Finns fog för att utöka frågeställningen?

På förra kommunfullmäktige lämnade jag in en interpellation angående hur många personer över åttio år som nekats plats i särskilt boende i kommunen under året. Detta gjorde med anledning av två saker; dels ett reportage om en 99årig man som nekades plats i äldreboende i Heby samt flera reportage som vittnade om liknande händelser, dels ett förslag från Vänsterpartiet, Norrtälje, om att alla personer över åttio år, som så önskar, ska erbjudas plats i särskild boende utan särskild prövning. Det handlar om trygghet och kvalitet för de äldre och på platser där detta tidigare provats har det visat sig att utbudet av boenden inte behöver vara så mycket större för att klara av detta. Visst måste det inräknas en viss överkapacitet, men det borde ju egentligen ses som nödvändigt även för att kunna erbjuda den valfrihet som dagsläget påstås innebära.

När jag ikväll ser på nyheterna om Kalla faktas granskning av utbildning till kommunala biståndshandläggare vad det gäller personer som omfattas av LSS (Lagen om stöd och service) så inser jag att min fråga kunde ha, borde ha vidgats. Givetvis, nu när vi sett Norrtälje kommuns namn glida förbi bland de kommuner som anlitat företaget Kommunlex för utbildning av sina anställda, undrar vi hur många personer som nekats stöd av rent taktiskt ekonomiska skäl. Hur många personer, där biståndshandläggarna borde ha sett till behov och önskemål, har istället blivit klämda av besparingsbeting där handläggarna gått kurs för att lära sig hur de effektivast ligger så lågt som möjligt utan att bryta mot lagen? Överklaganden är det inte ont om. Kommunen processar hela tiden mot enskilda människor som, om de har tur, också har någon lite starkare person som hjälper dem med processandet, och som nekats insatser de känner behov av, allt från särskilt boende, ledsagarservice, bostadsanpassning, korttidsboende osv.

Som politiker är det väldigt svårt att agera i dessa enskilda ärenden, det är handläggarnas profession. Men om ärendena visar sig vara väldigt många kan en ju ifrågasätta vilken policy kommunen har. Varför har kommunen valt att anlita det här företaget för utbildning? Vad var syftet, att minska kostnader eller att ge personerna som omfattas av LSS bättre bemötande? Syftet, ev policy och valet av utbildningsföretag är absolut politiska frågor som bör debatteras och göras synliga för invånarna inför nästa val. Att neka samhällets svagaste det stöd de behöver för att kunna agera på jämlikare villkor som oss normalstarka av ekonomiska skäl, det är riktig skitpolitik.

Nya insikter - och gamla

Att färdtjänsten inte fungerar perfekt, det är ju ingen nyhet. Förra veckan blev jag varse att vissa färdtjänstkunder sitter vakna till midnatt för att ringa och beställa resa, för efter midnatt kopplas den utländska växeln bort och man får prata med någon från det lokala taxibolaget. Idag fick jag höra historien om hur ett sällskap intellektuellt funktionshindrade fick sitta och vänta från kvart över nio, då färdtjänsten var beställd till, till fem över ett på natten efter sitt besök på Allsång på Skansen. Snacka om att själva upplevelsen av besöket får sig en törn.

I Vänsterpartiet vill vi att de som kör färdtjänst ska genomgå en utbildning, vi vill ha en ankomstgaranti och fria biljetter. Det ska vara enkelt och bekvämt att använda sig av färdtjänst för den som behöver.

Idag har jag fått lära mig hur otroligt begränsad en människa som är beroende av LSSinsatser är i sitt val av boende. Det finns ett fåtal gruppboenden att välja på, det kommunala bostadsbolaget drivs av vinstintressen och tillhandahåller inga lägenheter, ställer man sig i ordinarie bostadskö blir man av med sina LSSinsatser som man är beroende av.

Några av de personer som jag träffade idag bor i ett gruppboende ovanpå en restaurant där det spelas hög musik och skrålas till långt in på småtimmarna på helgerna. Det är väldigt störande och de boende vittnar om att "möblerna hoppar". Det är ju inte acceptabelt. Vem av oss skulle stå ut med att bo så? De här personerna kan dessutom inte välja att flytta någonannanstans.

Ett annat dilemma som vi diskuterade idag var hur det fungerar när en person med LSSinsatser vill göra en resa eller t ex äta julbord. Personen får i det här fallet betala även för den personal som hon/han är beroende av. Ett dilemma är att de här personerna som redan lever på knappa resurser får betala dubbelt så mycket för sina nöjen, ett annat dilemma är hur man ser på att personalen bjuds med på olika evenemang, var går gränsen för muta/bestickning? I vilken beroendeställning hamnar brukare och personal till varandra? För anställda inom kommun och landsting finns ofta policies som tydligt anger vad som är okej att ta emot, men här öppnare sig en gråzon...

Det var ett givande möte och jag vill tacka brukare och personal på kooperativet Industrihuset för en trevlig stund och goda lärdomar. Hoppas ni också fick ut något av det.