Hur liberalt är det på en skala?

Folkpartiet tycker visst att föräldrar som inte är födda i Sverige inte ska ha rätt att vara hemma med sina barn lika länge som vi andra. En förkortad föräldrarledighet ska underlätta för invandrarkvinnor att komma ut på arbetsmarknaden. Och inte vilken arbetsmarknad som helst, de ska få jobba med extra låga löner också. Det är nämligen bättre att jobba med låg lön än att inte jobba alls. Hur tänkte de nu, Folkpartiet Liberalerna? Ska de tvinga människor att arbeta mot usel ersättning? Ska de införa tvångsregler som gäller utrikesfödda men inte andra? Hur liberalt är det på en skala?

Att ta gemensamt ansvar för barnen

Man kan ta ansvar för sina barn på olika sätt. I debatten på fullmäktige som jag hänvisade till i min blogg häromdagen, menade Kristdemokrater att de som lämnade bort sina barn för att jobba kväll eller natt, inte tog ansvar för sina barn. Ibland tror jag de menar att de som inte stannar hemma med sina barn tills de är tre år också är att betrakta som ansvarslösa föräldrar. Ett annat sätt att ta ansvar är ju att se till att det finns pengar till en bostad och mat att ställa på bordet. Då måste man arbeta. och då måste kanske någon annan ta hand om barnen under tiden. Det kan ju inte vara som i ett flyktingläger i norra afrika där barnen satt fastbundna i sängen hemma medan mamma var och arbetade....

Då är det bättre att barnen tas om hand av den svenska förskolan som är bemannad med utbildad personal som arbetar efter en demokratiskt framtagen och fastställd läroplan som syftar till barnets bästa. Det är t o m befäst att förskolan är så bra att även barn till föräldrar som inte har något arbete eller som är sjuka, ska ha rätt att vistas vissa timmar där. Det är bra för barnen. Om man får tro det som en majoritet i Sverige tror. Och det krävs en by för att uppfostra ett barn.

I SvD idag skriver Anna Laestadius Larsson om föräldrarförsäkringen. Hon skriver att det skulle ta 51 år tills föräldrar delar lika på föräldrardagarna om männens uttag ökar i samma takt som idag. Det är lite länge det. Anna LL tycker att föräldrarförsäkringen borde bli en valfråga, inte RUTavdraget. Det är båda frågor om skattesubventionering och Anna LL anser att vi idag stöttar en subventionering som placerar män i andrasorteringen av föräldrar.

En del tycker att det är att ta gemensamt ansvar för barnen att pappa jobbar och tjänar grov kosing och mamma lämnar sitt arbete för att laga mat, diska, städa och tvätta och naturligtvis ta hand om barnen. Sju av tio svenskar tycker dock att föräldrarförsäkringen ska fördelas lika, men att föräldrar ska få bestämma själva. Och när de gör det...poff...så tar kvinnorna ut 78% av ledigheten. Och som Anna LL säger; Staten är redan inblandad i det här så argumentet att staten inte ska lägga sig i håller inte. Då skulle man väl ta bort subventioneringen och bara de allra rikaste skulle kunna vara hemma med sina barn? Det är väl det som kallas att bestämma själv.

Genom statliga subventioner kan man få t o m vetenskap att förändras. Tidigare sa t ex experter att det var bra att ha några års mellanrum mellan barnen, så att föräldrarna hade ordentlig tid med barnet medan det var litet. Sen kom en regel som sa att det fick gå högst 2,5 år mellan barnen för att man skulle få behålla nivån på föräldrarpenningen och vips.... sa experterna att det var bra att inte ha för långt mellan barnen, för då kunde de ha nytta av varandra som kompisar etc. Vi bestämmer själva visst, men vi anpassar oss efter hur samhället ser ut. Det är väl det som är själva grejen med subventioneringar. Staten önskar ett beteende, inför subventioner och vi väljer att göra på ett annat sätt än vi gjorde tidigare. T ex som med RUT, förut hade de mer välmående svart städhjälp, sen blev det tillåtet att göra avdrag och då skaffade de lite rikare vit städhjälp. Och nån av oss fattigare kanske fick ett vitare jobb som gör att hon (antagligen) en gång kommer att få det lilla mer i pensionspotten.

