Hoppas nu allt snack om barnperspektiv är vägledande

Idag kunde vi läsa i Norrtelje tidning att campingen i Vigelsjö får ny entreprenör. I samband med detta ändras tydligen också direktiven och ingen får bo på campingen mer än fem månader. De som bor där nu har fått veta att de har en månad på sig att hitta annat boende. Ett antal personer som bor där bor tydligen också där genom socialförvaltningens försorg.


Jag har funderat över detta idag. Det är inte roligt att vara en hyresgäst som står utanför de lagar och regler som skyddar hyresgäster. Vad händer med uppsägningstid, besittningsskydd och sådana saker när du hyr din bostad på en camping? Kvinnan som intervjuades i tidningen idag var 70 år. Hon ville bo i Norrtälje och hade under ett antal år bott på campingen sommartid och utomlands vintertid. Nu när maken gått bort så bodde hon permanent på campingen. Efter det som hänt är hon inte intresserad av att bo i Norrtälje mer. Hon ska ställa husvagnen på sin dotters tomt i en annan kommun och söka ny bostad där. Trist.


Min fundering går dock till om det finns några barn som är bosatta på campingen idag. Socialförvaltningen uttalar sig i tidningen och säger att de ska hitta boende till sina klienter, det kanske dock inte blir i Norrtälje stad. Det är inte bra. De som behöver stöd från socialförvaltningen har oftast inte ens rätt att ha en bil och kollektivtrafiken blir sämre och sämre. Finns det barn bland de som riskerar att flyttas ut från staden, bort från sin skola, sina kamrater och sina fritidsaktiviteter? Det kanske det inte gör, men det är i alla fall en oro jag känner. Det har hänt tidigare att barn flyttats långt från det som är deras vardag för att "få det bättre". I det här fallet tycker jag att det är en mycket viktig aspekt och jag hoppas att det nya styret (s+mp+c) lever upp till sitt snack om barnperspektiv och implementering av barnkonventionen. Jag hoppas att inga barn p g a kommunens nya direktiv flyttas bort från skola, kamrater och fritidsintressen. Det är det minsta man kan begära i denna fråga.

Är förlossningsvården i Stockholm verkligen optimalt organiserad?

I Uppsala försöker man få till en effektivare styrning av sina verksamheter genom en ny organisation. Det låter bra. I den meningen känns effektivare som någonting som händer i den vägen resurserna tar till verksamheterna och inte ett sätt att benämna hur de anställda på golvet ska arbeta. Många som jobbar inom t ex vård och omsorg har tröttnat på att höra att de hela tiden ska bli effektivare, även om det rent krasst är ett mål som vi alla borde ha i vår yrkesutövning. Att styra pengar och resurser mer effektivt tror jag är ett bättre sätt att höja kvaliteten på servicen.


Det är inte sällan man tänker att Stockholms läns landsting borde ha ett liknande tänk för att få till ett bra utbud och en bra service till sina medborgare. Men tyvärr i Stockholm härskar ännu drömmen om vårdvalet som lösning på alla problem. Idag har vi t ex pratat förlossning. Jo, hur lite det borgerliga politiska styret än vill erkänna det, så kommer det faktum att BB Sofia stänger igen få effekter på förlossningsvården i länet. Speciellt under sommaren då det alltid är högt tryck. Nu kommer samtliga andra förlossningskliniker att få dela på de förlossningar som man tidigare räknade skulle utföras på BB Sofia. SÖS kommer att kunna ta ett stort antal fler eftersom omstruktureringen då Södra BB flyttade ut ger fler förlossningsplatser. Södertälje BB kommer också att kunna ta ett stort antal fler trots att de ställer om hela sin förlossningsenhet till Södra BB-konceptet. Märkligt. Det känns spännande att vi i Vänsterpartiets landstingsgrupp kommer att göra besök på dessa båda förlossningskliniker den närmaste månaden så att vi själva får se och  höra hur det är tänkt från verksamheterna.


