamheten, men ingen hade verktyg att göra uppsägningen ogjord. Och som jag då yttrade i en debatt; att erbjuda en skapande konstförening kontorslokaler i utbyte mot ateljéer och hangarhall, är som att säga upp hockeylaget från isrinken och erbjuda dem en källarlokal istället. Kulturföreningen NoA kämpar fortfarande på utan lokaler, men detta var ett stort slag mot kulturen i kommunen och det fegaste av allt var att ingen ville ta ansvar för det.
Vad händer nu? Denna onsdag i juni då jag just har gått på semester. Jag nås av beskedet att den beslutade kulturscenen i Rimbo inte blir av! Det bidde inte ens en tumme! Inte ens det. Och det som sätter sig vassast i mitt hjärta är när man låtit föreningar och eldsjälar komma in och arbeta för sin sak, göra verkliga planer av sina idéer och sedan snuva dem i sista stund. På samma sätt som dåvarande kommunalrådet Kjell Jansson (M) drog ur ärendet om en ny förskola i Vigelsjö på sittande kommunfullmäktige. På samma sätt kommer nu besked att den kulturscen som fullmäktige beslutat om och som engagerade kulturmänniskor i Rimbo varit med och utformat efter just de behov som kulturskolan i Rimbo har, inte blir av. Att pengarna inte räcker. När jag ställde en fråga till barn och skolnämndens ordförande Olle Jansson i fullmäktige för bara ett par månader sedan sa han att allt flöt på enligt plan och att alla inblandade var nöjda. Men det var ju inte för inte som jag ställde frågan . Redan då hade jag hört mutter. och nu. så illa trodde jag inte det var. Jag protesterar. Jag är arg. Vi kan inte spara mer på kulturen nu. Det här gäller våra barn och ungas framtid.

Kämpa - det går att vinna!

Efter förra kommunfullmäktige som inträffade för ett par veckor sedan skrev jag följande text. Jag kände mig nedslagen över att inte kunna få någon som vill stå till svars för vad som händer med Kulturföreningen NoA. Allt vore väl mycket enklare om någon bara sa att, nej, vi vill inte ha den här verksamheten, vi vill inte främja det som händer här, vi har fått bättre erbjudanden eller vad som helst?

Kulturföreningen NoA går verkligen ett bittert öde till mötes. Tyvärr finns det ingen politiker eller tjänsteman som vill ta ansvar för det som nu händer föreningen och det tråkiga med det är att vi inte ges några verktyg till hur vi ska kunna förhindra att liknande saker kommer att hända i framtiden.

Det första som vi förstår hände i ärendet var att Campus Roslagen beslutade sig för att ändra hyressättningen på den lokal som NoA hyrt under 15 år uppe på Nordrona. Brukshyra skulle frångås och det skulle bli marknadshyra. Detta beslut tas i Campus AB styrelse. Det är möjligt att ledamöterna inte hade en aning om vad följden av beslutet skulle bli.

NoA blir informerade om detta, men när de ställer frågan om vad den nya hyran kommer att bli för att ta ställning till om de kan betala den får de inget svar från Campus. I stället får de en uppsägning. Vem som beslutade om detta är oklart, men det är fullt möjligt att de som beslutade inte hade en aning om att NoA var intresserade av att vara kvar trots hyreshöjningen.

Representanter från NoA försöker här vid flera tillfällen att få kontakt med politiker och tjänstemän som man tror kan ha inflytande över detta. Man vill gärna att politikerna besöker lokalen för att få en uppfattning om dess värde och hur svår den är att ersätta som kulturproduktion/konsumtionslokal. Politiker säger sig förhandla med föreningen om alternativa lokaler eftersom man redan beslutat att bygga om de nuvarande lokalerna för annan verksamhet. Det är möjligt att politikerna inte hade en aning om vikten av en ändamålsenlig lokal för verksamheten.

Beslut om nya hyresgäster (kommunens resurspool) i lokalerna på Nordrona tas i kommunsstyrelsen. Det är socialnämndens verksamhet, men i socialnämnden har inget beslut om detta fattats så där har ledamöterna antagligen ingen aning om vad detta får för följder. I handlingarna vid kommunstyrelsens sammanträde framgår ingenting om att det redan finns hyresgäster och att dessa nu blir utan lokal. På en fråga vid sittande sammanträde svarar campus ordförande Olle Jansson att förhandlingar med kulturföreningen NoA fortgår och att det finns hopp om en snar lösning. Det är möjligt att ledamöterna som fattade beslutet inte hade en aning om vikten av en ändamålsenlig lokal för kulturverksamheten.

När nu alla beslut är tagna dyker plötsligt några politiker upp när NoA bjuder in till debatt. Alla säger sig vara måna om att verksamheten ska fortsätta. Men Campus AB har bara i uppgift att förvalta lokaler och kan inte subventionera kulturverksamhet. När NoA vänt sig till Kultur och Fritid har de fått svaret att Kultur och Fritid inte lägger sig i hyreskontrakt. Kommunstyrelsen lägger sig inte i Campus hyresaffärer. Och eftersom Campus AB bara har beslutat att förändra hyressättningen på den här lokalen så är det inget ärende som är av ”principiell beskaffenhet” så att det måste lyftas i Kommunfullmäktige.

Så här illa kan det gå när en kommun med politiker som säger sig värna kulturlivet fattar beslut på olika håll utan helhetsperspektiv i beslutsunderlagen. Det är helt möjligt att ingen som varit med och fattat de olika besluten som lett fram till detta har haft en aning om vad följderna skulle bli. Det är helt möjligt. Frågan är om det är troligt.

Nu ska Kulturföreningen NoA bestrida beslutet om uppsägning då man menar att det både strider mot Kommunallagen och Campus ABs egna riktlinjer. Egentligen ogillar jag när det måste gå till rättsliga processer. Jag tror också att det är mycket svårt att få rätt mot ett gäng där alla håller varandra om ryggen och ingen tar ansvar. Jag har dock förståelse för att man provar alla medel som synes finnas till hands. Och jag försöker komma ihåg att det går att vinna politiska kamper. En vänsterpartist, tillsammans med många fler, kämpade och räddade det som idag är Pythagoras industrimuseum. Ett par vänsterpartister, tillsammans med många fler, kämpade och räddade det som idag är länets bästa sjukhus, tvåa i landet. Det går att ändra sig, det finns alltid hopp.

Första maj 2017 - Medborgarplatsen

Idag publicerar jag mitt textunderlag till mitt tal vid Medborgarplatsen i Stockholm, exakt fem minuter långt, därav möjligtvis lite osammanhängande ibland då jag fick stryka en del. Skriv gärna en kommentar om ni har fler frågor, bjud ut mig till partiföreningarna så berättar jag mer om vad vi i Vänsterpartiet, Stockholms läns landsting, arbetar med politiskt.

Kamrater, mötesdeltagare

Och Alla som inte är starka, friska, rika, bor centralt och kan ta för sig själva i Stockholms läns sjukvårdsdjungel, det är vår tur nu.

Stockholms läns landsting har varit utsatt för den moderatledda Alliansens ideologiska experimenterande i över tio år. Trots att det blir allt tydligare att vårdvalssystemet är dyrt och att vården blir ojämnt fördelad så vägrar Alliansen att ifrågasätta det. Idag finns det mer vård där människor är friska än där de med störst ohälsa bor. Idag försvinner skattepengar till privata fickor, det fuskas med redovisningar och ibland ges helt enkelt annan vård än den nödvändiga för att entreprenören ska få ut mer pengar. Det är ett vårdvalssystem på vårdföretagens villkor där vårdföretagen väljer var de ska etablera sig och vilka patienter de vill ha. Men det är vår tur nu.

Med Vänsterpartiet får primärvården ett geografiskt områdesansvar och insatser görs för att mottagningar finns där behoven är som störst. Vänsterpartiet vill öka tillgängligheten med en mammografibuss som kan flytta sig runt i länet, en mobil ungdomsmottagning sommartid och ett mobilt geriatriskt team som kan rycka ut när någon äldre har ramlat. I stället för att det blir ambulans till akuten. Vi vill öppna fler familjecentraler och utöka arbetet med den sk Rinkebymodellen där familjerna får fler hembesök av BVC och kommunens socialtjänst tillsammans. Vi tror att samarbete, inte konkurrens, kommer att gynna medborgarna och patienterna. Vi vill lyfta Norrtäljemodellen som ett bra exempel. Ett integrerat samarbete mellan landstinget och Norrtälje kommun kring sjukvård och omsorg. Stora framgångar med nöjda patienter, brukare och personal har gjorts bl a inom hemtjänst/hemsjukvård, psykiatri och Familjens hus. Vänsterpartiet skulle till en början vilja se ett liknande projekt i Nynäshamn.

Den borgerliga politiken har lett till en sjukvård i kris som vi idag ser i form av hundratals stängda vårdplatser och inställda operationer. Ett antal tillfällen har rått stabsläge på akutmottagningar. Vi bygger det nyaste modernaste sjukhuset, men vi kan inte fylla det med personal. Enkelrum blir dubbelrum för de svårast sjuka barnen. På detta moderna, specialiserade sjukhus borde ju kompetent personal stå i kö för att få arbeta. Idag har vi svårt att både behålla och rekrytera personal. Bakom detta ligger en ohållbar arbetsmiljö. Med nuvarande arbetsbelastning riskerar dagens sjukvårdspersonal bli morgondagens patienter. Vårdarbetare, patienter och anhöriga har nu engagerat sig för att kräva att alla stängda vårdplatser öppnas snarast. Den nionde maj kl.17.30 manifesterar de utanför landstingshuset under parollen ”Vi orkar inte en sommar till”.

Vänsterpartiet föreslår en kraftig satsning på personalen med bl a mer personalinflytande och sex timmars arbetsdag på akutmottagningarna. Det är vår tur nu.

När sjukvården brister drabbas kvinnor i trippel bemärkelse; som patienter, som anhörigvårdare och som anställda. Kvinnor tar huvudansvaret när en anhörig skickas hem för tidigt, majoriteten av de som arbetar i vården är kvinnor; och när resurserna tryter är det ofta vård för kvinnor som drabbas. T ex nu senast Kris och traumaenheten som inte längre får ta emot de 200 traumatiserade kvinnor som de behandlar varje år. Vi vill att behoven ska styra utbudet. Alliansen lägger ner verksamhet när det inte finns någon alternativ vård för patienterna.

Vänsterpartiet vägrar att ta bort vård som behövs för att de som behöver den är för svaga för att skrika. Då skriker vi åt dem. DET ÄR VÅR TUR NU!

 

Vi lever i ett segregerat län med stora hälsoklyftor och skillnader i livslängd. Som landstingspolitiker ansvarar vi för sjukvård och kollektivtrafik och har stora möjligheter att påverka dessa ojämlikheter med en annan politik. På det viset kan landstingsvalet ses som det viktigaste valet i Stockholms län nästa år. Det är en stor utmaning att ersätta den nuvarande borgerliga politiken med en hållbar, jämställd, jämlik politik för hela länet. Vänsterpartiet är som landstingets enda tydliga oppositionsparti redo att anta den utmaningen. Det är vår tur nu.

