Jobbsökeri och jobb och dystra krönikor

Tiden bara springer iväg, hinner ingenting. Blev stressigt vid stugan i morse trots att jag inte skulle lämna barnen förrän elva. Telefonen ringde på morgonen och vi har jättedålig mottagning där ute och då var det en kille från ett företag i Sollentuna som jag sökte jobb på häromkvällen. Inte länge sedan alls faktiskt, tror det var när jag kom hem från den andra intervjun och var lite uppspeedad på jobbsökande. Han ville träffa mig så nu ska jag dit imorgon. Hu, vad det händer grejor nu då. Jag fick stå ute i regnet och prata i mobilen och ärligt talat kom jag inte ens ihåg vad det var för jobb jag sökt. Han pratade på om internationella satsningar och hur bra min bakgrund överensstämde med det. Jag bara höll med och skyndade, efter att ha lämnat barnen och svept en kopp kaffe med en kompis, hem och kollade upp ansökan. Okej, det var ett receptionistjobb, på ett väldigt spännande företag som sysslar med förnyelsebar energi (och det har vi ju inte bloggat ett dugg om på den här sidan). Nu tar jag väl bensinbilen dit imorgon (tyvärr kunde jag inte ta jobbtiden som kom på SMS) så får vi se vad som händer...

Jag jobbade kväll och mamma hämtade barnen på dagis. Det var lite folk och vi sålde ut chokladkalendrar för två kronor styck. Jag köpte tio stycken för att skicka ner till kusinerna i Turkiet. Nu har jag också beställt foton för att tillverka julkort. Det får barnen hjälpa mig med nästa vecka.

Läste en krönika i Aftonbladet när jag hade rast på jobbet. Den handlade om varför det gick så dåligt för Vänsterpartiet. Ingen upplyftande läsning precis. Krönikan ansåg att det var fel att peka ut Lasse Ohlys kommunistprat som orsaken eftersom krönikören menade att det var det som gjorde att någon kom ihåg Lars Ohly och Vänsterpartiet över huvud taget. Dystert som sagt.

Det var också dystert att läsa att ledarskribenten i lokalblaskan inte förrän nu upptäckt att de nya hoten är terrorrism och klimatkatastrof. Det är ju inte värst framsynt. Jag vet inte hur många spelfilmer som redan gjorts på dessa teman. Trodde de som skriver i tidningarna måste vara liksom lite före sin tid...

Jag ska kolla http://www.platsbanken.se/ innan jag går i säng. Verkar som om jag har flyt just nu.

nattsök

Har jag inte gått och lagt mig än? Nej, uppenbarligen inte trots att jag behöver sova för att mota förkylningen i grind. Har sökt fyra jobb, duktig jag. Undrar om ansökningarna kommer fram någon gång, skulle bli oerhört förvånad om det blev någon reaktion...

Jag har i alla fall sökt allt från ett barnomsorgsjobb i kommunen (visserligen fritidspedagog och det är jag ju inte riktigt), två administratörsjobb i Stockholm och ett ekologjobb i Tierp. Jag tycker det visar bredden, att jag verkligen söker allt som jag verkligen över huvud taget kan tänkas få.

Nu måste jag knyta mig för imorgon ska jag avverka några timmar i kassan, trevlig och pigg.

Utdrag från Platsbanken. Nu finns 103 lediga arbeten i vår kommun. Men men, svårt att söka dem utan rätt kompetens...

071120
Lärare i Danska; TEC TRAVEL EDUCATION CENTRE AB; 071120

071120
LSS-handläggare; Nämnden för Hälso-, sjukvård och omsorg; 071120

071120
FÖRSKOLE-/SKOLPSYKOLOG; TioHundra AB, TioHundra AB 2; 071120

071120
Specialistläkare inom Ögonsjukvård TioHundra AB; TioHundra AB, TioHundra AB 2; 071120

071119
Lärare träslöjd till Vätö; Drottningdalenheten, Barn- och skolförvaltningen; 071119

Jobbsökartips

Nu har jag läst "sökajobb-tips" på MSN och gjort om min ansökan igen. Jag är faktiskt inte helt säker på att jag vet vad ett CV och ett presentationsbrev är, alltså, jag trodde jag visste det, men vissa kommentarer (som att man inte ska skriva att man är ambitiös i ett CV) gör mig fundersam. I mitt CV (eller meritlista som jag envisas med att kalla det) står det bara vilka jobb och utbildningar jag haft med datum, uppspaltat, kallt och faktamässigt. Var skulle man över huvud taget få in ett ord som ambitiös?

