Betongalliansernas tid förbi?

Ja, man får hoppas att man kan tolka framtiden som att det kommer att bli färre betongallianser mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Vi får önska att det spirande rödgröna samarbetet leder till att S och M sakta upphör med sina överenskommelser kring motorvägsbyggen, vattenledningar och andra betongprojekt. Jag förstår att Göran Pettersson, moderat riksdagsledamot, beklagar detta i dagens lokaltidning. Det var ju en slags väg att gå runt blockpolitiken och få igenom pompösa projekt där herrar i M och S-ledningar kunnat få sina namn ihågkomna genom att bygga t ex stora betongbyggnader, vägar och andra storskaliga konstruktioner som tog mer hänsyn till storhet än miljö och långsiktighet. Låt oss hoppas att Moderaterna nu blir det enda kvarvarande betongpartiet, som kanske i något förslag kan få stöd från Folkpartiet, men annars står sig slätt med sina gammeldags lösningar på framtidens utmaningar.

Jag vill också lite snabbt nämna att jag tycker att det är roligt att Pettersson i sin debattartikel även nämner att Lilla Jag deltagit i denna debatt (även om han bara gör det för att tala om hur helt fel jag har). Hittills har ju mina inlägg i energidebatten blivit helt ignorerade från de debatterande männen.

Vargavinter

Det är en kall vinter vi har, det har varit kallt länge. Och vi har mycket snö. Mer ska det komma, redan i natt. Ja, barnen har åkt pulka och skridskor och skidor och ibland har man knappt ens velat gå ut för kylan har bitit så hårt i kinderna. Samhällsstrukturer fryser sönder, och bilar, vi ska inte tala om dessa, de fryser sönder, frostar igen och vägrar starta. Vägar blir oframkomliga och snöröjningen suger.

Det måste väl vara det som kallas vargavinter. Till råga på allt har vi en vargdebatt som rasar i landet och lokalt, senast idag var det en mycket välskriven debattartikel i lokaltidningen av Tove Engvall (S). Tyvärr gick den inte att länka till. Och med den lust och iver som jägarsverige visar i att skjuta varg så kan man kanske säga att detta blir en av de sista vargavintrarna i landet, åtminstone med en livskraftig vargstam.

Lördagmorgon och Julafton

Tänk om en förlossning vore som julafton på riktigt. Alltså, jag har gjort jämförelsen eftersom jag tänker som så att barnen frågar varje dag före jul när det är julafton och vi vuxna svarar "om två veckor" eller "om tre dagar" och det säger dem absolut ingenting, för de har inte det begreppet om tid. Ungefär likadant känns det med en förlossning, för man vet ju inte riktigt när det ska ske. Skillnaden är att på julaftonsmorgon kan man säga till barnen: "Idag är det julafton, idag är den dag ni väntat på och ikväll KOMMER tomten." så är det inte med förlossningar, man vet inte ens på morgonen att ikväll KOMMER bebisen. Idag, när det är beräknad förlossning, hade det varit skönt att kunna tänka så; idag efter Kalle Anka kommer bebisen, hehehe....

Men det blir en dag av nya förberedelser, måste se till att Storasyster är förberedd för att börja på simklubben imorgon även om jag inte skulle vara hemma, packa badkläder och 100 kronor, se till att någon kan ta henne till badhuset och hjälpa henne första gången. På måndagkväll har hon fotboll, kanske lika bra att packa grejorna till det också... Livet ska liksom inte komma i kläm. Antagligen är det dags att köra ännu en tvätt och se till att den blir hängd och invikt i skåpen, skriva ut studiehandledningen och pappren till skolan på måndag. Kanske Storasyster bör läsa tisdagsläxan också, så jag vet att hon gjort det. Det gäller att hela tiden göra nya små tidsutrymmen att kunna sticka iväg.

Länge får man ju inte stanna på förlossningen i alla fall. Jag vet att på privata BB Stockholm är det en natt som gäller för omföderskor. Jag ska föda på Danderyds BB och fick åtminstone förra gången stanna två nätter, dels för att jag inte kom upp på hotellet förrän sent på kvällen, dels för att de inte hann ta alla prover som skulle tas inom en viss tid och tyckte att jag hade lite långt att resa tillbaka för dessa prover och dels för att de hade vetskapen om att jag var ensam vuxen hemma med bebisen och en 3,5åring, då pappan jobbade utomlands just då. Det var en juste inställning tycker jag, men räknar inte med att varken få eller vilja stanna mer än nödvändigt den här gången. Även om det är en skitläcker känsla att vara alldeles allena med en ny människa och sakta sakta lära känna den, så längtar man så att det gör ont efter sina andra barn (det kan förbytas så fort man sen träffar dem, men ändå...)

Storasyster skrek högt hela vägen hem från BB när de hämtade mig och Liten. För att det inte gick att ordna så att hon fick sitta bredvid sin lillasyster. Syrran tänkte sätta av henne på motorvägen och jag längtade tillbaka till BBhotellet. Men det gick över när vi kom hem och ingen har nog älskat sin lillasyster som hon, världens bästa storasyster. Jag längtar efter henne nu med. Hon har sovit borta i natt och visst känns det bra att jag inte var tvungen att åka iväg när hon inte var hemma, jag vill ju att mina barn ska ha varandra när jag inte kan vara med dem.

