Björklund får underkänt - redan efter fyra år

Jan Björklund verkade något desperat då han häromdagen presenterade förslaget om betyg från fjärde klass. I sitt försvar anklagade han Lärarförbundet för att i stort sett vara emot alla regeringens förslag på skolområdet. Lärarförbundet organiserar väldigt många lärare och deras synpunkter på reformer i skolan borde vara intressanta för beslutsfattare. Det borde även aktuell forskning vara. Forskare från Uppsala universitet skriver att "Vi argumenterar för att läraren har en mycket stor, sannolikt den största, betydel- sen för elevernas resultat och kunskapsutveckling. Vi visar också att feedback är ett effektivt pedagogiskt redskap för lärare att påverka elevers kunskapsutveckling, men att just betyg, enligt de evidensbaserade studier som finns, kan ha en avsevärd negativ effekt för lärandet." Det är svårt att bli trovärdig då en hävdar att utbildningsnivån måste höjas samtidigt som en själv inte tar utbildning på forskarnivå på allvar. Hade Björklund gjort det skulle han kanske förstått att han är helt fel ute.

Hur som helst tar Björklund säkert snart tillbaka förslaget då han märker hur snett det landar. Flera hävdar att detta utspel endast kommit för att skilja Alliansens skolpolitik från Socialdemokraternas. Å andra sidan stod Reinfeldt för kort sedan i rutan och berättade hur bra det var att vara överens och hur  medborgarna vill att politikerna ska vara överens. Lite grand beror detta säkert på vad politikerna är överens om. I Aktuellt idag uppmärksammades att pensionärer i vissa fall överväger att rösta på SD eftersom de tycker att allianspartierna och socialdemokraterna är för överens om en politik som missgynnar pensionärer.

Det var inte länge sedan Alliansen backade från ett förslag som ena dagen, i deras version, beskrevs som jättebra och nästa dag sågs som inte alls särskilt genomtänkt, nämligen sänkningen av studiebidraget. På det lokala planet i Norrtälje kommun har den borgerliga majoriteten också förändrat sin politik för att tillmötesgå upprörda medborgare vid ett flertal tillfällen. Det gäller fr a verksamheter inom sjukvård och omsorg där de styrande politikerna gjort specialskrivningar, inrättat

 filialer, ändrat ersättningar, skjutit till pengar bakvägen och framvägen och fixat och trixar så snabbt någon verksamhet med tillräckligt högljudda brukare hotats. Detta gäller bl a vårdcentralen på Blidö och den i Edsbro, BVC i Hallstavik och underfinansiering av hemtjänsten.

När projektet Tiohundra startades 2006 fanns en underförstådd överenskommelse om att i detta arbete skulle alla vara överens, just på det sätt som Fredrik Reinfeldt förespråkade i TV häromdagen. Så fort borgarna sedan fick majoritet så frångicks detta koncept och de körde på med sin traditionella blå politik som gynnar de starka och lämnar de som inte kan föra sin talan högt nog åt sitt eget öde. Nu är det valår och Moderaterna kan inte nog betona hur överens de är med sin huvudmotståndare Socialdemokraterna. Motståndaren svarar, i nån slags skräck att bli lämnad, med att egentligen bara vara lite oense om detaljer. De mindre allianspartierna måste däremot profilera sig gentemot Moderaterna och gör därför utspel inom ramen för vad allianspolitiken i stort kan svälja. KD och C motsatte sig visst betyg från åk 4, vad fick de i utbyte? Lokalt får C ständigt en möjlighet att hävda att det är de som räddar småskolor, vårdcentraler och andra serviceinrättningar på landsbygden. Frågan är ju varför de blir hotade till att börja med, med ett politiskt styre där C ingår. Verksamheter och personal lever i alliansens Sverige ett otryggt liv med otrygga anställningar och osäkra möjligheter att kunna skaffa sig ett eget hem. Det är dags att sluta vara så överens, var gärna oense även innan valet så att medborgarna får en chans att ta ställning. Det samhälle vänsterpartiet eftersträvar påminner inte om någonting som moderaterna eller folkpartiet föreslår. Och det är vi stolta över.

Lås inte dörren - det ger inte barnen mer kunskap

Jag har alltid varit en människa som tycker det är av yttersta vikt att komma i tid. Jag har inte rätt att slösa med någon annan människas tid hur som helst. Det finns alltid situationer då det är befogat att inte hinna till utsatt möte, men regeln ska vara att passa tiden; inga akademiska kvartar eller "fint folk kommer alltid sent" i min värld. Det gör mig bara irriterad.