Valfriheten kommer dock att naggas i kanten lite, jo, du läser rätt. Även Alliansen har insett att alla inte kommer att kunna välja förlossningsenhet under en tid framöver. Därför kommer klinikerna att få ett listningstak precis som vårdcentralerna redan har. BB Stockholm har redan nått sitt tak och nu blir det MVCs delikata uppdrag att uppmana föräldrar att välja om. Antagligen kommer detta i praktiken inte innebära så mycket mindre valfrihet än vad föräldrar tidigare haft eftersom väldigt många födande kvinnor redan nu dirigerats om. Att BB Sofia öppnade för några år sedan ökade inte valfriheten eftersom det faktiskt blev fler som dirigerades om efter öppningen, väldigt många dirigerades dessutom om just till BB Sofia. Så ett av Stockholms problem inför sommaren är väl att det inte finns något ställe att dirigera om till.


I Stockholms läns norra delar blir vi ofrivilligt en del av denna cirkus trots att vi nu fått en permanentning av det samarbetsprojekt som genom just en annan organisation ska kunna gynna samarbete och helhetsansvar. Tiohundrasamarbetet är ett arbete som varit framgångsrikt inom många områden och som visar att konkurrens inte alltid är den effektivaste styrningen av vården. På måndag gästar oss en delegation politiker och tjänstemän från Sollefteå som är mycket intresserade av hur samarbetet fungerar och undrar om detta är någonting som kan rädda och förbättra vården på och runt omkring Sollefteå sjukhus. De kommer att få information från Tiohundra AB, träffa en jurist från Kommunakuten som var med då Tiohundraprojektet sattes i sjön och på eftermiddagen träffa politiker och fackliga representanter för samtal. Jag kommer att skicka med dem att de säkert har stor potential att lyckas med en liknande modell då de inte dras med ett vårdvalsfundamentalistiskt landsting.

Röriga roddiga svar från styret ger inte fler män i förskolan

Idag har det varit kommunfullmäktige och vi i Vänsterpartiet har fått fyra stycken motioner besvarade. Ja, och de kallas just besvarade. Det var väldigt otydligt vad Styret egentligen tyckte om motionerna. De skriftliga svaren var luddiga och stämde inte riktigt överens om vad som sades från talarstolen där, i åtminstone de första tre motionerna, svaren kändes som mer positivt inställda. Moderaterna, med sina två oppositionsråd, var mer tydliga och yrkade avslag på alla våra motioner med emfas.

De tre första motionerna handlade i stort om tillgänglighet och säkerhet för de som önskar ta sig runt självständigt i vår kommun med t ex buss eller cykel. Där hänvisade Styret till SL, Trafikverket, cykelplaner, riktlinjer antagna år 2000 mm. Oklart om de tyckte att det var viktigt att barn och unga kan ta sig till Sportcentrum, Bandyplan, Badhuset mm på egen hand utan risk för livet. Oklart om de vill prioritera att människor med skolbarn kan bosätta sig på landsbygden och låta sina barn ta bussen till skolan. Oklart om de tycker att det ska gå att ta sig fram utan bil även när det har snöat. Det enda som var tydligt var att Moderaterna inte tyckte att detta var viktigt. Förresten hade de ju byggt EN cykelväg mellan Görla och Kvisthamra under förra mandatperioden. Antagligen Sveriges i särklass största miljöinsats...

Den fjärde motionen ville att kommunen ska verka aktivt för att rekrytera fler män till förskolan, såväl då det gäller att anställa fler manliga förskollärare som när det gäller att locka personer till de förskollärarutbildningar vi ger i kommunen. Styret hänvisar lite flummigt till Likabehandlingsplanen och menar att visst är det bra med fler män i förskolan, men vi ska inte AKTIVT försöka rekrytera dem. Antalet män på förskollärarutbildningen idag är inte många, möjligtvis något fler än för några år sedan, men inte många. Utmaningarna är både att få dem att gå klart utbildningen samt att stanna kvar i yrket. Det kommer inte att gå av sig självt, det krävs AKTIVA insatser. Moderaterna yrkar avslag på vår motion och menar att här är vi helt fel ute. Kvinnor kan lära ut jämställdhet lika bra som män och det viktiga är att öht få tag på förskollärare till våra förskolor nu, professionalitet är viktigare än kön. Självklart är professionalitet viktigt, det är därför vi också vill locka fler till förskollärarutbildningen, men där får vi bara svaret att information om detta finns på kommunens hemsida. Känns inte särskilt ambitiöst. Stöd fick vi från Liberalerna som tyckte att detta var ett viktigt arbete och som måste utföras aktivt. "Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör", förklarar Lennart Rohdin (L). Han har själv tidigare lagt en liknande motion i riksdagen, förklarar han.

