för att underlätta konkurrensen?

Debatten kring Norrtälje sjukhus har åter tagit fart. Nu handlar det om den moderata ideologiska slakten och utförsäljningen av delar av Tiohundra och Norrtälje akutsjukhus. Resultatet av att politiker lägger ner verksamheter eller av att politiker beslutar stycka upp och sälja ut vitala delar av en helhet är i längden densamma; Norrtäljeborna förlorar en god vård som med vilja går att behålla. Den borgerliga majoriteten vill nu börja med att sälja ut Norrtälje sjukhus geriatrikavdelning, vad som kommer efter det vet vi inte.

Förra veckan bloggade jag om revisorernas rapport kring Tiohundra (som nu kallas enbart "den samlade vården och omsorgen i Norrtälje"). Av den framgår att Tiohundra AB är starkt reglerat av nämndens inriktning att privatisera så mycket det går av verksamheten. Ordförande Sofia Paulsson (m) är fast övertygad om att vad Norrtäljeborna behöver är fler privata alternativ.

Själv är jag övertygad om att en stark gemensam organisation är det bästa sättet att ordna det som Norrtäljeborna behöver, nämligen tillräckligt med läkare och kompetent personal för att tillgodose vård och omsorgsbehoven i kommunen. När jag för några veckor sedan ringde till gynekologmottagningen i Norrtälje fick jag beskedet att det inte finns tillräckligt med läkare och de hänvisade mig att ringa någon annan stans (bristen på gynekologer har funnits en längre tid i Norrtälje). Idag besökte jag, tillsammans med min dotter barnläkarmottagningen och blev då remitterad till hudkliniken. Vi fick dock veta att det nog skulle dröja ganska länge innan vi blev kallade eftersom man hade ont om läkare på hud.

Det är sorgligt att den gemensamma organisationen inte förmår prestera förutsättningar för bolaget att locka hit den personal som behövs. Enbart med gemensamma krafter skulle vi kunna erbjuda förmånliga anställningar kan tyckas, men moderaternas medicin är naturligtvis privatisering. Och visst ser man till att bädda upp ett gott klimat för den som vill starta privata specialistmottagningar i Norrtälje; här är väntetiderna långa och vårdgarantin ouppnåelig. Bolaget slås i sank i stället för att ges kraft att utmana. Det är dags nu, för alla oss som vill ha akutsjukhuset, med tillhörande specialistmottagningar, kvar i Norrtälje att vakna upp och säga ifrån. Sälj inte ut Tiohundra och Norrtälje sjukhus. Ge istället organisationen tilltro att gå in i framtiden som en utmanare som sticker ut, som skiljer sig från den ordinarie köp/säljhysterin som Moderaterna vill påtvinga oss alla. Den enda vägens politik måste ha en nödutgång.

Vad är egentligen rimligt?

Vad är egentligen rimligt inom vården? Idag ska jag blogga om tillgängligheten inom vården och vårdgarantin.

Många kvinnor i fertil ålder drabbas någon gång av blödningar och smärtor i underlivet. Det kan vara helt naturligt, men det kan också vara ett tecken på en allvarlig sjukdom som kräver kirurgiska ingrepp eller medicinering. Oftast går det en tid innan man uppmärksammar blödningarna eller smärtorna som onormala, men när man börjar misstänka att någonting är fel vill man snabbt komma i kontakt med en specialistläkare.

Det finns en uppsjö av gynekologer, privata och landstingsdrivna, norr om stan, men jag väljer givetvis att försöka få tag på den lokala mottagningen i Norrtälje eftersom alla andra alternativ innebär åtminstone en timmas resa tur och retur. Telefontiderna är förlagda till morgon/förmiddag och inte förrän på sjätte dagen sedan jag börjar försöka få kontakt lyckas jag pricka rätt och få prata med en sköterska. Efter att jag redogjort för mina problem talar hon om för mig att de inte har några tider i september, kanske i oktober om det kommer någon ny gynekolog, men det vet de ingenting om än. Hon råder mig att ringa någon annan stans. Punkt.

Jag surfar in på www.vårdguiden.se och söker mottagningar. Alla mottagningar har olika öppettider och telefontider. En mottagning har ingen telefontid alls, men när jag ringer så har de lunchstängt. Den enda mottagning (av 7-8 stycken) jag får tag på är Täby närsjukhus där de kan erbjuda mig en tid om sex veckor. Shit happens. Va? Hallå, det är ingen rutinundersökning jag söker för, jag har besvär, jag vill omedelbart veta om det är av elak karaktär. Behöver jag ingen medicin behöver jag säkert åtminstone ett gäng järntillskott. Kom igen.

Det finns någonting som heter vårdgaranti och vad jag förstår så är den garantin på 30 dagar. Men när jag ringer vårdgarantikansliet så har de inte heller telefontid. Sjukvårdlandstingsråd Filippa Reinfeldts medicin på detta är att införa vårdval även inom gynekologi. Då kommer gynekologimottagningar att poppa upp på platser där det finns behov alldeles av sig själva och köerna kommer att minska. Men det är inte mottagningar som saknas Filippa. Jag har fullt med klotter om mottagningarnas namn och olika telefontider på min lilla lapp redan, men antingen har de inga tider eller så har de inte telefontid. Var är min coach, min lots, som ska hjälpa mig genom den här djungeln? Det är ju inte så att jag väljer vart jag ska gå, det är ju snarare de som väljer om de vill ta emot mig.

För mig är det självklart att om "min" mottagning inte kan erbjuda mig en tid inom rimlig tid så ska de hjälpa mig att få tag på en tid på en annan mottagning som jag sedan kan tacka ja eller nej till. Då känns det kanske som om jag har valfrihet. Att sitta och leta telefonnummer och försöka ringa är ett heltidsarbete. Det är ju inte precis någonting man kan göra på sin arbetsplats eller överhuvudtaget bland människor som inte står en väldigt nära. Det blir till att sjukskriva sig för att boka läkartid. Som vanligt är det den starka, kunniga och medvetna patienten som kommer att tjäna på systemet. Dyslektiker, deprimerade, människor med psykiska funktionsnedsättningar eller bokstavskombinationer kommer troligtvis aldrig fram till läkare.

Blödningar och smärtor i underlivet hos kvinnor kan bero på helt naturliga orsaker och försvinna av sig självt, men det kan också vara tecken på sjukdom som utan medicinering eller operation kan leda till bl a sterilitet. Är det acceptabelt att låta männsikor gå med oro, ångest och värk i över sex veckor innan de kan få komma in för en bedömning? Nej, det tycker inte jag. Det vållar onödig oro, onödiga kostnader och onödigt lidande. Om blödningarna är tecken på någonting allvarligt hamnar patienten antagligen förr eller senare på en akutmottagning eller tvingas till operation som kostar mycket pengar. Med tid för bedömning inom en vecka skulle kanske problemen kunna avfärdas som normala eller medicineras bort innan komplikationer uppstod.

Det här hade inte behövt vara en historia om mig. Det kunde ha handlat om din syster, din kollega, din granne eller kanske om dig.