Okej, hur som helst, jag känner mig redo nu, efter frukosten, när jag plockat färdigt här hemma och packat badkläderna, då vill jag dra, så jag slipper ligga flera dagar framåt i tankarna hela tiden, snart börjar pappan jobba igen och då blir det en massa fler lösningar som ska till. Kom igen, idag är det julafton!!!

Illaluktande, moderata norrortskommuner

Igår bloggade jag om att de som bor i Vaxholm har bland de högsta snittlönerna i Sverige medan de som arbetar där, s k daginvånare, har bland de lägsta snittlönerna i samma land. Jag nämnde att även Lidingö och Danderyd dras med denna negativa differens. Jag skrev sedan i en annan blogg om hur 10% av invånarna i Danderyd tjänar mer än en miljon kronor om året och i skenet av detta kommer nu nya illaluktande fakta. I Danderyd, där man alltså tjänar alldeles tillräckligt bra, körs de smutsigaste bilarna i landet. Enligt branschorganisationen Bil Sweden så är andelen nyregistrerade miljöbilar i Stockholms län 39%, i Danderyd var den bara 25%.

http://www.bilsweden.se/web/topplistor_1.aspx?Guid=9caf6781-2f7f-40f5-bc4e-6843b1d9dbe7

En del ska vara givet

Hörde på radion idag att 7 promille av landets befolkning tjänar mer än en miljon kronor om året. I Danderyds kommun är siffran 10 procent. En typ av koncentration kan man lätt påstå. Det är väl inte heller förvånande att höra att 86% av dem som tjänar mer än en miljon kronor om året är män.

Kom sen inte och säg att detta på något vis är rättvist och att just de här människorna förtjänar att ha så hög lön. Finns inte en sportslig att 86% av dem som förtjänar en inkomst på över en miljon om året är män. Inte heller att män i Danderyd förtjänar att ha högre betalt än andra. Ruggigt är det att se klyftorna i samhället, klyftor mellan rika och fattiga (t ex de som får ut 56 kronor om dagen i aktivitetsstöd), klyftor mellan kvinnor och män.

Piga, slav eller vad?

Det är väl min vanliga otur antar jag. Läser i tidningen dagens samhälle www.dagenssamhalle.se/jamfor att invånarna i kommunen jag arbetar har bland de högsta snittlönerna i landet medan den s k "dagbefolkningen" (vi som arbetar där, men bor i andra kommuner) har bland de lägsta snittlönerna i landet. Vaxholms invånare tjänar inte sina pengar i sin hemkommun och vi som arbetar inom serviceyrkena; vård, omsorg, barnomsorg, handel mm, i kommunen har inte råd att själva bo där. Vi pendlar dit från kommuner som Norrtälje och Österåker. Endast Lidingö och Danderyd kan stoltsera med lika negativa differenser.

vecka 40

Tänkte göra ett inlägg om rännskita, blödande hemorrojder och ben som plötsligt inte bär. Men det kanske inte är så kul att läsa om. Hur som helst är det verkligheten just nu, man stapplar fram med små små steg i långsam takt och det finns snart inte en del på kroppen som inte gör ont på något sätt. Kan ju verka lite självupptaget att bara skriva om sitt eget lidande, men det finns det många författare genom tiderna som har gjort. Dessutom är det mesta allmängiltigt. De flesta kvinnor i vecka 40 känner säkert igen någonting.... Och sen denna trötthet, känns som att jag kan somna på stolen här rätt upp och ned. Om det inte vore för att det sved så attans i sittdynan. Och jag kanske måste äta något. Man får ta i ordentligt med armarna för att ta sig upp och hålla i en stund tills man är säker på att benen bär. Sen går det fint, men det är ett väldans tryck mot bäckenbotten som liksom strålar ut som ilningar längs insidan av benen. Och lägger jag mig ned känns bäckenet och nedåt som ett benrangel som ramlar ihop och skaver, trots att jag inte känner mig det minsta mager. Hålla tätt är sannerligen inte det lättaste och det spelar ingen roll att man precis varit på toaletten, det kan bli superakut ändå. Klippa tånaglar, ta på sig strumpor, knyta kängor; andra saker som tar betydligt mer kraft och tid än i vanliga fall.

Och i natt när jag vaknade av att magen molade så lade jag bara ner huvudet på kudden igen och somnade om med tanken; Är det allvar så vaknar jag väl... Att vända sig i sängen är ett företag för sig med kuddar och fårskinn och täcken som ska ligga precis rätt för att ha någon som helst effekt. Mitt syfte är ju inte att avskräcka någon, att vara gravid är det bästa som finns, det hör till att man vill att det ska gå över i slutet. Just nu känns det som om jag varit gravid i 100 år. Just nu kommer dagens första värk. Skulle vara fint om den kunde få efterföljare. Just nu känns en resa till förlossningen mer efterlängtad än en semester i solen. Det är helt normalt.