Sen jag fick barn har saker och ting förändrats och jag har blivit tvungen att vara lite snällare mot mig själv. För att överleva. Hur tidigt jag än stiger upp, hur lång tid jag än planerar för att komma i tid, så är det oftast stört omöjligt; vi kommer alltid för sent. Det var olidligt i många år, tills jag tvingade mig själv att ändra inställning, vi gör så gott vi kan. Ingenting blir bättre av att vi skriker åt varandra och gråter varje gång vi ska någonstans. Så säger jag. Men ofta hamnar vi i stora konflikter ändå. Allra oftast när vi försöker komma iväg till skolan i tid på morgonen.

Jag tar på mig hela skulden. Det går inte att belasta barnen för att jag inte får ut dem genom dörren i tid på morgonen. Ibland är det den yngsta som strejkar, ibland är det den mellersta, ibland måste någon gå på toaletten i sista minuten eller hittar inte sin skolbok. Ibland har det snöat. Det är alltid något. Vi kommer nästan alltid för sent.

Det är orimligt att straffa barnen för detta. Nu har jag sett allt från att få sitt namn uppskrivet på tavlan, prickar, kvarsittning, hemringning, Björklunds favorit utlåsning  (tack och lov inte mina egna barn, men nära släkt) och mera. Leder detta till bättre resultat i skolan? På vilket sätt skulle mina barn förstå matematikundervisning bättre genom att läraren låste dörren och de fick sitta utanför klassrummet fram till rasten?

Jag har tre barn. Om ett av dem krånglar på morgonen kommer alla tre för sent, eventuellt kommer även jag för sent till arbetet. Jag går upp i extremt god tid, ibland hjälper jag de två yngsta (som inte är jättesmå) att klä på sig, borsta tänderna osv; alltihop, för att ha en möjlighet att komma i tid, men det funkar inte ändå. Och det känns inte bra att klä på så pass stora barn, de kan klä sig själva. Vad lär jag dem genom att hjälpa dem med sånt? Det finns kanske föräldrar som inte bryr sig så mycket om om deras barn kommer i tid till skolan, men det är fortfarande orimligt att straffa barnen för detta. Och det är helt orimligt att tro att barnens kunskaper skulle bli bättre av detta. Det går också helt stick i stäv med skolans kompensatoriska uppdrag.

Det är ett problem att elever inte kommer i tid till lektionerna, men det finns andra sätt att arbeta med detta. Det finns ju en anledning till att de kommer för sent, antagligen ser det olika ut för varje elev. Om skolan genom samtal med elever och föräldrar tar reda på detta kanske det finns en möjlighet att lösa problemen. Det finns lärare som hämtar barn hemma, det finns skolor med flexibla starttider, det finns säkert mängder av idéer som inte härstammar från 1800-talet eller Björklunds tid inom det militära. Det är lärare och rektorer som har den kunskapen. Om de fick handla utifrån sin kunskap, erfarenhet och utbildning och slapp pådyvlas en anda "von oben" om disciplin och straff som inte alls omtalas i modern litteratur och forskning skulle de kanske kunna ta sig an varje utmaning på ett sätt som inte lägger skuld på elever eller föräldrar. Skuldbeläggande kommer inte att leda till mer kunskap.

En dyster läsning

Dagens mest uppmärksammade händelse verkar, landstingsfullmäktige till trots, vara presentationen av årets PISA-rapport. Rapporten visar att svenska elever presterar sämre i såväl matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Pojkar presterar sämre än flickor och lågpresterande elever försämrar sina resultat ytterligare, d V S kunskapsklyftorna ökar. Rapporten kommenteras i gammelmedia och flitigt i sociala media. Givetvis blir den ett politiskt slagträ, så kaxigt som jan Björklund har dömt ut och förändrat den svenska skolan efter sina egna tankar får han nu också stå till svars. Under de sju år han varit utbildningsminister har resultaten gått stadigt nedåt. Många kommentarer i sociala media menar att politiker nu ska "sluta tjafsa" och nå konsensus kring de förbättringar som måste göras i skolan. Detta är, menar jag, är kommentarer från människor som inte har förstått att "förbättringar i skolan" är ett politiskt betingat begrepp. Det skiljer sig partier emellan vad vi tror är det bästa för skolan. Jan Björklund (fp) har nu genom att tvärtemot vad all pedagogisk forskning visar, tillåtits att försöka förbättra skolresultaten genom tidigare betygssättning, hårdare disciplin och segregering genom det fria vinstinitierade skolvalet.

