Man kan ha kul utan socker

Föräldrarmöte på Storasysters avdelning på förskolan ikväll. Mormor var barnvakt och jag var inte hemma förrän nio. Inget av barnen sov trots att jag nästan trodde att de skulle somna innan jag åkte vid tio i sju. Så får man ont i magen av det, att barnen inte kan sova om jag inte är hemma. Hur ska man då kunna ta sig tid att göra någonting?

Vi fick se en film med klipp från verksamheten på föräldrarmötet. Jättespännande och kul att se. Sista klippet var en dramagrupp som satte upp en teater om en prinsessa som sprang bort sig i skogen, blev fångad av en drake, räddad av en prins som sedan fick löfte av prinsessans pappa kungen att gifta sig med dottern. Det fastnade ju naturligtvis på min näthinna. Bara usch och hallå, varför ska pappan bestämma vem flickan ska gifta sig med? Och varför kunde prinsessan bara vara ett hjälplöst offer som skulle räddas av en man?

Jojo, förklarade personalen, det var en gammal folksaga (och de är ju så). I vanliga fall brukar många pojkar vilja spela prinsessa, men i just det här fallet så var det det traditionella som gällde. Och på de här avdelningarna (2 st storbarnsavdelningar) så är det minsann tjejerna som var kaxiga och bestämde det mesta medan pojkarna är väldigt osäkra. Och, sa en förälder, det där med könsroller, det fixar barnen själva, det mönstret behöver man inte hjälpa dem att bryta.

Varför, undrar jag då, är det så att mina två kollegor som har söner i ungefär samma ålder som Storasyster vittnar om att dessa söner vare sig vill delta i fotbollsträning eller simundervisning eller något dylikt för de anser sig redan kunna allt samtidigt som Storasyster (som kan väldigt mycket) i stort sett varje dag förminskar sig själv och berättar om att hon inte kan någonting (inte cykla, inte simma, inte läsa, inte vissla, inte någonting) fast hon egentligen kan en hel del av de där grejorna? Jag tyckte det gick ganska smidigt när hon var mindre, men nu känns det som om hon kryper ner i tjejrollen mer och mer för varje dag som går. det tycker jag är tråkigt och jag ser det som förskolans uppgift att aktivt motarbeta dessa förminskningar av individer och ge barnen kraft, mod och kunskap att utnyttja hela sina register som människor.

Personalen undrar hur vi som föräldrar vill ha inflytande över förskolan. Detta föranlett av en enkät där många föräldrar ger högsta betyg åt trygghet och en massa andra parametrar, men alltid ett par snäpp under i betygskalan när det kommer till inflytande för barn och föräldrar. Jag tar ett exempel som gör att jag själv kryssat i enkäten på det viset, min hjärtefråga; kostintaget:

När Storasyster en gång i tiden skulle börja i förskolan ville jag kunna påverka råvarorna som användes för barnens mat, jag ville ha svenskt kött, närproducerade, gärna kravmärkta livsmedel. Jag är övertygad om att "Du blir vad du äter" inte bara är en myt och det kändes märkligt för mig att inte kunna påverka vad mitt barn skulle få i sig. Dessa krav på maten gick nämligen inte att ställa inom den kommunala barnomsorgen, då måste man söka sig till privata alternativ som har rätt att göra andra typer av upphandlingar och inköp.

Sen har jag genom åren tjafsat på i stort sett vartenda föräldrarmöte och enhetsråd jag deltagit i om sockerintag på förskolan. För mig är det helt onödigt och förkastligt. De flesta barn får idag i sig långt mycket mer socker än vad som är bra för dem i hemmet. Det behöver inte späs på i förskolan. Varenda gång jag tagit upp det har det blivit vilda diskussioner, vissa föräldrar håller med mig, andra tycker att man tar bort allt roligt från barnen om de aldrig får äta glass på förskolan. Men snälla ni; MAN KAN HA ROLIGT UTAN SOCKER! Vad det t ex gäller födelsedagsfirande kan man äta lite festligare frukter, men firande behöver inte heller vara knutet till ätande; den som fyller år kan få sitta i en tjusig stol, få välja lekar eller sånger, alla kan rita en teckning till den som fyller år, barnet kan få en liten present. Man kan ha ballonger, serpentiner och sjunga. Firande med sockerstinna tårtor, kakor o dyl kommer de allra flesta barn att ha allra minst en gång, för det mesta flera gånger, utanför förskolan.

