Överallt talas om den stora stora finanskrisen, den finns överallt, över hela världen och alla drabbas. Mer eller mindre måste man väl ändå säga. Jag tänker på den här killen som var i någon tidning i höstas och svarade på frågan om vad han tänkte om finanskrisen och han svarade att han hälsade övriga världen välkomna till den finanskris han själv befunnit sig i i hela sitt liv.
Och det måste ju ändå vara så det är, att har man ingenting, så har man heller inte så pärskans mycket att förlora. Det är klart, är man vanlig jobbare med halvtaskig lön och blir av med jobbet och får en urpissig akassa, då krisar ju livet rejält. Men för den som aldrig haft ett fast arbete, för den som alltid hyrt i andra hand, för den som inget äger, så kanske ordet kris låter starkt?
Min familj är absolut en låglönefamilj, vissa månader kan vi säkert t o m räknas som fattiga, men jag sitter här med min nya laptop, tycker mig fortfarande ha råd med ekologiska grönsaker och när jag bestämmer mig för att cykla till skolan när utbildningen börjar är det inte för att spara på bensinkostnaderna utan för att spara på miljön. Så kris, inte än, inte i mina ögon. Med globala ögon är man ju nästan läskigt välbeställd.
Ändå skriver Peter wolodarski i dagens DN om "Ekon från 1930-talet" och enligt honom är det ett problem att statsministern och hans kompisar ser krisen som regional och blundar för att detta är en global nedgång. Det finns inga världsdelar som går framåt medan andra backar, konstaterar W. Samtliga går nu tillbaka. Och tänk om det är så att det är kapitalismen som skälver i sina dödsryckningar. Tänk om kapitalismen inte är den enda sanna vägen till lycka, lösningen som man lyckats få snart hela världen att köpa.
Jag håller med W om att regeringen borde ge mer pengar till kommunerna för att förhindra arbetslöshet och oacceptabla försämringar av välfärdssystemen. Vi bör inte låta ekonomin styra oss, ekonomin måste vara ett redskap för att styra.
Tyvärr kommer ingen att kunna stå och skratta när kapitalismen går i graven eftersom vi överlåtit så mycket till de kapitalistiska systemen så kommer vi alla att drabbas, men förhoppningsvis ljusnar en ny vår utan allt för stora mänskliga (nu menar jag inte ekonomiska) lidanden som ger alla en bättre värld att leva i. Vad brukar man säga? I kriser finner man de nya möjligheterna.