Sen skrev de på flera ställen att många glömmer att skicka med presentationsbrevet. ÖH? Är det inte det som är själva ansökan till jobbet? Man kan väl inte bara skicka en förteckning över sina tidigare arbeten? Och så stod det att man inte skulle skriva varför man slutat på ett jobb i CV:t. Jag fick bilden av att CV var någon slags berättelse om livet, vilket jag i såna fall tycker är mer presentationsbrevets roll.

Det stod också att man inte skulle skriva om sitt privatliv och sina intressen, tvärtemot alla tips som jag fått muntligen från människor. Och jag vet att folk som varit på intervju och fått jobb har skrivit just om sina intressen. Så skulle man inte skriva att man t ex var ansvarsfull eller flexibel eller kunde uttrycka sig väl i tal och skrift utan man skulle exemplifiera vad man gjort så att det med all önskvärd tydlighet framgick att man kunde detta eller hade dessa egenskaper.

Ärligt talat, jag tror jag kan allt utom att söka jobb. Och jag liksom känner inte för att lära mig det heller. Vill de inte ha mig som jag är... etc, ja, det känns lite grand som att slicka chefen i röven innan man ens träffat honom/henne.

Efter middagen (som vi intog med väninna och hennes tre barn här hemma) när jag böjde mig ner och skulle plocka upp leksaker som låg mitt i vägen så dunkade huvudvärken (ja, samma som jag haft sen i lördags) till igen och plötsligt kände jag något droppa. Från näsan. Näsblod. Blä. jag är nog inte riktigt frisk. Eller så är det november. Den kom inte förrän den tionde det här året, hoppas bara att den inte håller i sig till tionde december nu istället.

Anledningar till att man inte får jobb

Har hivat fram kall pannkaka och fruktsallad från igår och sätter mig nu för att skriva ansökan till drömjobbet. Puh. Har sedan bloggen i förrgår diskuterat dilemmat "inte få jobb" med ett antal väninnor och här radar jag nu upp anledningar som jag fått presenterade för mig:

1. "Du är ju politiker"! Jo, den har jag hört förr, men jag har två invändningar mot den. Det första är att jag även söker jobb i t ex Stockholm, Uppsala och Gävle och människor där känner inte till mitt politiska engagemang på samma sätt som människor här i kommunen. Nu brukar jag iofs nämna att jag är en engagerad människa som är intresserad av samhällsutveckling och politik, men jag tror också att det måste finnas arbetsgivare som ser detta som positivt. Jag har enormt mycket kunskap och erfarenheter som jag fått enbart i och med mitt politiska engagemang och många av de erfarenheterna tycker jag är viktiga när jag söker jobb. Jag kan ju knappast skriva att jag är bra på att planera, leda grupper, tala inför människor mm mm utan att tala om var jag tränat på detta.
2. "Du är överkvalificerad". Jag har sökt allt från städjobb till projektledarjobb och jag är definitivt inte överkvalificerad för alla jobb jag sökt. När jag t ex sökt ett städjobb eller som köksbiträde har jag mycket noggrant deklarerat att det handlar om att jag har små barn, jag kan inte pendla långt eller flytta. Jag behöver fler fasta timmar. I och med att alla städjobb jag sökt varit förlagda till skolor och förskolor och varit på deltid så har jag också gjort klart att jag är utbildad barnskötare och jag kan rycka in som vikarie för att fylla upp tiden. Genom min utbildning har jag också möjlighet att vara med och anordna t ex miljötemadagar och annat. På det sättet tar man ju tillvara överkompetensen.
3. "Man ska inte söka jobb där man känner någon, en del har som policy att inte anställa såna de känner." Konstig policy, jag trodde de flesta fick jobb genom kontakter.
4. "Du är småbarnsmamma". Ja, det är jag, men det är det ju många som är. Och jag skriver aldrig i mina ansökningar att jag är så mycket ensam med barnen. Jag söker inte heller jobb med rullande schema, tjänstgöring kvällar och helger etc.
5. "Du är för gammal". Den kan vi inte göra mycket åt, men jag vet att det finns människor som är över 60 som ändå fått justa jobb.