Sen kan jag hålla med om att det blir löjligt att bara skuldbelägga varandra, det leder inget vart. Björklund skyller ju i sin tur på socialdemokraterna och flumskolan. Flumskolan? Vilket ovetenskapligt använt begrepp. Vad innebär flumskolan? När var flumskolan i bruk? Hur länge kan den användas som argument för dåliga skolresultat?

Oavsett vems fel de ständigt nedåtgående kunskapsresultaten är, är det allra allvarligaste alla de barn som drabbas av detta. Dessutom tycker barnen, enligt PISArapporten, att de är ganska duktiga i skolan. Vem ska tala om sanningen för dem? Och vilka system för att ge dem en andra chans finns då kvar i samhället?

Oroande är också var detta kommer att leda arbetet med förbättringar av skolresultaten i norrtälje kommun. Det är sedan länge accepterat att skylla barnens resultat på avsaknad av studietradition i hemmen. Det finns också hos många en acceptansen för att slå sig till ro med detta och tro att alla, oavsett fullständig skolgång, kommer att ha möjlighet att starta sitt eget lilla företag och gå runt på det. För dem kommer det här resultatet att vara välkommet, de kan nu också luta sig tillbaka på en nationell trend som befriar dem från allt ansvar att ta initiativ till en förändring.

En av de allra viktigaste punkterna i PISArapporten är den som visar på hur likvärdigheten i utbildningen försämrats. Detta har gått att utläsa redan i tidigare rapporter och det är ganska enkelt att se att det fria skolvalet är en huvudorsak till denna segregering av elever. I skollagen finns tydliga skrivningar om skolans kompensatoriska uppdrag. Skolor måste nu också ges reella möjligheter att arbeta med detta uppdrag. Skattepengar som tillförs skolan ska stanna i skolan och användas för att ge eleverna den undervisning de har behov av. De pengarna behövs i skolan och ska inte gå till privata vinster. Mindre klasser, fler lärare och möjligheter att tillämpa olika inlärningsstilar. Hög kvalitet på förskola och fritids. Trygga barn som tycker det är roligt att lära sig nya saker, inte stressade och pressade barn som är beroende av hjälp hemifrån för att hänga med i skolarbetet genom läxor.

Vi tycker inte lika, Jan Björklund och jag, det kan bli svårt att arbeta för en höjd kvalitet inom skolan genom politisk samsyn. Jag tror ett maktskifte är en bättre lösning.

Hur tänker Björklund?

Idag satt jag i ett examensseminarium på lärarutbildningen där två studier om modersmålsundervisning och undervisning i Svenska som Andraspråk redovisades. I båda studierna framkom att ekonomin styr vilka elever som får tillgång till modersmålsundervisning, att inget samarbete mellan modersmålslärare och ordinarie klasslärare finns, i många fall vet inte ens lärarna i obligatoriska skolämnen vem som är modersmålslärare eller hur de kan få tag på denne och att det inte finns någon kontroll av innehåll eller kvalitet på modersmålsundervisningen. Det är bara examensarbeten, men resultaten var ganska tydliga.

Och trots att forskning framhäver vikten av att behärska sitt modersmål för att kunna lära sig ett andra språk och vikten av att få undervisning på sitt eget språk även i andra ämnen för att kunna hänga med i skolan så finns inga krav på modersmålslärarnas kompetens. Den som arbetar som modersmålslärare kan vara en pedagogiskt utbildad person i flera olika länder eller en person helt utan erfarenhet från skolvärlden. Detta medan lärare i obligatoriska ämnen kommer att krävas på legitimation för att få vara verksamma.

Ändå.

Ändå ser jag Jan Björklund, Fp, stå i TV på bästa sändningstid och tala om att lösningen för elever med invandrarbakgrund är mer katederundervisning och skolplikt till och med 18 år. Vad grundar han detta på? Om dessa elever är prioriterade, varför tittar han inte på hur situationen ser ut idag och funderar kring detta innan han går in med sin kadaverdisciplin och pekpinnepedagogik? Det kan vara lättare, det kan vara mer erbjudande än kravställande. men det är väl inte hans stil. synd att han regerar.