Jag vill avsluta med att säga att jag inte har någonting emot att människor anlitar andra för att utföra sysslor i hemmet, men de flesta som gör det har råd att göra det även om jag inte är med och subventionerar det med mina skattepengar. Jag vill att mina skattepengar ska gå till att fördela från de som har lite mer till de som har lite mindre. Jag vill vara med och betala en god skola och förskola, tillgång till barnomsorg på obtid, en äldreomsorg av hög kvalitet där man kan få hushållsnära tjänster efter behov och inte efter plånbok, en väl tilltagen jämställd föräldrarförsäkring och en jämlik, kvalitetssäkrad hälso/sjukvård. Men de som vill ha städhjälp för att få ihop livspusslet, de får betala själva.

2007 - botten och toppen

Det verkar populärt att göra en liten sammanfattning av det gångna året i sin blogg så jag tänkte väl haka på den trenden. 2007 började inte särskilt muntert, eller det omuntra började tidigare, redan valet 2006 blev en stor besvikelse och tiden efter kändes mycket tung. Att förlora makt, men också att förlora poster som man tyckt varit stimulerande var supertråkigt. Till det kom ju att jag även förlorade en hel del ekonomiskt då jag helt plötsligt var mammaledig på heltid med hemmavarande sjukskriven sambo.

Fyra tunga månader från november till februari då jag började skola in Liten på dagis. Inskolningen gick trögt och Liten grät när jag lämnade och när jag hämtade. Lagom till midsommar då jag bestämt att gå på åtta ytterligare veckors föräldrarledigt började det fungera bättre på dagis.

Dåligt med jobb, sjukdom och usel ekonomi kulminerade i en total familjekris runt min fyrtioårsdag i april, och efter det blev det en tung vandring tillbaka till ett normalt liv igen. Men sambon började jobba och jag och barnen fick åtta veckor på stranden med kaffe i termosen så livet började se ljusare ut igen. Vi badade alla dagar utom två.

I slutet av sommaren lyckades vi få tag på en enkel sommarstuga. Med hjälp av min kära mamma att skriva på lånehandlingarna så var den vår. En gemensam dröm som gjorde det lättare att bygga ihop familjen igen. Och i september åkte vi på en superlyckad semester till sambons födelseland Turkiet, där vi solade, badade och hälsade på släkten.

Sen kom hösten och det blev åter för mig dåligt med jobb, stressiga dagar med mobilen tryckt mot kroppen för att hinna ringa om det kom något SMS om lediga tider från jobbet. Arbetsfria dagar tillbringade jag i stugan och fixade och donade så att det blev okej att vistas där redan nu. På nätterna sökte jag jobb via internet. Antalet sökta platser började närma sig hundra när jag helt plötsligt i december fick ett telefonsamtal om en intervju, ett par dagar senare blir jag kallad till en intervju till och veckan efter (mitt under Luciafirande) har jag fått mitt livs första fasta heltidsjobb!

Så, året började tungt, men tog en kraftig vändning och kan nu summeras som ett bra år på det personliga planet. På det politiska planet är det fortfarande tungt. Regeringen genomför mängder av irreversibla förändringar som drabbar de svagaste i samhället och trots att människors missnöje stiger och smittar av sig så är medlemsantalet i partiföreningen rekordlågt och antalet besökare på våra möten nästan pinsamt få med tanke på det arbete som läggs ned för att anordna möten, fika, föreläsare mm. Men jag är övertygad om att det vänder snart, mycket snart och 2008 års sammanfattning kommer att innehålla många fler politiska ljusglimtar.