Låt Ådalen få ett Tiohundra 2.0

I Ådalen finns idag tre sjukhus och precis som i övriga landet dras sjukvården med stora kostnadsökningar som gör det nödvändigt att på olika sätt begränsa detta. På traditionellt vis föreslår så förvaltningen nedskärningar och försämringar i utbud och tillgänglighet för befolkningen. Det är ett beprövat sätt att få ned kostnaderna, men det innebär inga lösningar som är framåtsyftande eller utvecklande för vården och landsbygden i sig. Just nu föreslås ganska kraftiga avlövningar av Sollefteå sjukhus som oundvikligen kommer att leda till sämre service och långa resor för många invånare i Ådalen. Det leder också till en större ojämlikhet i hälsa i vårt land.

För snart 13 år sedan upplevde vi någonting liknande här i Stockholms län när Norrtälje och Södertälje föreslogs bli av med sina dygnetrunt-akutmottagningar. Detta var avlövningar som så småningom skulle förvandla sjukhusen till större vårdcentraler och som kraftigt skulle försämra möjligheterna för invånarna att få snabb vård vid behov. När det t ex handlar om hjärtinfarkt eller stroke är det viktigt att få avancerad sjukvård så snabbt som möjligt, en del pratar om en halvtimma, en del om fyrtiofem minuter, men tydligt är att den första timmen efter insjuknandet är avgörande för hur patientens framtida liv kommer att te sig. Men även för hur kommunens framtida kostnader kommer att se ut. Det blir den kommunala omsorgen som får ta hand om medborgare som får bestående men av att inte ha fått akut sjukvård i tid. Landsting och kommun har här alltså ett gemensamt intresse av att se till medborgarens bästa.

Och det är här en idé som Tiohundrasamarbetet är så genial. Genom att sudda ut vissa murar mellan kommun och landsting och skapa samverkansstrukturer som annars vore omöjliga kan kostnadsökningstakten minska samtidigt som vården blir bättre för medborgarna. Genom samarbete kan kommun och landsting skapa den effektivaste och bästa vården och omsorgen med medborgarens behov i centrum. Här finns många vinster (inte minst mänskliga) att göra när det kommer till de grupper som är i störst behov av stöd och hjälp från så väl  kommun som landsting (äldre, kroniskt sjuka, psykiatripatienter, barn och unga samt missbrukare för att ta några exempel). Ett samarbete mellan kommun och landsting är också en förutsättning för att kunna erbjuda service i områden som är mindre tätbebyggda eller socioekonomiskt svaga. Till dessa områden finns inga köer med privata entreprenörer som vill etablera sig.

Tiohundraarbetet i Norrtälje kommun har nått stora framgångar som uppmärksammats internationellt och man kan faktiskt påstå att det gjort det trots ett aggressivt moderat styre i landstinget, särskilt under förra mandatperioden under landstingsråd Filippa Reinfeldt. Stockholms län sticker ut när det gäller vårdvalsfundamentalismen och inte ens som projekt kunde tiohundramodellen få stå utanför detta vansinne helt och hållet. I Stockholms län är vårdvalen med råge det system som är mest kostnadsdrivande och trots detta kan det inte erbjuda vård efter behov utan i första hand tillgodose utövarnas önskemål om etableringar. Till skillnad mot detta står Tiohundramodellen för en kostnadseffektiv styrning av resurser mot de behov som identifieras med medborgaren i centrum.

I början av ett sådant här projekt, när medborgare och medarbetare ser att de ska få möjlighet att styra över den vård och omsorg de är beroende av, på ett sätt som gagnar dem själva och som de ser som mest effektivt och anpassat efter lokala förhållanden, så uppstår en iver och en kämparglöd som bara den kan driva verksamheten framåt på ett unikt sätt. Det blir liksom inte längre ett landsting långt bort som beslutar om saker de inte berörs av utan det blir vi här hemma, med erfarenheter och kunskaper om de lokala förutsättningarna som skapar verksamheten tillsammans. Inte bara medborgare och medarbetare utan även politiker av olika färg kan genom ett sådant här projekt finna samförstånd och uträtta underverk.

Det råder ingen tvekan om att Ådalen ska utveckla ett Tiohundra 2.0, om du frågar mig. De har alla förutsättningar och dessutom inga vårdvalsfundamentalister som kommer att sätta käppar i hjulet. Tiohundramodellen med ett mer gränsöverskridande samarbete mellan kommuner och landsting ligger också helt i linje med regeringens utredare Göran Stiernstedts utredning om den framtida vårdens organisation. Göran var själv med vid bildandet av Tiohundra och uppger att många av hans idéer kommer just från denna organisation.