En som inte i talarstolen påminner om att han lagt en liknande motion, faktiskt i Norrtälje kommunfullmäktige, 2013 (ungefär då vi ursprungligen lade vår motion), är socialdemokraternas Kristian Krassman.  Han bloggar om denna motion på Norrtelje tidning och får i kommentarsfältet medhåll från nuvarande styrkollega Gunnar Kjelldahl (C). Det är ju märkligt att dessa två då inte kan stödja en motion om att aktivt rekrytera fler män till våra förskolor i Norrtälje kommun. Särskilt eftersom motionen som Krassman (S) då lade, BIFÖLLS av dåvarande borgerliga styre med stark dominans av Moderaterna. Jo, samma Moderater som tycker att förslaget, när det nu kommer från Vänsterpartiet, är förkastligt.

Mycket är förkastligt faktiskt. Det är förkastligt att ha två Moderater som är betalda för att företräda oppositionen som vi själva också tillhör. Det är förkastligt med ett styre av Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister som inte kan bifalla motioner som de säger sig tycka är bra i talarstolen. Det är ännu mer förkastligt med moderater som yrkar avslag på alla förslag från Vänsterpartiet, oavsett vad de handlar om. Det är löjligt faktiskt. Liberalerna har åtminstone förstånd att yrka bifall till en bra motion, oavsett var den kommer från. Precis som vi i Vänsterpartiet med glädje yrkar bifall till moderaternas motion om att HBTQ-certifiera kommunens verksamheter.

Vart är Sverige på väg?

Rubriken visar på en fråga som jag ser överallt nu för tiden, på nätet, i pressen, men jag hör den också muntligen uttalas av olika människor i min omgivning varje dag. Jag kan också fundera över det, men jag märker att det inte alltid är samma orsaker som får oss att ställa oss denna fråga. Vad jag funderar över mest när jag ställer mig den frågan handlar om våra mänskliga värderingar. Normer och värderingar förändras och svänger lite fram och tillbaka över tid, det är inget konstigt med det, men nu har en längre tids förskjutningar högerut givit oss ett läge som börjar kännas alarmerande. Det är säkert ingen slump heller att detta sker samtidigt som det finns väldigt stora klyftor mellan människor, både i Sverige och i världen.

Det är svårt att beskriva känslan av att i stort sett varje dag mötas av nyheten att 10, 20, 30, 40 personer drunknat när de gått under i en liten sjöoduglig båt på medelhavet på flykt undan terror och svält. De allra flesta av dem är dessutom barn. Och när jag skriver barn kommer jag att utgå från FNs definition av barn, alla personer under 18 år, något som jag trodde var ett vedertaget begrepp, men nu allt mer diskuteras utifrån etnicitet. Nästa nyhet blir att det i Danmark blir lagligt att plundra dessa människor på alla deras eventuella tillgångar för att "de ska minsann betala för sig". Hur mycket tror ni de betalade för att ta sig med de små gummibåtarna över medelhavet? Tja, knappast var det lika billigt som en fyllekryssning till Tallinn. Nästa nyhet blir att inrikesministern säger att 80000 människor har fått avslag på sina asylansökningar i Sverige och kommer att tvångsdeporteras. Nästa: över 400 barn har "försvunnit" sedan de kom till Sverige. Nästa: en 22årig anställd på ett boende för ensamkommande flyktingbarn huggs ihjäl av en av de boende, en femtonårig pojke, med en kniv.

Det händer så mycket avskyvärt i Sverige och i världen idag. Men det som får mig att ställa frågan vart Sverige är på väg är ändå det bemötande som dessa händelser får av fler och fler i vårt samhälle. Idag är det så accepterat att hata, det är så accepterat att dela in världen i svart och vitt, att söka enkla förklaringar och hänga syndabockar. Om statsministern säger att det är ett komplicerat läge blir han genast uthängd som en värdelös ledare som det, i och med denna utmärkelse, är helt okej att spotta hur mycket som helst på. Det ÄR ett komplicerat läge. Jag håller inte med regeringen att det är den enda möjligheten att stänga gränserna för människor på flykt. Jag tycker det är avskyvärt när det finns så mycket pengar och plats i Sverige att neka människor möjligheten till ett liv utan att ständigt vara på flykt. Jag tycker det är ovärdigt att använda pengar till att skicka tillbaka människor med flygplan till länder de en gång flytt för sitt liv från. Jag håller inte med regeringen. Jag tycker de gör fel. Men jag spottar inte på dem. Och jag tror inte att jag själv skulle göra ett perfekt jobb om jag styrde Sverige, så jag använder mina demokratiska rättigheter och försöker med väl underbyggda argument tala för min sak.

