En dag i Hallstavik

Började dagen med att cykla till förskolan med minstingen, för att känna lite på den nollgradiga våren som bet i öronen. Sedan tankade jag bilen, köpte en mackkaffe och drog mot länets norra delar, Hallstavik, där jag mötte upp landstingsråd Håkan Jörnehed (V) och pressekreterare Anna Knöfel Magnusson vid bussen. De kom med buss 639 från Stockholm så de hade skumpat runt ett tag och var rätt möra redan vid ankomsten till Hallstavik.

Första besöket för dagen gjorde vi på brandstationen i Hallstavik där ambulansen finns stationerad, länets nordligaste placerade ambulans med ca 6,5 mil till Akademiska sjukhuset i Uppsala och 11 mil till Danderyds sjukhus, 4,5 mil till Norrtälje sjukhus. Besöket har initierats av att ambulanspersonalen varit i kontakt med media och med enskilda politiker för att uppmärksamma dem på det faktum att norra delarna av länet under långa tider står helt tomt på ambulans. Efter det har Norrtelje tidning skrivit om problematiken och undertecknad har ställt en interpellation, vilket ledde till en bra debatt i landstingsfullmäktige där representanter från andra partier kom fram och tackade för att jag lyfte frågan.

De norra delarna av länet står utan ambulans när Hallstaviksambulansen är ute på körning och ingen bil från Norrtälje eller stationer söderut dirigeras upp på pass. Det avtal med Uppsalaambulansen som Marie Ljungberg Schött (M) hänvisade till under interpellationsdebatten i landstingsfullmäktige existerar enligt personalen inte och det finns aldrig bilar att dirigera upp norr om Norrtälje då ambulansen är på uppdrag och kanske kör ner en patient till Karolinska universitetssjukhuset/Astrid Lindgrens barnsjukhus (12 mil). Bara för ambulansen att ta sig till patient längst ut på Björkö tar 50 minuter.

Mycket av diskussionen kommer att handla om hur ambulansen är organiserad i Uppsala län. Där ligger både dirigering och verksamhet kvar i landstingets egen regi och det verkar ge en bättre överblick och planeringsmöjlighet för att täcka upp hela länet. Personalen har inget ont att säga om arbetsgivaren Samariten AB, men de gör ju bara det som de får politiska direktiv om, så är det problem ligger de på det politiska planet. Kanske är det så att en landstingsdriven verksamhet också skulle ha en ambition att höja kvaliteten och förbättra verksamheten?

I och med befolkningsökningen och den variation av befolkning som finns under året (tredubblad på sommaren) samt att kommunen har länets i särklass äldsta befolkning finns ett behov av en ytterligare ambulans som är stationerad i kommunen, åtminstone mellan 07.00 och 22.00 om vi ska kunna garantera att det alltid finns en ambulans som också befinner sig i kommunen. Helikoptern kan inte flyga alla dagar, den flyger inte vid dåligt väder så ambulansbilarna är mycket viktiga. Vad som skulle hända vid en olycka med t ex båtbussarna i Grisslehamn vid dåligt väglag och ingen ambulans norr om Norrtälje? Det vågar vi inte ens tänka på.

Ett problem i de norra delarna av länet är också länsgränsen. Inte bara när en åker buss. Hallstaviksambulansen får inte köra en svårt brännskadad person direkt till Akademiska sjukhusets brännskadeavdelning utan måste först köra patientet till KS som ska dirigera patienten vidare till specialistklinik. Andra patienter får inte heller köras till akademiska, men detta görs ändå ibland. Om de kommer till Akademiska blir de alltid omhändertagna, men så fort de är pigga nog så skickas de för vidare vård i Stockholms län. För mig är det en självklarhet att en ambulans kör svårt sjuka människor till närmsta sjukhus, allt annat är galenskap.

Efter lunch fortsatte vi till Hallstaviks vårdcentral, länets nordligaste vårdinrättning, en vårdcentral som varit ämne för eventuell försäljning sedan 2011 och inte har en enda fast anställd läkare. Däremot fanns en trogen trupp undersköterskor, distriktsköterskor osv. Hallstaviks befolkning är åldersstigen, arbetslösheten är hög och missbruket förhållandevis stort. Nu har vårdcentralen även hand om de flyktingar som finns på de två flyktingförläggningarna vid Skebo och Bergby, så det är ingen liten Östermalmsskara med förkylningar och stukade tummar som utgör underlaget. Nej, det är ett underlag som i allra högsta grad har behov av ett brett utbud av primärvård med stabil och kunnig personal. Det är ju verkligen en utmaning för läkare som vill åstadkomma någonting i sin yrkesroll.

