Kärnkraften och jag

Nu ska jag ge mig ut i farliga gränsland och berätta om barndomsminnen. Sånt är ju lite farligt eftersom människor faktiskt kan kolla upp årtal och sätta dit en om man minns fel. Jo, jag tycker mig minnas att jag var tolv, men jag kan också ha varit tretton som årtalet anger, då kärnkraften var en het fråga. Det skulle vara folkomröstning och jag var oerhört irriterad över att vi barn, som skulle leva i framtiden, inte fick vara med och rösta bort eländet. Jag var frustrerad, kände vanmakt och skrev brev till Thorbjörn Fälldin, som jag misstänkte kanske skulle kunna känna någon empati för mig och min vilja att låta den nya generationen få säga sitt om detta. För han var väl på samma sida som jag? Han sa väl också Nej tack till kärnkraften?

Jag tyckte Centerpartiet var ett ganska hyggligt parti när jag var barn. Jag tyckte mycket sämre om t ex Socialdemokraterna eller Folkpartiet som försökte få till ett njeeeaaaa, till kärnkraften. Och Moderaterna gillade jag inte alls. Och nu ska vi minnas att jag är uppvuxen under en tid när 1984 var en hemsk framtidsskildring som vi alla trodde kunde bli verklig (ja, någon har sagt mig att den handlar om kommunism, men det var inte så jag tolkade den när jag läste den när jag var tretton år). Det fanns någonting ödesdigert över framtiden, något som vi inte kunde styra över och nu inte heller fick prata om.

Det som hände i Harrisburg, det var ju högst osannolikt att det skulle hända igen. Det hände i Tjernobyl. Vi fick lära oss i högstadiet att det bara var att slänga sig i ett dike med en tröja över huvudet om det skulle ske en olycka i ett kärnkraftsverk, käka jodtabletter och allt som vanligt. Man kan undra varför de inte gjorde det i Tjernobyl...

När njeeea-linjen vann folkomröstningen om kärnkraft för 30 år sedan kändes det som ett nederlag. Idag står det klart att det var det. Det fanns två alternativ som innebar fortsatt kärnkraft och bara en som garanterade att vi skulle lämna det tokiga experimentet bakom oss.

Nu när mina barn växer upp är Centerpartiet inte längre ett hyggligt parti. Med en partiledare som oroade sig över ozonskiktet flera år innan uttunningen upptäckts, som kallar sig alliansens gröna röst och idag röstade igenom utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Jag känner samma vanmakt som jag gjorde som barn. Jag fick inte vara med och rösta om mina barns framtid heller. Hoppas det blir min tur efter den 19 september.

Ett av mina första politiska minnen

Ett av mina första politiska minnen. Ett minne som engagerade mig starkt. Kärnkraftsomröstningen för trettio år sedan. Det var inte bara frågan om kärnkraftens vara eller icke vara som engagerade mig, även det faktum att ingen brydde sig om hur jag som tolvåring ville ha min framtid. Den tredje besvikelsen bestod i att inse, att när Linje 3 vann, så slog man ihop rösterna för Linje 1 och Linje 2 och kärnkraften blev kvar. Inte kunde jag väl tro då, att det fortfarande år 2010 skulle finnas människor som propagerade för fortsatt och ökad användning av detta?

Vänsterpartiet, Ringborgs blogg och Egon Frid är några som uppmärksammar årsdagen.

När jag gick i högstadiet hade vi en utbildningsdag om kärnkraft, vi fick då lära oss att om det hände en olycka var det bara att kasta sig ner i ett dike med en tröja över huvudet, så klarade man sig fint. Synd att de inte lärde dem i Tjernobyl detta.

Kärnkraft tillhör inte framtiden, det är förlegat att tro att man kan ta saker ur jorden som det tar miljoner år att återställa och kalla det för förnyelsebart. Vi borde ha kommit längre. Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp med samma nattsvarta syn på framtiden, gå genom tonåren med samma domedagskänsla. Inte bara för att de inte har någon möjlighet att lösa kärnkraftsproblematiken ens för sina barnbarnsbarn, inte bara för att folkomröstningar inte tas på allvar utan även för att barn och unga inte har någonting att säga till om inför den värld de ska leva i,. Det finns mycket kvar att göra kamrater och egentligen skulle vi vara igång redan för nån miljon år sedan.