När en kvinnlig politiker säger att händelsen där en 22årig anställd på ett boende blir knivhuggen till döds är tragisk för alla parter blir hon uthängd, bespottad och hotad. Det är fruktansvärt. En händelse där ett barn dödar en annan människa är en tragisk händelse för alla parter. Det är fruktansvärt att ett barn begår sådana brott. Och jag fortsätter förhålla mig till barn efter FNs definition. Jag kan inte se att ett barn till följd av etnicitet i stället ska kallas för "satans mördare" av riksdagsledamöter från etablerade partier. En facebookstatus som får femsiffriga likes och lika många avskyvärda kommentarer om den socialdemokratiska politikern som försökte se situationen ur fler än ett perspektiv.

De kvinnor som idag vittnar om att de blivit "tafsade på" under hela sin uppväxt, långt innan syrienkriget, hängs ut i media som att "de gillar att bli tagna med våld". Idag är miljöpartister och vänsterpartister betraktade som extremister medan Sverigedemokraternas åsikter blir allt mer rumsrena. Det är alltid den vite kränkte mannen som har rättigheterna på sin sida idag. Han är kränkt för att buntas ihop med andra män där ett stort antal faktiskt tafsat på kvinnor mot deras vilja, han är kränkt för att han som hetero stängs ute från träfflokaler för hbtq-personer, han är kränkt för att forskare med vetenskapliga metoder visar att han har fel, han är kränkt för att han inte får säga neger, han är kränkt för att han inte får se alla uråldriga bortklippta delar av Kalle Ankas jul på julafton, han är kränkt för att hans barnbarn inte får ha skolavslutning i kyrkan, han är kränkt för att det finns genuspedagoger i förskolan, ja, den som idag uttalar någonting som går emot den vite kränkte mannens åsikter riskerar att bli uthängd och bespottad.

Att stå upp för solidaritet, medmänsklighet och allas lika värde i Sverige är idag förknippat med extremism/alternativt obotlig naivitet som bara botas med hat. Att däremot måla världen i svart och vitt, värdera människor efter etnicitet och kön, hitta syndabockar och se till att få häxorna brända, det är en demokratisk rättighet. Vart är Sverige på väg?

Mansnormen är en stor del av problemet

Igår blev jag tillfrågad om jag ville medverka i lokalradio om mäns övergrepp mot kvinnor, speciellt då med tanke på de händelser som under den senaste tiden blivit uppmärksammade och som jag skrev om här på min blogg igår. Jag tackade ja, men blev faktiskt väldigt förvånad då inslaget i stället mest verkade handla om flyktingpolitik och hur många flyktingar vi i Sverige egentligen kan ta emot. Det kanske var naivt av mig, men trots den intensiva debatt som pågår på bl a Twitter och andra sociala media kring händelserna i t ex Köln, Stockholm och Malmö, så är mäns övergrepp mot kvinnor ingenting som jag direktkopplar till flyktingpolitik. Den naiviteten är jag rätt stolt över att kunna bibehålla dessutom.

Det är inte lätt att prata i direktradio ungefär 20 minuter efter att en har blivit tillfrågad om någonting som en inte alls hade förväntat sig att prata om. Jag hade givetvis tackat ja till att prata även om flyktingpolitik, men hade kanske då velat vara förberedd på just det. Därför känner jag att jag måste utveckla mina tankar kring det som efterfrågades och sades i den här radiosekvensen här och nu, i efterhand.

