Trollen och yttrandefriheten

Förra veckan meddelade Alexandra Pascalidou att hon slutar som programledare för Ring P1 i Sveriges radio. Hon har tröttnat på hatet. I dagens Norrtelje tidning kan vi läsa om en som fattat samma beslut, Liza Sahlen Karlsson (S) som slutar blogga till följd av hatet. Hatet kommer från anonyma människor som inte vill debattera sakfrågor utan verkar få en kick av att slänga ur sig glåpord och kränkningar som de sedan inte behöver stå för. Detta hat drabbar många, speciellt kvinnor. Jenny Bengtsson, fackordförande, berättar om hatet hon får utstå i sin blogg. Många av de ord vi läser här är ord vi andra aldrig ens tänker på att ta i vår mun. Hur kan människor ha en sån lust att yttra sådana fulheter mot medmänniskor som de oftast inte ens känner? För att vi har olika åsikter? Det är för mig mycket märkligt.

På Norrtelje tidnings websida händer det till och från att kommentarsfälten blir otrevliga. Jag bloggade för inte så länge om den artikel som undertecknad tillsammans med vänsterkamrater hade inne om att underlätta situationen för de romska tiggarna som uppehåller sig i kommunen. Där stängdes kommentarsfälten ner redan samma dag. Jag vet inte av vilken anledning, men troligtvis blev kommentarerna än otrevligare än de som redan gick att läsa innan kommentarsfälten stängdes. Givetvis är de otrevliga kommentarerna så gott som alltid anonyma och trots att Norrtelje tidning granskar kommentarer innan de publiceras så tycker jag de är väldigt tillåtande gentemot rent otrevliga kommentarer som dessutom inte har med innehållet att göra. Jag har personligen t ex blivit ombedd att flytta till Nordkorea för att jag ifrågasatt systemet med privat vård och vårdvalsmodellen. Jag har anmält ett par-tre kommentarer och de har alltid blivit bortplockade, men de borde inte ha funnits med där från början tycker jag. Jag tycker granskningen måste ske noggrannare.

Det är ett feltänk att det ska kallas yttrandefrihet att spy galla över medmänniskor och hota dem anonymt. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra. Yttrandefriheten finns för att du ska kunna föra fram dina åsikter, för att du sakligt ska kunna protestera och argumentera för din sak. Till detta hör inte att kalla någon för könsord eller att tala om att vederbörande är dum i huvudet eller var vederbörande borde flytta. Yttrandefriheten är vacker och av oss svenskar oerhört omhuldad (enligt internationella jämförelser). Det måste den få förbli. Vissa människors lust och längtan att kränka och hota andra ska inte få begränsa det vackra i ordet yttrandefrihet. Vi behöver fler människor som vill, kan och vågar engegera sig i samhällets utveckling och säga sin mening. Nätet med bloggar och debattsidor har gjort demokratin vidare och låter varje människa uttrycka sin mening, beskriva sina nyheter och aspekter på nyhetsflödet. Vi får inte tysta denna yttrandefrihet genom att missbruka innebörden i det ordet.

När kommentarsfälten stängs

Idag hade undertecknad och Christina Hamnö en debattartikel i Norrtelje tidning angående de romska tiggarnas situation i EU och i vår kommun. Artikeln är skriven som ett svar på en öppen fråga som Norrtäljeprofilerna Michael Blum, Micke Grann och Gun Svensson ställde till samtliga partier via tidningen den elfte december 2014. Flera personer har givit positiva kommentarer på artikeln på tidningens websida. Andra har reagerat och ställt svaga grupper mot varandra, undrat varför vi ska hjälpa romska tiggare från Rumänien då det finns fattiga barn i Sverige, då det finns fattiga äldre, då det finns fattiga sjukskrivna och arbetslösa. Ja, och det är ju det som är vitsen med borgerlig politik, att de svaga har fullt upp med att konkurrera med varandra så att de glömmer bort vilka som skor sig på detta. Så att de glömmer bort att en krympande skara personer på klotet äger lika mycket som hela den fattiga halvan av befolkningen tillsammans. Det finns en politik som har förts i många år i vårt land som bygger på ökade klyftor, denna politik har i många avseenden lyckats då svaga grupper börjar attackera varandra - då går direktörerna därifrån med ryggen fri.

Enligt oss i Vänsterpartiet så betyder inte det faktum att vi skulle kunna visa romerna lite medmänsklighet då de helt lagligt som EU-medborgare kommer för att söka lyckan i Sverige, att vi skulle fortsätta låta barnfattigdomen öka eller att vi skulle strunta i de äldre eller de sjukskrivna. Vi vill förbättra för alla dessa människor, vi vill minska klyftorna i samhället och det är inte din gamla fattigpensionär till mamma som ska stå för puckarna då de romska tiggarna föreslås erbjudas en lokal där de kan värma sig, tvätta sig, ta en fika och träffa några medmänskliga, solidariska svenskar som har tid och omtanke att bjuda på. Det är inte romerna som stjäl resurser ur äldreomsorgen, det är vinstintressen, bankkonton i skatteparadis och en medveten politik för ökade klyftor, för egen vinning hos de starka. Det bästa de vet är när vi slår på varandra.