Personalen försvarar sig med att det väldigt sällan intas socker på förskolan, mycket mer sällan nu än för ett par år sedan. Det lustiga är ju att de för ett par år sedan också sa att det mycket sällan intogs socker på förskolan. Men allt beror ju på vad man jämför med. Hur som helst, med 18 barn per avdelning som ska firas med glass, jul, påsk, midsommar, halloween (har jag glömt någon godishelg) samt föräldrarfika med bullar så blir det ju rätt så mycket sötsaker. Och med lite kunskaper från verkligheten så vet jag att det äts en del kakor och sånt även vid andra tillfällen på förskolan (fredagar, sena eftermiddagar etc).

Med all respekt, jag förstår om inte personalen kan fatta ett beslut om att ta bort sötsaker från förskolan. Inte med föräldrar som är helt emot detta. Inte då inte ens personalen är överens om detta. Men för mig är det självklart. Att i början av 1900talet bjuda barn på godis och läsk (i en tid då detta kanske aldrig annars fick testas av fattiga barn) skulle ha varit en sak, ett slags utjämnande arbete, men idag är det framförallt barn i del lägre samhällsklasserna som intar sötsaker i stor utsträckning, har dåliga tänder och problem med övervikt. Så för att utjämna skillnaderna mellan barnen i dagens samhälle skulle ett arbete med att ta bort sötsaker inom förskolan vara önskvärt. Jag har för mig att skattepengar är till för att utjämna skillnader i samhället.

I den kommun jag arbetar har man, som jag tidigare nämnt, ett projekt som heter Ung och Sund. Det har inneburit att man försökt rensa förskolorna från födelsedagsfirande med glass och andra sötsaker och infört olika alternativ liknande dem jag nämnde ovan. Visst förekommer fortfarande sötsaker eftersom de som är närmast verksamheten ändå har möjlighet att påverka den. Men det känns ändå bra att eniga politiker har fattat ett beslut om en policy som man tycker är bra för barnen. Jag tycker att det är ett utmärkt stöd för personal och föräldrar som vill undvika det tjafs som lätt uppkommer om någon lyfter den här frågan. Den är någonting att luta sig mot.

Däremot så tycker jag att den fungerar lite konstigt emellanåt (och då tänker jag på luncherna vi serveras). Vi får aldrig sås till maten (kanske kall filsås någon gång till fisken) för det är osunt. Däremot får vi ketchup och sylt. Och det jag tycker är allra konstigast är att vi serveras bacon, kassler eller skinka ett par gånger i veckan. Jag tycker inte stekt, rökt griskött kan vara sunt att äta flera gånger i veckan för små barn. Vi får t ex aldrig baljväxter i form av linser, bönor eller liknande trots att man vet hur otroligt nyttigt det är. Endast en gång i veckan serveras fisk. Som jag skrev redan igår, bacon och blodpudding, den absolut märkligaste rätt jag ätit. På vilket sätt uppfyller den kostcirkeln, matpyramiden eller någon modern tanke om fullvärdig kost (okej, det var rivna morötter till)?

Jag kan drumla om genus och kost hur länge som helst, men jag tror jag slutar här. Om sex timmar ringer klockan igen och imorgon kväll är det arbetsplatsträff (då kan jag ju ta upp samma ämnen igen) och barnen ska vara hos syster och antagligen kan de inte sova förrän jag kommer då heller så vi går mot totalkollaps i slutet av veckan...

Statistik om friskolor

Lite intressant att läsa om friskolor i Stockholm. http://ilsemarie.wordpress.com/2008/04/04/friskolefiaskot-och-politiska-utrensingar/

Arbetsresor

Många frågar mig om det inte är jobbigt med resorna till och från jobbet. Jag brukar svara nej, för i sig tycker jag inte att det är så jobbigt. Ett par-tre morgnar i veckan har jag resesällskap och då brukar vi dricka en kopp kaffe och prata. det tycker jag är roligt eftersom jag aldrig har tid och ork att träffa bekanta och ta en fika efter jobbet.

Tiden uppgår ju till nästan två timmar per dag, men om jag jobbat här i stan eller i dess närhet så hade det ändå tagit tid att ta sig till och från jobbet via dagis. När jag började jobba tio på mitt gamla jobb lämnade jag barnen nio för jag skulle upp och byta om och allt sånt innan jag började. När jag nu börjar halv tio lämnar jag barnen halv nio. Slutar jag fyra hämtar jag dem fem. Förut kunde jag hinna till halv fem om jag tokstressade. Så det handlar om en knapp timma om dagen i tidsförlust.

