Låt Ådalen få ett Tiohundra 2.0

I Ådalen finns idag tre sjukhus och precis som i övriga landet dras sjukvården med stora kostnadsökningar som gör det nödvändigt att på olika sätt begränsa detta. På traditionellt vis föreslår så förvaltningen nedskärningar och försämringar i utbud och tillgänglighet för befolkningen. Det är ett beprövat sätt att få ned kostnaderna, men det innebär inga lösningar som är framåtsyftande eller utvecklande för vården och landsbygden i sig. Just nu föreslås ganska kraftiga avlövningar av Sollefteå sjukhus som oundvikligen kommer att leda till sämre service och långa resor för många invånare i Ådalen. Det leder också till en större ojämlikhet i hälsa i vårt land.

För snart 13 år sedan upplevde vi någonting liknande här i Stockholms län när Norrtälje och Södertälje föreslogs bli av med sina dygnetrunt-akutmottagningar. Detta var avlövningar som så småningom skulle förvandla sjukhusen till större vårdcentraler och som kraftigt skulle försämra möjligheterna för invånarna att få snabb vård vid behov. När det t ex handlar om hjärtinfarkt eller stroke är det viktigt att få avancerad sjukvård så snabbt som möjligt, en del pratar om en halvtimma, en del om fyrtiofem minuter, men tydligt är att den första timmen efter insjuknandet är avgörande för hur patientens framtida liv kommer att te sig. Men även för hur kommunens framtida kostnader kommer att se ut. Det blir den kommunala omsorgen som får ta hand om medborgare som får bestående men av att inte ha fått akut sjukvård i tid. Landsting och kommun har här alltså ett gemensamt intresse av att se till medborgarens bästa.

Och det är här en idé som Tiohundrasamarbetet är så genial. Genom att sudda ut vissa murar mellan kommun och landsting och skapa samverkansstrukturer som annars vore omöjliga kan kostnadsökningstakten minska samtidigt som vården blir bättre för medborgarna. Genom samarbete kan kommun och landsting skapa den effektivaste och bästa vården och omsorgen med medborgarens behov i centrum. Här finns många vinster (inte minst mänskliga) att göra när det kommer till de grupper som är i störst behov av stöd och hjälp från så väl  kommun som landsting (äldre, kroniskt sjuka, psykiatripatienter, barn och unga samt missbrukare för att ta några exempel). Ett samarbete mellan kommun och landsting är också en förutsättning för att kunna erbjuda service i områden som är mindre tätbebyggda eller socioekonomiskt svaga. Till dessa områden finns inga köer med privata entreprenörer som vill etablera sig.

Tiohundraarbetet i Norrtälje kommun har nått stora framgångar som uppmärksammats internationellt och man kan faktiskt påstå att det gjort det trots ett aggressivt moderat styre i landstinget, särskilt under förra mandatperioden under landstingsråd Filippa Reinfeldt. Stockholms län sticker ut när det gäller vårdvalsfundamentalismen och inte ens som projekt kunde tiohundramodellen få stå utanför detta vansinne helt och hållet. I Stockholms län är vårdvalen med råge det system som är mest kostnadsdrivande och trots detta kan det inte erbjuda vård efter behov utan i första hand tillgodose utövarnas önskemål om etableringar. Till skillnad mot detta står Tiohundramodellen för en kostnadseffektiv styrning av resurser mot de behov som identifieras med medborgaren i centrum.

I början av ett sådant här projekt, när medborgare och medarbetare ser att de ska få möjlighet att styra över den vård och omsorg de är beroende av, på ett sätt som gagnar dem själva och som de ser som mest effektivt och anpassat efter lokala förhållanden, så uppstår en iver och en kämparglöd som bara den kan driva verksamheten framåt på ett unikt sätt. Det blir liksom inte längre ett landsting långt bort som beslutar om saker de inte berörs av utan det blir vi här hemma, med erfarenheter och kunskaper om de lokala förutsättningarna som skapar verksamheten tillsammans. Inte bara medborgare och medarbetare utan även politiker av olika färg kan genom ett sådant här projekt finna samförstånd och uträtta underverk.