Programledaren vill prata om det som har hänt i Köln, Stockholm, Malmö och på flera andra platser. Det känns okej, tycker jag, ur ett perspektiv där vi pratar om mäns övergrepp mot kvinnor, särskilt i det offentliga rummet. När vi däremot ska prata om att detta är en konsekvens av kraftiga flyktingströmmar, att det handlar om hundratals nordafrikanska män som överlagt gått till angrepp mot europeiska ensamma kvinnor, då känner jag att vi beger oss ut på djupt vatten. Vad jag förstår är det inte helt klarlagt vad som egentligen hände i Köln. Som jag sa i radio så är inga övergrepp mot kvinnor, eller mot andra människor acceptabla. Är det internationella ligor som iscensätter detta måste det kanske bemötas på annat sätt än om det är våld som uppkommer genom kulturkrockar. Precis som den helt fantastiska vänsterpartisten Amineh Kakabaveh säger i TV4-nyheterna så är det lika viktigt att lära sig om mänskliga rättigheter för alla, oavsett kön, som det är att lära sig svenska språket. Det är även jag och programledaren i radio överens om. Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att de mänskliga värderingarna är viktigare än språket. Har vi bara respekt, omtanke och solidaritet med andra människor, så kan vi också finna vägar att kommunicera.

Jag vill inte blunda för att pojkar/män som kommer från strikt patriarkala strukturer kan ha en kvinnosyn som är svår att kombinera med de svenska värderingarna. Utbildning från dag 1, som Amineh pratar om är väldigt viktigt. Det är också möjligt att utbildningen bör se annorlunda ut beroende på vilken kultur man kommer ifrån och vilken ålder man är. Även svenska medborgare behöver utbildning i jämställdhet och demokrati och mänskliga rättigheter. Även nyanlända kvinnor och flickor behöver utbildning i värdegrund.

En del som kommer hit är högutbildade, andra har inte mycket utbildning alls, många är barn och ungdomar och i skolans uppdrag ingår redan idag mycket tydligt, inte bara undervisning om,  utan även praktisering av demokratiska rättigheter, jämställdhet, allas lika värde mm. Redan när Moderaterna i Norrtälje föreslog att eleverna i högstadiet skulle undervisas extra om nazismen och kommunismens illdåd, så lyfte jag att vi kanske måste trycka hårdare på skolans arbete med just värdegrunden. De extrema och odemokratiska rörelserna finns inom flera olika områden, det handlar om värdegrunden och respekten för alla människors lika värde. Det finns många som höjer sina röster om läskunnighet, matematikkunskaper osv, men när hörde ni senast någon trycka på att öka elevernas kunskaper om värdegrunden? Och det handlar ju inte bara om att veta vad den innebär utan att den faktiskt införlivas i våra medvetanden och blir en norm som vi värdesätter och kämpar för.

Mäns övergrepp mot kvinnor fanns redan innan den senaste stora flyktingströmmen kom till Europa. Nu är det dock en helt ny grupp som säger sig värna kvinnornas rätt till sin egen kropp och det är män. Det kan iofs låta väldigt positivt, det är dags att män tar ansvar för gruppen mäns beteende. Tråkigt är däremot att det lyfts av en grupp män som inte vill ta ansvar, utan vill använda detta för att kontrastera sig mot en annan grupp män, nämligen invandrade män med ursprung i mellanöstern eller nordafrika. Jag är inget stort fan av gruppbestraffning, men gruppansvar, det tycker jag har med den egna etiken och stoltheten att göra; jag vill att min arbetsplats ska vara känd som en god arbetsplats, jag vill att vårt lags fotbollsfans utmärker sig som exemplariska, jag vill att min skola är känd för god disciplin etc. Vill du som man att gruppen män ses som en solidarisk grupp människor som vare sig fruktas eller misstänkliggörs i samhället? Vill du som man att kvinnor respekteras av alla män? Då är det också ditt ansvar att arbeta med detta. Olga Persson på föreningen Unizon, som samlar kvinno- och tjejjourer, säger i DN idag:

"- Det är till stor del män som måste ta ansvaret för att den här diskussionen förs med andra män; på fritidsgårdar, i bubbelpoolen, på golfklubbar. Män borde uppröras över detta i mycket större utsträckning. De har inte tillräckligt stort engagemang. Det är sorgligt."