Nu ska jag skriva ansökan.

Fler jobb att söka?

Nu finns det 92 jobb att söka i vår kommun igen, men det beror bara på att alla lärartjänster som är tillsatta med obehöriga lärare måste annonseras ut inför varje termin. Alltså finns det redan någon som har tjänsten och kommer att behålla den tills någon behörig lärare träder in. Men i vår kommun har vi ju så stor andel obehöriga lärare, det har man läst i lokalblaskan idag. Skolorna här är verkligen usla enligt Lärarförbundets undersökning. Och inte har de lång tid på sig att bli bättre heller, min dotter börjar faktiskt skolan nästa höst. ´

Men igår fick vi lära oss att mätningar och poäng inte är allt inom skolan. I vår kommun kommer man att anamma någonting som kallas entreprenört lärande. Alla elever blir entreprenörer. Och det kan ju behövas i dessa tidevarv.

Drömjobbet? Än sen då?

Okej, nu har jag hittat det jobbet som jag vill ha på www.platsbanken.se. Vad gör jag nu? Jag vill inte bara slänga iväg en ansökan som jag gjort tiotusen gånger förr, jag vill ju ha det här jobbet. Nu börjar jag nästan grina för jag känner att det är så jävla kört.......

Är det någon som kan hjälpa mig? Alltså, någon som brukar söka jobb och få dem, åtminstone få komma på intervju. Hallå syrran, kan du hjälpa mig nu???

Var finns jobben?

Ärligt talat, det är just nu urdåligt med jobb att söka. För ett par veckor sedan fanns det 103 lediga jobb bara i vår kommun. Nu är det nere på 81. Kanske ett eller två som jag överhuvudtaget kan söka... Den här veckan har jag bara lyckats söka ett deltidsjobb i Stockholm, det duger inte.

Rekord, barnomsorg ur olika vinklar

Nu har jag faktiskt sökt fem jobb idag. Vilket rekord. Men jag börjar tro att det kanske inte är bra att jag skriver om alla jobb jag söker här, för alla som läser bloggen börjar väl undra vad det är för fel på mig som inte får nåt av dem...

Men, imorgon hoppas jag i alla fall att Liten är frisk för jag har haft turen att få en åttatimmars arbetsdag och den vill jag ju inte missa. Hon sover sött nu. Det är Storasyster som låter som en skördetröska. Måste gå till läkare med det där. Kan inte vara nyttigt. Om inte annat är det obehagligt att lyssna på.

Förresten stod det ju något intressant om privata förskolor i dagens blaska. Jo, den styrande borgerliga majoriteten har tydligen bestämt att fr o m årsskiftet ska alla förskolor ersättas på samma sätt. Alltså, den kommunala administrationen ska sköta barnomsorgsavgifter och sånt även åt de privata. Hittills har de privata bara behövt skicka en räkning på vilken ersättning de vill ha till kommunen. Det kommer att innebära att många privata förskolor kommer att få betydligt mindre pengar. (Rimligtvis borde det också betyda att de får lite mindre att göra) En förskola skulle förlora så mycket som 200 000 på årsbasis. Detta beklagades i blaskan och man sa dessutom att man redan nu "inte hade råd att skicka personalen på utbildning". Skrämmande, man har alltså 200 000 kronor mer än en förskola i kommunal regi och man har inte råd att skicka personalen på utbildning. Jag är medveten om att man har mindre barngrupper på de privata förskolorna, men ska det ske på bekostnad av personalens fortbildning?