Det råder ingen tvekan om att Ådalen ska utveckla ett Tiohundra 2.0, om du frågar mig. De har alla förutsättningar och dessutom inga vårdvalsfundamentalister som kommer att sätta käppar i hjulet. Tiohundramodellen med ett mer gränsöverskridande samarbete mellan kommuner och landsting ligger också helt i linje med regeringens utredare Göran Stiernstedts utredning om den framtida vårdens organisation. Göran var själv med vid bildandet av Tiohundra och uppger att många av hans idéer kommer just från denna organisation.

Början på en resa genom den svenska barnsjukvården

Egentligen började resan redan för ett drygt år sedan, då min dotter skadade ryggen under en idrottslektion i skolan. Hon skulle gå ner i brygga och sträckte sig så illa att ryggen smärtade rejält. Vi gick till husläkaren som föreskrev vila i tre veckor.

Min dotter har alltid varit mycket aktiv och tränade på den tiden fotboll och simning flera gånger i veckan + tävlingar och matcher på helgerna. Det var då problematiskt med en rygg som smärtade. Smärtan hade inte gått över efter tre veckor, men hon började träna lite försiktigt igen, kände sig ur form och hade svårt att kämpa sig tillbaka eftersom ryggen fortfarande bråkade. Vid ett par tillfällen var det också som att axeln åkte ur led, vilket var väldigt smärtsamt och till följd av detta började hon undvika vissa rörelser/moment. Till exempel slutade hon att delta i simtävlingar då hon kände att hon låg långt efter kamraterna konditionsmässigt och att hon inte heller vågade dyka i med rädsla för att axeln skulle krångla. Hon kunde inte heller simma fjärilssim eller ta ned fotbollen med bröstet.

Vi gick till en sjukgymnast som konstaterade att dottern hade vuxit väldigt snabbt under en tid och att musklerna därför inte hängt med. Det var det som kunde orsaka de problem hon nu upplevde. Hon fick stretchövningar som skulle göras hemma varje dag. Hon satte igång med övningarna och efter ett par veckor kände hon sig lite bättre i ryggen och började samtidigt slarva med övningarna. Under sommaren var hon så bra i ryggen att hon kunde jogga utan att det högg till när foten slog i marken. Hon vågade dock inte hoppa studsmatta. Hon deltar även i matcher hela fotbollssäsongen trots att hennes självförtroende sviktar och hon inte riktigt vågar gå in i närkamper.

Dottern klagar även på domningar i höger kroppshalva, i benet och armen, samma kroppshalva där även axeln krånglar. Jag tjatar lite på henne att hon ska göra sina stretchövningar, men till slut beslutade vi ändå att besöka en barnläkare. Jag tyckte att hon ofta hade ont, missade träningspass på grund av ganska otydlig värk eller trötthet, ibland var hon också tvungen att vara hemma från skolan utan att jag kunde uttyda något "egentligt sjukdomstillstånd", ont i magen, ont i huvudet, illamående osv. Jag tänkte väl att det kunde höra ihop med tonåren, men säker kunde jag ju inte vara.

Vi besökte en barnläkare som tog blodprover och kollade reflexer, skrev ut mjukgörande krämer och kortison mot dotterns torra hud och eksem samt skickade remisser till såväl magnetröntgen som sjukgymnast. Det första vi fick svar på var blodproverna som såg bra ut, och det var skönt eftersom det har funnits de som spekulerat i näringsbrist eftersom dottern är vegetarian. Sjukgymnasten (barnfysioterapeuten) lärde ut övningar för att stärka upp muskulaturen i höger axel i avvaktan på vad magnetröntgen skulle visa. Vi fick också tips om kinesiotape som kunde stabilisera axeln och hjälpa dottern med självförtroendet att kunna delta aktivare i sin träning. Dottern tyckte det kändes mycket bra med tejpen och var mycket entusiastisk till en början. Hon fortsatte dock träna med försiktighet och ville inte längre delta i fotbollsmatcher, inte ens på träningsbasis.