 

Om arbetsmiljö, pension, utmattningssyndrom och jämställdhet - åttonde mars, dagen efter

Idag skriver Norrtelje tidning om att kvinnor i regel har mycket lägre pension än män. I Norrtälje kommun har kvinnor 72 % av den pension männen i snitt har. Det är inte den största skillnaden, i t ex Danderyd har kvinnor bara 57 % av mäns pension. Detta beror på kvinnors lägre inkomster under livet, säger Monica Zettervall på Pensionsmyndigheten. Enligt en färsk undersökning från SACO är en kvinnlig akademikers livslön 2,8 miljoner kronor lägre än en manlig akademikers. Mönstret går igen inom alla sektorer på arbetsmarknaden.

Igår var jag på en föreläsning, med anledning av Internationella kvinnodagen 8 mars, som handlade om att förebygga stress och vad som orsakar stress. En långtidssjukskrivning påverkar din livslön och de flesta som blir långtidssjukskrivna till följd av stress är kvinnor. Detta trots att kvinnor och män reagerar på liknande sätt och lika starkt om de utsätts för samma stressorer. Skillnaden ligger enbart i att kvinnor utsätts för starkare stressorer i sin arbetsmiljö eller i sitt privatliv. Detta berättade Tom Grape, tidigare överläkare vid Stressrehab i Norrtälje. Det finns egentligen ingen vetenskapligt bevisad metod för att behandla den som gått in i väggen, däremot så går det att känna igen signalerna och det går att förebygga, menade Tom Grape. Han hänvisar också till professor emeritus Marie Åsberg (KI). Väldigt mycket handlar om den arbetsmiljö en person dagligen befinner sig i.

Detta vill jag koppla till den ledare som Norrtelje tidning i förrgår publicerade. Där skriver Reidar Carlsson om Vänsterpartiets förslag att sänka skatten för människor med sjukersättning (långtidssjukskrivna, ofta kvinnor). Reidar skriver att Vänsterpartiet aldrig vill sänka skatten, men nu när de vill det så är det inte positivt i Reidars ögon. Och vad är det då Reidar tycker är negativt med att människor som länge mått så dåligt att de står utanför arbetsmarknaden ska få några hundralappar mer i plånboken?

Jo, det är givetvis att incitamentet att gå tillbaka till arbete försvinner. Både att de med sjukersättningen inte ska se någon ekonomisk vinst med att gå tillbaka i arbete, men också att reformen ska finansieras med höjd skatt på förmögenhet och aktieutdelningar, vilket då skulle leda till att förmögna människor med aktier skulle tycka att det är "ointressant att arbeta" och helt enkelt inte vilja bidra till att skapa några arbetstillfällen. Reidar skriver: "För Vänsterpartiet är högre skatter alltid högre skatteintäkter. Att högre skatter på arbete kan göra det mer ointressant att arbeta tycks man inte ha någon som helst förståelse för, på samma sätt som man inte tror att högre bidrag minskar intresset för att arbeta."

Reidar är en centerpolitisk ledarskribent. Centerpartiet är ett parti som idogt arbetar för att sänka lönerna för olika grupper i samhället och göra arbetsmarknaden än mer ojämlik. Reidar har också frenetiskt försvarat entreprenörer inom välfärdens rätt att lyfta hur höga vinster de vill på bekostnad av personal och arbetsmiljö, så länge kvaliteten till kund uppfyller kraven. På många håll inom välfärdssektorn, både privat och offentlig, är arbetsmiljön idag under all kritik. Personalbrist, låga löner och hög arbetsbelastning. Faktorer som enligt Tom Grape vetenskapligt bevisats leda till depression och utmattningssyndrom hos de anställda. Dessa problem löses inte genom Centerpartiets lönesänkarpolitik. Dessa problem löses genom kraftiga satsningar på bättre arbetsmiljö, mer inflytande från personalen, högre löner och fler anställda. Var får vi pengar till detta?

Ett sätt är ju att de som tjänar mer, betalar mer i skatt, ett annat är att det inte längre blir möjligt att plocka ut hur mycket vinst som helst ur verksamheter som finansieras med skattemedel. En VD i Sverige idag tjänar lika mycket som 66 undersköterskor. Så det finns pengar att omfördela. Kommer det att leda till ett "ointresse att arbeta"? Jag tror att många av de som idag sliter i usel arbetsmiljö och med dålig lön löper långt mycket större risk att utveckla ett "ointresse att arbeta" än de som får lite högre skatt på sin aktieavkastning. Inte för att de ogillar sitt arbete egentligen, utan för att belastningen helt enkelt blir för hög och belöningen för låg. Så riskerar de ju att gå in i väggen också och det är ju inte att likställa med ointresse, men det utgår jag från att Reidar och Centerpartiet också förstår. Ett mål för ett samhälle borde ju vara att de flesta inte arbetar enbart av ekonomiska skäl utan att de faktiskt ser ett värde i sin sysselsättning och i det sociala samspel som arbetet innebär, att de känner ett värde i sig själva och kan påverka sin livssituation.

För att inte cementera ojämställdhet och ojämlikheter i samhället krävs omfördelningar. Det är inte acceptabelt att kvinnor i praktiken i Sverige 2016 inte har samma värde som män. En centerpartistisk politik leder till en utveckling där många fortsätter att slås ut av dålig arbetsmiljö och låga löner, vilket senare också leder till dålig pension. Detta måste förändras. Det är vår tur nu.

När kroppen blir arg

Jag besökte Värmland för lite skidåkning under sportlovet. Och varför då inte också studera lite sjukvård, det verkar ju vara min grej när jag är ute och reser med familjen. Jag är i grund och botten en kärnfrisk person, sedan tonåren har jag haft mycket problem med huvudvärk, men dessa problem har nästan försvunnit sedan jag fick barn. När jag var yngre låg jag på sjukhus och undersöktes för min kraftiga och återkommande huvudvärk, men läkarna hittade egentligen ingenting, så det avfärdades som spänningshuvudvärk och något jag skulle "lära mig att leva med". Det är muntert att höra, när en är 14 år, att en ska leva med ständig huvudvärk.


Med facit i hand kan jag ju säga att det kanske var dumt att vänta till jag var 35 innan jag skaffade barn eftersom problemen med huvudvärk avtagit så i den grad att jag inte ens tänker på den längre.


Magen däremot har jag egentligen aldrig haft problem med. Jag har utsatt den för många prövningar genom att under perioder prioriterat väldigt ensidig kost, ibland har jag ätit allt, ibland har jag ätit inget. Magen har stått pall. Visst har jag haft någon släng av magsjuka, men oftast har det inte drabbat mig särskilt hårt.


Så det är klart att det blev lite jobbigt när jag natten mellan onsdag och torsdag fick ont i magen. Jag tänkte direkt att det var magsjuka, eftersom jag läst flera statusuppdateringar på Facebook om magsjuka som  härjade i fjällstugor runtom i landet. Det kändes verkligen olustigt, särskilt då vi också lyckats felbeställa och hade en extremt liten stuga för åtta personer och min säng var en underslaf i ett rum bestående av, i stort sett bara, två våningssängar med en smal gång emellan. Sennatten kom plågorna och gick igen, jag halvslumrade och drömde konstiga drömmar, vaknade av smärtor och somnade om.


På morgonen valde jag att vila över frukosten. Det var meningen att resten av sällskapet skulle göra en utflykt. Jag hade redan från början bestämt att stanna hemma och tillbringa egentid i skidspåret. Nu låg jag i sängen och sa till barnen att vi kanske skulle kunna sticka till backen på eftermiddagen om jag bara fick vila lite. Höll tummarna för att jag bara skulle drabbas lindrigt av "magsjukan" och undvika att smitta de andra.


Elvaåringen var så orolig över mig så hon valde att stanna kvar i stugan trots att jag var jättetråkig och bara låg i sängen. Eftersom jag har hög smärttröskel och nästan aldrig är sjuk är det klart att barnen blir oroliga när det väl händer. De andra åkte iväg med bilarna.


Det tog inte lång stund förrän smärtorna blev värre och "uppehållen" mellan skoven försvann. Jag försökte gå på toaletten, försökte spy, men det gav inte mycket. Jag försökte stå/ligga/gå/hänga på olika sätt men ingenting lindrade den nu ihållande smärtan. Jag bad elvaåringen värma en vetekudde, men inte heller detta hjälpte. Jag kröp runt på golvet och såg min egen svett droppa mot golvet. Utanför sken solen.


Jag ringde en ambulans och skrek åt SOS alarm på det där sättet som jag läst om att gravida gör när de ska föda, men det här var ju inte alls som att föda barn, det här var 77 resor värre. Jag kved och ylade och kunde inte svara på en enda fråga. Jag var så glad att jag kom ihåg vad stugan hette, men SOS alarm verkade inte ens veta att det fanns stugor i Värmland. Elvaåringen gick fram och tillbaka och snöt sig och hulkade.


Allt är som en skräckfilm, jag kryper runt, sjöblöt av svett och kvider. Jag har satt på mig jackan eftersom jag vill ha den när ambulansen kommer. Jag känner inte igen mig, jag är på ett främmande ställe i en främmande kropp som inte kommunicerar med mig. Jag klättrar på soffan, kan inte resa mig rak längre. SOS alarm ringer och säger att ambulansen blir sen, någon har ramlat i backen och brutit sig och måste därför hämtas först. Det har redan gått en halvtimme. Jag skriker åt dem så klart och ser i ögonvrån hur rädd elvaåringen är. SOS alarm ber att få prata med henne.


Solen skiner in genom fönstren. Jag slänger jackan på golvet, kryper upp i soffan och försöker inta något läge där jag kan försöka slappna av och andas. Det var det SOS alarm sa, slappna av och andas. Jag tänker att det är bäst om jag svimmar, då slipper jag kanske smärtan. Jag ligger still, fokuserar på andning, vågar inte röra mig alls. Jag börjar frysa. Jag börjar skaka och ber elvaåringen komma med mitt täcke. Jag fryser så jag hoppar på soffan och det blir svårt att andas lugnt.


Ambulansen kommer ca 45 minuter efter att jag först ringde. Jag låg kvar på soffan och skakade och frös. De ställde en massa frågor. Jag skrek att jag måste ha smärtlindring för att kunna prata. De måste ta tryck och temp först. Jag skakade så mycket att det var omöjligt att ta ett blodtryck. De fick försöka 5-6 gånger innan jag kunde koncentrera mig så att kroppen hölls stilla så lång tid att de hann få ett tryck. Jag fick morfin. Första dosen kräktes jag och smärtan fanns kvar. Jag fick en dos till och började långsamt komma till medvetande. Jag frös fortfarande. Ambulanspersonalen kommenterade hur varmt vi hade i stugan. Min kroppstemperatur var 35 och min puls var 30. EKG skickades till sjukhuset i Karlstad och man pratade i telefon med en helikopter.