Nu har den borgerliga majoriteten återkallat förslaget för att titta på det en gång till. Efter att privata förskolor hört av sig. Undrar hur det hade varit om det varit de kommunala förskolorna som drabbats och hört av sig. Hade man funderat en gång till då också eller hade man bara tutat och kört? Att alla ska få samma ersättning tycker jag är fullt rimligt. Sen att förskolorna ska få olika ersättning efter föräldrarnas betalningsförmåga tycker jag är förkastligt. Mitt barn kostar väl lika mycket, eller mer, även om jag har en sämre inkomst och därmed betalar lägre avgift? Detta gör ju att förskolor med många barn från familjer med dålig ekonomi får avsevärt mindre pengar att röra sig med. Det är vad jag kallar orättvist.

En annan sak som jag kom att tänka på när jag sitter här och skriver om barnomsorg är en överraskande positiv debattartikel som jag läste i någon kvällstidning förra veckan på jobbet. Det var representanter från samtliga borgerliga, styrande, allianspartier som skrivit en artikel om behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. De tyckte det var självklart att det skulle finnas. Otroligt. När man debatterat den saken i den här kommunen har man fått uppfattningen att alliansens företrädare helst skulle vilja att vi föräldrar höll våra barn borta från barnomsorgen så mycket som det bara gick, både för barnens och kommunens ekonomis skull. Men nu kanske det blir modernare bullar? Vi ska ju främja möjligheten för alla att arbeta? (eller gäller inte detta föräldrar av honkön?)

Hantverksfantast

Vad konstigt det är. Igår var jag ju ofrivilligt föräldrarledig och åkte (inte helt ofrivilligt) till IKEA och shoppade bort lite ångest (ca 2500 kronors ångest). Idag skulle jag sitta några timmar på partilokalen, maila ut dagordning till torsdagens styrelsemöte mm, men vad händer? Ingen kopplingston, vare sig på datorn eller telefonen. Nästan värdelöst att sitta där. Ringde och felanmälde telefonenlinjen och fick löfte om att den skulle vara lagad till på torsdag. Bestämde mig för att jobba hemma på kvällen istället och fick full fart till Rusta och ÖB för att köpa färg till väggar och golv i stugans vardagsrum. Nu skulle det bli klart innan helgen som en underbar överraskning till sambon.

När jag kommer ur bilen vid stugan kommer ett SMS från jobbet. Snabbt som attan ringer jag upp och tänker att jag behöver ju jobba imorgon. Kommer inte fram och upptäcker att det gäller en kvällstid nästa vecka. Då kan ju inte jag i alla fall...

Inbillar mig själv att jag tar en kaffe och en macka och sätter igång med att riva tapeter, dra ur spikar och jämna till. Ingenting ska göras perfekt, låter lite illa, men det ska bli en hyfsad uppsnyggning till ett hyfsat pris och hyfsad arbetsinsats. När jag väl ska börja måla märker jag att rollern inte passar med handtaget och det försvårar arbetet en aning (ganska mycket) men jag vägrar ge upp. Väggarna ska grundas idag. Sen målar jag lager två imorgon, golvet på torsdag osv...

Hämtar barnen från dagis. Står i farstun med tio hoppande barn omkring mig och en dotter som inte vill klä på sig när jag får mitt andra SMS från jobbet. Tider vecka 43. Tusan också, kalendern i bilen, ringer upp ändå, igen och igen, men kommer inte fram förrän alla tider är tagna.

Barnen och jag åker tillbaka till stugan och börjar med att skruva loss vattenpumpen med min nya polygrip för 59 kronor. Vi kör den på skottkärran till bakdörren och ställer in den i den icke uppvärmda delen av huset. Storasyster leker med polygripen och jag tar med Liten in eftersom hon blött ner jackan i en regnvattentunna. Vi äter middag i stugan för första gången.