Elva kommentarer blev det på vår debattartikel, sen blev tidningen uppenbarligen tvungna att stänga den för ytterligare kommentarer. Då har någon "rolig" person redan lyckats lägga ut adressen till en av våra medlemmar och angivit detta som adress till värmestuga. Detta är anmält, det ovidkommande och det är att hänga ut en person som inte är inblandad i artikeln. Det är givetvis gjort helt anonymt. Hur är det med yttrandefriheten här i landet egentligen? Kan en inte skriva en solidarisk debattartikel utan att det kommer sådana kommentarer att tidningen är tvungen att stänga kommentarsfältet efter en dag? Kan en inte föreslå att räcka en annan människa en hand utan att någon som inte vågar ange sitt eget namn måste slänga ut någon annans adress? Nä, det är katastrof faktiskt och nu är det hög tid att vi som står för de goda krafterna också står upp för medmänskligheten. Vi kan inte låta dessa odemokratiska, hotfulla krafter sätta dagordningen och färdriktningen för vårt land. Tillsammans är vi starka. Vi ska besegra detta.

Munkavle på högsta instans

Det är väl knappast någon som missat vad som just nu händer inom public service? Det är nämligen valår och helt plötsligt får ingen ha någon som helst åsikt, i alla fall inte en systemkritisk åsikt, som märks. Åsikten får inte ens märkas utanför arbetstid. Kan det verkligen vara lagligt? En sak är väl vad en gör på jobbet, jag pratar inte heller politik på jobbet om ingen ställer en direkt fråga förstås. Men vad en gör då en inte är anställd måste väl vara upp till var och en så länge det inte är olagligt? Och än så länge är det inte olagligt att uttrycka sina åsikter, att ta ställning, att gå och rösta under ett valår. Jag skulle till och med vilja säga att public service har ett ansvar att få människor att förstå vikten av demokrati, att låta oss höra olika åsikter och att gå och rösta.

Vi har fått se flera exempel på public services nya censur; Stefan Jarls film Godheten får inte visas före valet, för den är för systemkritisk, Soran Ismail, morgonpratare i P3, får inte arbeta i radio under valåret då han tydligt tar ställning mot rasism, redaktör Daniel Nordström på Arbetarbladet i Gävle får inte heller längre vara med i debattprogram i SR p4 eftersom ledarsidan i Arbetarbladet är Socialdemokratisk.

Detta är ett brev som gått ut till anställda inom public service. Det är alltså inte ens tillåtet att "gilla" saker i sociala media. Eftersom Sveriges radio misstänkte att Soran Ismail skulle ha åsikter även under ett valår, har de kallat honom till ett samtal och bett honom välja mellan att inte ha några synliga eller hörbara åsikter eller att ta timeout från sitt uppdrag i radio. Hur är det med andra anställda? Har de också förbundit sig att inte uttrycka några som helst åsikter under valåret? Har de lovat att inte gå i en enda antirasistisk demonstration, att inte "gilla" ett enda inlägg om att stoppa plågsamma djurförsök, att inte ställa upp då barnens skola hotas av nedläggning, att inte kräva bättre mat åt sin gamla mamma på hemmet? Har de lovat det? Då är det förbanne mig den värsta munkavle i modern tid, liknar inte en demokrati någonstans. Är borgarna verkligen så rädda nu?

Sedan är ju frågan vad som är politik. För mig är allt politik, så fort du har en åsikt så är det politik. Och det är bra, vi måste prata mer åsikter, vi måste reflektera bolla och uttrycka oss. Vi måste få höra att det finns många som tycker och känner på olika sätt och vi måste respektera varandra. Att betrakta humanism, medmänsklighet, antirasism, demokrati mm som politiska ståndpunkter som är avgörande inför riksdagsvalet, det säger en del. Trots att alla dessa är inskrivna i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, så verkar det som att det är värderingar som vi i det svenska valet ska få möjlighet att välja bort. 

Och i DN, en av Sveriges största (oberoende?) dagstidningar, är det helt okej att annonsera för en rasistisk bok med en annons som gav sken av att vara fakta publicerad i punktform.

Ja, mycket händer i vårt land, det mesta går långsamt så att vi knappt märker hur samhället blir ett annat, vi är lite upprörda i början, sen tror vi att det är så det ska vara. Att det inte finns något annat sätt att göra det på. Och jag har varit oroad länge, oroad över att de gamla ligger i materialrum och inte får den vård de behöver, oroad över att våra barn slås ut p g a föräldrarnas förmåga att välja rätt skola, oroad över att människor inte har någonstans att bo, att de inte finns någon säker plats att föda barn, att människors rätt till en dräglig tillvaro endast beslutas av deras ekonomi och förmåga att förskansa sig denna tillvaro, inte alls till följd av deras behov. Men allra mest oroad blir jag när våra åsikter ska tystas. 

Vårdnadsbidrag, medborgardialog, söka jobb mm

Nu har jag kommit på varför det är så svårt att få jobb. Kolla denna länk: http://www.arbetaren.se/articles/ledare20071010.

Eller? Inte vet jag.