I ambulansen kunde jag föra en normal konversation. Ambulanssjuksköterskan berättade för mig att hjärtinfarkt hos kvinnor var svår att känna igen eftersom symptomen var så olika från symptomen hos män. Det kunde mycket väl sätta sig i magen och eftersom min puls var så låg så ville de skicka EKG till Karlstad. Jag uppskattade verkligen denna kunskap hos ambulanspersonalen och kände mig trygg. Även om jag visste att jag fått smärtlindring och att det som var fel på mig fortfarande fanns i min kropp så kände jag mig lugn. Ambulanssjuksköterskan ställde alla möjliga frågor som hon sedan rapporterade in till sjukhuset. Hon beklagade sig att det var så långt (7,5 mil) till sjukhuset och sa att det är vi väl inte vana med i Stockholm, men men, jag tänkte på debatten när Norrtälje akutmottagning skulle stängas och ivrarna för detta sa att vården ändå startade i ambulansen. För mig hade det varit helt otänkbart att åka hela den här vägen med en privatperson. Det hade varit en stor trafikfara med de smärtor jag hade innan smärtlindringen så nog är det tur att vården kan börja i ambulansen.


Torsby sjukhus är ett litet sjukhus med tre vårdavdelningar och en intensivvårdsavdelning, akutmottagning, dialys och lite andra verksamheter. Det finns bibliotek, kiosk/restaurant mm. Jag kom in på akutmottagningen där jag blev kvar i ungefär 4-5 timmar. Jag låg på en brits uppkopplad till en massa mätinstrument. Strax efter att jag kommit in fick jag lite mer morfin eftersom smärtorna tilltog ganska snabbt. Sjukhuspersonalen var främst oroade över min låga puls som fortfarande låg runt 30. Jag försökte vila på britsen, men varje gång jag slumrade till lite så pep maskinerna eftersom pulsen sjönk under 30. Så jag höll mig vaken. En läkare var inne, det togs urinprov och prov ur tarmen, blodprov mm. Jag svarade på samma frågor igen.


När smärtorna åter började kännas vid halvsextiden sa läkaren att vi skulle avvakta med smärtstillande eftersom en annan läkare också skulle få känna på min mage och då var det bra om jag inte var bedövad. I stället för en annan läkare dök en sköterska upp och skulle dra upp mig till röntgen för att magnetröntga urinvägarna. Jag frågade om smärtlindring och den andra läkaren, men hon visste ingenting.


Efter röntgen fick jag komma upp på avdelning med mat och dryckförbud. Smärtorna verkade inte tillta så jag lät det vara med smärtlindring, jag visste ju att jag kunde få om jag ville ha. På avdelningen fick jag äntligen ta av mig min svettiga intorkade pyjamas och sätta på mig rena sjukhuskläder. Det var skönt. Jag delade sal med tre äldre damer som alla hade mycket ont. Själv kände jag mig bättre. Jag sov från 21.00 och hela natten tills jag väcktes strax efter fem av att någon av damerna skulle få medicin eller ta prov. Jag kände mig helt smärtfri när jag vaknade. Eftersom jag inte fått någonting annat än smärtlindring måste det ju innebära att smärtan hade gått över av sig självt om jag inte ätit eller druckit på ett dygn. Men jag hade aldrig klarat det.


På morgonen togs ytterligare blodprov och sedan kom läkaren och sa att jag skulle få prova att äta och om det gick bra skulle jag få åka hem. Droppet kopplades bort. Jag skulle få åka hem. Else-britt i sängen mittemot måste vänta på att kommunens handläggare kunde fixa hemtjänst innan hon fick lämna sjukhuset. Det skulle inte ske förrän tidigast tisdag (nu var det fredag). Else-britt själv ville inte ha en massa folk springande hos sig, hon hade ju grannfrun och fixarservice, sa hon. Hon var glad att det var Vasaloppet på söndagen så hon hade något att fördriva tiden med. Hon upptog en plats på ett sjukhus trots att hon egentligen inte behövde sjukhusets vård och trots att hon egentligen inte ville vara där. Jag tänkte att även Värmland behöver en tiohundramodell.


Egentligen kändes gårdagen bara som en märklig mardröm, men samtidigt förstod jag att jag måste vara försiktig när jag åt. Tarmarna var irriterade, ja, jag skulle säga att de måste ha varit störtförbannade, men jag ville ju absolut inte irritera dem igen. Jag åt lite fil. Det gick bra. Jag åt lite soppa. Det gick bra. Jag fick åka tillbaka till stugan och åkte skidor en dryg timma med barnen innan jag gjorde soppa till middag. Alla provsvar ser bra ut och du har värden som en elitidrottare, sa de på sjukhuset. Då gäller det bara att inte göra tarmarna upprörda igen då.

Vården ska finnas där behoven finns - om vårdval BUMM

Den borgerliga alliansen i Stockholms läns landsting vill gärna att all vård ska bedrivas i vårdval och privat. Deras högsta önskan är att privatisera ännu ett akutsjukhus i Stockholm så snart som möjligt. De tror att de löser alla problem med personalbrist, arbetsmiljö och stängda vårdplatser. De tror också att marknaden bäst ser till att den med störst behov också får bäst tillgång till vård. Märkligt. Vårdval innebär ju inte bara att patienten fritt får välja var den vill söka vård utan, vad som egentligen har större påverkan på vårdutbudet, att företagen själva får välja var de vill etablera sin verksamhet.


Under förra året ville man t ex gå igång med Vårdval BUMM (Barn och ungdomsläkarmottagningar). Det hela försenades då organisationen inte var förberedd för detta. På senaste HSN (Hälso och sjukvårdsnämnd) förlängdes så avtalen med Sachska barnsjukhuset och Astrid Lindgrens barnsjukhus (KS) som driver 11 av dryga 30 BUMMar i Stockholms län. Det är menat att vara en kort förlängning under tiden som organisationen förbereds för vårdval.


I ärendet framgår bl a att de 8 BUMMar som KS driver ska ses över och reduceras till 4. Det kan vara bra, ibland är det bra att koncentrera resurserna för att få bättre tillgänglighet och kompetens.


Bara ett par dagar innan nämndens sammanträde så hörs på Facebook att en av de BUMMar som ska läggas ned är den i Järva. Det känns, utan att gå in närmare i ärendet, som ett väldigt dåligt förslag. Behovet av samhällets stöd tillgänglighet är viktigt i områden som Järva med stor ohälsa, låg utbildningsnivå mm. När samhällets service koncentreras till färre enheter bör de förläggas där behoven är som störst.


När vi ställer frågan på HSN, om Järva är en av de mottagningar som kommer att försvinna, kan ingen svara. En tjänsteman SMSar desperat med KS, men kan inte ge annat svar än att det är KS som gör utredningen och beslutar vilka mottagningar som blir kvar. Hela oppositionen ställer sig bakom ett krav på återremiss tills vi får veta hur det ser ut med vilka mottagningar som ska läggas ned och på vilka grunder. En liten stund känns det som att även den styrande minoriteten med moderater, liberaler, kristdemokrater och centerpartister tänker ställa sig bakom återremissyrkandet, men när tjänstekvinnan säger att det blir stressigt och tidsbrist om ärendet inte beslutas genast, så struntar de i att ta reda på mer och klubbar igenom beslutet med ordförandes utslagsröst.


De sjukhusdrivna BUMMarna i länet har nu ett förlängt avtal till årsskiftet. Under den tiden kommer KS 8 mottagningar:

Bromma

Huddinge Centrum

Jakobsberg

Järva

Liljeholmen

Märsta

Solna Centrum

Sollentuna

att bli 4. Vi i Vänsterpartiet kommer att bevaka denna fråga och arbeta för att vården förläggs där de största behoven finns. Helst hade vi givetvis sett ett längre avtal och inget ytterligare kostnadsdrivande vårdval.

Varför är det viktigt att debattera jämställd snöröjning?

Två dagar efter debatten om jämställd snöröjning i kommunfullmäktige såg det ut så här på en trottoar i Solbacka, Norrtälje stad.



Debatten initierades av en interpellation från Vänsterpartiet. Redan för ett år sedan lyfte vi en frågan och fick till svar att jämställd snöröjning redan tillämpas i Norrtälje kommun. Nu ville vi ställa en följdfråga för att veta om kommunalrådet Ulrika Falk (S) verkligen anser att detta är att tillämpa en jämställd snöröjning. Nja, kommunalrådet tyckte att det fanns vissa brister, men att man jobbar på med frågan. Själv tycker jag att det är bedrövligt. För två dagar sedan, då fullmäktige utspelade sig, hade vi dock inte fått någon snö på länge och det fanns gott om de som verkade tycka att detta var en kvasidebatt. Sverigedemokraterna t ex, anklagade Vänsterpartiet för att hitta på motsättningar och vilja provocera genom att ställa grupper mot varandra. Jag har funderat lite på det i efterhand och visst kan det vara så att Mikael Strandman (SD) har rätt, kanske är det så att vi vill lyfta den svagare gruppen oskyddade trafikanter, gående, kanske med rullator eller barnvagn och kollektivtrafikresenärer gentemot den starka gruppen bilburna? Kanske är det så att vi tycker att i ett hållbart samhälle måste gruppen bilburna lämna mer utrymme för de som tar sig fram på miljövänligare sätt? Ja, det kan ligga någonting i det.
Redaktören på Norrtelje nyheter, Leif Sparrman, tyckte att man lika gärna kunde ställa in fullmäktigesammanträdet när man inte hade något viktigare än snöröjning att diskutera. Och kanske kunde det kännas så för några dagar sedan. Visserligen låg det fortfarande is och snö på trottoarerna i Solbacka, men på många ställen var det barmark bara för ett par dagar sedan.
Och det är inte så att snöröjarna har gjort något fel eller att vi ska vara missnöjda med deras arbete. Det står nämligen i direktiven att de ska lägga snö på trottoarerna och i cykelbanor. Det gäller för hela Rimbo tätort, hela Hallstaviks tätort och stora delar av Norrtälje stad. Så det är inte snöröjarna vi ska vara ledsna på.
Varför är det här en viktig fråga att debattera på kommunfullmäktige? Varför är den minst lika viktigt som frågan om det ska finnas en högstadieskola på Rådmansö? Det finns flera anledningar. En är att det offentliga rummet ska vara tillgängligt för alla och en snöröjning som bara underlättar för bilar stänger många människor ute. En annan är att vi för att bygga ett hållbart samhälle inte kan göra bilen oumbärlig för att ta sig fram. En tredje är säkerhet och trygghet för personer som måste röra sig runt i tätorten, det kan vara barn som går själva till skolan som är tvungna att gå i körbanan, eller ska föräldrarna stanna hemma från jobbet för att kunna följa sina barn till skolan? Valet att inte ha bil måste vara ett möjligt val när du bor i en tätort. Alla oskyddade trafikanter som tvingas ut i körbanan är en säkerhetsrisk. Det är inget tryggt samhälle. Därför berör frågan inte bara dem som får det svårt att ta sig fram utan även de bilburna som i halkigt väglag dessutom får ut oskyddade trafikanter i körbanan. Att snö, som kanske faller under ett par dagar i januari, sedan får ligga kvar på trottoarer och i cykelbanor tills den smälter bort av sig självt, kanske i slutet av mars, gör ju att dessa miljöer blir otillgängliga för en stor grupp människor under en väldigt stor del av vinterhalvåret. Det är inte rimligt.

om badhus och simundervisning

På kvällens kommunfullmäktige ställde Liberalerna en interpellation om privata och ideella organisationers rätt att bedriva simundervisning i vårt kommunala badhus. Jag är inte helt på det klara om fallet var att de inte fick vara i badhuset med sin simundervisning alls eller att de tyckte att hyran var för hög (jag har hört lite olika uppgifter). Hur som helst så förklarade den centerpartistiske ordföranden i Kultur och fritidsnämnden att kommunen har en väl utbyggd och tillräcklig simundervisning och att inga privata alternativ är önskvärda, de är inte heller möjliga med den policy som Kultur och fritidsnämnden har idag. Den centerpartistiske ordföranden lyfte också den skräck han uppenbarligen bär på att badhuset ska behöva stänga för allmänheten för att t ex simundervisning ska kunna pågå. Det var ju samma argument som han anförde när jag ifrågasatte de fyrdubblade avgifterna som Norrtälje simklubb nu får betala för hyra av simbanor för vissa verksamheter i klubben. Liberalerna kontrade med att är det något ett badhus kan vara avstängt för allmänheten för, så är det just simundervisning, och syftet med interpellationen var att få en utökad simundervisning som skulle kunna komma fler till del. Liberalerna hänvisade till Fyrishov i Uppsala som har all simundervisning privat och med detta menar de att simundervisningen sker helt utan kostnad.