En halvchef från jobbet ringer och erbjuder mig arbete imorgon mellan 10-14. "Jag tänkte direkt på dig" säger hon, "så jag struntade i det där med SMS och ringde istället". Jag har hört det där förut. Betyder det att jag ska vara obeskrivligt tacksam nu? De kanske har insett att jag är för gammal för SMS, haha, jag är inte lika kvick som skolungdomen att kasta mig på telefonen och ta tider. Men av någon outgrundlig anledning kommer ju alltid SMS när jag borstar tänder på barn, klär på barn, håller fast barn som klättrar, söver barn eller något liknande. Alltså, något som inte bara går att släppa och springa till telefonen. Och inte nog med att man ska ha telefonen på kroppen, någonstans måste man fästa kalendern också så man vet om man kan jobba. För det är inte alls så att de bara skickar SMS till en om man verkligen har anmält att man kan jobba just då. Då vore det ju enkelt.

Sen "hjälper" barnen mig att grunda det sista. Kanter, hörn och sånt får jag ta nästa veva då jag tar med mig en pensel också. Men nu ska jag ju jobba imorgon, hämta barnen halv tre. Och halv fem ska jag lämna äldsta dottern till en kompis eftersom jag tar med mig Liten på möte i norra kommundelen. Så jag hinner inte ut till stugan. Sambon ringer och säger att han kommer hem och hämtar min bil imorgonkväll för han har en kompis som ska byta bromsbackar på den. Typiskt. Ingen bil på torsdag då jag slutar tidigt. Kommer jag ju inte ut till stugan då heller. Sen jobbar jag sent på fredag och sen är det ju helg och då kommer sambon hem. Så mycket blev det med den överraskningen. Nu blir det väl pekpinnar om hur det hela borde gå till istället...

Nu ska jag göra dagens jobb, skriva dagordning och skicka ut till styrelsen samt söka dagens två jobb. Två jobb om dagen är mitt mål, ibland går det inte men jag försöker. Förresten hade en arbetsgivare hört av sig via mail till mig och undrade hur man fick tag på mig. Mitt telefonnummer syns tydligen inte i min presentation på manpower. Får gå in och ändra det också.

Bilbesiktning, stuga och jobb

Första arbetsdagen till ända och det har varit en omtumlande dag måste jag säga. Svårt att ta sig upp i morse eftersom jag inte kunde resa mig utan att väcka Liten som tydligen tagit till vana att sova nästan hela natten i min säng nu. Sen hade jag absolut inga rutiner för hur jag skulle organisera saker för att hinna i tid till dagis, men konstigt nog gick allting jättefort och vi var tidigt på plats. Det var lite jobbigt för Storasyster för att man omorganiserat barngrupper och personal, så att det var lite "fel folk" på plats när hon kom, men det löste sig väldigt snabbt när hon fick syn på ett par kompisar där inne. Med Liten var det värre; hon klamrade sig fast i mammas hals och grät hejdlöst när fröken tyckte det var dags att vinka hejdå till mamma.

Kastade mig ut från dagis med tårar i ögonen, vill inte, vill inte, vill inte... Åkte till lokalen, där jag skulle försöka få struktur på höstens partiaktiviteter, för att märka att jag glömt nycklarna hemma. Trots att det drabbar klimatet måste jag ändå säga att det kändes skönt att ha bilen då.

Jobbade en timma ungefär, sen var det dags att besiktiga bilen och det gick givetvis jättebra eftersom jag har en sån himla fin bil. Blev lite orolig när besiktningssnubben bad mig plocka fram varningstriangeln och sen fick jag betala en extra gång för de kunde inte se i sin dator att jag redan betalat via internet. så nu får jag försöka få tillbaka pengarna på nåt vis...

På jobbet gick det inte lika bra. Uppkopplingen till Internet kopplade ur hela tiden och jag tänkte att de får nog anställa mig på heltid istället för tre timmar i veckan om jag ska hinna få någonting gjort. Var redo att dunka sönder apparaten när en kompis ringde och föreslog lunch. Bra idé. Och sen kom ett SMS och jag fick ett par tider i kassan nästa vecka. Bara en tom dag kvar innan semestern alltså.

