Resurser, reinkarnation och Eurovision song contest

Resurser är ett ord som kan betyda många olika saker. Enligt min ordbok (norstedts) någonting som finns att tillgå. Ibland betyder det pengar (som ju är något som sällan finns att tillgå, vare sig privat, inom politiken eller i arbetet). Ibland syftar resurser på kroppsdelar som är större än normalstora. Ibland är en resurs en person. På jobbet har vi fått en resurs nu. Det är en person som ska vara hos oss de närmaste två veckorna. Det är en extra famn, två extra händer och två extra ögon och öron som ska hjälpa oss att se till att alla våra små osäkra småttingar ska få tillräckligt med stöd att bli små trygga småttingar som trivs hos oss på förskolan. Det känns otroligt skönt. För, som jag tidigare skrivit om i den här bloggen, så är det otroligt frustrerande och energislukande att vara bara fyra personer på 19 nya små barn som för första gången ska bryta upp med sina föräldrar; fyra personer med egna familjer och barn som vi också ska räcka till för. På jobbet kan det räcka med att ett barn blir ledset och vill ha tröst, genast triggas ett par till igång och när famnarna är fulla så står det fortfarande ett par stycken på golvet med underläppen skälvande när de märker att ingen vare sig kan se eller lyssna på dem p g a all ledsenhet runt omkring. Nu blir vi en till som kan hjälpa till med det. Nu blir vi även en som kan se och höra de barn som egentligen inte är så ledsna, men ändå vill synas och höras samtidigt som vi får tid och kraft att få de allra mest osäkra barnen att också komma in i gruppen. Resurser är oftast någonting positivt.

I kommunledningen verkar man inte ha den resurs som krävs för att få att få personalen att trivas och stanna kvar. En del får sparken och andra går frivilligt, ledningen verkar vilja ha en arbetskår som går i ledband, som inte sticker ut och som ser budgeten som överordnad verksamhetens kvalitet. I en sådan organisation blir det inte roligt att arbeta. Och en sådan organisation kan inte heller leverera en bra service till befolkningen. Än finns det fotfolk som stretar och försöker och det kommer det kanske alltid att finnas, men för bra kvalitet och service krävs också att de som arbetar tillåts känna glädje och möjlighet till egna initiativ.

Reinkarnation för med sig att fattiga, kastlösa indier arbetar som skuldslavar i hela sitt liv i hopp om att återfödas i en bättre position, övertygade om att de själva inte kan förändra sin status. Mitt hopp står till att Reinfeldt och hans kumpaner inte reinkarneras och fortsätter efter 2010, helst inte ens efter imorgon. Och vill ni veta vem jag tycker ska representera Sverige i Eurovision song contest så säger jag bara Sanna Carlstedt med låten Hallelujah. En klar vinnare i den anda som slog stort förra året.

Barnkalas och Budgetfullmäktige

Nu har jag inte bloggat sen i fredags kväll. I lördags regnade det hela dagen, men jag och tjejerna åkte regnet till trots ut till stugan och fixade och donade. Mest diskande och torkande och fick upp ett par nya gardiner i köksfönstret. Vi vilade middag på vardagsrumsgolvet och invigde dasset och latrin- och hushållskomposten.

Igår, söndag, var det så dags för det stora kalaset som vi bakat till och förberett i flera dagar; femårskalaset. Inbjudningskorten till dagiskompisarna hade vi fått smussla ut eftersom det nu är nya regler som säger att man inte får dela ut inbjudningar på dagis om man inte bjuder alla (ca 40 st). Det är förståeligt på många sätt, men man måste ju också förstå att man inte kan bjuda hem 40 st barn i åldrarna 3-5 år. Och att barnen faktiskt vill bjuda dem de leker med. Och att barnen vill prata om sitt kalas på dagis. Jättesvårt det där.

Dottern bjöd sex stycken från dagis samt sina kusiner (6 st). Fyra dagiskompisar och tre kusiner kom. Det var precis lagom. Kalaset höll på i två timmar och det var också precis lagom. Jag hade den stora lyckan att även min syster stannade på kalaset så att jag fick lite hjälp med servering, ordning, fiskdamm och lekar.

Efteråt var dottern tvärnöjd. Jag var så orolig att det skulle bli ett antiklimax med gråt och elände, men en kompis stannade en dryg timma extra och sen var allting lugnt, hon var nöjd med kalaset, presenterna och allting. Och jag var nöjd. Jag har ju varit med på ett par kalas som dottern besökt och fruktade det värsta med springande bullar (smulor överallt), hoppande i möbler och slitande i leksaker samt hög musik, men det var jättelugnt. Ett tag lurade dottern i kompisarna att det bodde ett spöke i källaren och de sprang de ut och in i bara strumporna och skrek som galningar, men det lugnade ner sig när vi gick ut och lekte lite istället. Och efter fiskdammen satt de alldeles tysta i en ring på golvet och åt godis. Jättebra kalas.