Magnetröntgen uppvisade ett resultat som gjorde att vi remitterades till neurokirurgen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Där konstaterade de att dotterns lillhjärna trycker ner i ryggmärgskanalen (chiari) och troligtvis har trycket av detta resulterat i att en vätskefylld blåsa (syrinx) bildats i ryggmärgskanalen. Denna blåsa blockerar nervvätskan och orsakar domningarna. Detta måste opereras, men först måste läkarna ta fler bilder då de tidigare bilderna inte visar hela blåsan. Troligtvis har dottern också skolios, vilket jag förstår är det som orsakar ryggsmärtor. "Nu tar vi över det här", sa läkarna, "det blir bäst så" och menade att nu ska vi inte ha kontakt med sjukvården på hemorten längre. Jag funderar lite över hur det blir. Naturligtvis vill jag att specialisterna på ALB utför operationen, men är det verkligen det bästa att även sjukgymnastik ska förläggas till ALB? Vem blir det bäst för? I detta första skarpa läge är jag dock inte den som säger emot tre specialistläkare och en undersköterska under utbildning som stirrar på oss. Visst, det blir bra. "Ta sen semester i år", sa de och räknade med att kunna operera innan sommaren. Innan dess får vi nog räkna med en del pendlande till denna inte helt lättillgängliga plats.

I slutet av oktober  blev jag tillfrågad om jag ville representera Vänsterpartiet i Stockholms läns landstings beredning för barn- och kvinnosjukvård. När jag tackade ja sa jag lite skämtsamt att jag "peppar peppar" aldrig varit på ALB med mina barn. Jag glömde visst "ta i trä" för sedan dess har jag varit där med två av dem och lär väl få se mycket mer av verksamheten på nära håll under en tid framöver.

Hoppas nu allt snack om barnperspektiv är vägledande

Idag kunde vi läsa i Norrtelje tidning att campingen i Vigelsjö får ny entreprenör. I samband med detta ändras tydligen också direktiven och ingen får bo på campingen mer än fem månader. De som bor där nu har fått veta att de har en månad på sig att hitta annat boende. Ett antal personer som bor där bor tydligen också där genom socialförvaltningens försorg.


Jag har funderat över detta idag. Det är inte roligt att vara en hyresgäst som står utanför de lagar och regler som skyddar hyresgäster. Vad händer med uppsägningstid, besittningsskydd och sådana saker när du hyr din bostad på en camping? Kvinnan som intervjuades i tidningen idag var 70 år. Hon ville bo i Norrtälje och hade under ett antal år bott på campingen sommartid och utomlands vintertid. Nu när maken gått bort så bodde hon permanent på campingen. Efter det som hänt är hon inte intresserad av att bo i Norrtälje mer. Hon ska ställa husvagnen på sin dotters tomt i en annan kommun och söka ny bostad där. Trist.


Min fundering går dock till om det finns några barn som är bosatta på campingen idag. Socialförvaltningen uttalar sig i tidningen och säger att de ska hitta boende till sina klienter, det kanske dock inte blir i Norrtälje stad. Det är inte bra. De som behöver stöd från socialförvaltningen har oftast inte ens rätt att ha en bil och kollektivtrafiken blir sämre och sämre. Finns det barn bland de som riskerar att flyttas ut från staden, bort från sin skola, sina kamrater och sina fritidsaktiviteter? Det kanske det inte gör, men det är i alla fall en oro jag känner. Det har hänt tidigare att barn flyttats långt från det som är deras vardag för att "få det bättre". I det här fallet tycker jag att det är en mycket viktig aspekt och jag hoppas att det nya styret (s+mp+c) lever upp till sitt snack om barnperspektiv och implementering av barnkonventionen. Jag hoppas att inga barn p g a kommunens nya direktiv flyttas bort från skola, kamrater och fritidsintressen. Det är det minsta man kan begära i denna fråga.

Är förlossningsvården i Stockholm verkligen optimalt organiserad?

I Uppsala försöker man få till en effektivare styrning av sina verksamheter genom en ny organisation. Det låter bra. I den meningen känns effektivare som någonting som händer i den vägen resurserna tar till verksamheterna och inte ett sätt att benämna hur de anställda på golvet ska arbeta. Många som jobbar inom t ex vård och omsorg har tröttnat på att höra att de hela tiden ska bli effektivare, även om det rent krasst är ett mål som vi alla borde ha i vår yrkesutövning. Att styra pengar och resurser mer effektivt tror jag är ett bättre sätt att höja kvaliteten på servicen.


