Pedagogisk stress mm

Det är superjobbigt att vara pedagogisk och låta barnen hjälpa till hemma, att över huvud taget låta barnen göra saker själva är ju oerhört enerverande. Det går fortare och blir bättre om man gör det själv, helst när barnen inte ens är närvarande. Men ibland tvingar jag mig själv att låta mitt bättre jag styra, så tjejerna fick diska. Jo, Storasyster diskade även häromdagen, men då sov Liten så då var det så mycket behändigare. Nu blev det blött överallt. Och halvrent. Och proppen till diskhon försvann så nu kan jag aldrig diska mer. Jippie!!!

Jag hämtade barnen strax efter tre, vi gjorde blodpudding och vitkålssallad med morötter och russin. Vi skulle på medborgardialog kring barn och ungdomars hälsa på kvällen, men jag var osäker på om barnen skulle orka, om jag själv skulle orka. Drabbades som vanligt av koma efter maten och trodde inte jag skulle orka ett dugg. Men Storasyster tyckte att vi orkade, så jag paltade på dem kläder, packade en ryggsäck med pennor, målarblock och leksaker och traskade iväg.

Det var rätt mycket folk, barnen var någorlunda lungna, men det blev lite för mycket föreläsningar och lite för lite dialog jämfört med tidigare dialoger jag varit med på. Lite för mycket sitta tyst och lyssna så sent på kvällen. Jag måste få gagga om jag ska hålla mig vaken. Nåt nytt fick jag lära mig i alla fall: 60 % av oss är varken morgon eller kvällsmänniskor. Jag tillhör nog det flertalet. Från jag föddes tills jag fick barn så sov jag nästan aldrig eller alltså, väldigt lite. Fick också höra att man växer när man sover så där har man förklaringen till varför man blev så kort... Sen jag fick barn kan jag somna stående, jag somnar när jag läser saga, när jag sjunger, mitt i sången, vaknar till igen och fortsätter. Jag kan somna framför TVn, ja nästan var som helst. Och jag är tacksam för att långa, mörka nätter utan sömn med för mycket tankar är borta, hoppas de aldrig kommer igen. Det är så skönt att lägga sig på kudden och somna. Snart dags för det nu.

Jag hade turen att få ett SMS till från jobbet idag och då gällde det en tid imorgon, ringde upp och fick den, kors i taket. Så nu är jag bara glad att jag inte stressade på i morse och tog en tid som jag hade en halvtimma på mig att klä mig och barnen, äta frukost och lämna på dagis. Då hade jag ju varit sönderstressad vid det här laget. Och vi pratade mycket ikväll om hur man ska kunna undgå att göra barnen stressade. Det finns idag trettonåringar i Sverige som visar på åderförkalkningar till följd av stress! Det är verkligt skrämmande.

Jag är väl medveten om att jag stressar mycket. Och jag blir superstressad när barnen gör någonting helt annat än vad jag säger till dem. Särskilt under PMS-perioden. Min äldsta dotter är också långsam och sävlig av naturen. Jag skulle vilja att hon förblev sån, men hur ska jag kunna tackla det? Jag som är en bråttom, bråttom, nu, precis nu och inte sen-människa. Men det börjar iofs gå över lite, jag blir ju äldre jag med. Men det är ju inte bara en tidsstress, att hinna till jobbet, dagis eller vad det nu är; det är också en ekonomisk stress; att hinna svara på SMS, att få ihop jobbtider så att det blir någon lön i slutet av månaden, att jaga jaga jaga hela tiden. Apropå jaga ska jag kolla begagnade overaller på nätet nu. De overaller Storasyster haft passar inte Liten. Korkat att skaffa ett barn i september och ett i februari, då passar ju inte vinterkläderna........

När barnen har somnat och jag får sitta i lugn och ro vid datorn på kvällen då är jag i alla fall alldeles lugn. Det är då jag varvar ner, samtidigt som jag jobbar lite, betalar lite räkningar mm mm. Sen sover jag sött. Hinner aldrig sätta på TVn, det har blivit mer av ett helgnöje som jag tvingar mig själv till. JO, det finns program jag gillar, och program jag halvgillar, så jag kan tvinga ner mig själv i en fåtölj, men helst inte utan något att smaska på; då blir jag otålig av att bara sitta sysslolös. Konstigt det där. Nej, nu ska jag kolla overaller och jobb. Återkommer. Imorgon alltså.

Vårdnadsbidrag, medborgardialog, söka jobb mm

Nu har jag kommit på varför det är så svårt att få jobb. Kolla denna länk: http://www.arbetaren.se/articles/ledare20071010.

Eller? Inte vet jag.