Men mamma var ändå orolig att det skulle bli någon backlash, så när femåringen på natten kom och ville ligga i mammas säng så fick hon det trots att det är en regel jag brukar hålla stenhårt på. Hon har inte sovit i min säng sedan hon var två och ett halvt (innan det gjorde hon det jämt) och jag har vant mig med att sova ensam i sängen. Liten har sovit i egen säng från scratch, hon kommer inte till min säng förrän vid 5-6 på morgonen.

I morse gick jag upp halv sex. Liten hade precis kommit till min säng och upptäckt att där redan snusade en storasyster. Jag fick inte plats längre. Skulle på budgetfullmäktige och måste både tanka och lämna av grejor på vägen så jag var lite småstressad av kravet att hinna i tid. Liten vaknade direkt efter mig och ville bara sitta i knä och morna sig. Stressande i sig. Men med lite finess var vi alla klara och begav oss vid tjugo i åtta. Lämnade barnen, tankade och körde bilen ut ur tätorten mot kommunens norra delar, brukssamhälle och Folkets hus.

På vägen lyssnade jag på Stefan Sundström och textraderna: "I skolan stod ett kronvrak till gympalärare. Han hävde sig på tå och kommendera. Min sista ambition att bli en fotbollslirare, tog han från mig och den kom ej tillbaks nå mera. Åh jag skaffade migrän för att komma därifrån, jag spydde och jag snorade och hulka. I skogen gick jag för mig själv och det är nog därifrån, jag fått min lust och längtan till att skolka." Jag blir alltid så berörd av de raderna, ja hela låten, och jag minns hur ont skolan gjort. Som politiker får man väl inte uppmana någon att skolka och det är då konsten är skön.

Så började jag oroa mig för femåringen igen och tänkte att tänk om någon på dagis tar ur henne allt det där glada och nöjda. Och jag ville vända om och hämta hem mina barn igen.

Budgetdebatter är alltid kul även om de sällan leder till någonting. Här får traktens politiker chansen att spela apa inför publik, ordförande kallade det för demokratins hjärta, men det är väl lite svårt att helt svälja det med talartider och streck i debatten. Men det är ju å andra sidan ingen demokrati att vissa tillåts mala på i timmar heller.

Som vanligt i en stor debatt så är det alltid någon som måste fälla nån kommentar om att om vi fick styra så skulle vi väl förstatliga ICA eller nåt liknande och det vore ju förödande för hela landet (och nu får man ju inte glömma att jag nästan är uppvuxen i en ICA-butik, hela min närmaste släkt arbetar på ICA, men men... staten är ju vi så vad kan vara fel med att vi tillsammans äger vår arbetsplats. Då jobbar vi ju så att säga åt oss själva.).

Själv valde jag att engagera mig i frågan kring vårt gemensamma projekt för hälso/sjukvård och omsorg. Ett projekt där en djupare samverkan mellan kommun och landsting skulle leda till en mer medborgarorienterad vård där ingen riskerade att hamna s k mellan stolarna. Där politiker från kommun och landsting, från majoritet och opposition, gemensamt skulle finna nämnare och beröringspunkter att arbeta efter och utveckla verksamheterna. Nu verkar det närmast som om de båda huvudmännen avstjälper sig allt ansvar och endast tillskjuter medel som räknats upp efter ett index utan att titta till vad verksamheten egentligen skulle behöva. Första året (som också var det sista under förra mandatperioden) styrdes den gemensamma nämnden av två olika majoriteter (en i kommunen och en annan i landstinget) och även om man inte var överens då så verkar det ändå som att det då ändå fanns ett intresse att hävda sina åsikter i arbetet, men nu när samma majoritet styr så verkar man mest överens om att bara låta det hela sköta sig självt. Maken till tjänstemannastyrd organisation får man ju leta efter.

Jag var tvungen att lämna fullmäktige vid kvart över fem för att hinna hämta barnen på dagis. Och nu kände jag mig riktigt orolig för hur trötta och ledsna de skulle vara när jag kom. Laddade upp med en gratiskupong till McDonalds i väskan. Barnen var glada när jag kom. Ingen hade lyckats ta kål på femårings lycka över kalaset. Hon ville bara snart ha kalas igen. Vi åkte och hämtade mat i luckan och för första gången någonsin behövde vi inte vänta. Tjejerna fick varsin bok, så vid sängdags blev det Lennart Hellsing-ramsor, lite sång och sen har vi kommit överens om att läsa en turkisk ramsbok varje kväll. Den här veckan repeterar vi ettan som pappa översatte åt oss i lördags. Nästa vecka blir det tvåan.

El ele - Hand i hand