Det är inte sällan man tänker att Stockholms läns landsting borde ha ett liknande tänk för att få till ett bra utbud och en bra service till sina medborgare. Men tyvärr i Stockholm härskar ännu drömmen om vårdvalet som lösning på alla problem. Idag har vi t ex pratat förlossning. Jo, hur lite det borgerliga politiska styret än vill erkänna det, så kommer det faktum att BB Sofia stänger igen få effekter på förlossningsvården i länet. Speciellt under sommaren då det alltid är högt tryck. Nu kommer samtliga andra förlossningskliniker att få dela på de förlossningar som man tidigare räknade skulle utföras på BB Sofia. SÖS kommer att kunna ta ett stort antal fler eftersom omstruktureringen då Södra BB flyttade ut ger fler förlossningsplatser. Södertälje BB kommer också att kunna ta ett stort antal fler trots att de ställer om hela sin förlossningsenhet till Södra BB-konceptet. Märkligt. Det känns spännande att vi i Vänsterpartiets landstingsgrupp kommer att göra besök på dessa båda förlossningskliniker den närmaste månaden så att vi själva får se och  höra hur det är tänkt från verksamheterna.


Valfriheten kommer dock att naggas i kanten lite, jo, du läser rätt. Även Alliansen har insett att alla inte kommer att kunna välja förlossningsenhet under en tid framöver. Därför kommer klinikerna att få ett listningstak precis som vårdcentralerna redan har. BB Stockholm har redan nått sitt tak och nu blir det MVCs delikata uppdrag att uppmana föräldrar att välja om. Antagligen kommer detta i praktiken inte innebära så mycket mindre valfrihet än vad föräldrar tidigare haft eftersom väldigt många födande kvinnor redan nu dirigerats om. Att BB Sofia öppnade för några år sedan ökade inte valfriheten eftersom det faktiskt blev fler som dirigerades om efter öppningen, väldigt många dirigerades dessutom om just till BB Sofia. Så ett av Stockholms problem inför sommaren är väl att det inte finns något ställe att dirigera om till.


I Stockholms läns norra delar blir vi ofrivilligt en del av denna cirkus trots att vi nu fått en permanentning av det samarbetsprojekt som genom just en annan organisation ska kunna gynna samarbete och helhetsansvar. Tiohundrasamarbetet är ett arbete som varit framgångsrikt inom många områden och som visar att konkurrens inte alltid är den effektivaste styrningen av vården. På måndag gästar oss en delegation politiker och tjänstemän från Sollefteå som är mycket intresserade av hur samarbetet fungerar och undrar om detta är någonting som kan rädda och förbättra vården på och runt omkring Sollefteå sjukhus. De kommer att få information från Tiohundra AB, träffa en jurist från Kommunakuten som var med då Tiohundraprojektet sattes i sjön och på eftermiddagen träffa politiker och fackliga representanter för samtal. Jag kommer att skicka med dem att de säkert har stor potential att lyckas med en liknande modell då de inte dras med ett vårdvalsfundamentalistiskt landsting.

Röriga roddiga svar från styret ger inte fler män i förskolan

Idag har det varit kommunfullmäktige och vi i Vänsterpartiet har fått fyra stycken motioner besvarade. Ja, och de kallas just besvarade. Det var väldigt otydligt vad Styret egentligen tyckte om motionerna. De skriftliga svaren var luddiga och stämde inte riktigt överens om vad som sades från talarstolen där, i åtminstone de första tre motionerna, svaren kändes som mer positivt inställda. Moderaterna, med sina två oppositionsråd, var mer tydliga och yrkade avslag på alla våra motioner med emfas.

De tre första motionerna handlade i stort om tillgänglighet och säkerhet för de som önskar ta sig runt självständigt i vår kommun med t ex buss eller cykel. Där hänvisade Styret till SL, Trafikverket, cykelplaner, riktlinjer antagna år 2000 mm. Oklart om de tyckte att det var viktigt att barn och unga kan ta sig till Sportcentrum, Bandyplan, Badhuset mm på egen hand utan risk för livet. Oklart om de vill prioritera att människor med skolbarn kan bosätta sig på landsbygden och låta sina barn ta bussen till skolan. Oklart om de tycker att det ska gå att ta sig fram utan bil även när det har snöat. Det enda som var tydligt var att Moderaterna inte tyckte att detta var viktigt. Förresten hade de ju byggt EN cykelväg mellan Görla och Kvisthamra under förra mandatperioden. Antagligen Sveriges i särklass största miljöinsats...