Att barnen får långa dagar på förskolan och att jag själv har ont om fritid beror inte i första hand på resorna utan på att jag faktiskt nu jobbar heltid. Jag har jobbat väldigt mycket under perioder tidigare också, efter att jag fick barnen främst politiskt och då har jag haft barnen med mig under vissa delar av det arbetet. Så för mig och barnen är det nytt att vara ifrån varandra så mycket. Och det är jobbigt, men det är inte främst resvägen som förlänger vår frånvaro från varandra utan arbetstiderna.

Det som känns mest obekvämt med resorna (förutom kostnaderna) är påverkan på miljön, att det för mig känns som ett fel sätt att färdas. Att det är någonting konstigt med att jag ska resa 6,5 mil bort för att ta hand om barn till föräldrar som reser flera mil åt ett annat håll för att utföra ett arbete. Det känns onaturligt. Och varje dag sitter jag i min relativt stora bil, mer än halva tiden ensam och pruttar ut avgaser för att göra detta. Det är det jobbigaste med resorna.

Men jag läser att för varje kilo biffkött som produceras så släpps 36 kg koldioxider ut och det är mer än man släpper ut om man kör bil i tre timmar (d v s nästan 2 dagars resor för mig). Jag är inte vegetarian, men jag äter inte jättemycket kött heller. På jobbet har vi ju pedagogisk lunch så då är det svårt att välja och i den kommun jag arbetar serverades idag blodpudding med bacon. Första gången för mig. Konceptet kallas Ung och Sund. (!?) Ja, det är ju inte biffkött precis men ändå...

Valfrihet - paranoia - stressmoment

Redan innan min första dotter var född så oroade jag mig för hennes skolgång. Min egen var ingen höjdare och nu får man ju som förälder den stora äran att "välja rätt" åt sina barn också. Det började naturligtvis med barnomsorg. Jag valde den förskola som ligger närmast där vi bor, bara ett par kvarter bort; enkelt tänkte jag, men det är också en s k naturförskola där barnen vistas mycket utomhus. Förutom detta en privat förskola så jag fick betala 200 kronor för att ställa mitt barn i kö dit (detta är nu borttaget eftersom kommunen sköter även de privatas administration av köer och intagning). Jag ställde henne i kö till förskola då hon var ca 3 månader gammal.

Vi kom varken in på förskolan i kvarteret bredvid eller en annan privat förskola som vi ställt oss i kö till utan blev erbjudna plats på en kommunal förskola ett par kilometer bort. Jag kände mig lite tveksam, men ville ge det hela en chans. På den tiden hade jag inte heller tillgång till bil, så det blev en extra dryg halvtimmas promenad fram och tillbaka varje dag (så länge barnet satt i vagn).

Dottern trivdes utmärkt på den kommunala förskolan och precis intill låg en liten 0-3 skola där det nu tedde sig självklart att hon skulle fortsätta tillsammans med sina dagiskompisar när nu den dagen kom. Då behövde jag ju inte göra det där viktiga valet som jag haft ångest för så länge förrän hon skulle börja fyran.

En dag på jobbet (då jag satt i kassan) berättade en kund för mig att det var hon som hade hand om kön till det privata dagiset i kvarteret där vi bor. Hon förklarade att min dotter inte kommit in för de ville inte ha fler små barn just då, men hon kanske skulle kunna få en plats när hon blev lite större. Jag log mot henne, men tänkte att det är knappast aktuellt eftersom hon nu trivdes så bra på den förskola hon gick på. Något senare träffar jag en bekant från öppna förskolan som berättar att hennes son börjat på just det där privata dagiset, trots att han var yngre än min dotter och att de ställt sig i kön relativt nyligen. Sånt får en att fundera.

En del människor varnade mig för att ge flickorna både för och efternamn som klingar utländskt, att det skulle bli en last för dem. Det har jag själv aldrig trott på. Jag tror att samhället kommer att rasa framåt och detta kommer att vara helt ointressant inom en snar framtid. Jag tror till och med att människor som mina döttrar med utländska namn och perfekt svenskt uttal kommer att bidra till den utvecklingen. Och helt ärligt funderade jag över om det inte hade varit värre att ge dem mitt efternamn, jag som sökt över 500 jobb och fått nobben, rikskänd uppstudsig vänstermänniska, det är väl ingen som alla vill ha i sin föräldrarkrets?