Resolut bestämde jag mig för att jobba vidare vid datorn hemma och tog en sväng ner på stan för att fronta mäklaren med senaste nytt om vår stuga; hur många spekulanter fanns det egentligen??? Och vad tyckte säljaren om vårt bud (under begärt pris)? Jag hade nämligen fått höra från en väninna att hennes granne som gått ut med ett pris på 595 000 för sitt radhus inte kunde tänka sig att sälja under 800 000. Jag ville veta om vår säljare var likadan, för då kunde man ju ge upp hoppet.

Men hopp fanns. Inga fler var intresserade av stugan och mäklaren skulle snarast kontakta farbrodern som skulle sälja för att höra vad han hade att säga om vårt bud.

Lite glatt fortsatte jag för att storhandla (glömde kaffe!!!) innan jag hämtade barnen. Fick ihop det mesta, utom kaffe då, plus tre presenter till Storasyster som snart fyller fem för 1320 kronor. Skönt. Nu behövs bara fyllas på med mjölk och grönsaker ibland (och kaffe!!!). Annars klarar vi oss till semestern.

Hämtade barnen och for till stranden. De var båda rätt glada att se mig, men mest Liten då förstås. Hon satt som ett häftplåster mot min hals resten av dagen. Barnen lekte på stranden och väninnan levererade pizza (men jag ska betala den själv). Äntligen riktigt kaffe, för det de bjöd på på bilprovningen var väl inte det roligaste. Blev faktiskt varnad av en typ 100årig man som också var där och besiktigade sin bil, men jag var tvungen att smaka ändå. Man är ju så där nervös på besiktningen, ungefär som när man går genom tullen. Den typ 100åriga mannen träffade en ca 25 år yngre bekant som också var där och besiktigade bilen och utbrast:

- Men kör du fortfarande?? Vad duktig du är. Jag trodde du hade färdtjänst.

Man skruvar lite på sig och tänker att det är ju tur att hans bil är felfri i alla fall...

På stranden ringer mäklaren (och Liten ramlar samtidigt och slår upp knäna) och säger att säljaren är villig att gå halva vägen mot vårt bud. Vi ska skriva senare i veckan. Det är magiskt. Det känns inte sant. Som syrran sa, nu fattas ju bara ett nytt jobb. Så jag sökte ett arbete som Naturvårdshandläggare i Uppsala, fast, heltid. Inget sånt jobb som växer på trän, men väl hel perfekt för mig. Och eftersom det verkar vara min turdag idag, så kanske jag får det. Ska drömma om det i alla fall.

Nu har jag sagt upp lite abonnemang och prenumerationer för att lösa ut alla extra pengar som går att få loss. Inga onödiga Omega3tabletter eller ICAkuriren. Inga fler pizzor. Färre SMS och så småningom tack och adjöss till DN. För den här gången. Om jag inte får guldjobbet förstås.

I morgon åker jag och Liten till Östersund med Glesbygdsverkets styrelse och kommer hem på onsdag eftermiddag igen. Storasyster ska sova hos mormor. Måste packa lite väskor till oss alla nu. God natt.

jobbsök, fikanojja, billig semester och hösten närmar sig med skrämmande steg

Det finns så mycket jobb i Sverige nu, säger de, men jag tycker det duggar tunt. Riktigt tunt. Eftersom jag redan har en timanställning så tycker jag att det verkar överflödigt tungt att hålla på att söka liknande. Det är t o m så att man undrar om man verkligen ska söka vikariat till årsskiftet. Okej, det är jättebra att få arbeta heltid eller halvtid i några månader, men vad händer sen? Då har jag ju inte ens tre timmar i veckan kvar att hänga upp mig på. Och de ca tio jobb jag redan sökt den senaste månaden har jag inte sett ens antydan till något svar på. Boooooorrrrrrrring.