I Vänsterpartiet är vi överens med Liberalerna om att simundervisning skulle kunna komma fler till del. Vi tycker att det är ytterst viktigt att alla i en skärgårdskommun får lära sig att simma. Vår linje i detta är att kommunen bör erbjuda alla gratis simundervisning. Det skulle visserligen inte ske helt utan kostnad för kommunen, som i Uppsala. Saken är väl den att det inte sker helt utan kostnad i Uppsala heller, det är bara den skillnaden att det där blir de enskilda familjerna som får betala. I Vänsterpartiet vill vi att simundervisningen ska vara helt utan kostnad för familjerna. Så viktigt tycker vi att det är.

När jag växte upp i Norrtälje kommun fick alla fastboende barn i kommunen gratis simundervisning. Vi gick alla på den, även de som kanske bara doppade sig någon gång i det kalla vattnet. Idag är simundervisningen utomhus på somrarna sedan flera år privatiserad och den är inte billig. Du betalar närmare tusen kronor för en vecka och till detta kommer märkesköp i mängder. Den familj som då har flera barn och dessutom är osäker på om de verkligen är så förtjusta i att bada anmäler dem knappast till denna simskola. Betalar du så mycket pengar vill du vara säker på att ditt barn också doppar sig. De barn som allra mest behöver simskolan är alltså inte de barn som kommer att delta i den.

Om kommunen väljer att själva arrangera simskolor utomhus och inomhus i det nya fina badhuset samt i de andra badhusen i kommunen eller om de väljer att anlita privata eller ideella organisationer torde vara tämligen ointressant för den som ska lära sig att simma. Det kan vara bra att det finns flera olika metoder (för det gör det) som tilltalar olika personer. Det kan vara bra att simskolorna vänder sig till olika åldersgrupper osv. Det viktiga för oss i Vänsterpartiet är att det är utan kostnad, eller till en väldigt låg kostnad, för familjerna. Det viktiga är att simundervisningen når alla.

Diskussion eller krig? Var så god.

Klyftorna i samhället och politikerföraktet växer ikapp med varandra. Båda avhängiga varandra och lika farliga. Med hjälp av sociala media har det blivit lätt att raljera med såväl egna partikamrater som motståndare. Ibland får jag uppfattningen att hela nätet är uppbyggt för att hitta motsättningar och sedan samla så många som möjligt på "sin sida" mot ett opersonifierat motstånd, våra förtroendevalda politiker kan gärna få vara de som ger ansikte åt detta motstånd.




I den representativa demokratin väljer vi representanter genom fria och demokratiska val. De representanter vi väljer förväntas sedan representera våra åsikter och våra behov i fyra år. Det är dock inte alla grupper i samhället som finns representerade i  den grupp av människor som ställer upp och väljs in som förtroendevalda representanter. Det kan vara en orsak till att många inte känner sig representerade av de förtroendevalda vi har idag. Att inte alla grupper finns representerade har ju också olika orsaker. En av dessa skulle kunna vara att många idag kräver att politiker ska vara klanderfria; de ska ha betalt sin TV-licens, inte köpa piratkopierade märkeskläder på semestern och de ska inte åka taxi eller flyga för mycket, de ska vara väl insatta i alla frågor, stora som små och aldrig glida på svaret, då hängs de ut och spottas på. Det gör att många inte är intresserade av förtroendeuppdrag idag. Vem vet när en missar en kolumn i försäkringskassans blankett och åker dit för vabfusk? En annan orsak skulle naturligtvis också kunna vara kulturen, normen; de allra flesta förtroendevalda är i övre medelåldern, de är svenskfödda och ofta män. Visserligen finns idag både personer med utländsk bakgrund och kvinnor bland våra förtroendevalda, mer ovanligt är att vi träffar på personer med olika funktionsförmågor, särskilt psykiska, hemlösa, fattigpensionärer m fl. Detta är också grupper som fått det sämre i och med den långa tid av borgerlig politik och ökade klyftor i Sverige.




Det som varit på gång några år nu och som jag känner ökar är att många efterfrågar de förtroendevaldas engagemang och dialog, men flera av de som gör det vill inte ha dialogen. Då försvinner ju motståndaren, Den Andre, den som ska representera det onda. Jag har framför allt lagt märke till detta i olika facebookgrupper där engagerade medborgare bildat en grupp för att driva vissa frågor. I grupperna diskuteras ofta hur medborgarna ska kunna påverka de inkompetenta politikerna, hur de ska kunna få dem att lyssna, tvinga dem till dialog. Om någon förtroendevald, som ju också är en medborgare med intresse i olika sakfrågor, finns i gruppen och försöker föra en dialog, blir det ofta ramaskri; gruppen är för medborgare, inte för politiker!!! Motsättningen är ett faktum. Jag har som sagt sett detta i flera år, men jag tycker att det ökar. Jag känner att jag själv väljer att inte kommentera inlägg på facebook trots att jag är intresserad av frågan och gärna skulle vilja ha en diskussion om den. Jag väljer att inte kommentera för jag vet att den med partipolitiskt engagemang inte får en diskussion utan ett krig.




Jag har begått många misstag i mitt liv, gjort fel, tagit miste. Det har jag gjort som privatperson, vanligt människa, som yrkesmänniska och som politiker, förtroendevald. Det är ingenting jag hymlar med. Jag kan inte allt, jag vet inte allt, jag är av den stammen som tror att det räcker att göra sitt bästa. Jag skriver även inlägg i vredesmot på sociala media någon gång då och då trots att jag vet att det kanske inte alltid är det bästa forumet att ta ut en konflikt.


Visst finns det förtroendevalda som har en annan inställning, precis som det finns privatpersoner som alltid anser sig ha rätt, som mansplainar och dominerar. Jag ser dagligen hur det händer, inte minst från förtroendevalda på ganska så höga poster, man fjärmar sig, man försöker lösa problemen från någon slags metanivå som blir obegriplig för de som inte är insatta. Och när man blir ifrågasatt går man i försvarsställning. Motsättningen är ett faktum. Det blir ingen diskussion, det blir ett krig.




Jag är inte övertygad om att den representativa demokratin är det bästa sättet att driva ett land, men jag är övertygad om att det inte är det sämsta sättet heller. Just nu vet jag inget annat lika bra sätt. Däremot ser jag en rörelse i samhället som undergräver förtroendet för den representativa demokratin. Vad det kommer att leda till vet vi inte. Jag vill inte bidra till denna rörelse (av vilken stora delar förmodligen inte alls har som syfte att undergräva demokratin), men samtidigt blir jag en del av den varje gång jag försöker föra ett samtal. Jag blir då politikern som per definition inte vet någonting om verkligheten. Det är egentligen bara SDs ledamöter som vet något om verkligheten. De är också de enda som kan slåss med järnrör, lyfta arvode utan att gå på möten osv utan att ifrågasättas som goda representanter för vanligt folk.


Medborgarna vill ha dialog med de förtroendevalda, men när de bjuds in till samtal så dyker väldigt få upp. När förtroendevalda dyker upp på möten som medborgarna själva ordnat för samtal blir hånade och får inte yttra sig för det är inte ett möte för dem, det är ett möte för vanligt folk.


På Kuba har de bara ett parti, alla tillhör det partiet. Folkets representanter väljs i kvarteren där man bor. Jag tänker inte gå i försvar för det system som finns på Kuba, men, jag kan ändå tänka att det kan finnas bra saker som vi kan lära oss, även från Kuba. Kanske skulle kontakten med, och förtroendet för våra folkvalda vara större om vi valde en representant från vårt kvarter? Om det var vår granne som representerade våra behov och synpunkter? Jag vet inte. Idag sprids bilden av förtroendevalda som några världsfrånvända ickemänniskor, ibland tror jag att även vi förtroendevalda sväljer den bilden av oss själva. Vi är inte verkliga och därför kan man också ställa orimliga krav på oss och sen känna att det är helt okej att samla en mob mot enskilda personer på nätet om de inte kan leva upp till kraven.


Politiker ska ta ansvar för sin politik och sina beslut, det har medborgarna rätt att ställa krav på. Men politiker är inte overkliga, de allra flesta lever i samma verklighet som vi andra, de allra flesta är helt vanliga människor, vars barn går i skolan, vars föräldrar behöver plats på hemmet, vars moster är i behov av ledsagare, de är vanliga människor som behöver tillgång till kommunikationer och kultur. Om vi utgår från det och är öppna för samtal och kompromisser (gäller båda sidor) så kan vi kanske nå en fungerande representativ demokrati i stället för att de som vill åstadkomma en bredare demokrati istället bara åstadkommer ett samhälle där den som skriker högst är den som sätter dagordningen.


Detta är inte ett försvarsinlägg för politiker som har gjort misstag eller skött sina uppdrag på ett otillfredsställande sätt. Det är ett försvarsinlägg för den representativa demokratin, som jag tycker att vi ska ta hand om. Det finns en rad exempel på när den har fungerat mindre bra, på såväl, riks- landstings- och kommunnivå bara på senare tid, men det betyder inte att vi behöver skrota den. Vi kan ifrågasätta den, vi kan diskutera den och vi kan förändra den tillsammans. Byt ut de politiker ni tycker har tagit felaktiga beslut vid nästa val, kandidera själva som förtroendevalda, men byt inte ut den representativa demokratin förrän vi har hittat ett fullgott alternativ.

Om Trumpifiering och det uppenbara hotet av politikerföraktet

Jag tror att vi i Sverige var mer chockade än vad folk i övrigt runtom i världen var över att Trump vann det amerikanska valet och nu blir amerikansk president med makt över den kanske största vapenarsenalen i världen och, som om det inte räckte, också över "Knappen" med stort K. I Sverige trodde vi att detta var omöjligt. Vi trodde inte att det som vi ser som en av de största demokratierna i världen, som alltid varit demokratins förkämpe i världen och  haft ett finger med i spelet vid alla stora konflikter i världen, alltid som representanter för det goda, vi trodde inte att detta kunde hända.