Den fjärde motionen ville att kommunen ska verka aktivt för att rekrytera fler män till förskolan, såväl då det gäller att anställa fler manliga förskollärare som när det gäller att locka personer till de förskollärarutbildningar vi ger i kommunen. Styret hänvisar lite flummigt till Likabehandlingsplanen och menar att visst är det bra med fler män i förskolan, men vi ska inte AKTIVT försöka rekrytera dem. Antalet män på förskollärarutbildningen idag är inte många, möjligtvis något fler än för några år sedan, men inte många. Utmaningarna är både att få dem att gå klart utbildningen samt att stanna kvar i yrket. Det kommer inte att gå av sig självt, det krävs AKTIVA insatser. Moderaterna yrkar avslag på vår motion och menar att här är vi helt fel ute. Kvinnor kan lära ut jämställdhet lika bra som män och det viktiga är att öht få tag på förskollärare till våra förskolor nu, professionalitet är viktigare än kön. Självklart är professionalitet viktigt, det är därför vi också vill locka fler till förskollärarutbildningen, men där får vi bara svaret att information om detta finns på kommunens hemsida. Känns inte särskilt ambitiöst. Stöd fick vi från Liberalerna som tyckte att detta var ett viktigt arbete och som måste utföras aktivt. "Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör", förklarar Lennart Rohdin (L). Han har själv tidigare lagt en liknande motion i riksdagen, förklarar han.

En som inte i talarstolen påminner om att han lagt en liknande motion, faktiskt i Norrtälje kommunfullmäktige, 2013 (ungefär då vi ursprungligen lade vår motion), är socialdemokraternas Kristian Krassman.  Han bloggar om denna motion på Norrtelje tidning och får i kommentarsfältet medhåll från nuvarande styrkollega Gunnar Kjelldahl (C). Det är ju märkligt att dessa två då inte kan stödja en motion om att aktivt rekrytera fler män till våra förskolor i Norrtälje kommun. Särskilt eftersom motionen som Krassman (S) då lade, BIFÖLLS av dåvarande borgerliga styre med stark dominans av Moderaterna. Jo, samma Moderater som tycker att förslaget, när det nu kommer från Vänsterpartiet, är förkastligt.

Mycket är förkastligt faktiskt. Det är förkastligt att ha två Moderater som är betalda för att företräda oppositionen som vi själva också tillhör. Det är förkastligt med ett styre av Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister som inte kan bifalla motioner som de säger sig tycka är bra i talarstolen. Det är ännu mer förkastligt med moderater som yrkar avslag på alla förslag från Vänsterpartiet, oavsett vad de handlar om. Det är löjligt faktiskt. Liberalerna har åtminstone förstånd att yrka bifall till en bra motion, oavsett var den kommer från. Precis som vi i Vänsterpartiet med glädje yrkar bifall till moderaternas motion om att HBTQ-certifiera kommunens verksamheter.

Vart är Sverige på väg?

Rubriken visar på en fråga som jag ser överallt nu för tiden, på nätet, i pressen, men jag hör den också muntligen uttalas av olika människor i min omgivning varje dag. Jag kan också fundera över det, men jag märker att det inte alltid är samma orsaker som får oss att ställa oss denna fråga. Vad jag funderar över mest när jag ställer mig den frågan handlar om våra mänskliga värderingar. Normer och värderingar förändras och svänger lite fram och tillbaka över tid, det är inget konstigt med det, men nu har en längre tids förskjutningar högerut givit oss ett läge som börjar kännas alarmerande. Det är säkert ingen slump heller att detta sker samtidigt som det finns väldigt stora klyftor mellan människor, både i Sverige och i världen.