Att den svenska polisen mörkade det som hände i Stockholm är förkastligt, men det var ingenting som var helt okänt. Arrangörerna och media var medvetna om det och det rapporterades även om det, men i liten skala. Om detta sedan berodde på att övergrepp mot kvinnor inte anses tillräckligt viktigt att rapportera om eller om tystnaden hade andra politiska motiv, så är det inte acceptabelt och det är bra att det nu har lyfts upp i ljuset. Om detta berodde på att polisen trodde att ljus på frågan skulle bidra till ökat stöd för SD, så måste det väl sägas att detta riskerar att ha precis den effekten då SD gärna vill se samhället som en motståndare som mörkar och inte går att lita på. Att svartmåla samhället för att kunna plocka ned det och bygga ett nytt. Precis på samma sätt som IS arbetar för att skapa sitt drömsamhälle; störtar allt det gamla för att bygga någonting nytt.

Vi har ett hårdare samhälle idag än vad vi hade för bara tio år sedan. Det beror inte på att fler flyktingar har flytt för sitt liv för att komma till vårt land, för att överleva. Det beror främst på en stark högerpolitik som har ökat klyftorna och frustrationen hos befolkningen. Stora ojämlikheter i samhället har lett till att grupper ställts mot varandra och sympatierna för främlingsfientliga krafter har ökat, vi har fått ett rasistiskt parti i riksdagen. Helt plötsligt är det dessa vita män som är kränkta, som är offer för diskriminering och som är utsatta hela tiden. De för en ständig kamp mot PK-maffian, mot etablissemanget mot allt det som vi faktiskt kallar det svenska, öppna välfärdssamhället. Helt plötsligt är det okej att säga vad som helst till vem som helst i vårt samhälle, det är yttrandefriheten. Helt plötsligt är det okej att bete sig hur som helst. Det är frihet av olika slag, men vad många verkar glömma är att det finns något som heter "frihet under ansvar", med frihet ingår ett ansvar och det tror jag många i vårt samhälle idag behöver upplysas om.

Nej, det är inte så att alla dessa vita, svenska män är solidariska med alla kvinnor när de nu går till in i kampen för att straffa dem som under den senaste tiden begått oacceptabla övergrepp mot kvinnor. Sverigedemokraterna t ex motarbetar genusarbete i förskolan, är för ett återinförande av sambeskattning och motsätter sig på flera olika vis kvinnors möjligheter att bli mer jämställda i Sverige. Svenska män är klart överrepresenterade när det gäller sexköp i Thailand. Är det kanske så att respekten för kvinnor sträcker sig till svenska kvinnor? Förklaringen till detta beteende ges i artikeln och ligger så klart också det i Den Andres kultur;

"- Här betalar man för sex av samma anledning som man bjuder någon som hjälpt en byta vinterdäck på middag."

Helt apropå: vår syn på kvinnor

Den senaste tiden har en hel del händelser som rör mäns övergrepp mot kvinnor uppmärksammats. Det är ingenting nytt. Det förekommer både i Sverige och i övriga världen hela tiden, ibland och på vissa platser mer strukturerat. Det är aldrig acceptabelt, vare sig som spontanhandling eller som del av en patriarkalisk kultur. Alla övergrepp mot andra människor strider mot de mänskliga rättigheterna och de strukturella övergreppen som begås av män mot kvinnor är en grov överträdelse när det kommer till begreppet "Allas lika värde". Det är ju ett begrepp som iofs ifrågasatts av Sverigedemokraterna i Norrtälje på sista tiden, men de allra flesta människor i världen är nog fortfarande överens om att "alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter". Att bli kränkt och illa behandlad enbart av den anledningen att en är född till flicka/kvinna är oacceptabelt.

Efter händelser i bl a Köln och Stockholm uppmärksammats i media så har en debatt tagit fart om hur vi kan komma tillrätta med detta problem (som som sagt inte är nytt). Rasistiska sajter menar att detta är resultatet av att människor från andra kulturer släpps in i vårt land, att detta är beteenden som inte finns i det västerländska samhället. Andra, som låter dessa sajter påverka agendan, men som vill ha en humanare framtoning, menar att vi måste börja utbilda nyanlända i jämställdhet och demokrati. Det är gott. Vi alla bör utbildas i dessa ämnen och det är också ett av den svenska skolans grunduppdrag. Värdegrunden anger tydligt att alla människor är lika mycket värda och att könsstereotypa mönster ska motarbetas. (och det är ju här det blir väldigt dubbelt för Sverigedemokrater som dels, vill värna den svenska kulturen och dels inte tycker att alla människor är lika mycket värda eller att, för den delen, könsstereotypa mönster ska motarbetas).