Och kanske är vi mer naiva än andra, jag har alltid velat se detta som något positivt, jag tycker av hela mitt hjärta att naivitet är en trevlig egenskap, vi dömer ingen på förhand, vi vill tro alla om gott, att människan är god i grunden. Därför har vi nog i vår naivitet inte sett att USA faktiskt inte är en demokrati i egentlig mening. Ja, de väljer sin president i demokratiska val, men det kanske krävs lite mer? I vår övertygelse har vi svårt att ifrågasätta den liberala staten som det enda idealiska styrskicket. Enligt gängse mening är demokrati också detsamma som ett kapitalistiskt samhälle, vi ifrågasätter väldigt sällan att det ser ut så. Den representativa demokratin ser vi som att personer representerar oss genom vår röst, men de representerar oss inte som enskilda personer utan som företrädare för ett parti. Det är i de flesta stater som betraktas som demokratiska omöjligt att välja representanter som inte företräder ett parti.

Ett land som alltid har fått representera det onda i världspolitikens konflikter är Ryssland, eller tidigare Sovjetunionen. Det spelar ingen roll om det landet har kallat sig för kommunister eller för en kapitalistisk demokrati, de har ändå alltid fått rollen av det onda. Det som nu är både skrämmande och lite intressant är ju att USA (det godas ständiga representant) har fått en president som är kompis med presidenten i Ryssland (det ondas ständiga representant). Hur kommer världskonflikter att lösas i framtiden? Vem representerar det goda och vem är ond?

Hur demokratiskt är då USA? Är det så som vi i Sverige nu förfaras över, att en majoritet av det amerikanska folket har en skruv lös? Eller vad är det egentligen som har hänt?

Om vi tittar på den här bilden så ser vi att knappa 20% av den vuxna befolkningen i USA röstade på Trump. Det är endast en liten andel fler än vad som sympatiserar med Sverigedemokraterna i Sverige. Den största andelen av den vuxna befolkningen i USA har av olika anledningar inte röstat i detta val. Det beror säkert på en mängd olika orsaker, men vissa av dem går säkert att finna även här i Sverige. Den representativa demokratin har på många sätt misslyckats i sitt uppdrag att representera medborgarna och allt oftare ser vi uttryck som "inte min talman", "inte min minister", inte min representant helt enkelt. Hur vi har hamnat här är svårt att säkert säga, men klyftorna i samhället har ökat. I USA är klyftorna enorma. Ett av världens mest framgångsrika länder på många plan, men också med en stor andel fattiga och marginaliserade människor. När klyftorna i allmänhet ökar, t ex genom avdrag för de som har det ganska bra (jobbskatteavdrag, RUTavdrag, ROTavdrag mm) och sänkta bidrag för de som har det allra sämst (sjukförsäkring, akassa, höjda patientavgifter och andra höjda avgifter för samhällsservice som främst nyttjas av de svagaste), så ökar även klyftorna mellan de folkvalda och folket. De ökade klyftorna har också lett till minskade resurser i de offentliga kassorna då pengarna gått som vinster i vissa flinka företagares fickor. Minskade resurser i de offentliga kassorna medför att politikerna får svårt att gå folket till mötes, det enda de kan göra är att presentera de effektiviseringar och neddragningar som väcker minst protester, d v s, de som drabbar dem som inte själva kan protestera. På detta vis bygger vi avstånd. Vi måste se bilden ovan som någonting som kan ske även i Sverige och i Europa (vilket skulle påverka oss).

Jonas Sjöstedt (V) skriver i Expressen:

"Det som händer i USA är farligt, men där finns också något mer. Det har växt fram en bred och kraftfullt rörelse kring presidentkandidaten Bernie Sanders och budskapet om ekonomisk jämlikhet tillsammans med feminism, antirasism och hbt-rättigheter. I den växande rörelsen, oavsett om det är USA eller Europa eller någon annanstans, där finns ett stort hopp.
Vi ska lära oss av det som hänt men inte fastna i uppgivenhet. När andra försöker splittra oss svarar vi med sammanhållning. Vi ska samlas och bygga något bättre. Sörj inte, organisera er."


Politiken och samhällets ideal pendlar fram och tillbaka. Det vilar just nu ett hot mot världen, hotet kan beskrivas som ett utbrett politikerförakt. Jag säger inte att politiker inte gjort sig förtjänt av detta, men är det värt att offra demokratin? Jag minns en SSU-affisch från min ungdom. Några människor klängde över ett taggtrådsstängsel för att fly. Texten löd: Det finns anledningar att inte rösta. Vilken är din? jag tänker ofta på den affischen. Jag tänker på att om människor i Sverige föraktar politiker så mycket att de struntar i att rösta så finns det människor som står redo att ta över och förändra vårt samhälle på ett sätt som säkert inte är människornas önskan. En representativ demokrati bygger på att vi röstar, även om det blir på det minst dåliga. Vi är alla lika ansvariga för vår demokrati och våra politiska företrädare.

Spelet om budgeten

Idag var det dags för budgetdebatt i Norrtälje kommunfullmäktige. Samverkansstyret, bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centern hade lagt fram ett mastigt budgetförslag som vi andra partier försökte förhålla oss till. Det gjorde vi på lite olika sätt, kan jag säga, men alla våra andra förslag var ju beroende av Styrets förslag som utgångspunkt. Inga andra partier har ju på samma sätt haft tillgång till tjänstemän och siffror som gjort att de med någon större säkerhet har kunnat peka på kostnader och intäkter.

Det välbetalda oppositionsrådet, som egentligen bara representerar sitt eget parti som alla vi andra gruppledare, yttrade visserligen att det var det sämsta budgetförslag han sett på 25 år. Själv hade han åstadkommit ett löst blad med siffror, ingen text som förklarade på vilket sätt han och moderaterna föreställde sig att dessa pengar skulle plockas in/delas ut eller någon slags vision. Där fick han ju hjälp kan jag avslöja av ett annat oppositionsparti, SD, som bara hade en vision och sedan yrkade bifall till de siffror som Moderaterna lade fram.

Precis som förra året hade oppositionsrådet en debattartikel om budgeten införd i lokaltidningen samma dag som den kommunala budgeten också skulle behandlas. I artikeln slår han fast att samverkansstyrets usla budget skulle gå igenom med stöd av Vänsterpartiet. På liknande sätt har han tidigare gått ut i en artikel och slagit fast att parkeringsstrategin skulle gå igenom med stöd av Vänsterpartiet. Jag vet inte vilken källa oppositionsrådet använder sig av, men tydligt är att han är desinformerad när han går ut i pressen.

Och sanningen är ju en helt annan.

Det fanns skillnader mellan de olika budgetförslagen som låg på bordet vid dagens fullmäktige, men som jag redan tidigare nämnt så byggde de allihop i stor utsträckning på det förslag som styret lagt fram. KD hade till exempel ett förslag som bara skiljde sig på tre att-satser från det som samverkansstyret lagt. Den allra tydligaste skillnaden mellan Styret och de andra budgetförslagen som fanns idag, var att i stort sett alla andra partier ville lägga mer pengar till Kommunförbundet för vård och omsorg. Moderaterna och SD hade 12,9 mnkr mer, Liberalerna hade 16 mnkr mer och från Vänsterpartiet föreslog vi 23,5 mnkr mer till vård och omsorg (minns inte vilket av detta KD stöttade). Hur detta skulle finansieras fanns det dock delade meningar om; medan Moderaterna ville göra neddragningar på fr a kultur och utbildning för att också få till stånd en skattesänkning föreslog vi i Vänsterpartiet en skattehöjning. Vad alla oppositionspartierna var överens om var dock att besparingsbetingen på vård och omsorg var på tok för otydliga i förslaget från Samverkansstyret. I Vänsterpartiet är vi inte beredda på att acceptera ospecificerade neddragningar inom vården av gamla och svaga människor på över 20 miljoner kronor. Det är helt horribelt.

Jag kan med ganska stor säkerhet säga att det fanns en majoritet i fullmäktige idag för att tillskjuta mer pengar till Kommunalförbundet för vård och omsorg. Och. Om fullmäktige beslutat i budgetärendena i den ordning som från början var bestämd och betat av nämnd för nämnd hade detta kunnat bli verklighet. Den moderate ordföranden föreslog dock en annan ordning som gjorde att de olika budgetförslagen ställdes emot varandra i sin helhet.

 Det är en helt klart lättare modell som säkert besparade oss många timmar i fullmäktigesalen och det är också lätt att se vad samverkansstyret hade att vinna på den här hanteringen; finansiering och kostnader hänger ihop, inga tilläggsyrkanden som riskerar att stjälpa budgeten osv. Det är också möjligt att tänka att Moderaterna, som suttit länge vid makten i Norrtälje, kan känna styrets kval över detta och därför går med på denna hantering för att på något sätt kunna räkna med samma förståelse i framtiden, ett slags "visomaxlardettungaansvaretatthamakten"-perspektiv. För ärligt talat, här hade en samlad opposition kunnat fälla styrets budget. Vi kunde ha enats om ett antal ytterligare miljoner till vård och omsorg och yrkat på det. Hur mer resurser till detta sedan skulle trollas fram skulle inte vara vårt problem. Det är alltid de som sitter vid makten som har ansvaret att se till att de har stöd för sin budget innan den ska beslutas. Det bör givetvis ske i god tid innan budgetfullmäktige. Har de inte det stödet så får de problem. Stöd för sitt budgetförslag får man ju bland annat genom att förhandla med andra partier om man som i detta fall inte har majoritet. Här förhandlades det i sista stund med det största oppositionspartiet som genom sitt bifall till ändrad hantering räddade den sämsta budget de sett på 25 år. Samverkansstyrets budget gick inte igenom med stöd av Vänsterpartiet, som oppostionsrådet hävdar i lokaltidningen, det gick igenom med stöd av Moderaterna.

Tack alla starka kvinnor - det är vi som får jorden att gå runt

Förra veckan tillbringade jag på sjukhus med min dotter som opererades för en medfödd missbildning på lillhjärnan, Arnold Chiaris syndrom. Det var förstås en ansträngning att ta med sitt barn till ett sjukhus och låta okända människor skära i henne, alldeles intill hjärnan och centrala nervsystemet dessutom. Det var inte bara en gång som jag såg kniven slinta framför mina ögon när jag blundade, det var inte bara en gång som jag tänkte tanken att hon skulle vakna och hennes pigga, kloka ögon skulle vara dimmiga och borta. Hela veckan efter ingreppet fortsatte förstås oron då hon låg där med smärta och illamående och matades med starka mediciner. För patienter står tiden stilla på sjukhus. Det blir aldrig dag och natt, det bara pågår. Stressad personal som springer ut och in och tar prover, kontrollerar, medicinerar, byter skift, nya ansikten men samma intensitet. Ett sjukhus sover aldrig.

Titt som tätt kommer meddelanden från syskonen där hemma, de saknar sin mamma, de längtar efter sin storasyster, de vill att allt ska vara som vanligt. De biter ihop, de med, de sväljer sina tårar och det gör ont att tänka på. Jag hjälper min dotter med allt, vänder henne, matar henne, ger henne dricka och rättar till kudden. Efter ett par dagar behöver vi inte ringa på sköterskan varje gång, integritet och självständighetskänslan hos patienten upprätthålls bättre om det är mamma som hjälper till. Detta kanske blir speciellt påtagligt när det handlar om en tonårsdotter.