Igår skrev en f d moderat, numer kristdemokrat, i lokalblaskan om vårdnadsbidraget som hon höjer till skyarna och menar ger mer valfrihet till föräldrar. Det är ju lite skrattretande; 3000 kronor i månaden, vem kan leva på det? Alltså, jag är väldigt bra på att leva på lite pengar, men kom igen... Skribenten har i alla fall rätt i att det inte passar alla ett och ett halvtåringar att bli "inkastade" på dagis (tur att ingen heller kastar in dem då).

Min äldsta dotter har alltid krävt att det händer någonting, var vi inne längre än till halv elva på fm när hon var bebis blev hon ohanterlig. Hon hade gladeligen blivit "inkastad" på dagis vid ett halvårs ålder (om det inte vore för amningen då). Min yngsta dotter är inte alls likadan. Hon skulle helst vara hemma med mamma fortfarande (ett år och snart åtta månader). Båda två fick börja på dagis när de var elva månader.

Med äldsta dottern var det en befrielse. Hon var nöjd och blev mindre stressad av att jobba än av att sysselsätta henne. Med yngsta dottern var det ett gissel. Hon grät varje morgon och varje eftermiddag i månader (det är först sista månaden det börjat bli bättre). Hon var trött och grinig när hon kom hem och klängde på mamma hela tiden. Trots att jag inte jobbar så mycket. Med yngsta dottern var det en ekonomisk omöjlighet att stanna hemma längre, och det hade det varit även med ett vårdnadsbidrag på 3000 kronor.

Nu jobbar jag så mycket jag kan, men är tvungen att ta ut föräldrardagar upp till heltid för att behålla min SGI. Jag hade gärna velat jobba deltid och fylla ut med föräldrardagar, men inte så lite som jag gör. Det gör att dagarna snart tar slut och jag blir absolut tvungen att jobba heltid. Det känns inget vidare med två så små barn. Fler föräldrardagar, kortare arbetstid, höjd (inte sänkt som nu) SGI skulle ge mig fler möjligheter att vara hemma mer med mina barn. Och ge min äldsta dotter möjlighet att vara med sina kompisar på förskolan. Om jag haft möjlighet att välja vårdnadsbidrag och varit hemma med Liten lite längre hade även Storasyster fått avstå dagis och vännerna där. För man kan inte välja olika barnomsorg för sina olika barn.

Jag jobbade fyra timmar i kassan idag, vilket rent fysiskt är lagom. Man orkar hålla stilen så att säga. Sen hämtade jag barnen och åkte hem och gjorde snabbnudlar med surimisticks, russin och gröna ärtor. Slurp sa det. Lämnade äldsta dottern hos en kompis och tog med mig Liten till norra kommundelen för s k medborgardialog.

Dialogen var mycket välbesökt. Den behandlade hälsosituationen hos våra barn och unga och skolsköterskor, folkhälsosamordnare och dietister höll korta föredrag som varvades med bordsdiskussioner mellan föräldrar, skol/barnomsorgspersonal och politiker. Vi var överens om att vi måste hjälpa dem som inte är aktiva att aktivera sig samtidigt som vi var överens om att det måste finnas tid och plats för vila i 24timmarssamhället. Vi vuxna måste sätta gränser, stänga av TVn/datorn, lägga och väcka våra barn i god tid. Stress, övervikt och psykisk ohälsa är det som våra barn och unga lider mest utav. Vi måste alla engagera oss i detta. Vi är alla viktiga för våra barns hälsotillstånd.

På vägen upp till dialogen blev himlen plötsligt alldeles svart åt ena hållet medan solen sköt från låg vinkel från andra hållet, träden blev gula och en kraftig regnbåge tornade upp sig. Det stänkte på rutan. Jag fick för mig att det var jordens undergång (det är alltid något med väderfenomen) och oroade mig för att jag bara hade ett av mina barn nära mig.

När vi åkte hem var det två minusgrader. Vi krypkörde genom mörkret och i mitt huvud skrev jag början på en hemsk skräckbok om en bilolycka som jag inte ens vill sätta på pränt för jag är så rädd att det ska bli en självuppfyllande profetia.

Har redan försökt söka ett jobb via telefon idag, men den jag skulle prata med var sjuk så jag får fortsätta med det imorgon. Syster yster åker på anställningsintervju imorgon, på ett jobb som vi båda har sökt. Okej okej, hon får glänsa över mig nu då... Arbetslösheten har inte varit lägre sen 1991. Jo, den var lägre då, för då hade t o m jag jobb, två års vikariat på 35 timmar i veckan, slutade aldrig senare än kvart över två. Vilken lyxtillvaro. Men den anställningen slutade efter tre år i en smärre konflikt, undrar om det är därför jag är omöjlig att anställa? Men det är ju 15 år sen, jag var ju ung och mer utanpåkänslomänniska då. Nu kan jag hålla lite bättre på mig, åtminstone försöka låta bli att lägga för mycket känslor i sakliga konflikter. Då klarar man sig helare ur... Jag gick mycket sönder den gången.

Så, jag ska åtminstone söka ett jobb nu. Innan sängen och kort natt.