Det är svårt att beskriva känslan av att i stort sett varje dag mötas av nyheten att 10, 20, 30, 40 personer drunknat när de gått under i en liten sjöoduglig båt på medelhavet på flykt undan terror och svält. De allra flesta av dem är dessutom barn. Och när jag skriver barn kommer jag att utgå från FNs definition av barn, alla personer under 18 år, något som jag trodde var ett vedertaget begrepp, men nu allt mer diskuteras utifrån etnicitet. Nästa nyhet blir att det i Danmark blir lagligt att plundra dessa människor på alla deras eventuella tillgångar för att "de ska minsann betala för sig". Hur mycket tror ni de betalade för att ta sig med de små gummibåtarna över medelhavet? Tja, knappast var det lika billigt som en fyllekryssning till Tallinn. Nästa nyhet blir att inrikesministern säger att 80000 människor har fått avslag på sina asylansökningar i Sverige och kommer att tvångsdeporteras. Nästa: över 400 barn har "försvunnit" sedan de kom till Sverige. Nästa: en 22årig anställd på ett boende för ensamkommande flyktingbarn huggs ihjäl av en av de boende, en femtonårig pojke, med en kniv.

Det händer så mycket avskyvärt i Sverige och i världen idag. Men det som får mig att ställa frågan vart Sverige är på väg är ändå det bemötande som dessa händelser får av fler och fler i vårt samhälle. Idag är det så accepterat att hata, det är så accepterat att dela in världen i svart och vitt, att söka enkla förklaringar och hänga syndabockar. Om statsministern säger att det är ett komplicerat läge blir han genast uthängd som en värdelös ledare som det, i och med denna utmärkelse, är helt okej att spotta hur mycket som helst på. Det ÄR ett komplicerat läge. Jag håller inte med regeringen att det är den enda möjligheten att stänga gränserna för människor på flykt. Jag tycker det är avskyvärt när det finns så mycket pengar och plats i Sverige att neka människor möjligheten till ett liv utan att ständigt vara på flykt. Jag tycker det är ovärdigt att använda pengar till att skicka tillbaka människor med flygplan till länder de en gång flytt för sitt liv från. Jag håller inte med regeringen. Jag tycker de gör fel. Men jag spottar inte på dem. Och jag tror inte att jag själv skulle göra ett perfekt jobb om jag styrde Sverige, så jag använder mina demokratiska rättigheter och försöker med väl underbyggda argument tala för min sak.

När en kvinnlig politiker säger att händelsen där en 22årig anställd på ett boende blir knivhuggen till döds är tragisk för alla parter blir hon uthängd, bespottad och hotad. Det är fruktansvärt. En händelse där ett barn dödar en annan människa är en tragisk händelse för alla parter. Det är fruktansvärt att ett barn begår sådana brott. Och jag fortsätter förhålla mig till barn efter FNs definition. Jag kan inte se att ett barn till följd av etnicitet i stället ska kallas för "satans mördare" av riksdagsledamöter från etablerade partier. En facebookstatus som får femsiffriga likes och lika många avskyvärda kommentarer om den socialdemokratiska politikern som försökte se situationen ur fler än ett perspektiv.

De kvinnor som idag vittnar om att de blivit "tafsade på" under hela sin uppväxt, långt innan syrienkriget, hängs ut i media som att "de gillar att bli tagna med våld". Idag är miljöpartister och vänsterpartister betraktade som extremister medan Sverigedemokraternas åsikter blir allt mer rumsrena. Det är alltid den vite kränkte mannen som har rättigheterna på sin sida idag. Han är kränkt för att buntas ihop med andra män där ett stort antal faktiskt tafsat på kvinnor mot deras vilja, han är kränkt för att han som hetero stängs ute från träfflokaler för hbtq-personer, han är kränkt för att forskare med vetenskapliga metoder visar att han har fel, han är kränkt för att han inte får säga neger, han är kränkt för att han inte får se alla uråldriga bortklippta delar av Kalle Ankas jul på julafton, han är kränkt för att hans barnbarn inte får ha skolavslutning i kyrkan, han är kränkt för att det finns genuspedagoger i förskolan, ja, den som idag uttalar någonting som går emot den vite kränkte mannens åsikter riskerar att bli uthängd och bespottad.

Att stå upp för solidaritet, medmänsklighet och allas lika värde i Sverige är idag förknippat med extremism/alternativt obotlig naivitet som bara botas med hat. Att däremot måla världen i svart och vitt, värdera människor efter etnicitet och kön, hitta syndabockar och se till att få häxorna brända, det är en demokratisk rättighet. Vart är Sverige på väg?