Istället ska jag berätta för er varför det verkar som om småbarnsmammor fikar så väldans mycket. Alltså, det inte bara verkar så, det är så. Kaffe är som bekant en drog och när man inte sovit en hel natt på snart fem år, så är det kanske inte så konstigt att det är en drog man dras till. Jag har en helt underbar termos (har tidigare förekommit på bild i bloggen) som rymmer jättemycket och som håller varmt en hel dag. Jag kan räkna upp minst tre i min närmaste omgivning som skaffat likadana termosar. Okej, den är lite dyrare än de du kan köpa på Rusta för 15-20 kronor, men den är värd vartenda öre. Man gör en stor kanna kaffe på morgonen och sen har man hela dagen. Perfekt. Och nu är det alltså Arvid Nordqvists rekokaffe som gäller. Ingår tyvärr inte i "flera för lägre pris"-rabatten på mitt jobb, men vad kan man begära? eller kan man det? Borde man inte kunna begära att handlarna (som tjänar så jävla snuskigt mycket pengar) skulle ta lite ansvar för miljö och arbetsförhållanden på jorden? Åtminstone för de som tillverkar de varor som gör dem själva rika. Svaret är jo. Det borde man kunna kräva.

Som sagt, de flesta småbarnsmammor (ja, det finns pappor också) sover inte ordentligt på flera år och när de är vakna så är de tvungna att vara så otroligt vakna. Det går liksom inte bara att sitta och slappa och säga: AAAAAAA... för det köper inte ungarna. Och dessutom har vi ju fullt upp med att söka jobb och hålla oss ajour på alla möjliga marknader.

Ja, idag har vi badat hela dagen. Och igår också. Helt plötsligt en massa folk på stranden. Trångt. Och vattnet var tydligen knappt tjänligt enligt någon rapport i någon kvällstidning. Men det var ljummet, superskönt och jättehärligt.

Förra året gjorde jag och döttrarna en antishoppingsemester i juli. Vi båtluffade i Stockholms norra skärgård. Avsikten var att vi skulle bo på ett ställe och göra olika utfärder därifrån, men eftersom det inte fanns plats fyra nätter i rad så bodde vi två nätter på ett ställe och två på ett annat, inte långt därifrån. Hela resan kostade för tre personer i sex dagar och fyra nätter med mat, resor och fickpengar 2500 kronor. Båtluffarkort till mamma 300 kronor, barnen gratis, boende på vandrarhem och maten köpt hemma på ICA i en kylväska. För 200 kronor fikade vi och åt glass.

En dag kom en väninna och hennes barn ut till ön och vi skulle promenera till andra sidan (där det fanns en strand) och bada. När vi gått ca 200 meter från vandrarhemmet hittade hon en sjöbod där hon skulle köpa glass. Efter en liten stund kommer hon överlycklig ut med ett fårskinn och ler med hela ansiktet att "de tar kort här". Märkligt, hon hade på knappa timmen på ön hunnit göra av med över 500 kronor.

Det var en härlig semester och jag planerade att när barnen är större behöver vi inte bo på vandrarhem, då kan vi campa. Liten var ju bara knappa fem månader förra sommaren.

Den här sommaren har vi bara varit hemma, men vi ska ju åka två veckor till Turkiet i september. Det kan låta som en vanlig charter, men jag tycker ändå att det känns annorlunda eftersom barnen de facto är halvturkar. Det kommer att bli extra mycket shopping just p g a det. Vi ska köpa turkiska barnböcker och kasetter med turkisk musik till dem. Sen vill storasyster ha en turkisk fotbollströja (och hon fyller ju faktiskt år under semestern). Sambon ska köpa nya glasögon och det blir väl en del annat fyndande också. Det är ju tur att man har någon med sig som kan pruta, för det klarar inte jag. Jag tycker det är pinsamt att försöka få varor billigare än utsatt pris, sån är jag, tvättäkta svensk.

Nästa sommar hoppas jag få tillbringa i egen stuga.