Jag vet inte, men den s k valfriheten får en ju att fundera. Nu var det så dags att välja skola. Den lilla 0-3skolan intill barnens förskola lades ned av den borgerliga majoriteten och lokalerna hyrs nu ut till en privat montessoriskola. Dagiskamraterna skingras för vinden. Föräldrarna får slita sitt hår igen för att "välja rätt". Då väljer jag den skola som jag tycker ligger närmast, "åt rätt håll" och där jag dessutom själv har arbetat en tid så jag känner några som fortfarande är kvar där. Jag går in på webben och väljer första dagen det är öppet för s k skolval.

Sen går man här med ångest och undrar om ens barn ska komma in i nollan...

Förförra veckan berättar lokalblaskan att i stort sett alla har kommit in på sina förstahandsval. det är bara två privata skolor som inte kunnat ta emot alla sökande (men det stämmer inte heller hör man sen via säkra källor). Beskedet till föräldrarna skulle komma i veckan och man hörde att andra fick sina besked. Vår brevlåda var tom och jag beskyllde City Mail (kanske för att jag inte fick jobb där när jag sökte...).

På fredagen ringer jag skolkontoret för att höra efter. Där vet man inte mycket men bekräftar att mitt barn är "oplacerat" och att man i övrigt fått besked från den skolan vi sökt om vilka de tagit in. Hon vet inte varför min dotter inte fått någon plats men ber mig ringa rektorn. Två klunkar kaffe, fredagslunch, nästa samtal till en rektor som låter helt oförstående. Jag berättar att vi sökt skolan och att vi inte fått besked, att man på skolkontoret säger att vi är oplacerade och råder oss att ringa rektor. "Det låter konstigt, vi har meddelat alla", tycker rektor, "vad heter barnet?" Jag talar om vad hon heter och får reaktionen: "Jaså, är det hon, ja, du förstår, det har blivit något fel på hela systemet här, det har kollapsat, vi upptäckte det idag. Ja, det har blivit något fel på systemet, ingen kan lastas för det, men vi bestämde här alldeles nyss att vi skulle ta emot henne. Ja, så hon har en plats här."

Ska jag nu bli paranoid? När då alldeles nyss, på stående fot eller? Först tycker rektor det är jättekonstigt, sen har hela systemet kollapsat. Jag kan fortsätta nojja på det här länge. Är det barnens namn? Är det mitt rykte? Kom de på att jag är aktiv politiker i den här kommunen? Har hela systemet kollapsat? Vad är valfrihet och hur kan man bevisa för de som inte kommer in att det är just de som rätteligen inte har kommit in? Nu är jag inte lugn över det här skolvalet förrän jag fått skriftligt på det.

Nästa år byggs en helt ny "stadsdel" utanför nuvarande tätort. Det är redan beslutat att den planerade skolan ska bli privat och ha en viss pedagogisk inriktning. Utbudet av kommunala skolor i tätorten minskar rejält i och med att några även "knoppar av". För människor utan bil (man kan ju välja att vara det när man bor i en tätort) finns ingen valfrihet. I vissa delar av tätorten kommer det att bli riktigt långt till en kommunal skola. Och när en kommunal 0-6skola i ett stort bostadsområde nu knoppar av och blir privat säger man att barnen kan välja att gå kvar eller välja en annan skola. Närmaste kommunala skola (0-3) är redan sprängfylld av elever och det skulle kunna innebära att en tioåring bosatt i bortre Solbacka skulle behöva ta sig till Kvisthamra eller Lommarskolan för att få gå i en kommunal skola, men det kanske blir närmare att cykla till Vätö eller Roslagsbro?

Nej, nu får helgen vara all. Trädgårdsarbete hela dagen igår och veckohandling, tvätt och styrelsemöte idag. Överskuggande PMS tog bort lite av guldkanten, men igår hade vi det rätt bra ändå. Trotsig tvååring som satt på matbordet, åt playdohlera, hoppade i sängarna och slogs blev lite övermäktigt idag, men till slut slocknade även den motvilligaste...

Attendo Care

Just det, glömde skriva att ett av mina buobjekt Attendo Care just fått klart att driva ännu ett äldreboende i vår kommun. De fick högst poäng i anbudsgivningen efter att t ex en av finalisterna visade sig ha fejkade referenter. bu bu bu, vilket dåligt sätt att bjuda ut vårt kommunala ansvar.

bajs bajs på er

Ännu en dag av nedbajsade blöjor och kläder på jobbet. Här hemma verkar alla, peppar peppar, friska. Kom hem vid halvåtta idag eftersom jag jobbar sent på torsdagar och hämtar barnen hos mormor innan jag åker hem. Barnen badades medan jag åt nudlar och kidneybönor. Sen körde jag två diskmaskiner och en tvättmaskin samt packade kläder och lakan för att kunna åka direkt till landet efter jobbet imorgon. Inte utan att man var lite orolig för om varmvattnet skulle räcka när det blev dags för en själv att ta en dusch. Två maskiner disk (visserligen bänkdisk) på varmvatten, två badade barn (visserligen i små baljor) och varmvattenberedaren som måste vara avstängd medan tvättmaskinen går annars går det en propp.