Mansnormen är en stor del av problemet

Igår blev jag tillfrågad om jag ville medverka i lokalradio om mäns övergrepp mot kvinnor, speciellt då med tanke på de händelser som under den senaste tiden blivit uppmärksammade och som jag skrev om här på min blogg igår. Jag tackade ja, men blev faktiskt väldigt förvånad då inslaget i stället mest verkade handla om flyktingpolitik och hur många flyktingar vi i Sverige egentligen kan ta emot. Det kanske var naivt av mig, men trots den intensiva debatt som pågår på bl a Twitter och andra sociala media kring händelserna i t ex Köln, Stockholm och Malmö, så är mäns övergrepp mot kvinnor ingenting som jag direktkopplar till flyktingpolitik. Den naiviteten är jag rätt stolt över att kunna bibehålla dessutom.

Det är inte lätt att prata i direktradio ungefär 20 minuter efter att en har blivit tillfrågad om någonting som en inte alls hade förväntat sig att prata om. Jag hade givetvis tackat ja till att prata även om flyktingpolitik, men hade kanske då velat vara förberedd på just det. Därför känner jag att jag måste utveckla mina tankar kring det som efterfrågades och sades i den här radiosekvensen här och nu, i efterhand.

Programledaren vill prata om det som har hänt i Köln, Stockholm, Malmö och på flera andra platser. Det känns okej, tycker jag, ur ett perspektiv där vi pratar om mäns övergrepp mot kvinnor, särskilt i det offentliga rummet. När vi däremot ska prata om att detta är en konsekvens av kraftiga flyktingströmmar, att det handlar om hundratals nordafrikanska män som överlagt gått till angrepp mot europeiska ensamma kvinnor, då känner jag att vi beger oss ut på djupt vatten. Vad jag förstår är det inte helt klarlagt vad som egentligen hände i Köln. Som jag sa i radio så är inga övergrepp mot kvinnor, eller mot andra människor acceptabla. Är det internationella ligor som iscensätter detta måste det kanske bemötas på annat sätt än om det är våld som uppkommer genom kulturkrockar. Precis som den helt fantastiska vänsterpartisten Amineh Kakabaveh säger i TV4-nyheterna så är det lika viktigt att lära sig om mänskliga rättigheter för alla, oavsett kön, som det är att lära sig svenska språket. Det är även jag och programledaren i radio överens om. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att de mänskliga värderingarna är viktigare än språket. Har vi bara respekt, omtanke och solidaritet med andra människor, så kan vi också finna vägar att kommunicera.

Jag vill inte blunda för att pojkar/män som kommer från strikt patriarkala strukturer kan ha en kvinnosyn som är svår att kombinera med de svenska värderingarna. Utbildning från dag 1, som Amineh pratar om är väldigt viktigt. Det är också möjligt att utbildningen bör se annorlunda ut beroende på vilken kultur man kommer ifrån och vilken ålder man är. Även svenska medborgare behöver utbildning i jämställdhet och demokrati och mänskliga rättigheter. Även nyanlända kvinnor och flickor behöver utbildning i värdegrund.

En del som kommer hit är högutbildade, andra har inte mycket utbildning alls, många är barn och ungdomar och i skolans uppdrag ingår redan idag mycket tydligt, inte bara undervisning om,  utan även praktisering av demokratiska rättigheter, jämställdhet, allas lika värde mm. Redan när Moderaterna i Norrtälje föreslog att eleverna i högstadiet skulle undervisas extra om nazismen och kommunismens illdåd, så lyfte jag att vi kanske måste trycka hårdare på skolans arbete med just värdegrunden. De extrema och odemokratiska rörelserna finns inom flera olika områden, det handlar om värdegrunden och respekten för alla människors lika värde. Det finns många som höjer sina röster om läskunnighet, matematikkunskaper osv, men när hörde ni senast någon trycka på att öka elevernas kunskaper om värdegrunden? Och det handlar ju inte bara om att veta vad den innebär utan att den faktiskt införlivas i våra medvetanden och blir en norm som vi värdesätter och kämpar för.