Samtidigt får jag meddelanden från väninnor i världen utanför. Den står inte still. En väninna är tvungen att ta sig till en stor europeisk stad för att hämta hem sin nedsupne, undernärde bror. Gula sidan ut. Pragmatiken. Ingen tid för sorgearbete eller sentimentalitet. Bara åka dit och hämta, vara tuff, ställa krav, ta skit. En annan väninna överöses av "skit" från sin dotter som mår dåligt, som bara vill vara med mamma, som bombarderar henne med mess från det roliga sommarlägret för att hon bara vill hem, som hotar skada sig själv om hon inte får komma hem. En annan väninna mottager meddelanden från sin dotter som längtar hem från en semester med pappa och "hans nya". Och det är gula sidan ut. Vi ska visa våra nära och kära att vi är starka, att vi stöttar dem, men att vi också ställer krav på dem. Att vi finns här. Att det liksom är vi som finns här.

Jag ser en kvinna med klump i magen som reser genom ett regnigt Sverige, jag ser en kvinna som sitter och stirrar på sin telefon, knyter sina händer och biter ihop när hon svarar sin dotter att bilen är trasig och hon inte kan hämta henne. Jag ser en kvinna som funderar hur hon ska gottgöra sin dotter med en "riktig" semester. Jag ser den kvinna som är min mor som tar hand om mina andra barn medan vi är på sjukhuset, som ser till att de får vara med om roliga saker och att de får känna sig trygga trots att hon själv är utom sig av oro. Jag ser ett sjukhus som aldrig står stilla fast tiden står stilla, vårdpersonal, varav de flesta är kvinnor, som sliter (jag tror en del är där dygnet runt) för att tillmötesgå varje patient, som känner sig otillräckliga, som ser att de inte kan ge vad som egentligen skulle behövas varje gång. De ser när det blir knasigt, men de kan, de orkar inte mer än kanske be lite lätt om ursäkt. Gula sidan ut. Pragmatiken. Ingen tid för sorgearbete eller sentimentalitet.

Många kvinnor i Sverige idag blir utbrända, s k utmattningssyndrom, går in i väggen. Jag känner flera stycken själv. Och det handlar inte om att de stressar för att hämta tidigt på förskolan, för att ordna hippa kalas med clowner och hembakt, ekologiskt fika. Det handlar inte om att ordna de flesta och de dyraste aktiviteterna för barnen på fritiden och semestern, hinna träna och se bra ut och ha en snyggt inrett hem. Det handlar framför allt om omhändertagande och de handlar om de krav vi kvinnor ställer, kanske inte i första hand på andra utan på oss själva. Just nu vill jag bara tacka alla kvinnor för att vi finns och för att vi gör det här för våra nära och kära. För att vi orkar hålla ställningarna, gula sidan ut. Livet vore mycket svårare för många utan oss. Vet inte om jag här ska lägga till "inte alla kvinnor", men jag tror jag skiter i det.

HELA mina inlägg från budgetdebatten i landstinget

I budgetdebatten delar vi kamratligt på talartiden, vilket betyder att vi inte har så många minuter på oss att säga allt vi vill och allt eftersom tiden tickar så stryker vi mer och mer ur våra manus. Här tänkte jag publicera en text som utgår mer från originalinnehållet, d v s lite mer än det jag hann säga från talarstolen. Mina talarområden är 1. Barn, kvinnor och förlossning. 2. Tiohundra/Norrtäljemodellen



"I går sa Torbjörn Rosdahl att 92000 personer skulle bli arbetslösa om vinstuttag i vården förbjuds. Inte då det är vårt primära ansvar att se till detta, men jag undra ändå om medborgarnas behov av vård, som ju är vårt ansvar, kommer att minska så pass. Kommer ett vinstförbud i vården att göra människor friskare? Nej, så är det ju inte. Och visst ska vi ha vinster i vården, men kanske inte nödvändigtvis ekonomiska. Vi ska göra hälsovinster. För den största besparingen är ju ändå de människor som aldrig behöver uppsöka vården.



BVC och MVC är exempel på beprövande förebyggande verksamheter som funnits länge i Sverige. Just nu råder ett särskilt stort tryck på dessa att stödja blivande och nyblivna föräldrar under experimentet Vårdval Förlossnings haveri. De ska ge föräldrarna tillräcklig trygghet för att de ska hålla sig borta från förlossningsavdelningarna så mycket som det bara går.



Tillsammans med kommunens öppna förskola och socialtjänsten kan MVC och BVC skapa ett brett stöd för familjen i Familjecentraler. I Norrtälje och Tiohundra har vi utökat detta ytterligare med BUP och andra verksamheter som berör familjerna i ett Familjens hus. Samarbete med kommunens verksamhet har också skett i  Ritnkebyprojektet med ett utökat hembesöksprogram för förstagångsföräldrar. BVC-sköterskor tillsammans med familjerådgivare från kommunen har besökt familjer sex gånger i stället för en gång i ett projekt som slagit mycket väl ut och fungerat som en brobyggare mellan svenska myndigheter och människor som innan hade lågt förtroende för samhället. I vårdtunga och svårarbetade områden är dessa verksamheter speciellt viktiga för att åstadkomma en jämlik vård. På de ställena har man också upplevt stora problem att rekrytera. Förstärkning genom samarbete kan vara det som hjälper oss att minska ojämlikheten i hälsa i länet. Vänsterpartiets budget innehåller fler Familjecentraler med sikte på en i varje kommun/stadsdel.



Även när barnen blir ungdomar vill vi förstärka deras möjligheter att behålla sin hälsa. Många unga mår idag dåligt, inte minst psykiskt. Vänsterpartiet vill satsa på utökade öppettider, ökad tillgänglighet och flera olika kompetenser på ungdomsmottagningarna. Vi vill göra särskilda insatser för att locka fler pojkar till mottagningarna. Mottagningarna ska finnas där ungdomarna finns och vara öppna när de behöver dem. Därför innehåller vår budget två nya ungdomsmottagningar, varav en mobil.



När barnen mår bra påverkar det också föräldrarnas hälsa. En studie som gjordes på långtidssjukskrivna kvinnor i Norrtälje visade att en betydande andel av dem, utöver sin egen sjukdom, låg i en svår vårdnadstvist eller hade barn med någon slags diagnos. Generellt drabbas kvinnor i högre grad av stress, ångest och kronisk smärta än män. Samtidigt har män omotiverat kortare väntetider och får dyrare behandlingar än kvinnor. En färsk undersökning från Försäkringskassan visar att ensamstående mammor är fattigast i Sverige. Vänsterpartiets feministiska vårdpolitik innehåller en satsning på ökad forskning om kvinnors hälsa, kartläggningar om kvinnors vårdbehov samt kvalitetsuppföljning av verksamheter där kvinnors vårdbehov dominerar.



I och med den nya cancerplanen har bröstcancervården centraliserats till tre bröstcentra i länet. Det har inneburit kraftiga försämringar i tillgänglighet till screening för kvinnor, framför allt i de norra länsdelarna. Anna Starbrink talade tidigare om att det inte var något fel med att verksamheter etablerades centralt eftersom det är lätt att ta sig till centrala delar med kollektivtrafiken. Anna  har nog aldrig försökt ta sig från norra länsdelarna till Karolinska sjukhuset. Vänsterpartiet föreslår att bröstcancerscreeningen förstärks med en mobil mammografivagn.



Naturligtvis ska vården också fungera när barnen blir sjuka. Ett svårt sjukt barn i förskoleåldern ska inte kallas till operation, sövas för att sedan vakna och få åka hem igen. Tre gånger! Detta är inte bara ett skandalöst brott mot Barnkonventionen, det är också ett slöseri med resurser. Operationssal och läkare står och väntar och sedan faller det på, enligt läkarna, att sjukhuset inte får betala tillräckliga löner för att kunna anställa de specialistsjuksköterskor som behövs. Men blir inte detta dyrt?



Borde inte Sveriges främsta barnsjukhus ha möjlighet att betala de löner som krävs för att kunna anställa de främsta specialisterna?"



Inlägg 2

"Tiohundra är namnet på projektet som pågick i tio år innan det blev permanent fr o m årsskiftet. Det finns många exempel i arbetet på hur ett utvecklat samarbete mellan kommun och landsting ger fördelar för medborgarna. I en kommun som Norrtälje, som inte på något vis gynnats av införande av olika vårdvalsområden, snarare tvärtom, så är samverkan och samutnyttjande av resurser nödvändigt. Att prata om att få välja var, vem och när i vården är ett hån mot våra medborgare i t ex Hallstavik där MVC/ungdomsmottagning är bemannad en dag/vecka med olika personal, där vårdcentralen inte haft några fasta läkare på flera år och där fysioterapin fick stänga igen när vårdvalet infördes.  Nu har både fysioterapi och MVC räddats genom specialkonstruktioner som bara har varit möjliga genom Tiohundraarbetet.

I Vänsterpartiet ser vi positivt på denna typ av samarbete och tycker att det kan spridas till flera platser i länet, t ex Nynäshamn. Det är viktigt att uppföljning och statistik görs jämförbar med övriga länet."

 

En inte helt okontroversiell vecka

En skulle kunna säga att det har varit en händelserik vecka. Även om ingenting egentligen var oväntat. En skulle kanske egentligen kunna säga att det har varit en vecka som har varit ganska jobbig, och det har också kunnat gå att förutse. Om jag utgår från mig själv borde jag haft både ångest och olustkänslor som liksom tagit över av en sån här vecka, både innan, under och efter.


Men jag tycker att jag hanterat det rätt bra. Jag försöker vara konstruktiv när det gäller olust.


Veckan började med skolavslutning. Inte min grej, men jag gick dit. På något sätt kunde jag bjuda på det för jag hade klarat av en hel del jobb på dagen. Var lite nöjd liksom. Mitt bland alla barn och vuxna på skolgården låg en äcklig hundbajs. Verkligen inte min grej. Jag har fobi för hundbajs och i stort sett hela uppträdandet försvann bort i någon slags dimma där jag stod och fabulerade om hur jag och mina barn ramlade i hundbajsen, hur den kladdade in sig och fastnade och aldrig gick att få bort från våra kroppar ordentligt. Men men.. i alla fall glad att sjuorna sjöng om Roslagens famn och inte om "flaskor, glas och fimpar". Jag överlevde i år igen. Barnen var glada och på väg ut i sommarnatten. Jag gick hem och moffade pastasallad och mådde lite bättre.