Igår skrev en f d moderat, numer kristdemokrat, i lokalblaskan om vårdnadsbidraget som hon höjer till skyarna och menar ger mer valfrihet till föräldrar. Det är ju lite skrattretande; 3000 kronor i månaden, vem kan leva på det? Alltså, jag är väldigt bra på att leva på lite pengar, men kom igen... Skribenten har i alla fall rätt i att det inte passar alla ett och ett halvtåringar att bli "inkastade" på dagis (tur att ingen heller kastar in dem då).

Min äldsta dotter har alltid krävt att det händer någonting, var vi inne längre än till halv elva på fm när hon var bebis blev hon ohanterlig. Hon hade gladeligen blivit "inkastad" på dagis vid ett halvårs ålder (om det inte vore för amningen då). Min yngsta dotter är inte alls likadan. Hon skulle helst vara hemma med mamma fortfarande (ett år och snart åtta månader). Båda två fick börja på dagis när de var elva månader.

Med äldsta dottern var det en befrielse. Hon var nöjd och blev mindre stressad av att jobba än av att sysselsätta henne. Med yngsta dottern var det ett gissel. Hon grät varje morgon och varje eftermiddag i månader (det är först sista månaden det börjat bli bättre). Hon var trött och grinig när hon kom hem och klängde på mamma hela tiden. Trots att jag inte jobbar så mycket. Med yngsta dottern var det en ekonomisk omöjlighet att stanna hemma längre, och det hade det varit även med ett vårdnadsbidrag på 3000 kronor.

Nu jobbar jag så mycket jag kan, men är tvungen att ta ut föräldrardagar upp till heltid för att behålla min SGI. Jag hade gärna velat jobba deltid och fylla ut med föräldrardagar, men inte så lite som jag gör. Det gör att dagarna snart tar slut och jag blir absolut tvungen att jobba heltid. Det känns inget vidare med två så små barn. Fler föräldrardagar, kortare arbetstid, höjd (inte sänkt som nu) SGI skulle ge mig fler möjligheter att vara hemma mer med mina barn. Och ge min äldsta dotter möjlighet att vara med sina kompisar på förskolan. Om jag haft möjlighet att välja vårdnadsbidrag och varit hemma med Liten lite längre hade även Storasyster fått avstå dagis och vännerna där. För man kan inte välja olika barnomsorg för sina olika barn.

Jag jobbade fyra timmar i kassan idag, vilket rent fysiskt är lagom. Man orkar hålla stilen så att säga. Sen hämtade jag barnen och åkte hem och gjorde snabbnudlar med surimisticks, russin och gröna ärtor. Slurp sa det. Lämnade äldsta dottern hos en kompis och tog med mig Liten till norra kommundelen för s k medborgardialog.

Dialogen var mycket välbesökt. Den behandlade hälsosituationen hos våra barn och unga och skolsköterskor, folkhälsosamordnare och dietister höll korta föredrag som varvades med bordsdiskussioner mellan föräldrar, skol/barnomsorgspersonal och politiker. Vi var överens om att vi måste hjälpa dem som inte är aktiva att aktivera sig samtidigt som vi var överens om att det måste finnas tid och plats för vila i 24timmarssamhället. Vi vuxna måste sätta gränser, stänga av TVn/datorn, lägga och väcka våra barn i god tid. Stress, övervikt och psykisk ohälsa är det som våra barn och unga lider mest utav. Vi måste alla engagera oss i detta. Vi är alla viktiga för våra barns hälsotillstånd.

På vägen upp till dialogen blev himlen plötsligt alldeles svart åt ena hållet medan solen sköt från låg vinkel från andra hållet, träden blev gula och en kraftig regnbåge tornade upp sig. Det stänkte på rutan. Jag fick för mig att det var jordens undergång (det är alltid något med väderfenomen) och oroade mig för att jag bara hade ett av mina barn nära mig.

När vi åkte hem var det två minusgrader. Vi krypkörde genom mörkret och i mitt huvud skrev jag början på en hemsk skräckbok om en bilolycka som jag inte ens vill sätta på pränt för jag är så rädd att det ska bli en självuppfyllande profetia.

Har redan försökt söka ett jobb via telefon idag, men den jag skulle prata med var sjuk så jag får fortsätta med det imorgon. Syster yster åker på anställningsintervju imorgon, på ett jobb som vi båda har sökt. Okej okej, hon får glänsa över mig nu då... Arbetslösheten har inte varit lägre sen 1991. Jo, den var lägre då, för då hade t o m jag jobb, två års vikariat på 35 timmar i veckan, slutade aldrig senare än kvart över två. Vilken lyxtillvaro. Men den anställningen slutade efter tre år i en smärre konflikt, undrar om det är därför jag är omöjlig att anställa? Men det är ju 15 år sen, jag var ju ung och mer utanpåkänslomänniska då. Nu kan jag hålla lite bättre på mig, åtminstone försöka låta bli att lägga för mycket känslor i sakliga konflikter. Då klarar man sig helare ur... Jag gick mycket sönder den gången.

Så, jag ska åtminstone söka ett jobb nu. Innan sängen och kort natt.