Mer om fullmäktige 14/4 2014

Jag har ju lovat återkomma med rapport om debatterna under fullmäktige den fjortonde april. Veckan har varit körigt och jag har själv inte heller mått helt bra, så därför har det dröjt lite. Nu har jag "vilat" mig en hel dag på landet, så vad passar bättre att avsluta långfredagskvällen med än ett blogginlägg?

Jag kan börja med debatterna som aldrig blev av. Såväl undertecknad som Bernt Grönblad (oberoende) hade ställt interpellationer till sjukvård- och omsorgsnämndens ordförande Erik Langby (m). Han hade nog fem interpellationer att besvara, ändå dök han inte upp. Det gör det lite knepigt eftersom vi inte får ställa frågorna till nämndens vice ordförande Hans Andersson (fp) som är ordinarie ledamot i fullmäktige och nästan alltid där. En interpellation är ju en tämligen aktuell fråga och faller rätt snabbt om den inte besvaras på ett par månader. En demokratiproblem som rör vård och omsorgsfrågor. Dessutom uttryckte fullmäktiges ordförande Nils Mattsson (m) viss tvekan om det var ok att, som i min fråga, ifrågasätta personalenkäter som utförs hos privata vårdföretagare. För mig råder ingen tvekan, det är fortfarande våra skattepengar som finansierar deras verksamhet.

Andra frågor som debatterades var t ex ungdomsarbetslösheten och Mp vill ännu en gång påtala möjligheten att lyfta in sociala kriterier vid upphandling och på så sätt skapa fler arbeten för unga, men borgerligheten vill inte lyssna på detta utan nöjer sig med att konstatera att de inte gör någonting olagligt och att de inte för allt i världen vill bli påkomna med att curla någon stackare som inte är tillräckligt entreprenöriell och stark för att passa in i deras mallar. Här var vi i Vänsterpartiet helt överens med miljöpartiet, precis som vi var i ärendet angående skelettplan för norrtälje hamn. Vad vi däremot inte var överens om var införandes av LOV inom familjerådgivningsverksamheten. " människor måste själv få välja", skanderade miljöpartister och borgare i kör medan socialdemokraterna ville stå lite mittemellan och lägga till attsatser om noggrann uppföljning. Vår uppfattning är att införande av LOV eller vårdval sällan har lett till ökad valfrihet för medborgare. Oftast är det så att det är fullt möjligt för människor att välja redan innan systemen sätts i sjön. Oftast ökar systemen endast valfriheten för företag inom de verksamheter som ingår i LOVen eller vårdvalet. I Vänsterpartiet kan vi inte se att valfrihet för företagare är ett överordnat mål utan snarare en trygg och nära professionell verksamhet för människor som befinner sig i en livssvacka. Vi misstänker att den som vill redan idag kan välja en annan familjerådgivare om den kommunen erbjuder inte passar, men den frågan ville ingen av LOVförespråkarna svara på.

Så till kvällens stora ärende. Ärendet som lockat dit en mängd intresserade åhörare och som debatterats flitigare än något annat ärende i norrtelje tidning under en längre tid. Antagande av skelettplan för norrtälje hamn.

I Vänsterpartiet valde vi att ställa oss bakom Miljöpartiets återremissyrkande. Varför gjorde vi det? Vänsterpartiet vill se en långsiktigt hållbar utveckling av staden som kan svara upp mot de krav som ökade klimatförändringar kommer att ställa. Vi vill bygga och utveckla Norrtälje stad på ett varsamt och demokratiskt sätt som gör att människor känner att det här är vår stad. Vi tror att vi bör anställa en stadsarkitekt för att få ett helhetsgrepp om stadens utveckling. Vi anser också att det det hade varit av vikt att inte låsa fast sig juridiskt i en mycket dyr skelettplan som kommer att göra det svårt för kommunen att gå emot byggföretagens önskemål och krav på hur byggena ska utformas. Kommunen är nämligen beroende av att få sina utgifter ersatta av de byggföretag som ska bygga i området. Vi anser att förhållandena ska vara de omvända, demokratiskt valda representanter beslutar om hur området ska utformas och byggföretagen bygger på uppdrag av de folkvalda. Både S och Fp lämnade varsin protokollsanteckning och V och Mp reserverade sig till förmån för sitt återremissyrkande. Ändå känner sig vice kommunalråd Berit Jansson (C) stolt och nöjd att kunna fatta ett beslut i så stor enighet.... Majoriteten av åhörarna utstrålade besvikelse och bitterhet då de lämnade möte.