Dagen efter var det dags för kommunstyrelse. Och det var ju inte heller oväntat att det kommunala styret med Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister skulle komma överens med Moderaterna om den nya skolstrukturplanen utan att ens lyssna på det alternativ som de kära kamraterna i Vänsterpartiet diskuterat fram under många långa sittningar. Vi valde att lägga ett alternativt förslag till skillnad från andra partier som inte gillade strukturförslaget, men bara yrkade avslag. Det finns många välgrundade tankar i vårt förslag och några av dem skulle också gå att kombinera med det strukturförslag som Styret och Moderaterna lagt, det skulle kunna fungera som en förbättring och komplettering av det helt enkelt. Vi små partier som var emot strukturförslaget har inga heltidspolitiker, inga politiska sekreterare, inga tjänstemän och dessutom saknar vi insyn i de flesta beredande organ. Vi saknar verkligen en hel del för att kunna lägga fram våra förslag så att de blir lyssnade på och har möjlighet att gå igenom, för ibland, finns det faktiskt en majoritet för dem även i de politiska församlingarna. Ibland tröttnar man på sitt eget gnatande om samma förslag hela tiden, men vi kommer inte att ge upp. Beslutet om skolstrukturen är ännu inte fattat. Det ska upp i fullmäktige (långfullmäktige) den 20/6 och var, om inte i kommunens högsta beslutande organ, ska ett så viktigt beslut fattas? Även då beslutet är fattat kommer vi att fortsätta att arbeta för att inlemma de idéer och tankar vi har. I en ideal kommun är det tydligt och enkelt att utöva inflytande och att källsortera. Vi har väl en bit kvar.


Hemma sent. Utan middag. Fortsätter nästa dag till landstingskansliet. Här är allt upp och ned nu för tiden. Kamrater med goda idéer och skickligt arbete för en vinnande politik har problem på någon slags grundläggande nivå. Det är budget nästa vecka och stämningen är spänd. Men det beror inte på att Alliansen vill höja SL-taxan eller att de vill utöka vårdvalen. Vi våndas inte över att vården blir alltmer ojämlik, att förlossningsvården är i kris eller att bussarna inte längre trafikerar vår landsbygd (jo, det gör vi). Men mest av allt verkar vi fundera på om vi gillar våra kamrater och på vad vi ska säga till pressen imorgon. Hur hamnade jag centralt i denna soppa? Tjafselitjafs är ju liksom en grej som jag är nästan lika allergisk mot som hundbajs. Jag vill inte att det ska kleta fast i mig och inte gå att få bort ens med rotborste och galltvål. Vad gör jag då mitt i?


Överlevde, kom hem sent. Hämtade dotter på skolavslutningsdisco och fick handla frukost på macken, alla affärer var redan stängda. Dottern somnade sent. Jag hade inte mage att berätta att de ringt från sjukhuset och meddelat en operationstid.


Nästa dag åker jag tidigt till jobbet. Får lite gjort. Alla bugs blir inte lösta, men det känns ändå okej. Lyckades koncentrera mig fast tjafset från gårdagen tydligen gått vidare ut i etern och blivit en nyhet. Telefonen plingar och surrar. Ibland undrar en, suckar, förstår, men ändå inte. Så blir en bara ledsen.


Hade en plan att vara hemma i god tid, att solen skulle skina och jag skulle springa en riktigt härlig långlöpning. Kom ganska sent. Min bil lämnades på verkstaden förra veckan och fler problem än dem jag visste om uppmärksammades och måste åtgärdas. Dyrt kommer det att bli. Har i brist på bil lånat sambons bil, men helt plötsligt börjar den hacka. Han ska köra den till verkstaden, lämna den där och hämta min. Jag lånar mammas bil. Precis när sambon kommer fram till verkstaden brakar bilen ihop. Han har tur. Hjulbultarna är borta. När har detta hänt? Hur länge har vi kört så? Hur kan detta ha hänt? Min bil var inte färdig. Nu har jag mammas bil och han hyrbil. Detta kommer inte att bli billigt, tänker jag och försöker att INTE tänka på att jag också har tandvärk.


Jag handlade, lagade mat, behöll mammas bil lite längre än planerat och hämtade dotter på simning. Vid middagen är jag tvungen att delge henne datum för operation. Det blir en tystlåten middag. Svår fredagsstämning. Det är ett positivt, men jobbigt besked. Det blir ingen löpning. Sambon kommer vid halv tio efter en lång dag med bärgning och annat. Jag tar ett glas vin i stället. Det är ju fredag nu. En jäkligt jobbig vecka är faktiskt över. Nya tag nu, nya strategier. Imorgon tacklar vi världen igen med den stolta punkten på rätt ställe.

Utveckling och struktur

Idag har kommunstyrelsen fattat två beslut rörande skolans framtid i Norrtälje kommun. Det beslut som har varit och kommer att bli mest omtalat är beslutet om skolans struktur, eller egentligen ; beslutet om att stänga ett antal mindre skolor i kommunen. Detta är inte ett beslut där partierna är eniga ens inom sig, men ändå lyckades minoritetsstyret med hjälp av moderaterna klubba igenom förslaget på kvällens långa kommunstyrelsemöte. SD yrkade återremiss, L yrkade avslag och vi i Vänsterpartiet yrkade på vårt eget förslag som bl a innebär att skolor som blir för små eller för stora i första hand får ett seriöst åtgärdsprogram. Vårt förslag skulle också innebära att Björkö Arholma skola inte läggs ned p g a allt för långa resvägar för barnen.
Nästa steg för skolstrukturplanen är kommunfullmäktige. Tyvärr har de stora etablerade partierna ett övertag i taktik, heltidsarvoderade politiker och nära kontakter med tjänstemän. Men vad som kommer att hända, det vet vi inte.

Det andra beslutet som togs angående skolan handlade om skolutveckling.  Här hade alla partier varit överens i barn och skolnämnden, men nu yrkade L avslag. I Vänsterpartiet nöjde vi oss tills vidare med att lägga en protokollsanteckning. Det finns nämligen ett kapitel i utvecklingsplanen som handlar om medarbetarstrategier. I det kapitlet behandlas främst karriärtjänster och möjligheten att premiera särskilt duktiga lärare. Vår protokollsanteckning noterar att det inte står någonting om att ofrivilliga deltidsarbetare ska ha rätt till heltid, ingenting om hur visstidsanställda ska kunna få tillsvidareanställningar. Det står i planen att lärartätheten ska öka, men ingenting om hur vi ska kunna rekrytera dessa duktiga lärare. Finns det andra saker än karriärtjänster som kan vara attraktiva för lärare? Möjlighet att forska, bra kollegor, inflytande över sin arbetssituation, lärarbostad t ex på landet?
Vi bör nog fundera över detta eftersom lärarbristen är stor i hela landet. Flera av de små skolor man nu vill stänga uppges ha haft problem med lärarrekrytering i flera år. Hur ska vi rekrytera duktiga lärare till de skolor vi valt att behålla? Hur ska vi göra dem livskraftiga? Åtgärdsprogram och rekryteringssteategier vore säkert något att luta sig mot. Vänsterpartiet kommer att återkomma i denna fråga.

Damfotboll kan också ha nyhetsvärde

Från och med i år finns det åter ett damlag i BKV och i Norrtälje stad. Det är en ganska djärv satsning som det här väldigt unga laget gjort tillsammans med sina ledare. Det är också toppen på en våg av flicklag som vuxit fram genom starkt engagerade ledare som organiserat och samarbetat ihop en flicksektion i BKV. Nu finns gott om tjejer som tränar och spelar ända ner på NT-ligan nivå.

Ända sedan seriespelet drog igång i våras har jag funderat på varför det öht inte rapporteras om tjejernas spel i lokaltidningen. Visserligen spelar de i lägsta serien, div 5, det är där en börjar. I tidningen rapporteras ju om herrlag som spelar i div 6, norra.

Idag fick jag så svar från sportredaktionen där man förklarar att man inte har resurser att bevaka div 5-matcher, dam; att herrfotbollen, enbart till följd av att det finns fler lag och serier också har ett större nyhetsvärde. Det är ett sätt att tänka, menar jag. Det finns andra sätt att se på det hela, bl a utifrån vilken roll vi tycker att media har.

Jag vet inte hur många herrlag det finns i kommunen, men uppenbarligen rätt många om lokaltidningen väljer att bevaka div 1-6, norra och södra. Jag tror att det finns 5 damlag i kommunen, och enligt ett annat sätt att se det skulle detta kunna ha ett betydligt större nyhetsvärde, en större dynamik. Dessutom är damfotbollen på frammarsch i kommunen och det finns fullt av tjejer där ute som drömmer om en fotbollskarriär. Inte helt säker på att de (eller deras föräldrar)  ser att nyhetsvärdet i alla dessa herrserier är större än det som finns i damfotbollen.

Efter en kort tweetkonversation om frågor som för mig är otroligt viktiga att vi har en diskussion om känner sig sportredaktionen skrämda av att "en annan politiker"  retweetar mina tweets. Detta efter att jag påtalat att media är en del av verkligheten som inte bara kan spegla den utan även har makten att förändra den. Tydligen uppfattade sportredaktionen det som att två kvinnliga politiker med intresse för damfotboll och med fotbollsspelande döttrar försökte idka påtryckningar på fri media.

Jag vet att media är fri och att media rapporterar om det som säljer. Vi kan inte med likabehandlingsplaner och jämställdhetsplaner förändra detta på samma sätt som i politiskt styrda organisationer. Däremot kan jag tycka att media har ett ansvar för vad som blir nyhetsvärde. Media har en stor roll i hur vi ser på saker och uppfattar vad som är viktigt och intressant. Journalister är välutbildade människor som borde ha intresse av att utmana normer och slentrian. Jag säger inte att det är viktigt att bevaka div 5, damfotboll, men jag tycker att det är viktigt att reflektera över hur vi bedömer vad som har nyhetsvärde, att vi reflekterar över vår roll och att vi kan diskutera olika sätt att se på vilka val vi gör.

Första maj 2016 - underlag för tal i Norrtälje

Kamrater, mötesdeltagare

Vi har samlats här idag för att manifestera första maj, arbetarrörelsens dag. Idag är dagen då de röda fanorna ska vaja och solidaritet och gemenskap ska fylla våra hjärtan. Vi lever i ett samhälle där klyftorna ökat, där såväl andelen fattiga som andelen mycket rika har ökat. Det ger inte ett samhälle av solidaritet utan ökar tvärtom konflikter mellan svaga grupper som ställs mot varandra när de offentliga resurserna inte räcker till. Vi behöver en samlad arbetarrörelse mer än någonsin.

Vi lever i ett samhälle där rasism har normaliserats och socialism och feminism betraktas som det extrema. Och mitt i detta har vi svårt att hålla ihop, vi har svårt att se den gemensamma kampen för alla människors frihet och rättvisa.

Vi har en socialdemokratisk statsminister och ett socialdemokratiskt kommunalråd, men har vi en socialistisk politik? Socialdemokraterna har den här mandatperioden tydligt valt att samarbeta med partier som inte självklart delar arbetarrörelsens värderingar, t o m rent borgerliga partier. Andra delar av de personer som skulle kunna tillhöra arbetarrörelsen har i stället förirrat sig ut på högerkanten och engagerat sig i Sverigedemokraterna. De ser orättvisorna, men de riktar inte ilskan mot dem som roffat åt sig på andras bekostnad utan de riktar ilskan mot andra svaga grupper, fr a invandrare och flyktingar.

Allt medan de rika skatteplanerar och flyttar kapitalet utomlands. Allt medan Anna Kindberg Batra kommer undan med att föreslå oanmälda kontrollbesök hos socialbidragstagare. I det samhället lever vi idag och i det samhället behövs en stark och enad arbetarrörelse för att stoppa de rikas skatteflykt och i stället utveckla välfärden.