Mäns övergrepp mot kvinnor fanns redan innan den senaste stora flyktingströmmen kom till Europa. Nu är det dock en helt ny grupp som säger sig värna kvinnornas rätt till sin egen kropp och det är män. Det kan iofs låta väldigt positivt, det är dags att män tar ansvar för gruppen mäns beteende. Tråkigt är däremot att det lyfts av en grupp män som inte vill ta ansvar, utan vill använda detta för att kontrastera sig mot en annan grupp män, nämligen invandrade män med ursprung i mellanöstern eller nordafrika. Jag är inget stort fan av gruppbestraffning, men gruppansvar, det tycker jag har med den egna etiken och stoltheten att göra; jag vill att min arbetsplats ska vara känd som en god arbetsplats, jag vill att vårt lags fotbollsfans utmärker sig som exemplariska, jag vill att min skola är känd för god disciplin etc. Vill du som man att gruppen män ses som en solidarisk grupp människor som vare sig fruktas eller misstänkliggörs i samhället? Vill du som man att kvinnor respekteras av alla män? Då är det också ditt ansvar att arbeta med detta. Olga Persson på föreningen Unizon, som samlar kvinno- och tjejjourer, säger i DN idag:

"- Det är till stor del män som måste ta ansvaret för att den här diskussionen förs med andra män; på fritidsgårdar, i bubbelpoolen, på golfklubbar. Män borde uppröras över detta i mycket större utsträckning. De har inte tillräckligt stort engagemang. Det är sorgligt."

Att den svenska polisen mörkade det som hände i Stockholm är förkastligt, men det var ingenting som var helt okänt. Arrangörerna och media var medvetna om det och det rapporterades även om det, men i liten skala. Om detta sedan berodde på att övergrepp mot kvinnor inte anses tillräckligt viktigt att rapportera om eller om tystnaden hade andra politiska motiv, så är det inte acceptabelt och det är bra att det nu har lyfts upp i ljuset. Om detta berodde på att polisen trodde att ljus på frågan skulle bidra till ökat stöd för SD, så måste det väl sägas att detta riskerar att ha precis den effekten då SD gärna vill se samhället som en motståndare som mörkar och inte går att lita på. Att svartmåla samhället för att kunna plocka ned det och bygga ett nytt. Precis på samma sätt som IS arbetar för att skapa sitt drömsamhälle; störtar allt det gamla för att bygga någonting nytt.

Vi har ett hårdare samhälle idag än vad vi hade för bara tio år sedan. Det beror inte på att fler flyktingar har flytt för sitt liv för att komma till vårt land, för att överleva. Det beror främst på en stark högerpolitik som har ökat klyftorna och frustrationen hos befolkningen. Stora ojämlikheter i samhället har lett till att grupper ställts mot varandra och sympatierna för främlingsfientliga krafter har ökat, vi har fått ett rasistiskt parti i riksdagen. Helt plötsligt är det dessa vita män som är kränkta, som är offer för diskriminering och som är utsatta hela tiden. De för en ständig kamp mot PK-maffian, mot etablissemanget mot allt det som vi faktiskt kallar det svenska, öppna välfärdssamhället. Helt plötsligt är det okej att säga vad som helst till vem som helst i vårt samhälle, det är yttrandefriheten. Helt plötsligt är det okej att bete sig hur som helst. Det är frihet av olika slag, men vad många verkar glömma är att det finns något som heter "frihet under ansvar", med frihet ingår ett ansvar och det tror jag många i vårt samhälle idag behöver upplysas om.

Nej, det är inte så att alla dessa vita, svenska män är solidariska med alla kvinnor när de nu går till in i kampen för att straffa dem som under den senaste tiden begått oacceptabla övergrepp mot kvinnor. Sverigedemokraterna t ex motarbetar genusarbete i förskolan, är för ett återinförande av sambeskattning och motsätter sig på flera olika vis kvinnors möjligheter att bli mer jämställda i Sverige. Svenska män är klart överrepresenterade när det gäller sexköp i Thailand. Är det kanske så att respekten för kvinnor sträcker sig till svenska kvinnor? Förklaringen till detta beteende ges i artikeln och ligger så klart också det i Den Andres kultur;

"- Här betalar man för sex av samma anledning som man bjuder någon som hjälpt en byta vinterdäck på middag."