Men vattnet räckte och nu har jag kollat mailen och undersökt om svaret på skolvalet möjligtvis skulle kunna finnas på Webtjänster mot förskolan som det så vackert heter, sidan där man ska anmäla nya scheman till dagis, nya inkomster, ändrade adresser och liknande. Det var även där man gjorde skolvalet som man skulle få svar på denna vecka. Mammas arbetskamrat hade fått sitt svar igår, i vår brevlåda - nada. På hemsidan - nada - förutom information om att dottern kommit in på fritidset som ligger i anslutning till skolan vi valt. Bara hoppas hon kom in på den skolan då...

Det kanske tar ett tag innan vi får beskedet per post. Tydligen är det City Mail som börjat leverera viss post till oss och de kommer bara två gånger i veckan. Låter helt knasigt tycker jag. Är vi moderna 2000talsmänniskor verkligen nöjda med att snigelposten bara kommer två gånger i veckan??? Då kan man ju verkligen förstå att det kallas snigelpost. Och det var väl därför det var så konstigt tomt i brevlådan igår. Tydligen delar City Mail bara post tisdagar och torsdagar. så något besked om dottern kom in i nollan lär vi väl inte få förrän i mitten av nästa vecka...

NU måste jag nog sova för klockan ringer tio i fem och jag behöver min skönhetssömn. Om ni vill höra/se mer av mig före söndag så får ni kolla mobilbloggen. Åter i stan för Mulle, veckohandling och styrelsemöte på söndag. God natt.

hemmakvällar, tvätt och diarré

Jojo, här skrävlar man med att man är hemma 28 kvällar i månaden och nu är det första kvällen den här veckan (och månaden) som man är hemma. I måndags var det ju kommunfullmäktige och igår hade vi personalträff hemma hos en kollega, åt middag (de andra drack vin) och kaffe med kaka. Hämtade barnen hos syster och var inte hemma förrän närmare halv elva och då var jag tvungen att köra en tvättmaskin eftersom Liten bajsat ner sig på morgonen. Somnade dock ifrån tvätten ganska så direkt och var jättetrött vid fem när klockan väckte mig igen. Sovit lite dåligt eftersom jag haft barnen i sängen två nätter i rad. Ville ha det så eftersom Storasyster varit lite orolig på sista tiden och vi är ifrån varandra så långa dagar. Lite närhet. Lite trygghet. Men också ont i kroppen och stel nacke.

Ett par kollegor hade suttit uppe till strax före två. Puh. Och druckit vin. Inte förstår jag hur de orkade jobba idag. Jag börjar visst bli gammal.

Första middagen hemma denna vecka och då blev det blodpudding på beställning av Storasyster. Sen slocknade hon på soffan framför Bolibompa. Liten och jag åt lite glass och sen somnade även hon tämligen snabbt. Jag tog in tvätten från strecket (den som hängt sen i söndags), plockade fram kläder till imorgon och ska nu ge mig på det spännande draget att gå in och kolla om pengarna på mina konton räckt till alla räkningar jag beställt betalning av. Blir säkert en upplevelse.

Annars hade vi en lugn dag på jobbet förutom att en hemsk diarré börjat härja på avdelningen. Först trodde vi att en pojke kanske var allergisk då han drabbades förra veckan. Barnen är nämligen pigga och glada och äter med god aptit trots diarrén. Det var två som blev sjuka förra veckan, men den ena stannade hemma i slutet av veckan och vi anade ännu ingen epidemi. Sen fortsatte bajsandet och påsarna med smutsiga kläder i hallen blev fler och fler. När idag samma kille som förra veckan lidit en omgång återinsjuknade bestämde vi oss för att skicka hem de bajsande barnen för att slippa rundgång i gruppen. Vi skickade hem tre stycken idag. Ytterligare två har varit drabbade av diarrén, men inte visat några tecken under dagen. Även en flicka på andra avdelningen har varit lös i magen så om de är lite snabbare än vi så kanske de kan undvika massinsjuknande i denna otrevliga åkomma.

Och så hoppas man förstås slippa den själv...