På ett möte med Vänsterpartiet Norrtälje i förra veckan ställde en medlem frågan varför investeringar i kultur alltid beskrivs som kostnader. Kultur är nödvändigt för oss människor och borde vara en självklar investering för en stark och frisk befolkning. I stället har kulturen hamnat på kant i den här kommunen. Nämnden har nätt och jämnt resurser att hålla ishallar, bibliotek och fritidsgårdar öppna medan vi saknar upprustning av faktoriet och Roslagsmuséet vars samlingar hyrs in i en fuktig lada, vi har en f d konsthall som står tom där kulturföreningar har blivit lovade att få komma in, men nu säger sig kommunen inte ha råd att låta dem vara där, vi har Folkets hus i Hallstavik som behöver resurser för att kunna bedriva sin kulturverksamhet och vi har Rimbo som saknar en kulturscen. Så har vi det nya ”kulturhuset” som blev betydligt dyrare än beräknat, men som för den skull inte alls täcker de behov som vi visste fanns redan innan bygget. På måndag ställer vi i Vänsterpartiet en interpellation till kommunalrådet Ulrika Falk om hur hon ser på framtiden för lokaler för kultur i kommunen? Vad tänker styret göra? Hur ser man på förslag från medborgarna? Vänsterpartiet kommer också att yrka återremiss på styrets förslag till bygge av ny skola i Rimbo då vi tycker att man måste lyssna in det förslag från Rimbo samrådsgrupp om att samtidigt bygga en kulturscen i anslutning till skolan. Det nya styret måste nu visa att de menar allvar med att lyssna på medborgarna.

När jag nu pratar om skola så förstår jag att ni gärna vill höra något om vad vi i Vänsterpartiet tycker om skolutredningen och det arbete som pågår för att få en högre kvalitet på skolan i Norrtälje kommun. Som det ser ut idag verkar det ju bara bli pannkaka igen. Inga beslut, inga planeringsförutsättningar för personal, föräldrar eller barn. Det är inte bra.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att alla våra barn ska ha rätt till en god utbildning och goda förutsättningar att ta till sig kunskaper. Det ska inte gå att välja eller hamna på ”fel skola”. Alla skolor ska vara bra. I en bra skola finns möjligheter för lärarna att utvecklas genom gemensamma reflektioner och kollegialt lärande. I en bra skola utgör ett arbetslag en kvalitetssäkring av verksamheten. I en bra skola finns också möjlighet för barn som har behov av mindre sammanhang att studera i liten grupp. I anslutning till en bra skola finns också fritidshemsverksamhet i lagom stora barngrupper med tillräckligt med utbildad personal och ändamålsenliga lokaler.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det kan finnas skolor som är för små för att uppnå detta. Vi tycker också att det kan finnas skolor som blir för stora för att uppnå detta. Vi har redan tidigare sagt att det är viktigt att vi kommer fram till ett beslut om vilka skolor som ska vara kvar och satsar på att uppnå en god kvalitet på dessa. Helst så god att de som får resa lite längre ändå tycker att det är värt det. En skola som det redan fattats beslut om är Grisslehamns skola. Därför har Vänsterpartiet bl a föreslagit att Roslagsbostäder får i uppdrag att bygga hyresbostäder i Grisslehamn för att underlätta inflyttning och stärka underlaget för skolan.

Vi ser inte att vårt ställningstagande behöver innebära att alla små skolor läggs ned. Vi kan också undersöka möjligheten och kanske även önskan hos föräldrar och elever att i stället bussa barn till en mindre skola. Det är alltid lika långt från landet till tätorten som tvärtom. Jag vet att det är svårt att förstå, men det är faktiskt så. Vissa skolor ligger också så pass långt från nästa skola att resorna blir för långa för att det ska bli en god kvalitet för barnen. Här menar jag Björkö Arholma skola. Vid skolan finns också en förskola som inte heller skulle kunna existera utan skolan eftersom barngruppen fylls på med fritidsbarn efter skolans slut. Här skulle man behöva komma med nya idéer för att kunna upprätthålla god kvalitet. Jag säger inte att det är dålig kvalitet idag, men vi måste också ha system för att kvalitetssäkra verksamheten på längre sikt. Exempel på detta kan vara användning av internet, men också ett tätare samarbete med något lärosäte, fler studenter och lärare som forskar på deltid. Då får vi automatiskt ett större arbetslag kring barnen och kollegor som kvalitetssäkrar och utvecklar varandra.

Det finns också andra varianter av samarbete mellan olika professioner och olika huvudmän för att kunna erbjuda god service på landsbygden. Detta ser vi som nödvändigt t ex inom sjukvården, men det borde också vara möjligt inom andra områden.

Norrtälje är periferin i Stockholms län. Hit åker stockholmarna när de har semester för att allt är så pittoreskt och mysigt. Men det är litet i jämförelse med Stockholm och för inte allt för länge sedan så ansågs Norrtälje och Södertälje sjukhus vara för små för akutmottagningar. Patienterna var för få. Läkarna fick inte tillräckligt med träning. Kvaliteten skulle inte kunna gå att upprätthålla.

Genom samarbete och nytänk har vi bevisat att det går att ha ett akutsjukhus i Norrtälje. Ingen funderar idag på att lägga ned det. I stället lyfts fördelarna med det lilla sjukhuset ofta fram. På Södertälje sjukhus har man just fått ett utökat uppdrag för förlossningar. Sjukhuset har också fått uppdrag att utveckla ett speciellt koncept som tidigare fanns på SÖS, Södra BB, som innebär en helhet kring den gravida och födande kvinnan, från mvc till eftervård. Detta lämpar sig bra för STS eftersom det är ett litet sjukhus. Samtidigt ger det sjukhuset ett bättre underlag och kvalitetssäkrar verksamheten. Personalen är taggad för uppdraget. Något som vi i Vänsterpartiet tror händer när små enheter som länge levt på gränsen till nedläggning, som pusslat och pusslat och haft svårt att få personal, plötsligt ges ett ansvar att utveckla något nytt, då växer de och blir också populära som arbetsgivare. Så bör vi kunna arbeta mer inom både kommun och landsting. Tänk nytt. Ge ansvar till personalen att utforma sin verksamhet. Se behoven.

Här har styret i Norrtälje kommun varit föredömliga när det gäller flyktingmottagningen. I stället för att köpa in dyra platser åt de människor som kommer hit i behov av skydd och stöd har man lyssnat på personalen på socialkontoret och låtit dem skapa boenden i egen regi. Någonting som stärker personalen och förbättrar verksamheten genom att färre personer och myndigheter måste blandas in för att får det hela att rulla på. Norrtälje kommun har idag fortfarande ansvar för ett hundratal barn som är bosatta runt om i Sverige och som vi betalar andra för att ta hand om. När de nya boendemodulerna står färdiga kommer vi att kunna ha dem boende här på plats och så förenklas kontakter med skola, god man, arbetsförmedling osv. vilket ger lägre kostnader och högre kvalitet.

Idag har Hallstaviks vårdcentral mödravård en dag i veckan. Olika barnmorskor åker dit för de tycker att det är jobbigt att åka dit. Hallstavik har många tonårsgraviditeter, många gravida röker eller har annan problematik. Antalet aborter är också högt. I Hallstavik skulle det, om någonstans, behövas fasta barnmorskor som kunde stötta dessa kvinnor genom graviditeten och tiden efter att barnet har fötts. I Hallstavik finns behovet av en professionell ungdomsmottagning och SESAMmottagning. I stället sköts verksamheten med vänstra handen av Familjens hus i Norrtälje och barnmorskorna som deltar känner sig otillfredsställda med det jobb de kan utföra. Här är ett ställe där vi måste tänka nytt. Behoven finns. Vi kan inte lägga ner verksamheten. Vi är som medborgarföreträdare tvingade att erbjuda en bättre verksamhet. Det är vår utmaning och vi i Vänsterpartiet kommer att kämpa för att kunna göra detta. Vi måste bevisa att vårdval inte är det bästa sättet att möta befolkningens behov.

Ett annat område där vi behöver tänka nytt för att kunna erbjuda hela länet en tillgänglig service är mammografi. Efter att bröstcenter på Danderyd varit tvungna att lägga ner i enlighet med den regionala cancerplanen där bröstcancervården ska koncentreras till tre centra i länet som ansvarar för hela vårdkedjan så blir du som kvinna i Norrtälje kommun kallad till mammografi på KS i Solna, ett ställe som det är minst sagt knepigt att ta sig till både kollektivt och med bil. Samtidigt pågår en kampanj från cancercenter att fler kvinnor ska screena sig för att upptäcka cancern i tid och kunna behandla den. Här motionerar vi i Vänsterpartiet i landstinget nu om en rullande mammografivagn, någonting som redan finns på flera ställen runt om i landet. Det är en fullt utrustad buss som åker runt och står ett par dagar på olika ställen i länet, ungefär som blodbussen. En sån här lösning skulle vi se både kan få fler kvinnor att screena sig i tid, men gör även vården mer tillgänglig för alla oss som inte råkar bo i centrala Stockholm.

Jag tänker avsluta med en av mina hjärtefrågor, nämligen förskolan. Regeringen har nu beslutat att införa rörliga riktmärken för hur stora barngrupperna i förskolan bör vara. När det gäller de yngsta barnen mellan 1-3 år säger riktlinjerna att barngruppen kan vara mellan 6-12 barn och när det gäller de äldre barnen 4-6 år är riktmärket 9-12 barn i gruppen. Variationerna ska baseras på hur utbildningsnivån i personalgruppen ser ut, vilka lokaler man har tillgång till och vilken barngrupp man har (t ex socioekonomi, utlandsfödda). Idag ligger många barngrupper i Norrtälje kommun långt över dessa riktlinjer och när man t ex bygger ny förskola i Hallstavik har man räknat med att få in 100 barn på fem avdelningar. Då var det också tänkt att två befintliga förskolor skulle kunna stänga, men idag ser det ut som att den nya förskolan inte kommer att räcka till ens om den tar in planerade 100 barn. På flera ställen i kommunen sätts nu också upp paviljonger för att kunna ta emot barn inom garantitiden. Paviljonger är dyra och fungerar inte optimalt för förskoleverksamheten. Styret har på en fråga från Vänsterpartiet svarat att man är villig att ta fram en handlingsplan för att kunna minska barngrupperna och följa de statliga riktlinjerna. Nu gäller det att vi alla som har barn i förskolan eller själva arbetar i förskolan är med och bevakar detta så att det blir en bra verksamhet, att hänsyn tas till utbildningsnivå, lokaler och barngruppernas sammansättning. Att arbetet med en hög kvalitet i förskolan tas på allvar, att vi inte får en s k avdelning i materialrummet eller att avdelningen bara finns på pappret. Regeringen har också avsatt pengar för detta arbete.

Vänsterpartiet i Norrtälje är ett oppositionsparti. Vi ska dock medge att det sittande styrets politik ligger närmare vår politik än vad den övriga oppositionens politik gör. Oppositionen i Norrtälje företräds av två heltidsarvoderderade moderater. Ni förstår att det kan vara lite tufft. Vi ser dock att vi är ett starkt gäng som kan stötta varandra och vara en nagel i ögat på styret när de vill dra för långt högerut. Vänsterpartiet vill vara er kraft för ett solidariskt Norrtälje där hela kommunen kan vara livskraftig.