Egentligen tycker jag

Det märks att det är valår. Och när man läser tidningar och lyssnar på media så får man veta vad man tycker och vad partiet tycker och hur vi tänker. Det är lite märkligt, men det är väl bäst att passa på att markera sin ställning själv så att andra kan koncentrera sig på att tala om vad de själva tycker i stället. En moderat kvinna (Madeleine Andersson) hade idag en bra insändare i lokaltidningen där hon uppmanar människor att lyssna på vad partierna verkligen säger och tycker, att ha distans och se förbi orealistiska vallöften, strunta i pajkastning och inte bara tänka på sig själva utan även vad som är långsiktigt bra för samhället. Jättebra, den som gör det kan ju knappast rösta på Moderaterna....

Igår passade moderaterna Lotta Lindblad Söderman och Lena Cronwall Morén på att tala om att de inte alls förvånades över att ortodoxa vänstermänniskor som jag ville bestämma vilka som skulle gå hem och utföra hemtjänst hos gamla och sjuka. Däremot förvånade det dem att även socialdemokraten MarieLouise Sellin tyckte att en samordning av hemtjänsten med tillräcklig ersättning är väl förvaltade skattepengar. En samordnad hemtjänst där de äldre på ett mycket långsiktigare sätt kan tillförsäkras att få träffa samma personal och att så få okända människor som möjligt springer i deras hem. Ett system som sätter den gamle/sjuke i fokus och inte företagen. Ett system som stämmer väl överens med tanken bakom Tiohundra. Tiohundraprojektet som, vilket de två moderata damerna alldeles säkerligen vet, inte hade kommit till stånd om ortodoxa vänstermänniskor som MarieLouise och jag själv inte funnits.

Ortodox betyder ju renlärig och jag vet inte om jag är renlärig vänsterpartist. Jag brukar kalla mig själv mer praktiskt politiker. Jag vill få bra lösningar till stånd. Ibland betyder det att det inte går helt hand i hand med partiprogrammet eftersom det skulle vara en allt för lång väg att gå från en djupblå kommun. Då får man ta ett steg i taget. Och laga efter läge. Och lokalanpassa. Lyssna på vad människor som besluten berör tycker. Det tror jag starkt på. För en ortodox demokrat det är jag.

Idag jiddrar ledaren i lokaltidningen om att Vänsterpartiet inte vill prata om styrningen av skolan. Detta blir för mig ett stort frågetecken. Är det några som säger något om den helt sjuka friskolereformen så är det väl vi i Vänsterpartiet?

Nu slår en undersökning av SCB och Lärarnas Riksförbund fast att klyftorna mellan svenska elevers betyg har ökat de senaste 20 åren. Det visar sig att barn från fattigare hem halkar efter medan de välbärgades barn höjer sina resultat.

Friskolernas drastiska ökning i antal är EN del i detta resultat även om ledaren i kobladet inte vill se det. Medan familjer som har det gott ställt och studievana väljer friskolor som de har möjlighet att skjutsa sina barn till är den ensamstående utan bil och med långa arbetsdagar tvungen att välja närmsta skola till sina barn. Barnen segregeras från början och redan där börjar klyftorna att vidgas.

Vad vi nu måste inse för att komma till rätta med skolan är att skolgången inte enbart är en plikt, det är också en rättighet som varje barn har. VArje barn, oavsett bakgrund eller familj, har rätt att gå ut grundskolan med godkända kunskaper (betyg eller ej). Det är skolans förbannade skyldighet att se till att varje barn kan tillgodogöra sig de kunskaperna under sina 9 år i skolan. Det är politikernas förbannade skyldighet att se till att det finns tillräckliga resurser till detta.

Det är inte alltid lösningen heter mer resurser, inte ens för oss Vänsterpartister. Det viktiga är att resurserna fördelas så att de som har minst med sig hemifrån får mest och de som har mest med sig hemifrån får minst. På många håll skulle den omfördelningen av resurserna räcka. Men i områden där många familjer har dålig studievana och många barn behöver mycket från skolan behövs också mer resurser till skolan. Norrtälje kommun skulle nästan som helhet kunna betraktas som ett sådant område.

Sedan behövs en nationell samordning. Vi har nationella krav och mål, men tusen och fyrtiosju styrningar och uppföljningar. Och ibland inga uppföljningar alls. För att alla barn ska få likvärdiga möjligheter behövs olika bemötande av varje barn. Det spelar roll hur många vuxna det finns runt barnen, det spelar roll hur lärartätheten ser ut, men självklart behövs också en tydlig ledning och styrning. Ge lärarkåren verktyg att utföra sitt arbete, ge dem arbetsro och möjligheter till långsiktig planering. I den här kommunen läggs skolor ner och förutsättningar förändras från vecka till vecka (blir förvånad när jag som förälder läser i tidningen att Kvisthamraskolan nu inte längre ska vara en 0-9skola, det var visst bara ett par månader det beslutet gällde....).