Ikväll inledde vi med höstens första möte, styrelsemöte i ABF. Vi diskuterade omorganisationen. På onsdag är det MBL-förhandlingar. Det är inte lätt det här. Imorgon fortsätter höstens smygstart med tandläkarbesök för äldsta dottern och på onsdag ska bilen in på besiktningsservice. Sakta men säkert drar den igång, hösten, allvaret, men var är jobben???

söka jobb, vanskliga bussfärder och eu-fördraget

Tänkte försöka att inte bli så långrandig idag för jag ska nämligen söka jobb. Jojo, ni har hört det förr, men nu tänkte jag vara lite aktiv på riktigt. Har ju bara hunnit sökt ett jobb än så länge och det som lokalvårdare 50%. Det är lite lustigt det där med vad man söker. Har diskuterat det med en väninna bl a i veckan. En gång när jag var nyutexaminerad från min magisterutbildning så sökte jag ett jobb (jag sökte över 400) i min hemkommun. Det kändes ju lite pirrigt eftersom man som politiker känner en hel del av tjänstemännen och de som kan tänkas diskutera de sökande till tjänsten. Efteråt kändes det bara kymigt. Ingen av berörda tjänstemän nämnde ens att de sett min ansökan. Ingen sa; "jaså, du är ute efter jobb" eller "vi har en mycket kompetent sökande så tyvärr...". Bara vanligt opersonligt brev med Tjänsten är redan tillsatt av annan sökande som jag hade typ 399 andra av. Ingen har heller någonsin kommenterat det efteråt (det är kanske sex år sedan nu). Därför söker jag inte jobb i vår kommun, i alla fall inte som det jag är utbildad till.

Och därför har jag fått min väninna osäker på att söka jobb inom kommunen (eftersom hon också är kommunpolitiker). Är vi kvinnor så här mesiga? Manlig politikerkollega söker kommundirektörsjobb på Åland utan, vad jag vet, speciell erfarenhet eller utbildning för detta.

När jag skrivit min dagboksartikel från jobbet till Arbetaren, så kom ju en fotograf och tog ca 1200 bilder på mig när jag jobbade (blev himla bra också. jag ser både glad och smal ut). Den enda som blev upprörd över att han var där och fotograferade var en folkpartist som trodde att han försökte fotografera hennes kortkod... När hon fick veta vad det handlade om frågade hon:

- Så de är intresserade av just dig för att du håller på med en massa olika saker då? Och jag fick svara:

- Nej, de är intresserade av mig för att jag är kassörska, vilket kan ses som helt otroligt eftersom kassörska är rangordnat som nummer 94 av 100 på statustoppen (ni förstår att jag måste byta jobb).

Annars har jag idag varit ute på en mycket vansklig bussresa. Först skulle vi ta stadsbussen upp till min syrra eftersom hennes dotter har namnsdag och det vankades fika. Liten sov i vagnen, men tyvärr inte särskilt länge för bussen brummade och pyste och gnisslade. Hon vaknade och var jätterädd, skrek nästan hela tiden och mest när bussen stannade, så vi gick av en hållplats tidigare och promenerade sista biten. På vägen hem började hon darra med läppen så fort vi gick på bussen, men jag tog henne i knät och det gick ganska bra tills bussen tvärnitade vid rödljus och Storasyster ramlade framåt rakt på vagnen och slog i knät och bet sig i läppen så att bloden sprutade. Puh, jag fattar inte att jag alltid åkte buss förr... sist vi tog bussen var den en halvtimma försenad och jag höll på att gå upp i limningen... Fikat hos syrran var hur som helst jättegott och hembakt och ungarna (de stora) badade i deras stora pool så de var alldeles blå.

Värt att läsa idag i lokalblaskan var Jens Holms debattartikel om EU-fördraget. Han och moderaten Batra är överens om att det nya fördraget kommer att förändra mycket för människor. Detta borde ju betyda att svenska folket bör få folkomrösta om förslaget. Det är också bra att Jens tar upp att det nya fördraget säger att även familjepolitik ska skötas på EU-nivå. Jag tyckte jag hörde vissa makthavare (förnamn Filippa och Fredrik) som talade mycket om att föra tillbaka besluten till köksborden. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att deras köksbord låg i Bryssel. Läs gärna mer matnyttigt om EU på http://www.jensholm.se/.

Nu ska jag söka jobb.