Snart har vi en vattenledning från ett nedsmutsat Mälaren som inte ens räcker till invånarna i närförorterna och en stadsdel byggd av profithunger och inte för att möta framtiden där dessutom ingen har råd att bo, men det finns ingen anledning att ge upp hoppet. Snart måste det vända. Det finns alternativ för den som tröttnat på betongstyret.

Man kan inte förstå allt, men kanske ta sig tid att försöka förstå en del

Ledaren i Norrtelje tidning konstaterar idag att de rödgröna inte förstår hur det är att vara småföretagare. Må så vara, jag har iofs också hört de som säger att Vänsterpartiet faktiskt har den bästa småföretagarpolitiken, det har kommit fram i undersökningar där man läst alla partiers program utan att veta vilket som tillhör vilket parti. Men, säg att han har rätt; då får vi väl lyssna lite mer, försöka förstå, givetvis tillsammans med småföretagare som vill berätta och sätta oss in i hur det faktiskt är. Det finns säkert en hel del inom de egna leden.

Det är väl då värre att, liksom Alliansen, inte förstå hur det är att vara sjuk, arbetslös, bostadslös, medellös eller svag. Det krävs ett betydligt större arbete för att sätta sig in i dessa gruppers situation och hjälpa dem från det s k utanförskapet till en plats i gemenskapen, en plats där man respekteras för den man är och de svagheter man bär på. Det behövs solidaritet, någonting som alliansens politiker verkar ha väldigt långt till att förstå.

En dag i valarbete

Börjar varje morgon med att läsa lokaltidningen och irritera mig på några debattartiklar. Det var fler som rörde upp mig igår än idag, men å andra sidan var jag helt fokuserad på att ta emot dagens gäster och att programmet skulle fungera idag. Satt vid datorn och skrev ut flygblad om vård och omsorg, plitade ned ett utkast till debattartikel om vår lokala miljöpolitik som Jens Holm sedan ska fylla på med rikspolitik och pratade med en reporter på lokaltidningen som ville veta vilka vallöften vi vill ge rimboborna (var väl bara vänta efter att en annan reporter ringt igår och frågat om vi skulle besöka hallstavik i valrörelsen) och med en annan reporter om våra tankar och idéer kring kulturen och vad som är viktigast där. Är ni nyfikna? Jag svarade att biblioteken var viktigast, resten får ni läsa i blaskan när den kommer.

Birgitta Sevefjord, toppnamn i landstinget, kom smått försenad med buss från Stockholm och Amineh Kakabaveh, fjärde namn på riksdagslistan fick skjuts från släktingar i Rimbo. Vårt första besök gjorde vi på Kompassen, ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten, där man arbetar med ungdomar som gått på försörjningsstöd en längre tid och försöker hjälpa dem att inte bli fast i detta utan att antingen kunna börja studera eller arbeta. Det var ett mycket bra besök där vi fick höra ungdomarnas egna berättelser om drömmar och frustration, om deras alienation och ensamhet, hopplöshet och ilska. Tydligt var att väldigt mycket gått förlorat under deras skoltid, som oftast var splittrad och oavslutad. Skolan hade inte förmått kompensera för det faktum att flera av dem kom från trasiga hem med problem, att flera av dem egentligen skulle ha fått diagnoser utredda redan under tidig skolgång. Skolan hade inte förmått möta dessa barn med positiva förväntningar och fått dem att känna att de kunde något, att de hade ett värde. De var undanskuffade och fast i ekorrhjul som de inte hittade ut ur trots att de var så unga. De kände sig svikna av samhället och vuxenvärlden.