Nyligen har också en uppmärksammad norsk filmsnutt släppts på flera språk. Jag tror den heter "Till pappa" och visar en ännu ofödd dotter som talar till sin pappa i hopp om att han ska hjälpa till och förändra samhället, i hopp om att han ska inse hur oacceptabelt det är att hans dotter ska bli kallad för "hora" och "fitta" av just bara en anledning; att hon är flicka, att hon ska utsättas för beröring och kommentarer som hon inte önskar, av den enda anledning att hon är flicka.

Jag är kvinna. Jag har tre döttrar. Jag undervisar i etiska förhållningssätt i förskola/skola. Jag funderar givetvis mycket kring dessa frågor. Varje dag när jag åker till jobbet (nästan) lyssnar jag på skvalradio (P3). Jag tänker på artiklar jag läst, föreläsningar jag besökt och andra kommentarer jag hört kring t ex vitmaktmusik och dess motsats blackpower; hur knäppa vita ungdomar dansar till musik utan att förstå att texten förespråkar deras elände och död. När jag lyssnar på musik som jag själv väljer blir det nästan alltid utifrån texter, då får musiken en betydelse för mig. Därför lyssnar jag ofta på texter även när skvalradion är igång. Och jag vet att låttexter som är för brutala eller som utgör hets mot folkgrupp eller liknande aldrig skulle spelas i skvalradio, de har ju en väldigt ensidig spellista där varje låt spelas om och om igen i månader, en populär låt hinner jag höra 3-4 gånger under mina arbetsresor en dag.

Vad som däremot spelas är väldigt mycket förutfattade och förnedrande bilder av kvinnor och jag tänker ta några exempel (fritt översatta):

"Du brukade ringa mig på mobilen. När du låg ensam i din säng. Men sen jag lämnat stan är du aldrig hemma. Du brukade vara en bra flicka, som stannade hemma, men nu är du bara ute och dansar och dricker champagne med kompisar som jag inte ens vet vilka de är. Du behöver inte dem, du är egentligen en bra flicka."

"Jag ska älska dig allt vad jag kan, för jag vet att du har gjort dig förtjänt av det." (och om hon inte hade det, vad skulle ha hänt då Avicii?)

"Är det försent att be om ursäkt nu? Jo, jag saknar faktiskt mer än bara din kropp."
"Jag tänker gifta mig med dig i vilket fall som helst, spelar ingen roll vad du säger. Varför är du så grym mot mig? Jag har faktiskt också känslor. Jag tänker gifta mig med dig i vilket fall som helst, skaffa en liten familj, spelar ingen roll vad du säger."

Det här är bara några exempel som jag kommer på vid sittande tangentbord. Det finns hur många till som helst. Och det ifrågasätts aldrig. Just det där med "good girl" som "stays at home" är väldigt vanligt. Inte många hjärnceller behövs för att räkna ut att det också finns "bad girls" som inte stannar hemma och svarar i telefonen när deras man ringer, som har maten färdig när han kommer och bara vill sitta i soffan och mysa. Jag tänker att just det här temat också går igen i de händelser som på senaste tiden uppmärksammats; det är flickor/kvinnor som inte stannar hemma, som är ute och festar. I populärmusiken betraktas dessa kvinnor som dåliga flickor. Det är populärmusik från Sverige och västvärlden, inte från nordafrika om nu någon skulle få för sig det. Hela den här senaste historien handlar ju om kvinnor som blir antastade på offentlig plats, där de enligt populärmusiken inte borde befinna sig om de är bra flickor.

Egentligen kan jag inte alls förstå hur sånt här förtryckande får spelas om och om igen i public service. Konsten är fri, men vi måste också medvetandegöras och reagera. Jag kommer att återkomma med fler exempel i bloggen framöver.

Vuxna vet alltid bäst? BVC ur ett barns perspektiv

Idag var jag på BVC för femårskontroll av mitt snart sexåriga barn. Innan detta besök nu äntligen blev av har vi under november-december varit tvungna att flera gånger flytta fram besöket eftersom barnet varit sjukt och legat på sjukhus. Sjukdomen och våra besök hos sjukvården i Sverige och i Spanien har jag tidigare berättat om här på bloggen. Senaste urinprovet (28/12) visade inte på några konstigheter och därför tyckte jag att det nog var helt okej att gå till BVC nu.