För Hallstaviks vårdcentral är det inte bara den eventuella försäljningen, som nu är avblåst sedan i fredags då Tiohundra AB avvisade den enda intressenten och valde att istället själva driva vårdcentralen vidare, som sätter käppar i hjulet för verksamheten. De olika vårdvalen som införts i Stockholms län och även i Norrtälje kommun har inte inneburit ett större utbud av service för invånarna i Hallstavik. Ersättningarna t ex, som ger 53 kr extra för ett hembesök av distriktssköterska, men resan till patienten kanske bara den tar 45 minuter och där är den extra ersättningen redan på minus. Eller vårdvalet MVC som gör att Hallstavik idag endast har en barnmorska på plats 1-2 dagar i veckan och ingen ungdomsmottagningsverksamhet alls. Blivande föräldrar, av vilka många talar ingen eller dålig svenska, ombeds vända sig till Familjens hus i Norrtälje för att boka tider genom knapptryckningar. Ca 60-70 barn per år föds i Hallstavik och kvinnorna som bär dem är hänvisade till Norrtälje sånär som någon dag i veckan. Jag skulle vilja ha statistik på hur många av de blivande mödrarna som regelbundet besöker mödravården, om siffrorna skiljer sig i Hallstavik från övriga länet och om besöken på förlossningen innan det är dags att föda är högre hos mödrar med en så dålig tillgänglighet till barnmorskemottagning. På BVC arbetar en kvinna som aldrig är sjuk. Hon upplever sin arbetsbelastning som stor, inte minst p g a att tolk nu behövs vid många besök. Stockholms läns landstings beslut att alla flyktingar ska erbjudas hälsosamtal verkade inte vara någonting som man på vårdcentralen kände till. 

Vårdvalet inom primärvårdsrehab har också inneburit att för att bli auktoriserad krävs att man är ett team med sjukgymnast, arbetsterapeut och dietist. Behovet av alla dessa funktioner finns inte i Hallstavik och det har inneburit att man också blivit av med de tre sjukgymnaster man tidigare hade. Nu står lokalerna spöklikt tomma medan de som är i behov av sjukgymnastik hänvisas till ortens enda privata sjukgymnast eller till Norrtälje.

Det är en stor utmaning att kunna erbjuda ett likvärdigt vårdutbud till Hallstaviksborna som de som bor i centrala Stockholm. Egentligen har ju många här ett större vårdbehov också till följd av sin höga ålder, sitt missbruk, sin långvariga arbetslöshet eller sina trauman från krig och flykt. Tiohundra ABs primärvård ska ha statusen "akademisk", men vad jag förstod idag är endast en vårdcentral idag inkopplad på detta. Jag hoppas verkligen att Hallstaviks vårdcentral nu blir en akademisk vårdcentral med tät koppling till forskning och studenter och att vi på så sätt kan locka duktiga och taggade läkare att etablera sig här. Men för det krävs kanske en del runt i kring också, en satsning på förbindelser och avtal med Uppsala, studentbostäder, satsning på bra skolor osv. Landstingets utmaningar är stora och sträcker sig, som Håkan Jörnehed sa idag, från Sergel torgsproblematik till att lösa sjukvården i glesbygd och skärgård.

Stärk folkhälsan och minska hälsoklyftorna genom samarbete

Regeringen har nyligen lagt en proposition om vårdval inom primärvården. Primärvården är allmänläkare, distriktssköterskor, vårdcentraler mm som är den del av sjukvården som de allra flesta kommer i kontakt med.

Vid en WHO-konferens 1978 antogs en resolution där primärvården sågs som grunden för en effektiv och hälsofrämjande sjukvård. För detta förutsattes att primärvården skulle vara tillgänglig för alla, ha en bred sammansättning av personalgrupper, jobba i nära samarbete med lokalsamhället, utgå från en helhetssyn på hälsa och beakta hälsans sociala bestämningsfaktorer. År 2008 kom en WHO-rapport som konstaterade att länder som jobbat enligt detta koncept hade en tydligt bättre hälsa än andra länder.

En viktig innebörd i regeringens proposition är att privata aktörer och vinstgivande vård ska ges full etableringsfrihet i hela landet oavsett vad de enskilda landstingen tycker. Propositionen tar inte hänsyn till WHOs deklaration att sjukvård bör vara en social rättighet och inte en handelsvara, utan utgår istället från ett marknadsperspektiv där primärvård ses som en service som bjuds ut till allmänheten.

Enligt propositionen utvecklas såväl kvalitet som verksamhet av konkurrens, men inga fungerande system för att följa upp vårdkvalitet och behandlingsresultat finns idag inom primärvården och kommer inte heller att finnas när propositionen ska vara genomförd.

Den borgerliga regeringen och majoriteten i kommun och landsting talar om valfrihet, men hur ska vi vanligt folk veta vad vi ska välja? Det blir som att köpa grisen i säcken. Genom att splittra huvudmannaskapet för primärvården kommer det istället att bli mycket svårare att följa upp och garantera att vården är av god kvalitet. Se bara på hur kvaliteten på äldreboenden idag varierar och vad kan vi göra åt det? I många kommuner finns inga andra boenden att välja på eftersom det finns alldeles för få äldreboenden. Man får ta det som finns, vilken valfrihet.

Med regeringens proposition kommer primärvårdens folkhälsoarbete och möjligheterna till områdesansvar att allvarligt försvåras. Risken är att förebyggande arbete ses som en onödig kostnad som försvårar arbetet. För att undvika ökade sociala hälsoklyftor och försämrad folkhälsa bör vi istället bygga vidare på samarbeten som Tiohundraprojektet och ta till vara de resurser som vi gemensamt har i kommun och landsting. Vi måste vara tydliga som politiker, ge tydliga direktiv om tillgänglighet för alla, samarbete och folkhälsoarbete. Inte genom konkurrens utan genom samarbete kommer vi att få en väl fungerande, effektiv primärvård, en bättre folkhälsa och mindre hälsoklyftor i samhället.