Vi pratade mycket om hur det behövdes mer vuxna i skolan, psykologer, kuratorer, skolsköterskor, vi pratade om att det behövdes fler som kunde göra utredningar om neuropsykiatriska handikapp för att korta väntetider och lidande, vi pratade om hur det behövdes stöttande strukturer i samhället och en slående sak var väl att tre av de sex ungdomarna ville arbeta inom vården, om de bara kunde, fick och vågade.

Personalen önskade psykologtjänst i socialtjänsten för att kunna bistå med snabbare utredningar, arbetsförmedlingens ungdomsförmedlare vittnade om vilken stor tillgång kommunala feriejobb för unga var och vi fick också förstå hur skolan varit så negativ för många att motivation till vidare studier var någonting väldigt svårt. Vi pratade också om mobbing.

Efter snabblunch på snabbmatställe besökte vi Tiohundras nya administrationslokaler där vi fick träffa VD Lars Skoglund som kommenterade historia, nuläge och framtid. Vi träffade även Tom Grape som arbetat med projektet Långtidssjukskrivna kvinnor mellan 30-49 år, en nedslående rapport om multisjuka människor i sina bästa år som till 39% också var tyngda av problem i familjen. Geriatriker Leif Spångberg berättade om flytten av äldre patienter som varesig är sjuka eller friska från sjukhusets vårdplatser till ROS. En bra lösning för alla. Omhändertagandet av äldre har blivit bättre med Tiohundra konstaterades, men Tom Grape saknade satsningar på det uppväxande släktet. T ex var det rätt märkligt att vi nu träffades i det hus som redan 2008 skulle ha öppnats som Familjens hus, en stark satsning på barn, unga och familjer.

På eftermiddagen var det dags för oss att ta oss genom regnet ned till vår ensamma valstuga på Lilla torget. Apropå mobbing då alla andra stugor står på Stora torget (NEJ, vi är inte nöjda). Som sagt, det regnade, människor som var på stan satt i sina bilar, torgmöteskänsla? njjjje, vi skickade hem trubaduren och efter att ha pratat med några skolungdomar gav vi upp och låste stugan . Amineh ochBirgitta skulle vidare till fler politiska möten, själv skulle jag med dottern på fotbollsträningen.

Sen kommer jag hem, öppnar datorn, funderar på vad jag ska säga i debatten om jobben imorgon och varför Centern bara snackar goja och på vilka vallöften vi kan ge Rimboborna...

Vårdnadsbidrag, medborgardialog, söka jobb mm

Nu har jag kommit på varför det är så svårt att få jobb. Kolla denna länk: http://www.arbetaren.se/articles/ledare20071010.

Eller? Inte vet jag.

Igår skrev en f d moderat, numer kristdemokrat, i lokalblaskan om vårdnadsbidraget som hon höjer till skyarna och menar ger mer valfrihet till föräldrar. Det är ju lite skrattretande; 3000 kronor i månaden, vem kan leva på det? Alltså, jag är väldigt bra på att leva på lite pengar, men kom igen... Skribenten har i alla fall rätt i att det inte passar alla ett och ett halvtåringar att bli "inkastade" på dagis (tur att ingen heller kastar in dem då).

Min äldsta dotter har alltid krävt att det händer någonting, var vi inne längre än till halv elva på fm när hon var bebis blev hon ohanterlig. Hon hade gladeligen blivit "inkastad" på dagis vid ett halvårs ålder (om det inte vore för amningen då). Min yngsta dotter är inte alls likadan. Hon skulle helst vara hemma med mamma fortfarande (ett år och snart åtta månader). Båda två fick börja på dagis när de var elva månader.

