Jag fortsätter att skriva lite om det borgerliga förslaget om att lägga sig i människors privatliv och bestämma hur mycket deras barn får vara på förskolan eftersom jag under dagen har haft möjlighet att diskutera detta med några olika personer. Det är visst så att jag missuppfattat det hela lite grand, det handlar inte om max åtta timmar om dagen utan om max 40 timmar i veckan, som ju innebär samma sak om man jobbar fem dagar i veckan heltid. En heltid är ju 40 timmar per vecka och, om man inte arbetar på barnens förskola, så säger det sig självt att man inte grejar att jobba heltid om det finns en sån regel och man inte har någon respektive som kan hämta upp barnen.
Och nu ska vi inte bara diskutera utifrån ensamstående tycker jag, det finns många familjer där båda föräldrarna pendlar, eller frånskilda föräldrar som har barnen varannan vecka och båda jobbar heltid. Antagligen har de redan idag jobbigt med de nödvändiga relationer som krävs för att barnen ska ha tillgång till båda föräldrarna. Ska de också behöva täcka upp för sin f d och hämta barn de veckor som barnen bor hos den andra för att det ska fungera eller ska båda behöva gå ner i arbetstid?
Dessutom handlade förslaget inte bara om barnets arbetsvecka utan även om en lagstadgad semester från förskolan på fem veckor per år. Ja, jo, och jag erkänner, det finns barn som är väldigt mycket på dagis och som kanske skulle må bra av att få vara hemma lite mer. Kanske mamma och pappa båda gör karriär och inte har tid med sin lilla avkomma? Men ofta är det kanske också så att hemmiljön inte är alltför bra för de barn som tillbringar väldigt mycket tid på förskolan? Det finns med all säkerhet barn som skulle må mycket dåligt av att b ehöva vara hemma fem veckor med sina/sin förälder.
Men inte bara det; många jobb är tillfälliga, många arbeten vikariat och säsongsarbeten. I en kommun som den vi bor i finns det många arbetstillfällen för den som är beredd att arbeta under sommarsäsongen medan hösten och vintern kan vara tröga ur den synvinkeln. Många arbeten är sådana att man får tacka ja när man får dem. Arbetslösa har inte rätt att ta semester, eller arbetssökande om man uttrycker sig så, såna som får hoppa på de jobb som dyker upp. Dessutom är det inte ens alla som har fem veckors semester.
Jag är på den punkten numer lyckligt lottad; fast anställning och med min digra ålder tilldelad 31 semesterdagar per år, min arbetsplats stänger fyra veckor under sommaren då jag förväntas ta semester. Annat var det förr, när man tilläts ta högst två veckor i följd under sommaren (vanligt på företag i vår kommun), när man jobbade timmar och egentligen inte hade någon semester alls att tala om.
Barnens rättigheter är jätteviktiga. Först måste man ställa sig frågan; på vilket sätt hjälper vi bäst barnen? Kanske blir svaret genom att se till att deras föräldrar kan arbeta och försörja dem. Genom att trygga dem och deras föräldrar och erbjuda en barnomsorg av hög kvalitet med generösa öppettider och utbildad personal. Genom att stötta deras föräldrar, inte genom att straffa dem.