På BVC gjordes först en syntest och sedan var det dags för vaccinering. Det tyckte däremot inte mitt barn. Efter ett antal felstick och dåliga upplevelser av nålar under sjukdomen var hon nu fast besluten att ingen spruta skulle tas. Hon skrek, bände sig ur mitt knä och slogs. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna lugna henne. Hon var paniskt rädd för den där sprutan. Och jag förstår verkligen att hon inte trodde på BVC-sköterskan när hon sa att det inte skulle göra så ont; exakt det sa ju alla sköterskor hon mött under sjukdomen också och likväl så blev omständigheterna sådana att det gjorde ont, mycket ont.

BVC-sköterskan sa till mig att jag nog fick hålla fast henne ordentligt, vilket jag inte ville. Hon föreslog då att en annan personal kunde komma in och hålla fast mitt barn så att hon kunde sätta sprutan rätt. "Eller kanske pappan kan komma hit med henne?"

Jag måste säga att jag gick från BVC med en ganska ny känsla. Jag har ju varit där flera gånger med flera barn, men det här kändes nytt. För mig, som dagligen arbetar med barns rättigheter att bli lyssnade på och respekterade, inte kränkta, så spelar det ingen roll om det är jag, pappan eller en okänd BVC-sköterska som håller fast mitt barn. Det är inte okej. Barnet är hysteriskt rädd för sprutan och det har helt förklarliga orsaker. Hon kommer inte att bli mindre rädd för sprutor av att vi tar till våld. Är det verkligen allt barnhälsovården har att erbjuda?

Barn som är rädda för tandläkaren får åka till specialisttandläkare, de kan t o m få bli sövda för att tandläkaren ska kunna hjälpa dem. På Astrid Lindgrens sjukhus smörjdes en bedövande salva i förebyggande syfte i båda armvecken för att göra blodprov mindre smärtsamma (att smörjan sedan hamnade snett och inte hjälpte vid blodprovet hör inte hit). Det måste också vara möjligt att, antingen genom samtal eller droger få ett barn att slappna av så att inte vaccineringen blir både farlig och kränkande.

BVC-sköterskan talar om för mig att mitt barn kommer att fortsätta att sätta sig på tvären vid vaccinering om jag låter henne slippa. Ett barn förstår inte sitt eget bästa. Här krävs vuxenbeslut och vuxen beslutsamhet. Precis på samma sätt som läkaren i Spanien talade om för mig att mitt barn bara sa till mig att hon tänkte ta sin medicin när vi kom hem från sjukhuset för att slippa sprutan (som vi slapp); det var, enligt läkaren, inget hon hade för avsikt att göra. För barn vet inte sitt eget bästa. Det är bara vi vuxna som vet det.

Jag kan hålla med om att barn inte alltid ska få bestämma, men de måste bli lyssnade på och deras rädslor och oro måste tas på allvar. Kanske har det här barnet ett bra tips om hur hon ska få i sig vaccinet, om hon bara får fundera lite. Varför det var bråttom? Jo, för att när hon fyllt sex år om några veckor behövs läkarremiss för att ta vaccineringen. Dessutom har BVC just nu ett projekt där de försöker vaccinera så många barn som möjligt. "Men", tillägger BVC-sköterskan, "det är ju frivilligt att vaccinera sig, det är inget tvång. Även om vi helst ser att alla gör det, för det är ju inga roliga sjukdomar...."

Det känns som att jag målas upp som en dålig förälder, en förälder som inte kan stå upp för det "alla vi vuxna" vet är det bästa för barnet, en förälder som låter mitt barn styra och ställa och bestämma. Kanske antyder sköterskan också att jag egentligen inte tycker att vaccinering av barn är viktig. Hur vaccineringen i framtiden ska genomföras hamnar nu på mitt ansvar; att ta kontakt med läkare, beställa tider och se till att det fungerar för mitt barn. För mig har det alltid varit självklart att barnen ska få de vaccineringar som ingår i det väl beprövade vaccinationsprogrammet. Jag har haft en stor tilltro till just de förebyggande delarna av svensk sjukvård. Idag känner jag en stor förståelse för att alla barn inte blir vaccinerade. När en av de viktigaste stödfunktionerna i samhället inte känns som en stödfunktion. Över huvud taget.