Med äldsta dottern var det en befrielse. Hon var nöjd och blev mindre stressad av att jobba än av att sysselsätta henne. Med yngsta dottern var det ett gissel. Hon grät varje morgon och varje eftermiddag i månader (det är först sista månaden det börjat bli bättre). Hon var trött och grinig när hon kom hem och klängde på mamma hela tiden. Trots att jag inte jobbar så mycket. Med yngsta dottern var det en ekonomisk omöjlighet att stanna hemma längre, och det hade det varit även med ett vårdnadsbidrag på 3000 kronor.

Nu jobbar jag så mycket jag kan, men är tvungen att ta ut föräldrardagar upp till heltid för att behålla min SGI. Jag hade gärna velat jobba deltid och fylla ut med föräldrardagar, men inte så lite som jag gör. Det gör att dagarna snart tar slut och jag blir absolut tvungen att jobba heltid. Det känns inget vidare med två så små barn. Fler föräldrardagar, kortare arbetstid, höjd (inte sänkt som nu) SGI skulle ge mig fler möjligheter att vara hemma mer med mina barn. Och ge min äldsta dotter möjlighet att vara med sina kompisar på förskolan. Om jag haft möjlighet att välja vårdnadsbidrag och varit hemma med Liten lite längre hade även Storasyster fått avstå dagis och vännerna där. För man kan inte välja olika barnomsorg för sina olika barn.

Jag jobbade fyra timmar i kassan idag, vilket rent fysiskt är lagom. Man orkar hålla stilen så att säga. Sen hämtade jag barnen och åkte hem och gjorde snabbnudlar med surimisticks, russin och gröna ärtor. Slurp sa det. Lämnade äldsta dottern hos en kompis och tog med mig Liten till norra kommundelen för s k medborgardialog.

Dialogen var mycket välbesökt. Den behandlade hälsosituationen hos våra barn och unga och skolsköterskor, folkhälsosamordnare och dietister höll korta föredrag som varvades med bordsdiskussioner mellan föräldrar, skol/barnomsorgspersonal och politiker. Vi var överens om att vi måste hjälpa dem som inte är aktiva att aktivera sig samtidigt som vi var överens om att det måste finnas tid och plats för vila i 24timmarssamhället. Vi vuxna måste sätta gränser, stänga av TVn/datorn, lägga och väcka våra barn i god tid. Stress, övervikt och psykisk ohälsa är det som våra barn och unga lider mest utav. Vi måste alla engagera oss i detta. Vi är alla viktiga för våra barns hälsotillstånd.

På vägen upp till dialogen blev himlen plötsligt alldeles svart åt ena hållet medan solen sköt från låg vinkel från andra hållet, träden blev gula och en kraftig regnbåge tornade upp sig. Det stänkte på rutan. Jag fick för mig att det var jordens undergång (det är alltid något med väderfenomen) och oroade mig för att jag bara hade ett av mina barn nära mig.

När vi åkte hem var det två minusgrader. Vi krypkörde genom mörkret och i mitt huvud skrev jag början på en hemsk skräckbok om en bilolycka som jag inte ens vill sätta på pränt för jag är så rädd att det ska bli en självuppfyllande profetia.

Har redan försökt söka ett jobb via telefon idag, men den jag skulle prata med var sjuk så jag får fortsätta med det imorgon. Syster yster åker på anställningsintervju imorgon, på ett jobb som vi båda har sökt. Okej okej, hon får glänsa över mig nu då... Arbetslösheten har inte varit lägre sen 1991. Jo, den var lägre då, för då hade t o m jag jobb, två års vikariat på 35 timmar i veckan, slutade aldrig senare än kvart över två. Vilken lyxtillvaro. Men den anställningen slutade efter tre år i en smärre konflikt, undrar om det är därför jag är omöjlig att anställa? Men det är ju 15 år sen, jag var ju ung och mer utanpåkänslomänniska då. Nu kan jag hålla lite bättre på mig, åtminstone försöka låta bli att lägga för mycket känslor i sakliga konflikter. Då klarar man sig helare ur... Jag gick mycket sönder den gången.

Så, jag ska åtminstone söka ett jobb nu. Innan sängen och kort natt.